Lund Dissertations in Social Work – serie

Föreställ dig att du behöver hjälp av en annan människa för att klara alla dagliga rutiner och vardagens alla praktiska bestyr. Du behöver hjälp med allt från att komma upp ur sängen till att handla, laga mat och äta. Kanske behöver du också hjälp för att kunna kommunicera med andra människor. Föreställ dig sedan att din uppgift är att bistå en annan människa i alla tänkbara situationer i hans eller hennes hem, på arbetet eller offentliga platser av olika slag. Hur skulle du göra för att få vardagen att fungera? Vem skulle du vilja anställa eller arbeta hos? Hur skulle du agera? Hur skulle du hantera den andres ständiga närvaro? Denna avhandling fördjupar sig i hur brukare av personlig assistans och deras personliga assistenter gör. Brukarna har omfattande fysiska funktions-nedsättningar. Merparten av de personliga assistenterna är i liknande ålder och av samma kön som brukarna. I deras interaktion och beskrivningar av vardagen med personlig assistans återkommer tre teman: perioder eller stunder av overksamhet, förhandlingar kring vem som ska ta initiativ och ett vänskapligt sätt att förhålla sig till varandra. Hur kommer detta sig? Vilken betydelse har det för att realisera personlig assistans? Avhandlingen söker svar på dessa och flera andra frågor.

Syftet med denna avhandling är att i en samhällelig kontext belysa den process som föregår äldre människors eventuella flyttning från eget boende till särskilt boende. Med den äldres flyttprocess i fokus har intervjuer ägt rum med 21 äldre personer, deras närstående och biståndshandläggare. För att försöka förstå det som händer, och hur de upplever och beskriver denna process, har flera olika perspektiv och teoretiska infallsvinklar använts. Hänsyn och hänsynstagande har visats sig vara ett framträdande drag såväl hos de äldre som hos deras närstående och hos biståndshandläggare. Som ett resultat framkommer att de inblandade använder idealen om den gamla människans självständighet och självbestämmande för att rättfärdiga egna ageranden och förhållningssätt. Dessa ideal som finns både i politiska riktlinjer, och som värderingar i samhället i stort, bidrar i samband med de äldres flyttprocess till en utpräglad försiktighet och till att ansvaret för flyttbeslutet framstår som oklart. I praktiken leder det till att ingen tar riktigt ansvar för att ett beslut fattas i en eller annan riktning. Denna flyttprocess kan beskrivas som ett spänningsfält präglat av ömsesidiga komplexa samspel fyllda av hänsyn där de äldre, deras närstående och biståndshandläggarna lägger ansvaret på någon annan eller någonting annat. Idealen om de äldres självständighet och självbestämmande blir i mötet med vardagens praktik svåra att uppnå och visar sig i stället som ”hänsynstagandets paradoxer”.

Samhällets liberalisering leder till nya politiska initiativ för att utöka valfriheten inom välfärdssektorn. Genom ökat brukarinflytande är det tänkt att brukarnas behov ska tillgodoses på deras egna villkor samtidigt som kvalitén på verksamheten höjs. Men redan långt innan brukarinflytande blev ett politiskt modeord drev den ideella brukarrörelsen krav på maktdelning och ökat inflytande inom psykiatri, socialtjänst och missbruksvård. Vad händer med frågan om inflytande när den tas över av det offentliga och börjar drivas inifrån och uppifrån, istället för utifrån och underifrån? Genom att följa en psykiatriförvaltning och en kommunal individ- och familjeomsorg undersöker avhandlingen hur den politiska retoriken kring brukarinflytande blir till konkret arbete. Undersökningen visar att ett offentligt drivet brukarinflytande innehåller avsevärda delar kontroll och reglering från välfärdsorganisationernas sida. Samtidigt ges brukarna möjlighet att driva sina frågor inifrån. Det som äger rum kan därför beskrivas som ett ”sanktionerat motstånd”. Erik Eriksson är socionom och det här är hans doktorsavhandling i socialt arbete.

I Sverige är Riksorganisationen Brottsofferjouren Sverige (BOJ) en viktig aktör när det gäller att ge brottsoffer hjälp och stöd. Denna avhandling handlar om stödjare i svenska brottsofferjourer och de brottsoffer de arbetar med att hjälpa och stödja. Ett viktigt tema är hur stödjarna betraktar sin egen roll och identitet som stödjare. Ett mål med brottsofferjourernas stödarbete är att människor inte skall fastna i en brottsofferidentitet. Samtidigt bygger verksamheten på att människor som utsatts för brott identifierar sig som brottsoffer, så att de uppfattar brottsofferstöd som något som har relevans för just dem. Det finns en tydlig bild som stödjarna delar av hur de är och bör vara som hjälpare. Då och då hotas den av brottsoffers reaktioner, då de inte alltid går in i stödkontakten med samma entusiasm som stödjarna. Brottsoffer har å sin sida en ny roll att förhålla sig till, som inte alltid passar in i deras övriga bild av vem de är. Lotta Jägervi är psykolog och det här är hennes doktorsavhandling i socialt arbete.

På 1980-talet fick kvinnorörelsen upp frågan om mäns våld mot kvinnor på den politiska dagordningen. Runt om i landet startades ideellt organiserade kvinnojourer för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Sedan dess har fältet av verksamheter som ger stöd till våldsutsatta kvinnor förändrats. Kommunerna har tilldelats ett ökat ansvar och det förekommer kommunalt organiserade, specialiserade enheter mot våld i nära relationer. Genom att undersöka lokalt kvinnojoursarbete och kommunala specialenheter belyser avhandlingen ett stödfält där olika våldsförståelser, liksom ideella och professionella traditioner, samsas och konkurrerar. Undersökningen visar hur två stundtals motstridiga stödideal genomsyrar arbetet på stödfältet: det ena med en kvinnoemancipatorisk ambition, det andra med fokus på behandling av våldsutsatta kvinnor. Det framkommer också att de kommunalt anställda behandlarna gör en åtskillnad mellan den egna professionella samtalsbehandlingen och praktiskt stödarbete. Vidare visar undersökningen att jourerna har kommit att bli utförare av socialtjänstinsatser och att feministiska kärnvärden, som kvinnosolidaritet och anonymitet för kvinnor, står inför en rad utmaningar. Riskerar vissa kvinnor att stå utan skydd och stöd på stödfältet? Sara Helmersson är socionom och det här är hennes doktorsavhandling i socialt arbete.

Globalisation of the economy, as well as movement of people and increasing securitisation of borders, have challenged and to different degrees destabilized forms of national belonging and solidarity. Such developments produce new borders and boundaries, separate citizens from non-citizens and create hierarchies of “deservingness”. This dissertation analyses if and how social work contributes to the destabilisations as well as to the reinforcements of present citizenship practices in Sweden. Through two case studies, it critically investigates the acts and actions provided by social workers when giving support to undocumented migrants, a group most often excluded from the social services. The book raises questions on the responsibilities of social workers as well as of the welfare state. What happens with social work practice when persons who are excluded from the welfare state through migration policies appear in front of the social workers, requiring social workers to act in ways that they find to be responsible?

Interaktion sker ofta i grupper. En grupp barn förväntas vara i dagligen är skolklassen. I dagens samhälle är skolan den enda tvingande arenan som finns kvar. Vad händer när skolan sätter samman barn till en skolklass och sedan förväntar sig att alla ska vara kompisar med alla? Vilka kamratskapande grupprocesser sker inom en skolklass? Hur påverkar dessa grupprocesser skolans arbete med värdegrund och mot kränkande behandling? Avhandlingen undersöker barns sociala samspel inom ramen för skolan som fysisk plats, samhällelig institution och social arena med stöd i ett interaktionistiskt grupperspektiv. Ett resultat från studien är att rastlekar i olika typer av grupper genererar olika former av emotionell energi. Emotionella energier fokuserar, intensifierar och överför känslor från en situation till nästa. Därför påverkar barns samspel på skolgården även deras samspel i andra kontexter såsom i klassrummet eller i matsalen. Detta påverkar lärarnas arbete med att ena skolklassen och få ett gott arbetsklimat. Maria Heintz är socionom och har tidigare arbetat som skolkurator. I denna avhandling belyser hon en av de frågor hon återkom till i sitt praktiska arbete. Kan alla vara kompisar med alla?

Idag efterfrågas att socialtjänsten alltmer ska styras med hjälp av siffror som speglar kvalitet, effektivitet och resultat. Vad innebär det för socialarbetares vardagliga kunskapsanvändning? Vad händer när de har allt fler tidsgränser, prestationsmått och utvärderingsbara checklistor att förhålla sig till? Och vad händer när socialarbetare själva börjar kvantifiera allt fler aspekter av sitt arbete för att synliggöra det som osynliggjorts genom sifferstyrningen? I den här avhandlingen undersöks hur det sociala arbetets praktik formas och utvecklas runt mätning och kvantifiering. I ett etnografiskt fältarbete har författaren följt socialsekreterare, chefer och administratörer som arbetar med barnavårdsutredning och biståndsbedömning i flera svenska kommuner. Teres Hjärpe är socionom och har en bakgrund som kurator inom hälso- och sjukvården och som internationell koordinator och lärare på Socialhögskolan vid Lunds universitet. Hon har också arbetat som forskarassistent i projekt om välfärdstjänster och valfrihet samt dokumenteringspraktiker inom socialtjänst och sjukvård. Detta är hennes doktorsavhandling i socialt arbete.

När ett barn inte kan bo kvar hos sina föräldrar kan det placeras i familjehem. Vissa barn får bo hos en släkting. Hur släktinghemsföräldrar i Sverige ser på sin situation har hittills varit ett outforskat område. Vilka drivkrafter finns bakom beslutet att ta hand om ett släktingbarn? Hur navigerar släktinghemsföräldrarna mellan det informella vardagslivet och det formella uppdraget som familjehem? På vilket sätt hanteras de dubbla lojaliteter som uppstår genom att stå i familjerelation till både barnet och barnets föräldrar? Dessa och flera frågor besvaras av författaren som bygger sina analyser på intervjuer med släktinghemsföräldrar bosatta i flera svenska kommuner. Bakom begreppet släktinghem finns en mångfacetterad grupp människor och alla har sin unika livshistoria att berätta. Den ofta krokiga väg som deras livslopp tagit vittnar om en komplex situation. Det som förenar dem är beskrivningar av kärleksfulla emotionella band till barnet. Sofia Linderot är socionom och filosofie licentiat i socialt arbete. Hon är lärare på Socialhögskolan vid Lunds universitet. Detta är hennes doktorsavhandling i socialt arbete

Professioner och yrkeskarriärer formas och omformas i samhällen. Reformer och utvecklingen inom den svenska offentliga sektorn har omformulerat förutsättningarna för socionomer och andra professioner. Antalet yrkesverksamma socionomer har dessutom ökat under 2000-talet. Med nya förhållanden talar mycket för att socionomernas arbetsområde har utvidgats, men också för ökad differentiering inom yrket. Med ett karriärperspektiv har författaren utvecklat ett sätt att undersöka och analysera samspelet mellan externa och interna faktorer i socionomprofessionens utveckling samt dess inre organisering utifrån dynamiken mellan karriärer, profession och organisationer. Författaren har tagit utgångspunkt i begreppen karriär och profession och genomfört en surveystudie som innefattar drygt 1 400 socionomer med examen under år 1987, 1997 och 2007. I denna avhandling skildras karriärer på ett sätt som belyser socionomernas arbetsområde, fångar skillnader mellan positioner och bidrar till att förstå vad som hänt inom professionen.