Mediehistoriskt arkiv – serie

När börjar mediehistorien? Mediehistoria var länge liktydigt med historien om 1900-talets massmedier; press, radio, teve och film. I den här boken skildras istället ett äldre medielandskap. Med utgångspunkt i Stockholmsutställningen 1897 beskriver författarna det utbud av gamla och nya medier som samlades på utställningen, från äldre attraktioner som camera obscura, dioramor och vaxfigurer till spektakulära nyheter som fonograf, kinematograf och röntgenbilder. Boken ger inblickar i några av det sena 1800-talets ledande medieindustrier, och diskuterar bland annat frågor om mediekonsumtion, publikpositioner och historiska medieringsvillkor. De medietekniker som presenterades på Stockholmsutställningen 1897 lagrade på samma gång utställningen för framtiden. Ett centralt tema är därför hur dessa medieringar blivit identiska med minnet av utställningen, och hur detta arkiv organiserats utifrån mediernas specifika egenskaper. På den DVD-ROM som medföljer boken har ett nytt mediearkiv skapats över Stockholmsutställningen 1897 och dess många länkar till en bredare mediekultur.

Postorder ses oftast som ett sätt att handla varor på distans. Men det är också ett medium som förbinder människor över avstånd. För det tidiga 1900-talets svenska landsbygdsbefolkning var postorder lika mycket ett sätt att komma i kontakt med en större värld som ett sätt att göra inköp. Människor svarade på varuannonser, läste postorderkataloger, var försäljningsagenter i sina lokalsamhällen och tog del av landsomfattande reklamturnéer och tävlingar. I En förbindelse med en större värld träder den svenska landsbygden fram som en dynamisk plats för det nya industri- och varusamhällets utveckling. Utifrån en analys av det medierade mötet mellan postorderföretaget Åhlén & Holm och dess publik, visar boken att postorderns tidiga historia är en viktig pusselbit för att förstå såväl vardagens livsvillkor och föreställningsvärldar som framväxten av det svenska konsumtionssamhället. CHARLOTTE NILSSON är mediehistoriker verksam vid Lunds universitet. En förbindelse med en större värld är hennes doktorsavhandling.

Mediehistoria skrivs ofta utifrån ett medium i taget. Den här boken argumenterar istället för att historiens medier utvecklats tillsammans. Nya former, tekniker och praktiker har interagerat med gamla, innehåll har cirkulerat medierna emellan och rader av aktörer har aktivt relaterat till en helhet av uttrycksformer. Denna helhet var konturfast på ett vis som gör det befogat att tala om ett historiskt mediesystem: summan av en viss tids medier och deras inbäddning i sociala, politiska och ekonomiska villkor. I ett antal delstudier prövar boken möjligheterna att på närgången empirisk nivå undersöka 1800-talets mediesystem. Jonas Harvard är fil. dr i historia och verksam med forskning och forskningssamordning vid Mittuniversitetet och Södertörns högskola. Patrik Lundell är docent i idé- och lärdomshistoria och verksam som mediehistoriker vid Lunds universitet.

Storstadens dagbok är en fascinerande resa genom Stockholms nöjesliv under det sena 1800-talet. Det är en historia om boulevardpressen och dess självupptagna skribenter som rörde sig genom en huvudstad i förändring. Det handlar om hur små tidningar både konkurrerade och samverkade i ett mångfasetterat mediesystem. Samtidigt som boulevardisterna försökte få sin verksamhet att gå runt gjorde de storstaden hanterlig för sina läsare. Det storstadsprojekt boulevardpressen ägnade sig åt ges liv och konturer av figurer som den självutlämnande Jörgen, den överblickande Torbjörn och den argsinte Léon. Den relativt bortglömda boulevardpressen var dock inget fenomen i offentlighetens marginal. Vid sidan om de växande drakarna fanns andra typer av tidningar som frodades. Men de var inte historiens vinnare. Att studera dessa förlorare bidrar till fördjupad kunskap om både det sena 1800-talets medieklimat och större presshistoriska förändringsprocesser. Den kunskapen ger även relevanta perspektiv på vår samtids mediala situation.

Under Berlins filmfestival 1961 mottogs kortfilmen Kadens av en entusiastisk publik. PETER KYLBERG inledde vad som skulle komma att bli en problemfylld bana som målande och musicerande experimentfilmare inom ramen för biograffilmens förutsättningar. Det svenska 1960-talet präglades av en rad filmkulturella förändringar och en ny socialt medveten film eftersöktes. Kylbergs färgexperiment JAG, ett resultat av det nyetablerade Filminstitutets satsning på kvalitetsfilm, sågs som den svenska filmens ”dåliga samvete”. En inkrökt film i en utåtriktad tid. "Filmreformens förste avantgardist" spänner över fyra decennier och är lika mycket en konstnärsstudie som en under-sökning av experimentfilmens och filmkonstnärsrollens vara och villkor inom ramen för den svenska välfärdsstatens kulturpolitik. LARS DIURLIN är filmvetare och verksam vid Språk och litteraturcentrum, Lunds universitet. Han undervisar även vid Linnéuniversitetet och har tidigare arbetat med filmfestivaler och filmdistribution. "Filmreformens förste avantgardist" är hans doktorsavhandling. Medföljande Blu-ray-skiva innehåller sju nyrestaurerade och tidigare outgivna filmer av Peter Kylberg: Kadens (1961), En kortfilm av Peter Kylberg (1963), Paris D-moll (1964), Opus 25 (1980), DU (1987), F-42 (1991) och I stället för ett äventyr(1996). Med en total speltid på 230 minuter innehåller skivan även unikt extramaterial med tv-intervjuer från 1966 och 1980.

In 1941, media mogul Henry R. Luce exulted, "American jazz, Hollywood movies, American slang, American machines and patented products are in fact the only things that every community in the world, from Zanzibar to Hamburg, recognizes in common." It is as true today as it was then. From the early days of Hollywood, an insatiable demand for U.S. cultural products—in advertising, fashion, film, popular music, television, and much else—has had a profound and continuing impact across the globe. Media, Popular Culture, and the American Century explores a diverse range of Americana, where the borders between the real and the imaginary, dream and dystopia, America and the world, blur and disappear. Essays move from configurations of U.S. culture in the early 1900s to the age of Google and digital music.

Nedslag i den svenska tevehistorien från 1954: Dokument utifrån, Filmkrönikan, tevetablåernas historia och webbteve. Tevemediet har gjort djupa avtryck i vår vardag och på olika sätt varit en integrerad del av samhällsutvecklingen. Mediet har blivit helt centralt för såväl nationella identiteter som för transnationella kulturutbyten. Men tiderna förändras. Internet har snabbt gjort den klassiska televisionen föråldrad. På webben finns inga tablåer eller programtider att passa: ”Mer än 2 000 timmar TV – när du vill” är ju den nya devisen på svt.se.

I en tid när medierna konvergerar konvergerar då även berättandet? Har det framväxande digitala medielandskapet radikalt förändrat förutsättningarna för hur man konstruerar en historia? Att medier är betydelsefulla i berättarsammanhang är det få som betvivlar, medieformer influerar både innehåll, handling och berättarteknik, samt inte minst hur berättelser används. Men existerar det verkligen ett mediespecifikt berättande? I boken Berättande i olika medier utforskas därför denna relation. Åtta artikelförfattare frågar sig hur berättande sker i olika medier, samt hur medier genom historien fungerat som berättare. Om berättandets villkor har förändrats genom tillkomst av nya medier och mediepraktiker, så har dessa också inneburit att mediehistoriens berättarformer framträder med allt större klarhet. Flera av bokens bidrag handlar om berättandets mediehistoria från rumsligt berättande kring 1900, över pornografin som berättelseform, till webbkamerans funktion för samtidens urbana historier.

Historiska diskussioner om medier har länge dominerats av olika framstegsberättelser. Mediehistoriens mening tycks här bero på vad den pekar fram emot. Om kilskriften kulminerar i Gutenbergs tryckpress, når Turingmaskinen följaktligen sin höjdpunkt i Apples senaste gränssnitt. Men vid varje tidpunkt i historien finns ett vidsträckt medielandskap som väntar på att utforskas. Den här boken är ett bidrag till mediernas kulturhistoria. Med utgångspunkt i ett brett mediebegrepp belyser den massmedier som teve, film och internet, men också äldre medieformer som skriften, posten och ornamentik. En rad olika mediepraktiker lyfts fram från skriftkulturens administrativa förändring av statsapparaten kring 1700, över marknadsföringen av konfektyr med hjälp av kändisar runt förra sekelskiftet, till dagens realtidsövervakning med skärmbildsteknologier. Boken argumenterar för att det är först när medier betraktas i sin historiska specificitet som det blir möjligt att föra mer övergripande resonemang om hur relationer mellan medier och kultur skiftar över tid och rum. Gamla medier var en gång nya. De vittnade om ett levande förflutet och en osäker framtid.

Kring 1900 är den svenska arbetarrörelsen fientligt inställd mot modernitetens massmedier trots att merparten av rörelsens företrädare är mediearbetare. Alla av förgrundsgestalterna är tidningsredaktörer; August Palm och Axel Danielsson, Hjalmar Branting och Per Albin Hansson. Mer än sextio år senare har Olof Palme på ett normativt sätt förändrat hur svenska politiker bör förhålla sig till media och ytterligare ett kvartssekel senare dansar Göran Persson i »Bolibompa«. I den här boken frågar sig historiker, filmvetare och mediehistoriker vad det är som händer under den här perioden. Ambitionen är att förklara hur den svenska arbetarrörelsen, landets mest inflytelserika politiska aktör under 1900-talet, reformerade sitt förhållningssätt till audiovisuella massmedier. Bokens åtta kronologiskt upplagda artiklar diskuterar de senaste hundra årens politiska mediebruk i Sverige, från storstrejken 1909 till valbloggar 2006 med fokus på arbetarrörelsen i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Dels anlägger boken mediala perspektiv på arbetarrörelsens historia, dels uppmärksammar den arbetarrörelsens eget mediebruk. Ett flertal av de filmer som diskuteras i boken återfinns på två medföljande DVD-skivor. De innehåller mer än sju timmar rörligt bildmaterial producerat för den svenska arbetarrörelsen.

Amatörfilm, beställningsfilm och undervisningsfilm speglar 1900-talets välfärdssamhälle. I antologin medverkar ett tjugotal svenska forskare från sju olika ämnen. De har studerat allt från studentikosa Lundafilmer, upptagningar från Hjalmar Brantings begravning och gamla HSB-filmer, till privatfilmer om julen, semesterbilder och amatörpornografi på internet.

Om tevefilm i Sverige under de första åren. Två dvd:er ingår med över fem timmar film. Televisionen halverade svensk biopublik i skarven mellan femtio- och sextiotal. Tv innebar en helt ny plattform för produktion, distribution och visning av rörlig bild. Paradoxalt nog gällde det även film. Den så kallade Filmavdelningen inom Radiotjänst inrättades redan 1956 och till chef utsågs Lennart Ehrenborg. Mötet mellan film och tv ger inblickar både i tekniska möjligheter och begränsningar, liksom tankar och idéer kring filmen som programformat och folkbildning. Det är en historia som belyser såväl förväntningar som farhågor kring nya medier, men även påminner om att nya teknologier och visningskontexter utvecklas gradvis och överlappande. Utgåvan omfattar även två dvd:er med över fem timmar filmmaterial.

Journalister har ofta varit hjältar i deckare och filmer. Vem bygger egentligen myten om journalisten? Journalistrollens plats i kulturhistorien är ämnet för denna doktorsavhandling. Hur journalistrollen förhandlades och debatterades, och hur journalister i romaner och film brukades och tjänade som förebilder när yrkets gränser stakades ut. Utifrån ett brett mediematerial undersöks både pressens mediehistoria och pressmedarbetarens kulturhistoria under en period då litteratörer och publicister trängdes undan av nyhetsjagande journalister - i tidningarna så väl som i andra medier.

The book maps more than two hundred years of Swedish media. It ranges from written travelogues in the eighteenth and nineteenth centuries via feature films, documentaries, TV programmes, literature and press to contemporary video activism on the Internet. The nineteen contributors navigate the reader through a variety of media landscapes by advocating an interdisciplinary approach to the communication of place that mixes in-depth analyses of specific phenomena with a general understanding of modern media representations. Accordingly, this is a book that recurrently combines textual close readings with historical contextualizations in new ways.

Foto-, konst- och mediehistoriker diskuterar den digitala bildens förändrade arkivariska funktion. Under det senaste decenniet har fotografierna lämnat sina kapslar och hängmappar i arkiven för att i binär form framträda i ett nytt gränssnitt på Internet. På webben befinner man sig alltid i själva bildarkivet; där presenteras och distribueras fotografier på helt nya sätt. I den här boken diskuterar sex stycken foto-, konst- och mediehistoriker den digitala bildens förändrade arkivariska funktion och de effekter som olika slags digitaliseringsprocesser genererat. En återkommande fråga är hur man bör förstå den mediala rörelse som all digitalisering är inskriven i, en annan hur minnesinstitutioner blivit utmanade av helt nya kulturarvsaktörer som Flickr och Wikipedia. Boken är ett uppdaterat bidrag till den fotohistoriska forskning som ägnat sig åt fotograferingsmediets transformation i skarven mellan analogt och digitalt. Anna Dahlgren är konstvetare och verksam som postdoc-forskare vid Nordiska museet. Pelle Snickars är docent i filmvetenskap och verksam som forskningschef vid Kungl. biblioteket.

Vinnare av Svenska Designpriset 2010. En bok om kulturpersonligheten och makthavaren Harry Schein. Två dvd:er med unikt material medföljer. Harry Schein var en inflytelserik person i det svenska medielandskapet under femtio-, sextio- och sjuttiotalet, både som filmkritiker och som chef för Svenska filminstitutet. Han var en brilliant och slagfärdig debattör. Men han var också en informell makthavare med försänkningar i många slags nätverk inom näringsliv och socialdemokrati. Med boken följer två dvd-skivor. Här kan vi se Schein som huvudperson i Lasse Holmqvists Här är ditt liv, höra hans Sommarprogram, sänt på midsommardagen 1990 och möta honom som gäst hos Nils Petter Sundgren i Filmkrönikan. Här finns också Kvällsöppet med Åsa-Nisse-debatten från 1971 med bland andra Vilhelm Moberg och P O Enquist i studion.

Genom historien har lagringens materialitet ständigt förändrats. Även dagens digitala teknik förändrar på ett radikalt sätt lagringens förutsättningar; det direkta sambandet mellan lagring och visning ersätts i den digitala domänen av ett komplicerat samspel mellan lagringsytor och visningsytor. Digitalisering delar upp informationsbäraren i lättrörliga och formbara beståndsdelar, frigör bokstäverna från sin materiella fixering. Men för att läsas behöver den digitala texten återigen ta plats på en fysisk yta. Papperet har bara ersatts av bildskärmen.

En bok om fildelningens teknik, politik, juridik och moral. Hur ska vi förhålla oss till vår nya digitala verklighet? Förstår vi kraften i Internet bäst genom en uppsättning av illasinnade repressiva förkortningar (Ipred, FRA, Acta) eller genom en förutsättningslös politisk diskussion kring vilket slags lagstiftning som ska gälla för den digitala domänen? De svenska riksdagspartiernas växlande syn på fildelning och upphovsrätt har under de senaste åren flankerats av nya, och mer radikala sätt att betrakta frågan. Boken för ett resonemang om vår nya digitala verklighet. Ett antal skribenter nalkas ämnet från olika utgångspunkter och ger en bred bild av vad som är annorlunda i vår tid; efter Pirate Bay. Redaktörer är Jonas Andersson och Pelle Snickars.

"Från pressarkivet 1800-1899" består av ett brokigt källmaterial som på olika sätt belyser tidningspressen. Här finns tidningstext, men också etiketten till en Publicist-punsch, tidningssidan använd som tapet, romanen med en kort passage om tidningsläsning, riksdagsanförandet om stämpelskatten, tryckeriets varmluftsmaskin, uppslagsordet ”elände” i ett komiskt lexikon liksom ”publicist” i ett seriösare, landshövdingens rapport över allmogens läsvanor och dagboksanteckningen som delvis tillskriver makens dåliga humör det faktum att de tyska tidningarna uteblivit. Dessa ibland till synes obetydliga skärvor samlar sig till olika berättelser om medielandskapets tröghet - och omvälvningar under 1800-talet. Men boken är även avsedd att locka den som vill studera mediernas historia till fortsatta sökningar, också bortom arkivens och bibliotekens mest vältrampade stigar. Och den vill väcka frågor kring den mediehistoriska forskningens möjligheter och utmaningar. Vad kan vi egentligen utvinna ur medieformer som medaljer och skillingtryck? Och vad finns det överhuvudtaget för material som kan hjälpa oss att förstå det förflutnas medier? Redaktörer är Johan Jarlbrink och Patrik Lundell. Båda är mediehistoriker, verksamma vid Lunds universitet.

Bör filmarkiv främst bevara eller förevisa sina samlingar? Noggrant tillvarata och katalogisera – eller visa och sprida film? Henri Langlois, grundaren av Cinémathèque Française menade att om film aldrig visas, utan endast förvaras i metallburkar, kommer den att sluta som skosmörja. Den digitala utvecklingen förefaller ha givit honom rätt; bred tillgäng­lighet till filmens historia är allra viktigast på en sajt som filmarkivet.se. Samtidens digitala utveckling återverkar idag på flera sätt medialt på arkivsektorn. Frågan är därför vad ett filmarkiv numera egentligen är för något – och vad det ska ägna sig åt? Arkivet innehåller ju inte bara det förflutna; snarare får det alltid sin innebörd i relation till nuet och framtiden – och den kommer inte att vara analog. Ny teknik påverkar alltid arkiv och deras bestånd. Digitaliseringen av filmens historia innebär naturligtvis stora möjlig­heter, både forsknings-­ och folkbildningsmässigt, men också nya format­, arkiv­ och urval­sproblem. Frågan är komplex och tål att diskuteras, vilket flertalet filmvetare och filmarkivarier gör i denna bok. Ju mer arkivens filmer tillgängliggörs digitalt – desto mer kommer dock intresset för Sveriges filmarv att växa; det gäller såväl forskning som undervisning, liksom publikt – och förstås även politiskt. Digital tillgänglighet är idag det bästa medlet för att bevara det rörliga bildarvet. Redaktörer är Mats Jönsson och Pelle Snickars, bägge docenter i filmvetenskap. Mats Jönsson är verksam vid Lunds universitet. Pelle Snickars arbetar som forskningschef på Kungliga biblioteket.

Bussarnas speciella form av mediematerialitet – deras ”budskap” för att tala med McLuhan – blev tidigt en av utgångspunkterna för författarnas diskussion. Är bussarnas jämförelsevis anspråkslöst vardagliga kostymering en förklaring till att dessa till skillnad mot bilar och tåg har lämnat så få avtryck i tidigare historisk forskning? Hur kan vi kombinera perspektiv från aktuella forskningsområden för att skapa ny kunskap om bussarnas förmåga att i både konkret och symbolisk mening omskapa och sammanföra åtskilda tider och platser? Hur kan vi tänka med bussar för att analysera det mobilas och materiellas betydelse i skapandet och omvandlandet av den västerländska modernitetens berättelser om framsteg och civilisation? Dessa och många andra frågor väcktes under författarnas samtal om missionsrörelsens utställningsbussar, Mjölkpropagandans reklambussar, livsmedelshandelns rullande butiker på den svenska landsbygden, skärmbildsundersökningens röntgenbussar, blodbussar i Sverige och Finland, norska skolresor till Auschwitz, sightseeingbussar i Beatles Liverpool och turistresor i skuggan av Shanghais futuristiska skyskrapor. Redaktörer är Lotten Gustafsson Reinius, docent i etnologi och verksam som intendent vid Etnografiska museet i Stockholm, Ylva Habel, fil. dr och högskolelektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, och Solveig Jülich, docent och universitetslektor i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Liksom andra makter har den svenska pressen lagt kraft och pengar på att göra propaganda för sig själv. I den här boken fokuseras de formerande åren från sekelskiftet 1900 till andra världskriget, då institutionen på allvar erövrade sin status och ställning. I centrum står några större publika jippon, framför allt en journalistkongress 1897, ett pressbesök 1923 och en pressutställning 1945. Men här skildras först förutsättningarna journalistiken står inför i dag. För att påverka olika publikers uppfattningar om pressen, och i regi av inte minst Publicistklubben, har en stor mängd medieformer tagits i bruk, från frimärken till bronsstatyer. Men det rör sig inte huvudsakligen om propaganda i betydelsen enkelriktad spridning till passiva mottagare. Andra makter och aktörer – politiken, den ekonomiska sfären, konsten, akademin och allmänheten – har bidragit mycket aktivt i ett slags legitimerande rundgång. Bokens titel syftar bokstavligen på en skadegörelseincident rörande statyn över Lars Hierta – i överförd mening kan den förstås som en kritik av den typ av pressforskning som okritiskt tjänat dessa legitimitetssträvanden.

Sedan sekelskiftet 2000 har det talats om en medial vändning inom framför allt humanvetenskaperna. För till exempel litteraturvetenskapens del har det handlat om en fokusförflyttning från estetiken till historiska medieanalyser av sådant som läs- och skrivpraktiker, och motsvarande intresseförskjutningar kan avläsas inom andra discipliner. I en svensk kontext har det rentav hävdats att medie- och kommunikationsvetenskapen håller på att förgås i en ”revirstrid som är så brutal att den knappt märks”. För inom vilka discipliner sysslar man numera inte med mediefrågor? Och vilket är då medievetenskapens specifika bidrag? Å andra sidan kanske medie- och kommunikationsvetenskapen själv genomgår ett slags medial vändning och rör sig bort från vad som dominerat ämnet: innehållsanalyser av journalistik utifrån ett ganska snävt demokrati- och politikperspektiv, vilka egentligen inte varit särskilt upptagna med specifika medieringsfrågor. En sådan rörelse, även internationellt, kan möjligen skönjas i de senaste årens diskussioner kring begreppet medialisering. Den kulturhistoriska medieforskningen har under de två senaste decennierna vuxit fram i kölvattnet av den kulturella vändningen inom de historiska vetenskaperna. Fältet kännetecknas av en nyorientering såväl empiriskt som teoretiskt, så till exempel utgångspunkten i ett bredare mediebegrepp och en fokus på mediernas inbördes relationer och på materiellt handfast mediering (snarare än friare svävande representationer). Mediehistoria kan inte längre vara en samling monomediala historier som beskriver olika mediers utveckling på ett linjärt sätt, utan ett fält som i hög grad betonar inter- och multimedialitet. Relationen mellan gamla och nya medier behöver problematiseras och vår egen tids digitaliseringsprocess historiseras.

Vem är framtidens humanist om empiri är på väg att ersättas av Big Data, och tolkning kompletteras av algoritmer? Som en följd av samhällets digitalisering tycks universitetets traditionstyngda institutioner vara på väg att förändras. Sedan en tid talar man allt oftare om digitala humanistiska laboratorier och om en digital humaniora som är på väg att ta plats invid den gamla. Om universitetet är ett medium byggt på andra medier – från pergament, föreläsningssalar och tryckpress till dagens Internet och datorer – betyder nya medier också ett nytt universitet? Med utgångspunkt i frågor som dessa samlar den här boken ett antal texter som vill belysa universitetets mediemateriella komplex – både genom historiska fallstudier och samtida reflexion. I fyra tematiska avdelningar diskuterar forskare från olika discipliner ämnen som akademins fysiska plats i relation till nya digitala praktiker, universitetets historiska och samtida mediesystem, ordens och språkets roll, och introducerar samtidigt också nya kritiska perspektiv på universitets långa historia. Tillsammans tecknar de tolv bidragen ett utkast mot universitetets långa och komplexa förflutna – såväl som dess rika samtid och mångfacetterade framtid.

Vad är information? Är information detsamma som kunskap? Har värderingen av information förändrats över tid? Är all information viktig? Är all information nyttig? Vem kontrollerar informationen? Skall information kontrolleras? Kan information vara fri?

Det bedrivs alltför lite mediehistorisk forskning i Sverige. Mediehistoria kan – och bör – skrivas på många olika sätt. En ambition inom den kulturhistoriska medieforskning som presenteras i den här boken är att genom ett breddat mediebegrepp och historisk sensibilitet uppdatera mediestudiet. Förnyelsen sker inte sällan i skärningspunkten mellan den ofta teknikdeterministiska mediearkeologin och den historiskt lika anspråksfulla som problematiska medialiseringsteorin. I denna bok presenteras 19 mediehistoriska texter som behandlar medieformer som skrivbord, papper, affischer, kassetter, fisheye-linser, radio, telegraf, film, smarta telefoner, litografier, dagstidningar, mikrofilm, begagnade mp3-filer, krigsbyten, biblioteksbyggnader och ölkrus. I boken presenteras en rad samtida perspektiv på förflutna medier – allt i form av en icke-linjär växelverkan mellan nu och då – därav titeln: Återkopplingar. Boken utgör resultatet av konferensen ”Kulturhistorisk medieforskning III” som hölls våren 2013 vid Lunds universitet. Den visade upp en mediehistorisk mångfald som det bara är alltför lätt att glömma bort.

Det sägs att vi lever i distraktionens tidsålder. Att de nya mediernas informationsöverflöd översköljer oss, medan vi gör vårt bästa för att hålla uppmärksamheten i styr. Det är inte första gången som ett nytt medium påstås utmana vår uppmärksamhet. I fotografins barndom hävdades det att den nya bilden visade för mycket. Att mediets urskillningslösa detaljåtergivning gjorde bilderna svårbegripliga. Vad skulle man egentligen titta på? I Konsten att tämja en bild spårar Magnus Bremmer föreställningen i fotografins 1800-talshistoria genom att se hur problemet hanterades i utgivningen. Boken är Bremmers doktorsavhandling i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Under 1960-talet blev begreppet massmedia ett nytt modeord i svenskt samhällsliv. Med televisionens intåg, populärkulturens uppsving, och häftiga debatter runt filmpolitiken kom behovet av kunskap om medier att framstå som akut. De så kallade massmedieproblemen turnerades ständigt i den allmänna diskussionen. Boken Massmedieproblem – mediestudiets formering handlar om hur den svenska medieforskningen etablerades. Det skedde i hög grad i ett tämligen diffust gränsland mellan bransch, politik och akademi – detta är en av bokens centrala tankar. De expanderande massmedierna tycktes erbjuda såväl löften som ständiga problem. Perioden mellan 1960 och 1980 var en tid som utmärktes av en stark tilltro till politiska lösningar på olika samhällsproblem, och den gryende medievetenskapen och det offentliga utredningsväsendet kom därför tidigt att vävas samman. I boken fokuserar forskare ur flera generationer och från olika discipliner den svenska kunskapsproduktionen kring medier under 1960- och 1970-talen. Historien kastar emellertid långa skuggor framåt i tiden; den svenska medievetenskapens förflutna präglar fortsatt mediestudiets formering. Om 1960-talets medieforskning drevs fram i en tidsanda – artikulerad i samhällsdebatt och i samhällsstyrning av medier i samverkan med akademi – är frågan hur det egentligen är ställt numera. Går dagens medieforskning i takt med sin tid?

I mitten på 1950-talet introducerades den svenska allmänheten för ett nytt massmedium: televisionen. Många såg i det nya mediet ett viktigt verktyg för upplysning och folkbildning, inte minst när det kom till konst. I Samtida konst på bästa sändningstid undersöks hur tv-mediet på 1950- och 1960-talen användes för att göra modern konst till en angelägenhet för alla. I avhandlingen studeras Sveriges Radio/TV som konstförmedlare och hur denna verksamhet förhöll sig till tidens konstliv och kulturpolitik. Avhandlingen lyfter fram flera aspekter på konstprogram som tv-genre och historiskt fenomen, de förutsättningar som präglade tv-programmens utformning, liksom den bild av konsten som televisionen bidrog till att forma. David Rynell Åhlén är verksam vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet. Samtida konst på bästa sändningstid är hans doktorsavhandling i konstvetenskap.