Att vägra ge upp : att leva med återkommande depressioner

Vad är det som gör att man inte ger upp när livet känns som allra värst? Och när denna känsla kommer igen, år efter år. Lidande är ofrånkomligt i livet, men människor drabbas olika. Att leva med en depressionssjukdom innebär att gång på gång vara med om att depressiva tankar tar över och att ångest kväver allt liv. Att trots envist och långsiktigt arbete upprepade gånger hamna längst ner i det svarta hålet där inget dagsljus finns – och där inget hopp finns. Men det handlar inte bara om depressioner, det handlar också om förundran över livet och en djup glädje att finnas till. Om den egensinniga katten som följer med på havskajaken. Och om hur författaren som människa och präst hittat sin djupaste identitet – men gärna skulle slippa kyrkan som institution. Elisabeth Arborelius är leg psykolog, leg psykoterapeut, docent i psykologi vid Karolinska institutet och numera teologie doktor i tros- och livsåskådning samt präst i Stockholms stift. Hon berättar här om den depressionssjukdom hon levt med hela sitt liv, alltifrån uppväxten till livet som präst.