Herta Müller – författare

Jag satte mig vid bordet och väntade på att det skulle bli midnatt. Och det blev midnatt men patrullen var försenad. Tre timmar måste jag vänta. Det var knappt att jag stod ut. Så var de där. Min mor höll fram rocken med sammetslinningen till mig, jag kröp in i den. Hon grät. Jag tog på mig de gröna vantarna. Ute i farstun, precis där gasmätaren sitter, sade min mormor: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA.

Denna mening bevarade jag inte avsiktligt i mitt huvud. Jag tog med den till lägret utan att veta om det. Jag hade ingen aning om att den följde med mig. Men en sådan mening lever sitt eget liv. Den arbetade inom mig mer än alla de böcker som jag tagit med mig. JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Den blev medbrottsling till hjärtskyffeln och motståndare till hungerängeln. Eftersom jag har kommit tillbaka kan jag säga det. En sådan mening håller en vid liv.

Rumänien mot slutet av andra världskriget. Landets tyskspråkiga minoritet lever i skräck. "Klockan var tre på natten till den 15 januari 1945 när patrullen kom och hämtade mig. Kylan tilltog, det var -15 grader." Så börjar den unge huvudpersonen i Andningsgunga sin berättelse. Fem år som han inte vet någonting om ligger framför honom. Fem år från vilka han kommer att återvända som en annan människa.

Herta Müllers Andningsgunga är en tilldragelse. I en överväldigande, poetisk roman berättar hon om en ung man från Transsylvanien och hans öde i ryskt fångläger. Efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra män och kvinnor i landets tyskspråkiga minoritet till arbetsläger i Sovjetunionen. Också Herta Müllers mor tillbringade fem år i läger, men det var en erfarenhet som hon efteråt vägrade att tala om med sin dotter.

När Herta Müller senare i livet mötte poeten Oskar Pastior, liksom hon tysk-rumänsk författare i exil, föddes tanken att de tillsammans skulle kunna berätta om denna närmast okända period i hemlandets historia. Pastior hade själv vistats i ett av Gulaglägren i Ukraina. 2004 reste han och Herta Müller dit för att samtala, minnas och samla vittnesmål från andra överlevande. När Pastior oväntat avled ett par år senare stod Herta Müller ensam kvar med sina anteckningar. Så småningom bestämde hon sig för att trots allt skriva lägerfångarnas glömda historia.

Genom en ungs mans individuella historia lyckas Herta Müller i oförglömliga bilder synliggöra ett hittills nästan okänt kapitel ur Europas förflutna.

2009, tjugo år efter murens fall, tilldelas den tysk-rumänska författaren Herta Müller Nobelpriset i litteratur, för att hon "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap."

"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats." Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceauşescus Rumänien. De vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Med hjälp av språket, berättelserna och humorn försöker vännerna överleva det totalitära förtrycket. Herta Müllers poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Romanen Hjärtdjur belönades med det prestigefulla europeiska litteraturpriset Aristeion 1995.

Jag satte mig vid bordet och väntade på att det skulle bli midnatt. Och det blev midnatt men patrullen var försenad. Tre timmar måste jag vänta. Det var knappt att jag stod ut. Så var de där. Min mor höll fram rocken med sammetslinningen till mig, jag kröp in i den. Hon grät. Jag tog på mig de gröna vantarna. Ute i farstun, precis där gasmätaren sitter, sade min mormor: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA.

Denna mening bevarade jag inte avsiktligt i mitt huvud. Jag tog med den till lägret utan att veta om det. Jag hade ingen aning om att den följde med mig. Men en sådan mening lever sitt eget liv. Den arbetade inom mig mer än alla de böcker som jag tagit med mig. JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Den blev medbrottsling till hjärtskyffeln och motståndare till hungerängeln. Eftersom jag har kommit tillbaka kan jag säga det. En sådan mening håller en vid liv.

Rumänien mot slutet av andra världskriget. Landets tyskspråkiga minoritet lever i skräck. "Klockan var tre på natten till den 15 januari 1945 när patrullen kom och hämtade mig. Kylan tilltog, det var -15 grader." Så börjar den unge huvudpersonen i Andningsgunga sin berättelse. Fem år som han inte vet någonting om ligger framför honom. Fem år från vilka han kommer att återvända som en annan människa.

Herta Müllers Andningsgunga är en tilldragelse. I en överväldigande, poetisk roman berättar hon om en ung man från Transsylvanien och hans öde i ryskt fångläger. Efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra män och kvinnor i landets tyskspråkiga minoritet till arbetsläger i Sovjetunionen. Också Herta Müllers mor tillbringade fem år i läger, men det var en erfarenhet som hon efteråt vägrade att tala om med sin dotter.

När Herta Müller senare i livet mötte poeten Oskar Pastior, liksom hon tysk-rumänsk författare i exil, föddes tanken att de tillsammans skulle kunna berätta om denna närmast okända period i hemlandets historia. Pastior hade själv vistats i ett av Gulaglägren i Ukraina. 2004 reste han och Herta Müller dit för att samtala, minnas och samla vittnesmål från andra överlevande. När Pastior oväntat avled ett par år senare stod Herta Müller ensam kvar med sina anteckningar. Så småningom bestämde hon sig för att trots allt skriva lägerfångarnas glömda historia.

Genom en ungs mans individuella historia lyckas Herta Müller i oförglömliga bilder synliggöra ett hittills nästan okänt kapitel ur Europas förflutna.

2009, tjugo år efter murens fall, tilldelas den tysk-rumänska författaren Herta Müller Nobelpriset i litteratur, för att hon "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap."

"När ni skriver, glöm inte datum, och lägg alltid med ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet har öppnats." Den lilla gruppen vänner måste hela tiden akta sig för Securitatemännen i Ceauşescus Rumänien. De vet aldrig när det är dags för nästa förhör, så det är lika bra att försöka göra det bästa möjliga av situationen. Med hjälp av språket, berättelserna och humorn försöker vännerna överleva det totalitära förtrycket. Herta Müllers poetiska stil med vågad och slående symbolik hittar samband mellan språket och världen där vi minst anade att de fanns. Romanen Hjärtdjur belönades med det prestigefulla europeiska litteraturpriset Aristeion 1995.

Redan då var räven jägare utspelar sig i Rumänien vid tiden för Ceauşescus fall. Adina, en ung lärarinna och dissident, märker en dag att någon har genomsökt hennes lägenhet.

När hon upptäcker att den som spionerar är mannen hennes bästa väninna Clara har förälskat sig i bryter Adina deras långa vänskap. Trots detta varnar Clara henne för en förestående arrestering och hon flyr ut på landet. Diktatorns fall blir hennes räddning.

Med ett sparsmakat, egensinnigt språk som ligger nära poesin ger Herta Müller en kusligt inträngande bild av hur människorna påverkas och deformeras av diktaturens allestädes närvarande hot, av förtrycket och terrorn.

Redan då var räven jägare är hennes femte bok, och gavs ut första gången på svenska 1994.

Jag satte mig vid bordet och väntade på att det skulle bli midnatt. Och det blev midnatt men patrullen var försenad. Tre timmar måste jag vänta. Det var knappt att jag stod ut. Så var de där. Min mor höll fram rocken med sammetslinningen till mig, jag kröp in i den. Hon grät. Jag tog på mig de gröna vantarna. Ute i farstun, precis där gasmätaren sitter, sade min mormor: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA.

Denna mening bevarade jag inte avsiktligt i mitt huvud. Jag tog med den till lägret utan att veta om det. Jag hade ingen aning om att den följde med mig. Men en sådan mening lever sitt eget liv. Den arbetade inom mig mer än alla de böcker som jag tagit med mig. JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Den blev medbrottsling till hjärtskyffeln och motståndare till hungerängeln. Eftersom jag har kommit tillbaka kan jag säga det. En sådan mening håller en vid liv.

Rumänien mot slutet av andra världskriget. Landets tyskspråkiga minoritet lever i skräck. "Klockan var tre på natten till den 15 januari 1945 när patrullen kom och hämtade mig. Kylan tilltog, det var -15 grader." Så börjar den unge huvudpersonen i Andningsgunga sin berättelse. Fem år som han inte vet någonting om ligger framför honom. Fem år från vilka han kommer att återvända som en annan människa.

Herta Müllers Andningsgunga är en tilldragelse. I en överväldigande, poetisk roman berättar hon om en ung man från Transsylvanien och hans öde i ryskt fångläger. Efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra män och kvinnor i landets tyskspråkiga minoritet till arbetsläger i Sovjetunionen. Också Herta Müllers mor tillbringade fem år i läger, men det var en erfarenhet som hon efteråt vägrade att tala om med sin dotter.

När Herta Müller senare i livet mötte poeten Oskar Pastior, liksom hon tysk-rumänsk författare i exil, föddes tanken att de tillsammans skulle kunna berätta om denna närmast okända period i hemlandets historia. Pastior hade själv vistats i ett av Gulaglägren i Ukraina. 2004 reste han och Herta Müller dit för att samtala, minnas och samla vittnesmål från andra överlevande. När Pastior oväntat avled ett par år senare stod Herta Müller ensam kvar med sina anteckningar. Så småningom bestämde hon sig för att trots allt skriva lägerfångarnas glömda historia.

Genom en ungs mans individuella historia lyckas Herta Müller i oförglömliga bilder synliggöra ett hittills nästan okänt kapitel ur Europas förflutna.

2009, tjugo år efter murens fall, tilldelas den tysk-rumänska författaren Herta Müller Nobelpriset i litteratur, för att hon "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap."

Herta Müllers nya bok utgörs av ett samtal mellan Herta Müller och Angelika Klammer. Men det är långt ifrån någon renodlad intervjubok. Snarare fungerar samtalet som en ingång till det muntliga berättandets snabba rörlighet. En exakt men ändå fri associationsteknik som låter författaren berätta om sin barndom, om sin uppväxt, om de tidiga åren som författare i Rumänien, om genombrottet i Tyskland med debuten Flackland, och om hur hon sedan, efter att hennes tillvaro i hemlandet blivit alltmer outhärdlig, lämnade Rumänien och bosatte sig i Berlin.

Den som har läst hennes böcker känner kort sagt igen sig, men detaljerna är nya, infallsvinklarna något förskjutna och slutsatserna skärpta. Med lätthet, humor och inte minst charm utmejslas efterhand ett slags biografi över författarens liv, och denna berättelse blir också en vägvisare genom det litterära, eller textuella, landskap som utgör hennes författarskap fram till dags dato.