Lars Hermansson – författare

Om nostalgins tidsålder, historiens psykopatologi och vådan av politisk hänryckning. Med förhandlingar om likhet och skillnad och ett appendix till en perfekt framtid.

I det högmedeltida Europa vilade de sociala och politiska systemen på personliga förbindelser. Det hade ännu inte utvecklats starka stater där makten var beroende av ett styrande centrum. Vänskap var alltså inte enbart en förtrolig relation mellan två personer utan ett viktigt pragmatiskt instrument för att upprätta social ordning och för att nå framgång inom det politiska spelet.I boken Bärande band diskuterar Lars Hermansson hur religiösa föreställningar och normer relaterade till uppfattningar om vänskap och kärlek. Hur påverkade dessa tankesätt de medeltida människornas sociala identitet och politiska handlande? Med exempel hämtade från 1000- och 1100-talets Nordeuropa söker författaren svar på varför vänskapen lovsjöngs hos såväl de aristokratiska krigarnas brödraskap som inom klostrens murar.Vänskapsbanden var grundpelare på vilken hela samhällsbyggnaden vilade. De symboliserade det rättfärdiga handlandet och själens förening med Gud, och hyllades som såväl politiskt som andligt ideal. Lars Hermanson driver därför tesen att de politiska och andliga aspekterna på fenomenet vänskap inte kan åtskiljas i två olika sfärer, det vore helt främmande för medeltida tänkande.

Hon kommer in i rummet och höjer sin knutna näve, ställer sig mitt på golvet, står så ett par sekunder och ser in i kameran: kvinnan han kallar nummer 1. Bortsett från rånarluvan är hon naken. Höfterna är breda i förhållande till de smala axlarna, brösten stora men liksom alldagliga. Han tänker att det är som en stillhet omkring henne. När hon sänkt näven går hon genom rummet fram till madrassen, sätter sig på huk och puffar upp kudden, lägger sig på rygg med händerna bakom nacken, väntar. Därefter rör sig kameran över en tom vit vägg tillbaka till dörröppningen. Där står mannen som fått samma siffra, 1. Hans mörka kön är normalstort, aningen erigerat. Bröstkorgen tunn, halsen vad man brukar kalla »fågellik«. Även han lyfter en knuten näve och ser in i kameran. Eftersom ansiktet är täckt har hans mörka ögon ingen blick, men genom glipan vid munnen kan man ana att han ler, strån av en fjunig mustasch sticker fram. Han sänker näven och går över golvet bort mot kvinnan på madrassen. Kvinnan ligger kvar med händerna bakom nacken i en pose som ska verka inbjudande. Mannen lägger sig ned bredvid och börjar ta på henne med vänster hand. Efter några inledande rörelser över höft och mage når han brösten, smeker, klämmer, nyper med pek- och långfinger i höger bröstvårta. Under en mycket lång tid ser man bara hans rygg och svarta yllenacke. Sedan vänder kameran åter över den tomma vita väggen bort mot dörröppningen där man nummer 2 väntar.

Marken skakar och duvor faller döda ner i Lars Hermanssons nya roman, en sorglustig och dystopisk berättelse om världens undergång obehagligt nära vår egen verklighet.

Ett samhällstillstånd filtrerat genom dödsundran, indignation och politisk nyfikenhet talar i Lars Hermanssons nya bok. De ensamkommandos knäleder undersöks alltmedan ulrike meinhof-dockor kläs av och på. En essäistisk diktsvit i 28 delar om dödsorsakerna.

Den här våren, som bland annat har präglats av valet till EU-parlamentet, gör Ord&Bild ett temanummer om Europa med fördjupande text och bild kring Europa som funktion, idé och litterär plats. Det handlar bland annat om flyktinglägrens Grekland, att leva i skuggan av katastrofen på vulkanen Vesuvius sluttningar, hur Francotiden fortfarande märks i de spanska institutionerna och om vikten av att minnas respektive behovet att glömma tiden före 1989.

Ord&Bild nr 5 2019 bjuder på ett överflöd av essäistik, som tar oss till Hebriderna, Italien och Luleå. Dessutom blir det litteraturkritik, en novell, samt ett temablock om kulturpolitik. Ett område som hettar till, i kommun efter kommun.

Gå till Gå berättar om att resa till fots i Umbrien. Lars Hermansson tar med läsaren på en personlig odyssé längs italienska bilvägar, till möten med människor och städer. Det är en associationsrik undersökning av vandrandets kultur, som rör sig i själva dynamiken mellan tanke och kropp, tid och rörelse. Pressröster om Gå till Gå: "Hermanssons 159 sidor långa tankegång är som gjord för en paus i skuggan." Ulrika Milles, Expressen "En djupt originell bok, det mest originella jag på länge har läst av någon svensk författare." Tommy Olofsson, Svenska Dagbladet