Ingrid Martins Holmberg – författare

Stadsdelen Haga har under mycket lång tid varit en kontroversiell plats. I decennier stod Haga överst på listan över Göteborgs saneringsområden, men en intensiv och långdragen kamp för Hagabebyggelsens bevarande under 1970-talet ledde till Sveriges dittills mest omfattande kulturmiljövårdsinsats. Trots att ungefär 2/3 av Hagabebyggelsen revs, är Haga idag tryggt förpackat som en genuin arbetarstadsdel från sekelskiftet. Ambitionen var att hela Haga skulle bevaras, men med förhandlingsturerna kom frågan om Hagas identitet att bli till den nod genom vilken urval och prioriteringar skapade en renodling av Haga. I bevarandeprojektet materialiserades därmed en arbetarstadsdelsidentitet som inte bara var tämligen ny, utan också fick till resultat att trämaterial, låga hus, Hagas inre delar blev det typiska Haga. Haga ikläddes rollen av arbetarstadsdel och blev på så vis ett pars pro toto för hela den arbetarhistoria som hade förvägrats Göteborg genom totalsaneringarna av Annedal, Landala, Vegastaden, Stigberget Hur Haga kom att omvärderas kan emellertid inte enkelt och bekvämt placeras i 1970-talets bevarandekamp och bland dem som var verksamma då. Istället krävs en större undersökning av Hagas position i Göteborgs stadslandskap: hur har Haga under åren 18601980 framträtt i texter om Göteborg? Grunden till såväl exploatering som bevarande söks i hur Haga har konstruerats också i helt andra sammanhang. Avhandlingen undersöker därför vad Haga har varit för stadens historiker och dess politiker, för stadsplanerare, journalister, författare, lokalhistoriker, forskare, utredare Här tecknas flera imaginära geografier som placerar ut fint och fult som moraliska egenskaper, som spelar ut platser mot varandra, som länkar social identitet till specifika stadsrum, och som kontinuerligt låter det förflutna framträda genom subjektiv historisering. Undersökningen av Hagas historisering är på så vis en konkretion av generella frågor kring urban omvärdering: fixering och förskjutning av gammalt och nytt, fint och fult, bra och dåligt.

Forskningsrapport om en alternativ förståelse av byggnaders liv som tar fasta på hur delar kan komma i omlopp, som fond eller rekvisita i trendiga urbana butiker.

Den kunskap och kännedom om kulturlandskapets historia som kulturarvssektorns medarbetare besitter, kan betraktas som ett nyckelverktyg för reflektioner kring vilken historia och vilket platsrelaterat kulturarv som tillåts framträda. I denna publikation presenteras en undersökning av hur den svenska kulturarvssektorns medarbetare förhåller sig till de historiska platser som kan relateras till sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar, det vill säga till fyra av de fem svenska nationella minoritetsgrupperna. Den nationella minoritetsgruppen romer var i fokus för en tidigare studie. Vi har också samtalat med representanter för respektive minoritetsgrupp. Bilden är mångfacetterad. På en generell nivå framträder dels en tydlig skillnad mellan hur de olika minoritetsgruppernas historiska platser har uppmärksammats, dels att kulturarvssektorns kunskap och engagemang har olika intensitet och karaktär i olika delar av landet. Idag saknas översikter över hur de nationella minoritetsgruppernas spår i landskapet egentligen ser ut, och hur de kan benämnas, förstås och hanteras, liksom hur de skulle kunna bidra till en uppdaterad förståelse av kulturlandskapet. Och frågan kvarstår: Hur kan de nationella minoriteterna på allvar, och på sina egna villkor, ges plats i bilden av det svenska landskapet och kulturarvet?