Tornedalska öden och äventyr – serie

Ödesnatten -44 utspelar sig under några dygn längs gränsen mellan Sverige och Finland hösten 1944. Den 4 september tystnade vapnen mellan Sovjet och Finland, men marken var brännhet, läget spänt och förvirrat. En finsk underlägsen armé hade visserligen hållit ställningarna och stoppat de sovjetiska trupperna i Nordens blodigaste slag i Tali-Ihantala sommaren 1944, men kraven från Stalin och Molotov var hårda. Finlands allierade, tyskarna, måste senast den 15 september vara ute ur landet och de kvarvarande interneras och skickas till Sovjet. Skulle Röda armén gå in i Finland? Vad få visste var att det fanns en tidsfrist och att tiden höll på att rinna ut …

"Jag är er krönikör; åter har jag gett er glimtar av tornedalska öden och äventyr, en berättelse. Jag har troget förmedlat vad jag själv har fått höra vid skogsbrynet i Virkamaa väster om Torneå, där det finns en ovårdad mossbevuxen minnessten över finska kriget 1808-1809. Dit for jag ensam en dag för att om möjligt få ett svar på min fråga om de länge sedan döda ännu duger som vittnen för de nu levande. Den som glömmer sina fäder, glömmer sin framtid. Historia är skapat liv. När ett språk dör, dör ett folk. När mitt språk dör, dör mina fäder en gång till. Tsarens röda streck och kungens svarta band. Så kom den att kallas, gränsen som än i dag bärs av Könkämä eno, Muonio och Torne älv. Varför drogs gränsen så att den delade ett folk, en kultur?"

”Polismannen Höökäri blev förnärmad och beskyllde mig för att tillhöra en kriminell släkt. Jag skrattade och undrade när gränsföretagande blivit kriminellt … Som gränsentreprenör verkade jag utifrån de gränsvärderingar jag fostrats till. Om han skötte sitt så skötte jag mitt. Så har vi levt här vid gränsen. Sade jag. Gränsvärderingar upprättades i sopimuskamari, gränsens tredje rum. Höökäri hånskrattade och påstod att han för sin del aldrig sett till något sådant rum. Jag sade att stora nollor inte rymdes där.”

I detsamma small ett skott och Martti tog sig för buken och föll ihop. Erik kastade sig bakom en sten. ”Krypskytt”, stönade Martti, ”de är vid Iisakinmäki.” Erik kröp fram till honom, drog honom en bit i skydd, ställde sig på knä och vrålade rakt ut: ”Nicht schiessen, wir sind nicht Soldaten!” Ingen svarade. Tystnaden spred sig och var så kompakt att de hörde de sista asplöven darra vid kanten av naturängen. Där låg Martti och vred sig i plågor. Erik upptäckte till sin fasa att maginnehållet vällde ut ur det öppna såret som kulan hade slitit upp. Det var en sprängkula som träffat i sidan.

Kirunasvenskarna handlar om familjen Eriksson-Kalla som tillsammans med andra tornedalingar på 1930-talet reste från Kiruna till Sovjet, där de hamnade ”vid helvetets bakre vägg”. Berättelsen bygger på författarens samtal och intervjuer med Alice Eriksson-Kalla. ”Jag hade dåligt hjärta och ont i fötterna. Jag fick remiss till lasarettet i Umeå. När kallelsen damp genom brevinkastet blev jag rädd. Läkaren, som undersökte mig, påstod att jag gått i för trånga skor. När jag påstod att rädslan gett mig hjärtfel, sade läkaren att det inte kan ha varit så dåligt i Sovjetunionen."

Titanicresenärer, främlingslegionärer och siare utgör den sjunde och sista delen av den trespråkige författaren Bengt Pohjanens serie Tornedalska öden och äventyr - berättelser hämtade från ”Sveriges tysta myr” som inte ens Nils Holgersson upptäckte. I denna berättelse, som bygger på den nyfikne författarens möten med människor i de mest osannolika sammanhang, ställs frågan var alla berättelser och sånger kommer från. De regnar ner från himlen. De dyker upp ur underjorden. De kommer med besökare. De dyker upp på en restaurang. De kommer i drömmar. De kommer med en tornedaling som överlevt Titanic, från en främlingslegionär, från tyska kommendanter och inifrån författarens egna erfarenheter. ”Alldeles i slutet av inspelningen när det är dags att slå av kamerorna och ta avsked på Ounasvaara upptäcker vi något alldeles obegripligt. Vi stirrar upp mot himlen, vi stirrar på varandra och kameramännen, som står där lika häpna som vi. Från himlen dalar snöflingor. Men det är ju varmt ute och det finns inte ett moln så långt ögat når. ’Vad är det för något?’ undrar Katja. ’Inte är det snöflingor!’ säger jag. ‘Det är papper’, utbrister Katja. ‘A4’, viskar jag. ‘Slå på kamerorna!’ ropar Hasse. Vi ställer oss, går runt på Ounasvaara och samlar A4-ark, fulla med ord. ‘Det regnar ord’, säger Katja. ‘Och berättelser!’ ropar jag. ‘Och en sång’, säger Katja, ‘om marknaden.’ ‘Ingen idé att avsluta programmet med detta’, säger en av kameramännen, ‘det är … alldeles för otroligt … de kommer att säga att vi fejkat.’ Var kommer alla sånger, berättelser ifrån? När Katja Kettu och jag satt på Ounasvaara kom de från himlen.”

I denna berättelse, som handlar om ett uppmärksammat menedsmål i slutet av 50-talet, möter vi gränsmänniskans empatiska etik och gränsfilosofi, att varor, djur och människor förebådande EU fritt skall få flöda över gränsen. Denna inställning har under tvåhundra år i Tornedalen varit på kollisionskurs med överhetens lagar och bestämmelser. I gränslandet har smugglingens ideologi alltid varit godkänd verksamhet medan samhällets värdegrund tillåter att en familj på tio personer kastas ut ur sin egenhändigt nybyggda villa så att en poliskonstapel helt lagenligt på en exekutiv auktion kan tillskansa sig villan och flytta in där med fru och ett barn. "Polismannen Höökäri blev förnärmad och beskyllde mig för att tillhöra en kriminell släkt. Jag skrattade och undrade när gränsföretagande blivit kriminellt … Som gränsentreprenör verkade jag utifrån de gränsvärderingar jag fostrats till. Om han skötte sitt så skötte jag mitt. Så har vi levt här vid gränsen. Sade jag. Gränsvärderingar upprättades i sopimuskamari, gränsens tredje rum. Höökäri hånskrattade och påstod att han för sin del aldrig sett till något sådant rum. Jag sade att stora nollor inte rymdes där."