Tove Jansson reviderade de tidigare utgivna muminböckerna och lät ge ut dem på nytt 1967. Resultatet, muminsviten, analyseras här av litteraturvetaren Rehal-Johansson. Vad hon finner är en konstnärligt genomarbetad svit om roller, identitet, familjelivets villkor och konstnärskapets pris. Tove Janssons muminverk -- det är både de sexton olika muminböckerna från Småtrollen och den stora översvämningen 1945 till Sent i november 1970, och framför allt muminsviten, den åtta böcker långa familjeroman som Tove Jansson gav ut 1968--70. I den slutliga sviten har Tove Jansson inte bara finslipat sina litterära kompositioner. Hon har också förvandlat de ursprungliga historierna om lustiga figurer på vådliga äventyr i märkliga miljöer till en romansvit om frihetens möjlighet och omöjlighet, familjelyckans pris och konstnärskapets villkor. Dessutom har hon psykoanalyserat sin muminfamilj och delat med sig till läsarna av resultatet. Agneta Rehal-Johansson visar i sin avhandling hur Tove Janssons återskapande av sin egen lyckliga barndom i muminböckerna förändras i mötet med den litterära idylltraditionen och efterhand blir alltmer dubbeltydigt. Vi får också följa hur den soliga sommardalens ständiga metamorfoser till slut utmynnar i en gråtrist vardag, där den lyckliga muminfamiljen bara är en vemodig godnattsaga för en liten homsa, ensam i världen. Agneta Rehal-Johansson är född 1951. Hon är forskarutbildad vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet men är numera verksam vid Södertörns högskola.
