Sedan början av 1900-talet har lyssnande till musik i allt större utsträckning skett genom användning av ljudreproduktionsmedier, medier som förmår återge inspelade ljud på annan tid och plats än de ursprungliga. När ett ljud kan reproduceras kan det också jämföras med ett original, och från slutet av 1920-talet fram till idag har hög kvalitet hos ljud-återgivningen, en hög grad av likhet mellan det återgivna ljudet och originalet, beskrivits med hjälp av uttrycket high fidelity, förkortat hifi. Den här boken skildrar den svenska hifi-kulturens historia: de föränderliga idéer, värderingar och handlingsmönster som har präglat användningen av ljudåtergivningsapparatur i Sverige sedan introduktionen av elektriska och elektroniska ljudmedier. Genom framför allt tidskrifter och dagspress kartläggs hur experternas rådgivning och reklamens budskap föreskrev lämpliga sätt att använda ljud-apparater, men också hur olika användare utformade en delvis avvikande hantering av dessa apparater. En grundläggande föreställning i hifi-kulturen är den att high fidelity, det återgivna ljudets trohet mot originalet, är något eftersträvansvärt som därmed kan motivera användarna att satsa tid, pengar, arbete och kunskap för att uppnå så stor likhet som möjligt mellan reproducerad och levande musik. Men undersökningen visar också att det har funnits flera andra egenskaper hos reproducerade ljud som har värderats lika högt som, eller högre, än deras likhet med originalljud. Ljudreproduktionsmedier som har formats och använts i syfte att uppnå största möjliga likhet med en extern akustisk verklighet har därmed också använts för att alstra ljud vilka i olika avseenden har bedömts som bättre än denna verklighet. Alf Björnberg är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet.
