Cilla Naumann – författare

”Varje dag efter skolan gick jag ut med Sappo, minst en timme i skogen, och jag mådde så bra av det. Jag gick där på tallheden och berättade olika historier högt för mig själv. Ofta handlade det om relationer. Ibland var jag en journalist som frågade om olika saker och då blev jag både den som ställde frågorna och den som svarade. De där fantasisamtalen pågick länge, i många år.”

Under snart ett decennium har författaren Cilla Naumann befunnit sig i ständig dialog med sin vän Karin Mamma Andersson, om bilderna och minnena, om tillvaron som konstnär. Samtalen är en rikt illustrerad färd genom Mamma Anderssons livsverk, ett samtal som öppnar oväntade dörrar till en av vår tids mest hyllade bildvärldar, men också till konsthistorien och de bilder som format Mamma Anderssons verk.

"…melankoliskt, skört och samtidigt starkt och bedövande vackert. Jag simmar njutande runt där i språket…"

Sveriges Radio Kulturnytt

"Hur just konsten påverkas och påverkar livet och tillvaron – där är ett andra tema i denna faktiskt storslagna roman som har allt det där jag brukar falla för: ett ämne som äter sig in i själen, och ett språk som både förför och jordar."

Sydsvenskan

"Finstämt, vackert, poetiskt." Femina

"Målarrocken är öppen. Hälarna är spruckna, tånaglarna gula, oklippta. Hon står still framför målningen. Det grå håret sticker fram under kepsen. Runt halsen hänger glasögonen i bandet. Hon håller penseln i höger hand och stöder armbågen med vänsterhanden. Hon svettas lite, pannan blänker, hon är mycket blek. Det är självporträttet hon håller på med."

Marianne är en framgångsrik konstnär som alltid hållit dörren till sin ateljé stängd. Nu arbetar hon med en sista målning som ingen ännu har fått se. Dottern Anna står plötsligt ensam efter ett långt äktenskap och har bråttom för att hinna leva fullt ut igen. Under en sista natt försöker mor och dotter, tätt sammanbundna av sin familjehistoria, greppa livet som det blev. Skäret berättar om de levande och de döda, om skapandets stängda dörrar. Om konstens pris och kärlekens. Om att tiden är en vän.

”Hon försöker tvinga tankarna tillbaka till jorden, till det som ska ske i den, till belöningen som ska komma ur den så småningom.”

En dag brister det för Paula, som lämnar allt – staden, jobbet – för ett nytt liv på landet. När hon gräver i trädgården gör hon ett oväntat fynd, och med ens kommer minnena tillbaka: från tiden när hennes mamma blev sjuk och försvann, och pappa kom hem till huset med endast en trädgårdstomte i famnen. Juni natt blir aldrig av är en roman om att gräva sig fram till den underjordiska sanning som är botten i alla människor.

»Hon är här nu, Magda. Hon som så länge skyndat i skuggan med sin mage, på väg från barnhemmet, på väg över sjukhusplanen, över Bogotás trafikerade gator, på väg, alltid på väg bort.«

I Bära barnet hem reser berättaren till andra sidan jorden för att hennes son, Adam, ska få träffa sin biologiska mor. Förberedelserna är förknippade med stor oro. Var kommer han att höra hemma nu? Samtidigt är berättarens egen mamma långsamt på väg in i en glömska där tiden är i oordning och det är oklart vem som är mor till vem.

Detta är också berättelsen om Ana, som inte har någon far eller mor, inga barn heller, men som passar andras barn: matar dem, älskar dem, vakar över både dem och den blå dörren i huset mittemot, barnhemmets dörr där föräldrar lämnar in sina barn och sedan försvinner.

Bära barnet hem är en roman som med skärpa och innerlighet berättar om vad en mor är: om att föda barn, lämna bort barn och om att bära barnen hem.

Cilla Naumann debuterade med romanen Vattenhjärta 1995, och belönades med Katapultpriset för årets bästa debut. Sedan dess har hon gett ut ett dussintal romaner och har nominerats till Augustpriset två gånger, senast för kritikerrosade Springa med åror 2012.

Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset.

Henrik Petersen, Sydsvenskan

Det är en fin, känslig, vacker, underbar liten bok. Jag kan tänka mig att det här är en av de bästa svenska romanerna i höst.

Yukiko Duke, SVT Gomorron

'Bära barnet hem' är en viktig roman som utmanar många farliga förenklingar kring adoption, moderskap och familjeband genom att både söka och finna ett rikare och mer exakt språk för de här erfarenheterna.

Stina Otterberg, Dagens Nyheter

'Bära barnet hem' är en vacker roman; öm, skör och doftande som ett spädbarns ömtåliga huvud; ärlig och uppriktig inför de svåra frågor som en adoption nödvändigtvis bär med sig. /.../ Det här är skickligt gjort.

Josefin Holmström, Svenska Dagbladet

[Cilla Naumann] skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.

Björn Kohlström, Tidningen Vi

Hela texten är som ett darrande spänningsfält som sprakar återhållet från den första sidan till den sista och gör läsningen till en näst intill fysisk upplevelse. // Naumanns genomlysta prosa gestaltar världen exakt och osentimentalt, utan att vare sig förenkla eller mystifiera. Här finns inte ett ord för mycket, aldrig en onödig förklaring eller opåkallad metafor. Med lätt hand tecknar hon en berättelse som är på en gång språkligt nyanserad, psykologiskt insiktsfull och politiskt brännande.

Naima Chahboun, Borås Tidning

Romanen är välskriven och påfallande lättläst, men den har djup som en ytlig läsning inte förmår avtäcka. Vare sig man är mor eller far eller av olika anledningar saknar barn ger berättelsen rika insikter och vidgade perspektiv.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ-häftet

En av sommarens finaste romaner // det här var en bok som berörde ända in i själen.

Bloggen Och dagarna går

Jag är inte direkt livstidsprenumerant av Mama och liknande tidningar, men jag gissar att Cilla Naumann säger mer om moderskap på 225 sidor än vad alla dessa gör under ett helt år.

Kristian Ekenberg, Östersunds-Posten

Röster om Springa med åror:

Springa med åror är en psykologiskt insiktsfull och skickligt komponerad roman som växlar mellan då och nu i en rörelse som driver mot sitt oundvikliga slut.

Ur Augustjuryns motivering

en myriad av psykologiska nyanser, subtila skevheter och outsagda antydningar. Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe om Springa med åror i Dagens Nyheter

Ärligt och utan omsvep skriver Naumann fram en tystnad, en plats för läsaren att med fjäderlätt koncentration lyssna till ett liv.

Per Israelson, Svenska Dagbladet, om Kulor i hjärtat (2009)

Att läsa Cilla Naumann när hon är som bäst är att ha känselspröten så laddade att det nästan blir plågsamt.

Annina Rabe, Dagens Nyheter

Målningen på omslaget är "Tjärn" av Karin Broos (beskuren)