Under 1800-talet betraktades barnen som samhällets framtid. Genom att reformera barnuppfostran hoppades man kunna skapa nya kvinnor och män. I både barn- och vuxenlitteraturen användes beskrivningar av barndom, uppfostran och uppväxt för att utforska könens och sexualitetens gränser, men också vad det innebar mer allmänt att bli och vara människa. Genom att uppmärksamma barnets och barnlitteraturens roll i den litterära debatten ger Maria Andersson här ett nytt perspektiv på tiden kring förra sekelskiftet. För de kvinnliga författarna innebar perioden ett genombrott och större möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Amanda Kerfstedt, Helena Nyblom och Mathilda Malling tillhörde de författare som gjorde uppmärksammade inlägg i debatterna om könens natur, familjeideal och sedligheten, men vars författarskap i dag till stora delar fallit i glömska. Andersson behandlar tidigare omskrivna texter, som Mallings Berta Funcke och Nybloms sagor, sida vid sida med helt bortglömda verk, som Kerfstedts banbrytande transvestitroman Reflexer. Att bli människa ger en komplex och motsägelsefull bild av sekelskiftets litteratur och samhällsliv. Skiljelinjerna mellan manligt och kvinnligt, mellan sedligt och osedligt, och mellan oskyldiga barn och erfarna vuxna var aldrig entydiga utan måste ständigt vidmakthållas och konstrueras på nytt. I litteraturen skedde förhandlingar, prövningar och gränsdragningar som exponerade spänningar i 1800-talets föreställningar om barn, sedlighet och kön samtidigt som de omdefinierade begreppen för att anpassas till en ny tids krav. Maria Andersson (f. 1973) är verksam som forskare och lärare i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Att bli människa är hennes doktorsavhandling.
