Anna Hallberg – författare

Anna Hallbergs debut Friktion från 2001 markerar starten starten för ett av de senaste decenniernas mest betydande poetiska författarskap. Här i ny utgåva på N/L:s poesibibliotek, med förord av författaren och litteraturvetaren Gunnar D Hansson.   

"Ett slags dialogisk ordboksmaterialism, läs som det står, rakt på orden, pang på konsonantöverflödet. Varsomhelst i boken. Tolkningsföreträdet är allas." (Ur Gunnar D Hanssons förord.)  

ANNA HALLBERG är en av Sveriges definierande samtida poeter, bland annat tilldelad Aftonbladets litteraturpris och Nordiska rådets litteraturpris.   

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

”Det var ett lugn som kom starkt, plötsligt, med en smäll.”

Lyckan i att inte veta. Något kommer snart att hända. Yra, vakna! är en diktsamling som utspelar sig på en scen. Maria berättar för sig själv om att följa solen. Vid scenkanten sitter två män och dinglar med benen. På golvet rör sig figuriner i olika rutiner. Poesin tar plats, backar undan, kliver fram igen. Om det går att göra rum för en händelse. Om det är möjligt att ta emot ljus och lek, vad som trots allt lever.

"vad kommer först

i ordningen

vattnet och jorden

öknen, färgerna

lång tid att jag

kom efter"

Mitt i öknen, på utsträckta sanddyner, står en vattenkub och dallrar. En kub av vatten? Ja, tydligen. Denna osannolika storhet är grunden till en undran och ett seende, en utgångspunkt för tanken att stilla begrunda eller för att ta ut sin riktning. Här finns en ömhet, ett-ickevetande, en frustration. Ett liv, en död. En litenhet inför annat med längre tidslinjer.

Med sin nionde diktsamling bekräftar Anna Hallberg positionen som en av sin generations mest formsäkra och banbrytande poeter.

Anna Hallbergs nya bok är vidare än de tidigare, en diktsamling i egentlig mening, men också en konsekvent fortsättning på hennes poesi. Dödsmedvetande, klang, ordens taktila sidor. Chow Chow rör sig över ett flertal språkliga och geografiska platser, upprättar nya rum och försöker hantera de befintliga. Ett slags mikroberättelser eller nedslag där utsattheten och uppmärksamheten är som störst.

Det finns en öppenhet i rädslan och kärleken och våldet, en rak stillhet. Att bära genom korsningen, tunnelbanan, begravningar, förvirringen. Att bära matkassarna. Ett omhändertagande som sker och inte sker. Att göra förlusten synlig. Om att hålla och att gå. "Under tiden" är en diktsamling i tre delar. Texten kliver igenom boken och ut.

”Det var ett lugn som kom starkt, plötsligt, med en smäll.”

Lyckan i att inte veta. Något kommer snart att hända. Yra, vakna! är en diktsamling som utspelar sig på en scen. Maria berättar för sig själv om att följa solen. Vid scenkanten sitter två män och dinglar med benen. På golvet rör sig figuriner i olika rutiner. Poesin tar plats, backar undan, kliver fram igen. Om det går att göra rum för en händelse. Om det är möjligt att ta emot ljus och lek, vad som trots allt lever.

Vissa människor verkar se den grundläggande logiken i världens kaos och är vänliga nog att förklara för oss andra. Så gör Harry Martinson med Aniara. På några få sidor skissar han fram vår tids svåraste utmaningar, till exempel krigen och klimathotet, samt vilka frågor mänskligheten borde ställa sig: Vad händer om vi låter hopplösheten styra? Vad kan vi lära oss av historien? Vad betyder det att vi befinner oss på en planet som till synes planlöst svävar genom rymden?

Denna samling essäer bidrar med tre olika vinklar på hur man kan förstå både Aniara och världen. Att läsa Aniara är ett sätt att försöka förstå världen , säger Kuba Rose som tog initiativet till boken när han jobbade som stillbildsfotograf på Pella Kågermans och Hugo Liljas långfilm om Aniara. Filmer är ofta storslagna och sagolika men jag vill något annat med mina bilder. Förhoppningsvis kan de vrida åskådarens blick från rymden till vardagen, som inte nödvändigtvis är varken spännande eller magisk, men där människans verkliga problem och möjligheter finns.

Den berömda astronomen Bengt Gustafsson skriver i sin essä om människans kanske viktigaste beståndsdel: hoppet. Utifrån Aniara tänker han både svindlande fritt och ljuvligt strukturerat om sådant som astronomins syn på rymden och filosofins syn på hopplöshet. 

Poeten och litteraturkritikern Anna Hallbergs essä är som en samling vackra tankefragment. Bland annat skriver hon om hur Aniara ständigt muteras till nya versioner, som en kod, en algoritm, ett virus och att texten egentligen inte är så bra som den skulle kunna vara, eftersom den drar åt det pekorala men att den annars inte skulle vara så älskad.

Bengt Gustafsson är professor emeritus vid Uppsala universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han har belönats med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (2017) för betydande insatser som astrofysiker. Bengt Gustafsson har också länge varit engagerad i Harry Martinson-sällskapet.

Anna Hallberg är poet, frilansskribent och kritiker på Dagens Nyheter. Hon har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris, Samfundet De Nios vinterpris samt varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Kuba Rose är fotograf och debuterade med boken Becoming Somebody som utkom 2016. I boken porträtteras svenska skådespelare och hur de går in i sina roller. Den fick mycket goda recensioner och omskrevs bland annat i Dagens Nyheter av Leif Zern: I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir.