Cilla Naumann – författare

”Varje dag efter skolan gick jag ut med Sappo, minst en timme i skogen, och jag mådde så bra av det. Jag gick där på tallheden och berättade olika historier högt för mig själv. Ofta handlade det om relationer. Ibland var jag en journalist som frågade om olika saker och då blev jag både den som ställde frågorna och den som svarade. De där fantasisamtalen pågick länge, i många år.”

Under snart ett decennium har författaren Cilla Naumann befunnit sig i ständig dialog med sin vän Karin Mamma Andersson, om bilderna och minnena, om tillvaron som konstnär. Samtalen är en rikt illustrerad färd genom Mamma Anderssons livsverk, ett samtal som öppnar oväntade dörrar till en av vår tids mest hyllade bildvärldar, men också till konsthistorien och de bilder som format Mamma Anderssons verk.

”Kom hit, Monika”, säger Johanna, och drar ned mig på gruset. Det är tyst omkring oss, ovanligt vindstilla den här första dagen. Havet ligger som en violblå spegel nedanför gården.Inget annat än Johanna har hänt, ändå är allt förändrat. Hon ligger på rygg bredvid cykeln i det dammiga gruset med sina bleka ben och smutsiga underbyxor. Bredvid henne ligger flaskan med tjock röd hallonsaft. Allt är egentligen som vanligt. Utom detta att Johanna ligger på min gårdsplan.

Springa med åror handlar om sommargästen Johanna och bondflickan Monika och om hur deras somrar blir en lekplats med konsekvenser som sträcker sig långt fram i tiden – till deras egna barn som omedvetet framkallar sina mödrars laddade ödesdigra klasskonflikt.

Katrin och Tomas lämnar Sverige med små döttrar för att arbeta med bistånd i Latinamerika. Femton år senare återvänder de formade av en annan kontinent och för alltid sammanvävda med tre kvinnor vars liv de på olika sätt avgjorde.

Vad blev konsekvenserna av deras resa? Vad har de gjort?

Tillvaron rämnar för Katrin som plötsligt ser sig som den välbeställda västerlänning hon aldrig velat vara.

I Cilla Naumanns femte roman Dem oss skyldiga äro flätas en väv av frågeställningar där inga färdiga eller slutliga svar finns, inga enkla förklaringar. Det är en rik och berörande berättelse om ett land och en familj, en berättelse som öppnar för tankar.

Vem gjorde fel? Hur långt sträcker sig ansvaret för dem man älskar?

Frågorna tränger fram under berättelsen om Sonja och Olof, ett välbeställt medelålders par, hon advokat och han läkare. När deras son, en ung lovande forskare, grips av polisen som misstänkt för mord rämnar deras harmoniska tillvaro och förvandlas till en klaustrofobisk mardröm. Massmedierna följer fallet med en skrämmande närgångenhet, och deras liv och handlande ställs i ett nytt ljus. Men vad är det de misstänks för? Vad har de gjort?

Katastrofen blir romanens brännglas som obevekligt exponerar minnen och inre bilder av ett familjeliv.

Dom är en starkt fascinerande berättelse om två människor som levt länge i ett äktenskap men ändå visar sig vara okända för varandra. Det är också historien om en mamma och en pappa som inte klarat av det man måste – att lära känna sitt barn.

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

Hon flyttas till Sydamerika, till ett kallt stenhus i en främmande värld. Hon är nio år och rycks upp med rötterna. Från och med nu delas hennes liv in i ett före och efter, livet före flytten, vid kusten och i lägenheten i stan, och livet efter, vid en annan kust och ett annat hav.

Men snarare än att förändra hennes liv radikalt förstärker detta bara det som alltid funnits där – kylan, tystnaden och ensamheten. Modern har alltid varit onåbar i sitt beroende av fadern; fadern har sällan funnits till hands när hon behövt honom. Istället målar hon och går in i sin egen värld av bilder. Men plötsligt en dag försvinner fadern för att aldrig mer komma tillbaka. Hon får allt svårare att greppa om sin person och förlorar sig i en livets återvändsgränd. Hon tvingas välja: ta sig upp till ytan eller stanna kvar i en kvävande undervattensvärld.

Vattenhjärta är en poetisk tät berättelse om en kvinnas försök att förankra sig i sina egna minnen och ta sig ur tomrummet mellan två världar, för att, styrkt igen, leva vidare.

Av en slump träffas de på en tågresa i Spanien. De är varandras motsatser. Den trettioåriga Alma, som lever ett ensamt, inrutat liv, fascineras genast av den äventyrliga Lucy. Ingen av dem har några bestämda semesterplaner och de fortsätter sin resa tillsammans. Alma känner stundtals irritation över Lucy som skamlöst flirtar med alla män, berusar sig, ljuger om sin bakgrund, men kan ändå inte lämna henne.

Vågorna Alma, vågorna utspelar sig i ett soldallrande fuktigt Spanien och ett vinterkargt Sverige. Det är en spännande, mångbottnad och sensuell roman, berättad med återhållen intensitet. Och likt de ständigt närvarande vågorna som bryts mot stranden bryts nuet mot det förflutna och mot framtiden.

Cilla Naumann debuterade 1995 med romanen Vattenhjärta, som belönades med Katapultpriset.

En kvinna anländer till en flyktingförläggning utmattad, uthungrad, en människospillra. I det nya landet påbörjas förhören, om och om igen. Man tror att hon ljuger. En ung tolk på förläggningen närmar sig kvinnan med vilja att förstå. Kanske ljuger hon, kanske inte, vad spelar det för roll, när allt har tagits ifrån henne?

Jag ljuger bara om en enda sak i förhören. Jag säger inte att jag är läkare. Det är inte möjligt att arbeta som läkare efter detta. Jag vet inte längre vad lindring och barmhärtighet är. Allt är förändrat, förbytt. Allt är omkullkastat. Gabriel, Sofia och Tomas är försvunna. Jag har förlorat allt.

Ingenting rör mig längre.

Cilla Naumanns roman Väntan tillbaka är en roman om väntan, väntan på ett värdigare liv. Långsamt växer en historia fram, om krigets obeskrivliga fasor, om dagar i förtvivlan, men också om en trädgård som doftar av koriander och citronmeliss – en historia om Anna. Ett drabbande flyktingöde, allas och ändå individuellt, som tvingar oss till engagemang och förståelse.

En nyinflyttad familj närmar sig ett obeskrivligt mörker. I ett fönster mitt emot: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av det hon anar. Cilla Naumanns nya roman är en skoningslös skildring av en familj i djupaste kris, men också en berättelse om outplånliga minnesbilder och hur de lever vidare i oss.

"…melankoliskt, skört och samtidigt starkt och bedövande vackert. Jag simmar njutande runt där i språket…"

Sveriges Radio Kulturnytt

"Hur just konsten påverkas och påverkar livet och tillvaron – där är ett andra tema i denna faktiskt storslagna roman som har allt det där jag brukar falla för: ett ämne som äter sig in i själen, och ett språk som både förför och jordar."

Sydsvenskan

"Finstämt, vackert, poetiskt." Femina

"Målarrocken är öppen. Hälarna är spruckna, tånaglarna gula, oklippta. Hon står still framför målningen. Det grå håret sticker fram under kepsen. Runt halsen hänger glasögonen i bandet. Hon håller penseln i höger hand och stöder armbågen med vänsterhanden. Hon svettas lite, pannan blänker, hon är mycket blek. Det är självporträttet hon håller på med."

Marianne är en framgångsrik konstnär som alltid hållit dörren till sin ateljé stängd. Nu arbetar hon med en sista målning som ingen ännu har fått se. Dottern Anna står plötsligt ensam efter ett långt äktenskap och har bråttom för att hinna leva fullt ut igen. Under en sista natt försöker mor och dotter, tätt sammanbundna av sin familjehistoria, greppa livet som det blev. Skäret berättar om de levande och de döda, om skapandets stängda dörrar. Om konstens pris och kärlekens. Om att tiden är en vän.

"…melankoliskt, skört och samtidigt starkt och bedövande vackert. Jag simmar njutande runt där i språket…"

Sveriges Radio Kulturnytt

"Hur just konsten påverkas och påverkar livet och tillvaron – där är ett andra tema i denna faktiskt storslagna roman som har allt det där jag brukar falla för: ett ämne som äter sig in i själen, och ett språk som både förför och jordar."

Sydsvenskan

"Finstämt, vackert, poetiskt." Femina

"Målarrocken är öppen. Hälarna är spruckna, tånaglarna gula, oklippta. Hon står still framför målningen. Det grå håret sticker fram under kepsen. Runt halsen hänger glasögonen i bandet. Hon håller penseln i höger hand och stöder armbågen med vänsterhanden. Hon svettas lite, pannan blänker, hon är mycket blek. Det är självporträttet hon håller på med."

Marianne är en framgångsrik konstnär som alltid hållit dörren till sin ateljé stängd. Nu arbetar hon med en sista målning som ingen ännu har fått se. Dottern Anna står plötsligt ensam efter ett långt äktenskap och har bråttom för att hinna leva fullt ut igen. Under en sista natt försöker mor och dotter, tätt sammanbundna av sin familjehistoria, greppa livet som det blev. Skäret berättar om de levande och de döda, om skapandets stängda dörrar. Om konstens pris och kärlekens. Om att tiden är en vän.

"…melankoliskt, skört och samtidigt starkt och bedövande vackert. Jag simmar njutande runt där i språket…"

Sveriges Radio Kulturnytt

"Hur just konsten påverkas och påverkar livet och tillvaron – där är ett andra tema i denna faktiskt storslagna roman som har allt det där jag brukar falla för: ett ämne som äter sig in i själen, och ett språk som både förför och jordar."

Sydsvenskan

"Finstämt, vackert, poetiskt." Femina

"Målarrocken är öppen. Hälarna är spruckna, tånaglarna gula, oklippta. Hon står still framför målningen. Det grå håret sticker fram under kepsen. Runt halsen hänger glasögonen i bandet. Hon håller penseln i höger hand och stöder armbågen med vänsterhanden. Hon svettas lite, pannan blänker, hon är mycket blek. Det är självporträttet hon håller på med."

Marianne är en framgångsrik konstnär som alltid hållit dörren till sin ateljé stängd. Nu arbetar hon med en sista målning som ingen ännu har fått se. Dottern Anna står plötsligt ensam efter ett långt äktenskap och har bråttom för att hinna leva fullt ut igen. Under en sista natt försöker mor och dotter, tätt sammanbundna av sin familjehistoria, greppa livet som det blev. Skäret berättar om de levande och de döda, om skapandets stängda dörrar. Om konstens pris och kärlekens. Om att tiden är en vän.

”Varje dag efter skolan gick jag ut med Sappo, minst en timme i skogen, och jag mådde så bra av det. Jag gick där på tallheden och berättade olika historier högt för mig själv. Ofta handlade det om relationer. Ibland var jag en journalist som frågade om olika saker och då blev jag både den som ställde frågorna och den som svarade. De där fantasisamtalen pågick länge, i många år.”

Under snart ett decennium har författaren Cilla Naumann befunnit sig i ständig dialog med sin vän Karin Mamma Andersson, om bilderna och minnena, om tillvaron som konstnär. Samtalen är en rikt illustrerad färd genom Mamma Anderssons livsverk, ett samtal som öppnar oväntade dörrar till en av vår tids mest hyllade bildvärldar, men också till konsthistorien och de bilder som format Mamma Anderssons verk.

”Hon försöker tvinga tankarna tillbaka till jorden, till det som ska ske i den, till belöningen som ska komma ur den så småningom.”

En dag brister det för Paula, som lämnar allt – staden, jobbet – för ett nytt liv på landet. När hon gräver i trädgården gör hon ett oväntat fynd, och med ens kommer minnena tillbaka: från tiden när hennes mamma blev sjuk och försvann, och pappa kom hem till huset med endast en trädgårdstomte i famnen. Juni natt blir aldrig av är en roman om att gräva sig fram till den underjordiska sanning som är botten i alla människor.

»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.

Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.

Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset.

Henrik Petersen, Sydsvenskan

Det är en fin, känslig, vacker, underbar liten bok. Jag kan tänka mig att det här är en av de bästa svenska romanerna i höst.

Yukiko Duke, SVT Gomorron

'Bära barnet hem' är en viktig roman som utmanar många farliga förenklingar kring adoption, moderskap och familjeband genom att både söka och finna ett rikare och mer exakt språk för de här erfarenheterna.

Stina Otterberg, Dagens Nyheter

'Bära barnet hem' är en vacker roman; öm, skör och doftande som ett spädbarns ömtåliga huvud; ärlig och uppriktig inför de svåra frågor som en adoption nödvändigtvis bär med sig. /.../ Det här är skickligt gjort.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

[Cilla Naumann] skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.

Björn Kohlström, Tidningen Vi

Hela texten är som ett darrande spänningsfält som sprakar återhållet från den första sidan till den sista och gör läsningen till en näst intill fysisk upplevelse. // Naumanns genomlysta prosa gestaltar världen exakt och osentimentalt, utan att vare sig förenkla eller mystifiera. Här finns inte ett ord för mycket, aldrig en onödig förklaring eller opåkallad metafor. Med lätt hand tecknar hon en berättelse som är på en gång språkligt nyanserad, psykologiskt insiktsfull och politiskt brännande.

Naima Chahboun, Borås Tidning

Romanen är välskriven och påfallande lättläst, men den har djup som en ytlig läsning inte förmår avtäcka. Vare sig man är mor eller far eller av olika anledningar saknar barn ger berättelsen rika insikter och vidgade perspektiv.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ-häftet

En av sommarens finaste romaner // det här var en bok som berörde ända in i själen.

Bloggen Och dagarna går

Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.

Kristian Ekenberg, Östersunds-Posten

Röster om Springa med åror:

Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ur Augustjuryns motivering

en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.

Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)

Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe, Dagens Nyheter

Målningen på omslaget är "Tjärn" av Karin Broos (beskuren)

»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.

Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.

Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset.

Henrik Petersen, Sydsvenskan

Det är en fin, känslig, vacker, underbar liten bok. Jag kan tänka mig att det här är en av de bästa svenska romanerna i höst.

Yukiko Duke, SVT Gomorron

'Bära barnet hem' är en viktig roman som utmanar många farliga förenklingar kring adoption, moderskap och familjeband genom att både söka och finna ett rikare och mer exakt språk för de här erfarenheterna.

Stina Otterberg, Dagens Nyheter

'Bära barnet hem' är en vacker roman; öm, skör och doftande som ett spädbarns ömtåliga huvud; ärlig och uppriktig inför de svåra frågor som en adoption nödvändigtvis bär med sig. /.../ Det här är skickligt gjort.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

[Cilla Naumann] skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.

Björn Kohlström, Tidningen Vi

Hela texten är som ett darrande spänningsfält som sprakar återhållet från den första sidan till den sista och gör läsningen till en näst intill fysisk upplevelse. // Naumanns genomlysta prosa gestaltar världen exakt och osentimentalt, utan att vare sig förenkla eller mystifiera. Här finns inte ett ord för mycket, aldrig en onödig förklaring eller opåkallad metafor. Med lätt hand tecknar hon en berättelse som är på en gång språkligt nyanserad, psykologiskt insiktsfull och politiskt brännande.

Naima Chahboun, Borås Tidning

Romanen är välskriven och påfallande lättläst, men den har djup som en ytlig läsning inte förmår avtäcka. Vare sig man är mor eller far eller av olika anledningar saknar barn ger berättelsen rika insikter och vidgade perspektiv.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ-häftet

En av sommarens finaste romaner // det här var en bok som berörde ända in i själen.

Bloggen Och dagarna går

Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.

Kristian Ekenberg, Östersunds-Posten

Röster om Springa med åror:

Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ur Augustjuryns motivering

en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.

Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)

Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe, Dagens Nyheter

Målningen på omslaget är "Tjärn" av Karin Broos (beskuren)

»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.

Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.

Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset.

Henrik Petersen, Sydsvenskan

Det är en fin, känslig, vacker, underbar liten bok. Jag kan tänka mig att det här är en av de bästa svenska romanerna i höst.

Yukiko Duke, SVT Gomorron

'Bära barnet hem' är en viktig roman som utmanar många farliga förenklingar kring adoption, moderskap och familjeband genom att både söka och finna ett rikare och mer exakt språk för de här erfarenheterna.

Stina Otterberg, Dagens Nyheter

'Bära barnet hem' är en vacker roman; öm, skör och doftande som ett spädbarns ömtåliga huvud; ärlig och uppriktig inför de svåra frågor som en adoption nödvändigtvis bär med sig. /.../ Det här är skickligt gjort.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

[Cilla Naumann] skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.

Björn Kohlström, Tidningen Vi

Hela texten är som ett darrande spänningsfält som sprakar återhållet från den första sidan till den sista och gör läsningen till en näst intill fysisk upplevelse. // Naumanns genomlysta prosa gestaltar världen exakt och osentimentalt, utan att vare sig förenkla eller mystifiera. Här finns inte ett ord för mycket, aldrig en onödig förklaring eller opåkallad metafor. Med lätt hand tecknar hon en berättelse som är på en gång språkligt nyanserad, psykologiskt insiktsfull och politiskt brännande.

Naima Chahboun, Borås Tidning

Romanen är välskriven och påfallande lättläst, men den har djup som en ytlig läsning inte förmår avtäcka. Vare sig man är mor eller far eller av olika anledningar saknar barn ger berättelsen rika insikter och vidgade perspektiv.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ-häftet

En av sommarens finaste romaner // det här var en bok som berörde ända in i själen.

Bloggen Och dagarna går

Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.

Kristian Ekenberg, Östersunds-Posten

Röster om Springa med åror:

Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ur Augustjuryns motivering

en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.

Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)

Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe, Dagens Nyheter

Målningen på omslaget är "Tjärn" av Karin Broos (beskuren)

”Den blir bra, jag behåller den på, sa hon och la pengarna i expeditens hand. När vi gick ut såg jag hur ylletyget i kappan fick hennes ögon att lysa blåare. Hotellet låg inte långt därifrån. Dess namn framkallar fortfarande röda neonbokstäver mot snö och vi är lika nära varandra som avlägsna, Anna och jag. Mellan oss är allt invant och ömt och ändå tafatt och nervöst. Dagarna som gått ligger omkring oss, våra barns ljusa röster, andra gathörn, rum, situationer. Hennes tunga roterar mekaniskt i min mun, hotellskylten lyser över snön i Köpenhamn. Tunna neonbokstäver, röda. Den gamla kappan i en påse i hennes hand.”

En i taget berättar en väninna, en make, en far och en dotter om kärleken till en och samma kvinna – Anna. Tillsammans blir deras röster ett närgånget porträtt av en hel familj och en svindlande skildring av hur tiden och minnet strömmar genom människors liv. Anna är samtidigt barnet och mamman, lekkamraten och älskarinnan, alltid närvarande men aldrig annat än i betraktarens öga.

Om romanen Fly (2004):

Naumann är uppenbart en av våra riktigt stora och uppriktiga berättare – en av dem som ställer frågorna och inte bara kommer med svaren. Att hon sedan gör det med en så raffinerad skicklighet får mig att häpna.

Kristian Lundberg, Aftonbladet

Kvar är en mogen, mörk och suggestiv roman som tar sin läsare i ett stadigt grepp och inte släpper.

Annina Rabe, Svenska Dagbladet

Cilla Naumann, din nya bok I cirklarna runt handlar om en människa och en stadsdel i upplösningstillstånd – om dramatikern Anna som får sitt hem och sin arbetsro förstörd av sprängningar och byggnadsarbeten utanför fönstret. Varför ville du skriva om det?Träden utanför mina egna fönster fälldes för att ge plats åt ett nytt hus och jag blev arg över hur människor tvingas acceptera marknadens värderingar och villkor – oavsett om det är ekonomisk uppgång eller nedgång. Allt hemma hos mig blev annorlunda när träden föll – ljuset och ljuden som trängde in, fåglarnas rörelser. Jag hade ingen plats att känna mig hemma på längre och började skriva i ett akut tillstånd av hemlöshet, sorg, och ilska.

De känslorna finns också i romanen och Anna är argare är dina huvudpersoner brukar vara. Eller hur?Svartsjuka, sorg och vrede är starka krafter som också innehåller andra komplicerade lägen – som hämnd och hat. Men boken rymmer också en livslång kärlekshistoria – inklusive själva hemmet som scenen där kärleken har utspelats – med möbler, mattor och väggar som publik och rekvisita.

Vad betyder ett hem? För dig och för Anna i romanen?Människans hemlängtan löper genom historien. För Anna blandas den ihop med rivningsarbetet som förändrar hennes kvarter, och med pjäsen hon skriver på. Skådespelarna och deras repliker glider ut och in mellan bygget och hennes skrivbord, liksom arbetarna och deras bullrande maskiner. Genom berättelsen ljuder också några diktstrofer. Jag ville ha med dem som ett sätt att gestalta den enkla men svårformulerade upplevelsen av att komma hem, att känna igen sig själv och sin kropp – sitt eget liv.

En nyinflyttad familj närmar sig ett obeskrivligt mörker. I ett fönster mitt emot: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av det hon anar. Cilla Naumanns nya roman är en skoningslös skildring av en familj i djupaste kris, men också en berättelse om outplånliga minnesbilder och hur de lever vidare i oss.