Efterlängtad samlad romanutgåva
Under ett 1970-tal då realistiska och den samhällsengagerade litteraturen dominerade fullständigt skapade Åsa Nelvin böcker med komplexa kompositioner och utan uppenbara politiska budskap. I debutromanen Tillflyktens hus [1975] skildras fosterbarnet N:s oförmåga att finna sin plats i tillvaron, vilket skickligt vävs samman med en svårtolkad och drömlik skildring av fyra personer i ett slutet rum kring ett mystiskt manuskript. I den efterföljande Kvinnan som lekte med dockor [1977] möter vi den unga outsidern Stumpan, vars håglösa och monotona tillvaro efter en kraschad relation präglas av rastlösa vandringar och djupt kända äckelkänslor inför omgivningen.
Åsa Nelvins romaner genomsyras av en grotesk blick, svart humor och en mardrömskänsla nära besläktad med Kafkas verk. Hennes djupa existentiella utforskande av människans ensamhet tål att jämföras med författare som Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Samtidens läsare var ofta förbryllade över hennes gäckande kompositioner, men de insåg snabbt att de stod inför betydande litteratur och Nelvins verk förblir brännande angelägna.
Romanerna presenteras här i en volym, med ett nyskrivet förord av Marie Öhman, docent i litteraturvetenskap.
ÅSA NELVIN [1951–1981] hann under sitt korta liv skriva fem böcker. Författarskapet var mer eller mindre bortglömt när det återupptäcktes på 2000-talet. I dag räknas Åsa Nelvins verk till det sena 1900-talets svenska klassiker, särskilt debutboken De vita björnarna [1969], en barnbok illustrerad av konstnären Hans Arnold, romanen Kvinnan som lekte med dockor [1977] och diktsamlingen Gattet: Sånger från barnasinnet [1981].
