Kommuner och regioner är tillförsäkrade självstyre under riksdagen och regeringen. Självstyrelsen manifesteras av den kommunala rösträtten och den kommunala beskattningsrätten. På en rad sakområden har riksdagen i lag ålagt kommunerna att göra samhällsinsatser, en del av dem finansierade av riksdagen. Kommunerna och regionerna har därmed den rättsliga ställningen som demokratins verkställande organ. Lagenligheten av de kommunala besluten kan på begäran av enskild person prövas av förvaltningsdomstolar. Genom domstolarnas domar har skapats en rättspraxis rörande innehållet av och gränserna för kommunernas befogenheter. Den kommunala verksamheten och hur kommunerna ska styras regleras i huvudsak genom 2018 års kommunallag. Kommunallagen har stora likheter med tidigare gällande kommunallag men har delvis getts en ny struktur, ett enhetligt språk och även en enhetligare begreppsbildning. Förändringarna i förhållande till föregående lag består huvudsakligen i att fullmäktige getts en möjlighet att bestämma att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet samt att kommuner och regioner kan besluta att ge kommunal- och regionråd möjlighet att vara t.ex. föräldralediga. Vidare tydliggörs rollfördelningen mellan de anställda och de förtroendevalda. Reglerna för anmälan av delegationsbeslut förenklas genom att nämnderna själva får besluta vilka beslut som ska anmälas. Den kommunala anslagstavlan ska fortsättningsvis vara webbaserad. Det har även införts ett krav på att revisorernas budget ska beredas av fullmäktiges presidium. Slutligen har det införts ett uttryckligt lagstöd för att kommunala beslut som inte kan rättas som huvudregel inte får verkställas innan de vunnit lagakraft. Den fjärde upplagan har reviderats och uppdaterats med bl.a. nytillkommen lagstiftning och praxis.
