Martin Wiklund – författare

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Året var 1973. På tv visades Ingmar Bergmans succéserie Scener ur ett äktenskap och i tidningarna diskuterades betydelsen av Alexandr Solzjenitsyns bok Gulag-arkipelagen. Militärjuntan tog makten i Chile medan Sverige höll andan vid Norrmalmstorg och sörjde en kungs död. 1970-talet uppfattas ibland som ett identitetslöst årtionde, en decennierlång transportsträcka mellan det »röda» 1960-talet och det »blå» 1980-talet. Men är det en rättvis bild? Boken 1973: En träff med tidsandan speglar genom året 1973 hela det svenska 1970-talets mångskiftande kulturella och politiska tidsanda. Vilka uttryck tog sig vänsterns kris och omprövning efter 1968 under »centerns årtionde», då varannan svensk väljare röstade borgerligt? Vad förenade Grupp 8:s strid för en ny kvinnlig sexualitet med storporrfilmen Långt ner i halsen? Vad var de tidstypiska mjukismännen uttryck för och hur ska tidens mer bortglömda fascistiska fantasier och hot tolkas? I 1973: En träff med tidsandan synar ett antal forskare inom historia, etnologi, filmvetenskap och litteraturvetenskap ett komplext och försummat decennium ur nya, oväntade perspektiv.