I den finstämda och egensinniga novellen Monte Carlo gör Stina Stoor ett målande nedslag i Sandras sommarsångsland. Där finns Farsan, och Anneli, och bygden som vi först lärde känna i berättelsen Ojura från 2013, men där finns också Himmelshunden, pojkmannen och den slingrande vägen över Bränngropsåsen.
Sandra kan som inte somna om när storasyster, så där, sent så det nästan är tidigt, väl har kommit hem. När Anneli faktiskt fått in armen under Sandras huvud (där den saknats). Håller om så och passar sig in.När en kall nästipp söker sig in i den orediga randen mellan Sandras flätor, och kalla tuttar kommer mjuka mot en nyss sovvarm rygg. Nej. Sandra kan inte somna om. Och Annelis oflätade frisyr, bara överallt, på hela randiga kudden. Hur håret ligger där som riktiga rökslingor från nattens alla norpade cigaretter. En blond rök av annat liv, som landat nu.
Stina Stoor, född 1982, är uppvuxen, bosatt och verksam utanför Bjurholm i Västerbotten. 2012 tilldelades hon Umeå novellpris för berättelsen För vår del och och kort därefter gav Novellix, som första förlag, ut en av hennes noveller – den mycket omtyckta Ojura (2013).
Två år senare utkom novellsamlingen Bli som folk på Norstedts. Boken hyllades av en enig kritikerkår och nominerades det året till Augustpriset. Juryns motivering löd: ”Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten.” Så Expressen kallade samlingen ”årets vackraste debut” och Svenska Dagbladet menade att ”Stoor berättar med självklar auktoritet, på ett starkt dialektalt präglat språk som sjunger och målar sig fram i texten”.Bodil Juggas på Arbetarbladet om Monte Carlo: ”Stina Stoors nyskrivna bidrag blir den godbit jag lystet inleder med och när jag stiger ner i novellen Monte Carlo inser jag hur mycket jag saknat Sandra från Ojura, novellen från 2013 som kom att ingå i Augustnominerade Bli som folk. Sandra, som vi nu får följa i ännu en kameraåkning genom ett barndomsland av sjöar, campinggäster, flickrum och outtalade gåtor, stämningssatt av det säregna Stoorspråket, trolskt och brutalrealistiskt. Sandra åtta år, med syrran Annelie som har vuxenlukt i andetagen när hon med kalla tuttar lägger sig i Sandra-sängen i sommarnatten. Sandra som begraver en glashund för att få gråta, som håller en femkrona i munnen, uppfiskad ur pojkmannens badbyxor och som längtar efter att vara en som blir besjungen. Sandra – superkär, mitt lilla bär. Så.”
