Television

Hanna Fahl berättar den fantastiska historien om Melodifestivalen, som på 60 år gått från stråkar och strama kostymer till en färgstark folkfest – och en kulturinstitution. Vare år bänkar sig fyrtio procent av Sveriges befolkning framför finalen – bara Kalle Anka på julafton kan mäta sig med Melodifestivalen i fråga om popularitet.

Det började med svartvit teve och en dekor som mer hör hemma i en skolföreställning. Men snart började artisterna bli tuffare, musiken folkligare och sändningarna proffsigare. När ABBA vann 1974 började en ny era som lett till vår tids färgblossande, kitschstinna musikfyrverkeri. Men samtidigt ökade hatet mot schlagern och blev så utbrett att Sverige inte ens medverkade i Eurovision ett par år. Sen började Melodifestivalen långsamt men säkert stabiliseras som en kulturell samtidsparad och idag har denna folkrörelse blivit en verklig maktfaktor i svenskt musikliv.

Förutom de stora omvälvande händelserna i programmets historia bjuds bland annat på djupdykningar i nakenchockens ursprung, Roger Pontares kläder, mellanakterna som hyllades – eller utlöste smärre diplomatiska kriser – och vilka artister som beskrivits som deodoranter, korvar eller ogräs. Med sina nästan 200 bilder och skarpa texter är detta en av de roligaste skildringarna av svenskt musikliv som har getts ut i bokform.

När Ria Wägner steg in i rutan 1956 förvandlades TV-apparaten till landets mest välbesökta kök. Med vänliga leenden, smarta genvägar och sin berömda baklängesvinkning skapade hon Sveriges första tittarmagnet.

Men hon spelade en roll. Bakom den populära ”hemmafruns” förkläde dolde sig i själva verket en högutbildad och frigjord yrkeskvinna. Ria Wägner var en språkkunnig journalist, en produktiv författare och en radikal feminist som hellre bröt mot regler än böjde sig för dem.

I denna biografi får vi följa med till en tid av kornigt bildbrus och kreativa nödlösningar, när svensk TV tog sina första stapplande steg, och möta kvinnan som gjorde tekniken mänsklig, underhållningen folklig och framtiden möjlig. Det är en berättelse om hur en oglamourös, drygt fyrtioårig trebarnsmor blev landets största stjärna – utan att kompromissa med sig själv.

Svensk television ställdes från början 1956 i allmänhetens tjänst med rötterna i en folkbildningstradition. Men en viktig faktor var också att producenterna bakom programmen var enskilda individer, ofta med akademisk utbildning och kulturhistoriskt engagemang. Resultatet av detta var en omfattande mängd program med en självständig och varierad estetik, utan tydlig avsikt att företräda ett klassiskt bildningsideal. Avhandlingen lyfter fram detta idag bortglömda material med stor tematisk spännvidd som visades mellan 1956 och 1969. Programmen förvaltar genom sitt innehåll ett kulturarv i form av muntlig och visuell tradition, hantverkskunskap, berättelse och lek. Med utgångspunkt i André Malraux idé om ett imaginärt museum har författaren konstruerat tankemodellen Ett medialt museum, verksamt både i sin egen samtid och för en eftervärld, och samtidigt en modell över lärandeprocessers estetiska implikationer.

Petra Werner har en bakgrund som filmvetare, musiker och musikterapeut och är verksam som bildkonstnär. Ett medialt museum är hennes doktorsavhandling i estetik.

"Killinggänget bygger mycket på att vi egentligen inte tycker om varandra. /Robert Gustafsson

Vuxna män gör saker tillsammans är inte bara en biografi om en av Sveriges mest omtalade konstellationer av kreatörer och komiker utan lika mycket  en bok om humor som livshållning och manlig vänskap.

Killinggänget var den första humorgruppen att både bete sig och behandlas som ett rockband snarare än en humorgrupp. Under1990- och 2000-talet var de Sveriges mest stilbildande, hyllade och bästa humorgäng med succéer som NileCity 105,6, Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt. Samtidigt kantades produktionerna av ständiga bråk, skandaler och depressioner. 

Den enda biografin i sitt slag När författaren och journalisten Linus Kuhlin för några år sedan ville läsa en biografi om det populära Killinggänget upptäckte han till sin stora förvåning att någon sådan inte fanns. Lösningen blev att i någon slags gå-över-ån-för-vatten-anda skriva den själv. Under arbetet med boken har Linus intervjuat såväl medlemmar i Killinggänget som personer som har verkat runt humorgruppen. Vi möter också några av de personer som, på ett eller annat sätt, dyker upp i killingarnas mycket rika persongalleri. Bokens förord är skrivet av Kalle Lind, Sveriges populärkulturella nestor. 

Om författaren Linus Kuhlin, född 1993, är skriftställare och journalist från Göteborg. Han är utbildad vid JMG och har skrivit för bland annat Faktum, Hymn och KulturUngdom. Dessutom medverkar han med texter i böckerna Regnbågar och krockade bilar och Per Svensson: alchemy art architecture. 2018 debuterade han som författare med Skuggorna kommer, en rockbiografi om Freddie Wadlings mytomspunna postpunkband Cortex.

En antologi om film, tv och historia

Hur förhåller sig filmen till sitt historiska sammanhang och vad har den haft för inverkan på hur vi betraktar det förflutna och samtiden? Vad utmärker en historisk fiktion? Vilka likheter och skillnader går det att urskilja mellan historia i ord och bilder?

Detta slags frågor står i fokus i Historiska fiktioner, som har tillkommit för att bidra med nya perspektiv på kombinationen film och historia.

15 svenska och nordiska filmvetare skriver om filmer med historia som innehåll, alltifrån Ingrid Bergman i en amerikansk propagandafilm från andra världskriget; Europa och filmen kring Europa och murens fall 1989; en essä om hur den svenska skådespelaren Rolf blev Lassgård; vidare om filmerna om Björn Borg resp. Astrid Lindgren; om filmen om Quick; Kinas drömfilm om Rambo; hur slaget vid Alamo skildrats i amerikansk film; om Babylon Berlin som historiskt drama m.m.

Alla essäerna är kontroversiella och presenterar en ny syn på filmens förhållande till historien.

De tre redaktörerna: Elisabet Björklund är lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet; Tommy Gustafsson är professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet; Ulf Zander är professor i historia vid Lunds universitet.

Hur gick det egentligen till när TV:n blev en självklar del av svenskarnas vardag på 1960- och 70-talet? En tid då man såg möjligheten att äntligen kunna nå den stora publiken med klassisk musik – och låta stora världsnamn uppträda hemma i vardagsrummen. Följ Sergiu Celibidache, Riccardo Muti, Andrés Segovia, Willy Boskowsky, Cathy Berberian och andra musiker och konstnärer som medverkade i svensk TV:s barndom bakom kulisserna, levande beskrivet av TV-producenten Jan Sederholm som var med och drog i gång mediet i Sverige. Anekdoter från TV-inspelningar, halsbrytande tekniska lösningar när paniken var nära inför sändning, spännande ögonblicksbilder från en epok då TV-mediet var helt nytt, ger både inblick i dåtidens musikervärld och en bit underhållande historia om TV:s tekniska utveckling.

”Att mina fadäser och framgångar i radio och TV råkar sammanfalla med etermediernas utveckling har gett mig en unik möjlighet till dokumentation från en epok som håller på att falla i glömska. Jag är övertygad om att musiken som konstart är en överlägsen förmedlare av olika tidsåldrar och deras emotionella klimat och hoppas att min beskrivning av TV:s stapplande barndom kan ge både en komisk, men även historisk, inblick i 1960- och 1970-talens mentalitet, både bland musiker och TV-folk."Jan Sederholm

I teves barndom var programledaren Lennart Hyland okrönt kung med långt högre tittarsiffror än Fredrik Skavlan. När nyhetsuppläsaren Olle Björklund fick sparken från SvT skvalade tårarna hos Sveriges kvinnliga befolkning. Det fanns bara en kanal i Folkhemmet och kvällens program var det man snackade om nästa dag. Ordet folkstorm blev ett nytt begrepp och tevehallåorna rikskändisar.

Den första hallåan i 1950-talets Sverige hette Jeanette von Heidenstam, en överklasskvinna med blå bakgrund på Sveriges rödaste arbetsplats. Lika färgstarkt var hennes privatliv där vistelser i Kina, Indien och Persien utgjorde fonden för passionerade förbindelser. Trots äktenskap.

Det här är hennes historia - som hennes son Pieter Tham minns den.

I teves barndom var programledaren Lennart Hyland okrönt kung med långt högre tittarsiffror än Fredrik Skavlan. När nyhetsuppläsaren Olle Björklund fick sparken från SvT skvalade tårarna hos Sveriges kvinnliga befolkning. Det fanns bara en kanal i Folkhemmet och kvällens program var det man snackade om nästa dag. Ordet folkstorm blev ett nytt begrepp och tevehallåorna rikskändisar. 

Den första hallåan i 1950-talets Sverige hette Jeanette von Heidenstam, en överklasskvinna med blå bakgrund på Sveriges rödaste arbetsplats. Lika färgstarkt var hennes privatliv där vistelser i Kina, Indien och Persien utgjorde fonden för passionerade förbindelser. Trots äktenskap. 

Det här är hennes historia - som hennes son Pieter Tham minns den.