Scholastique Mukasonga – författare

"Barfotakvinnan är en av de allra mest ömsinta hyllningar till en mamma som jag läst." Henric Tiselius i Borås Tidning

Barfotakvinnan är Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse om sin mamma, som var en av de närmare en miljon människor som dog under folkmordet på tutsierna i Rwanda 1994. Stora delar av Mukasongas släkt mördades, däribland hennes far och mor och fem av hennes syskon. Mukasongas stora sorg är att moderns kropp aldrig återfunnits, så att hon och hennes syster aldrig kunde ge henne den svepning som modern önskat.

I episod efter episod målar Mukasonga upp en levande bild av en saknad människa, en förlorad barndom och en utplånad kultur. Mukasongas klara, poetiska språk har hämtat inspiration från den muntliga berättartradition som hon växte upp med. Det är en både djupt personlig och allmängiltig berättelse om livet och döden.

"Med meningar lika vackra som behärskade räddar Mukasonga en miljon själar från det kollektiva begreppet folkmord och återför dem som mänskliga individer." Zadie Smith

Scholastique Mukasonga (född 1956 i Rwanda) debu­terade som författare 2006. Hon undkom själv folkmordet genom att fly till Burundi och sedan vidare till Frankrike, där hennes mission sedan dess varit att vittna och berätta om det som hände.

Maria Björkman är en av våra främsta översättare från franskan. Hon har översatt författare som Nina Bouraoui och Annie Ernaux och tagit emot såväl Jacques Outin-priset som Stiftelsen Natur & Kulturs översättarpris.

Inyenzi eller Kackerlackorna är den rwandiska författaren Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse om tiden som ledde fram till folkmordet på tutsierna 1994. Själv kallar hon boken för en grav av papper: häri vilar minnet av de trettiosju släktingar som hon förlorade under folkmordet och av dem som hon växte upp med, gick i skolan med, levde på flykt med av alla de närmare en miljon människor som mördades och som av sina banemän reducerades till kackerlackor, inyenzi. Själv valdes hon ut att överleva och att berätta för världen om det ofattbara.

EN AV DE 50 BÄSTA MEMOARERNA DE SENASTE 50 ÅREN The New York Times

Scholastique Mukasonga föddes 1956 i sydvästra Rwanda men växte upp som landsflykting först i Nyamata i östra Rwanda och senare i grannlandet Burundi. 1992 flyttade hon till Frankrike, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2006 med den här boken och har sedan dess givit ut över tio böcker och tilldelats ett flertal litterära priser, bland annat Prix Renaudot och Simone de Beauvoir-priset. På svenska finns sedan tidigare hennes böcker Barfotakvinnan (2022) och Madonnan vid Nilen (2020).

Maria Björkman är översättare från franska och har utöver Mukasongas tidigare böcker översatt en lång rad framstående fransktalande författare, som Annie Ernaux och Nina Bouraoui.

This is a moving, unforgettable tribute to a Tutsi woman who did everything to protect her children from the Rwandan genocide, by the daughter who refuses to let her family's story be forgotten.

The story of the author's mother, a fierce, loving woman who for years protected her family from the violence encroaching upon them in pre-genocide Rwanda. Recording her memories of their life together in spare, wrenching prose, Mukasonga preserves her mother's voice in a haunting work of art.

In four beautifully woven parts, Mukasonga spins a marvelous recounting of the clash between ancient Rwandan beliefs and the missionaries determined to replace them with European Christianity. When a rogue priest is defrocked for fusing the gospels with the martyrdom of Kibogo, a fierce clash of cults ensues.

Swirling with the heady smell of wet earth and flashes of acerbic humor, Mukasonga brings to life the vital mythologies that imbue the Rwandan spirit.

RWANDA, 1979I närheten av Nilens källa, högt uppe i de rwandiska bergen, står en staty av en svart madonna. Här ligger också internatskolan Notre-Dame-du-Nil,dit de rika och mäktiga sänder sina döttrar för att de ska hållas på avstånd från stadens faror och frestelser. Men på skolan frodas istället nedärvda fördomar mot alla som inte tillhör majoritetsfolket hutu. Och medan regnperioden pågår för fullt utanför, trappas den hatiska och våldsamma stämningen upp innanför skolans väggar.

Scholastique Mukasongas prisbelönta roman Madonnan vid Nilen utgör en prolog till folkmordet i Rwanda 1994, där skolan blir till ett mikrokosmos av det rwandiska samhället. Genom två av eleverna på skolan, Virginia och Veronica, närmar sig Mukasonga vad det innebar att vara tutsi i en hutudominerad skol­miljö – utsatthet, förtäckta hotelser och trakasserier, inte minst när Gloriosa, som är dotter till en hutuminister, är i närheten. När Gloriosa vid en utflykt till statyn får för sig att madonnans raka, lilla näsa är en typisk tutsi-­näsa och bestämmer sig för att åtgärda detta, tar berättelsen en dramatisk vändning. Med sitt giftiga tal om tutsierna som »parasiter«, »orena« och »avfall« visar Mukasonga hur viktigt språkbruket var redan vid den här tiden och att folkmordet inte uppstod ur ett vakuum.

Scholastique Mukasonga föddes 1956 i Rwanda, där hon levde fram till 1992 då hennes familj flydde till Burundi. Familjen lyckades ta sig till Frankrike och undkom på så vis den stora katastrof som drabbade många i deras släkt två år senare. Madonnan vid Nilen från 2012 är hennes debutroman. För den tilldelades hon ett flertal priser, bland annat det prestigefyllda Renaudot-priset i Frankrike. Romanen har även filmatiserats.

Romanen är översatt av Maria Björkman, som tidigare översatt bland andra Annie Ernaux, Nina Bouraoui och Marie NDiaye.

»Mukasongas mästerverk.«New York Review of Books

Imagine being born into a world where everything about you—the shape of your nose, the look of your hair, the place of your birth—designates you as an undesirable, an inferior, a menace, no better than a cockroach, something to be driven away and ultimately exterminated. Imagine being thousands of miles away while your family and friends are brutally and methodically slaughtered. Imagine being entrusted by your parents with the mission of leaving everything you know and finding some way to survive, in the name of your family and your people.

Scholastique Mukasonga’s Cockroaches is the story of growing up a Tutsi in Hutu-dominated Rwanda—the story of a happy child, a loving family, all wiped out in the genocide of 1994. A vivid, bittersweet depiction of family life and bond in a time of immense hardship, it is also a story of incredible endurance and the duty to remember that loss and those lost while somehow carrying on. Sweet, funny, wrenching, and deeply moving, Cockroaches is a window into an unforgettable world of love, grief, and horror.

The stories in Igifu summon phantom memories of Rwanda and radiate with the fierce ache of a survivor.

Scholastique Mukasonga’s five autobiographical stories rend a glorious Rwanda from the obliterating force of recent history, conjuring the noble cows of her home or the dew-swollen grass they graze on.

In the title story, five-year-old Colomba tells of a merciless overlord, hunger or “igifu,” gnawing away at her belly. She searches for sap at the bud of a flower, scraps of sweet potato at the foot of her parent’s bed, or a few grains of sorghum in the floor sweepings. Igifu becomes a dizzying hole in her stomach, a plunging abyss into which she falls. In a desperate act of preservation, Colomba’s mother gathers enough sorghum to whip up a nourishing porridge, bringing Colomba back to life. This elixir courses through each story, a balm to soothe the pains of those so ferociously fighting for survival.

The writing eclipses the great gaps of time and memory; in one scene she is a child sitting squat with a jug of sweet, frothy milk, and in another she is an exiled teacher, writing down lists of her dead. As in all her work, Mukasonga sits up with them, her witty and beaming beloved.