Ulf Eriksson - Böcker

När livets hastighet ökar blir det Dags! Dags för kärlekens närhet och fjärhet, dags för märkliga städer och landskap där förnimmelser och fenomen framkallar varandra. Inte minst är det dags för skelettets muntra och bistra gästspel i "själens orkaniska dröm om att finnas till". Med sitt särpräglade kritiska vemod utforskar Ulf Eriksson en bekant men sällsam verklighet, tydlig och oberäknelig, urgammal och dagsfärsk.

Genom parkens grenverk ser Max ljuset från sin väns fönster. Men parken är stor och vägarna genom den många. Hans vän kanske bara skenbart är hemma? Max delar sin tid mellan jobbet i järnaffären, promenader och minnena av ett liv som har gått bara alltför fort. En dag får han en oväntad försändelse: nyckeln till vännens lägenhet. Det blir början till ett sökande som leder djupare in i parken och i hans eget liv.

Fönstret i parken är sista delen i en trilogi filosofiska romaner där Ulf Eriksson med välbekant rörlighet och oräddhet skapar genreöverskridande, fragmentariska texter som varken skyr det höglitterära eller det situationskomiska, det spekulativt essäistiska eller det naiva skådandet.

Henrik susar fram i sin hyrda sportbil, på väg till en begravning. Ännu har han gott om tid. Han försöker föreställa sig den döda kvinnans ansikte som han inte sett på flera år. Medan han funderar över att förfädernas ansikten, också hans egna föräldrars, är på väg att upplösas inom honom kör han vilse. Landskapet drar sig undan och blir alltmer gäckande. Plötsligt är det bråttom.

Mycket annat blir snart desto mer närvarande: ett kopparstick med en mörk och kusligt krökt gata; en privatlärd särling som tillverkar levande paraplyer i ett sista försök att rädda människorna; en tillverkare av trådlösa marionetter.

Allt eftersom berättelsen närmar sig Valborgsmässoafton växer förrådet av skalor och perspektiv samman till en vibrerande text om rummen vi lever i och som lever i oss.

Byte (1988) är en roman och storstadsessä med handlingen förlagd till ett inte alltför avlägset Stockholm med omnejd på 1990-talet. Fyra poeter i trettioårsåldern med ett gemensamt men ouppklarat förflutet rör sig i ett förfallande, illa sargat stadslandskap, som blir ett tecken för okontrollerbart våld och postindustriell oöverblickbarhet.

Ulrike ler (1986) kretsar kring en kvinna på väg in i medelåldern. Hon härstammar från kontinentaleuropa men arbetar sedan länge som gymnasielärare i en av Stockholms förorter.Liksom vi alla bär hon kriget som en skugga eller ett stråk av levrat blod i hjärnan, men hon är inte riktigt klar över vad hon egentligen minns av fadern och vem som egentligen bär skuld.Det andra ansiktet i boken tillhör en mycket ung arkeologistudent, vars hektiska sökande och pseudointellektuella reflexioner har givit resonans i den äldre kvinnan; även hon är svag för det slags amatörmässiga filosoferande under vilket man anar en större skräck och en mera varaktig form av möjlig kunskap. De genomför enlång resa, men förhållandet upphör utan att någon av dem förstår riktigt varför.- - - Denna berättelse kretsar kring en kvinna på väg in i medelåldern. Hon härstammar från kontinentaleuropa men arbetar sedan länge som gymnasielärare i en av Stockholms förorter.Liksom vi alla bär hon kriget som en skugga eller ett stråk av levrat blod i hjärnan, men hon är inte riktigt klar över vad hon egentligen minns av fadern och vem som egentligen bär skuld.Det andra ansiktet i boken tillhör en mycket ung arkeologistudent, vars hektiska sökande och pseudointellektuella reflexioner har givit resonans i den äldre kvinnan; även hon är svag för det slags amatörmässiga filosoferande under vilket man anar en större skräck och en mera varaktig form av möjlig kunskap. De genomför enlång resa, men förhållandet upphör utan att någon av dem förstår riktigt varför.Kvinnan blev under arbetets gång mindre sympatisk än vad jag ville göra henne och ynglingen mera sympatisk. det blev under hand klart att jag skrev på ett slags kärleksroman, ett arbete som resulterade i en hypotes: för att kunna älska måste man kunna tolka, det vill säga ständigt hjälpa den andra att från ögopnblick till ögonblick på nytt komma till världen. Det är ett spel mellan ansikte och en röst.

I en syndaflod av regn, som får Stockholms gator att svämma över och putsen att falla från fasaderna, strävar figurerna i Min vän Mr Ho (1997). Mia utforskar med öppna ögon en kall erotisk lust och exterroristen Aretxaga rasar över att han inte får grepp om henne. My levererar förnumstiga råd till Mia om hur hon ska leva sitt liv. Eriks lägenhet förvandlas tilll en operationsbas för sökandet efter hans försvunna far. Och den orubblige Mr Ho iakttar dem alla, vänlig, filosofisk och hemlighetsfull - varför träffar han Aretxaga och vad vet han om den omskrivna "mörkersjukan" i Londons och Paris förstäder?Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.albertbonniersforlag.se/pod

»Under den stora värmeböljan år 2018 stod ovanligt många fönster i stan på vid gavel, i en och annan fasad samtliga. Husens uttryck förändrades och blev svårtolkat. Vad var det man egentligen såg? Stod man och skådade upp mot en kuliss som trots sin tvådimensionalitet hade ett outgrundligt innehåll, eller vandrade man mellan volymer som trots sin ihålighet inte innehöll någonting annat än, möjligen, mörker, utmattad tid, förbrukad synlighet? (Fast samtiden talade inte gärna i så poetiska och filosofiska ordvändningar, utan hellre i apokalyptiska och politiserande termer om utmätt tid och förbrukade drömmar )«

Så inleder Ulf Eriksson Svarta fyrkanter, de mikromemoarer han började skriva 2018.

De 100 texterna berör pandemin, poesi, barndom, översättning, resor, Sveriges politiska förändringar, konst och kärlek. Boken är inte bara en fördjupning av Ulf Erikssons liv och författarskap utan också ett tidsdokument. En poetisk och själv­reflekterande blick på det egna livet: samtidigt stjärnkikare och mikroskop.