Ulla Manns – författare

I allt högre grad ser vi krav på historiskt erkännande för gångna tiders oförrätter som del av upprättelse- och försoningsprocesser. Sådana krav kan komma från underordnade grupper, men reses inte sällan också från forskarhåll och blir del av en pågående diskussion om historiepraktikens etiska och politiska dimensioner. Vilket ansvar har historikern, inte bara gentemot det förflutna, utan också i relation till det nu i vilket hen verkar? Och hur förhåller sig detta ansvar till de historier genom vilka akademiska kunskapspraktiker bidragit till underordning och förtryck? Historia skrivs alltid av någon och någonstans ifrån. Tiden, platsen och historikerns position spelar roll för vilken historia som tar form, och vem som genom denna historia kan tala. Men historieskrivningens praktik är inte begränsad till den akademiska disciplinen. Historieskrivning sker också genom museer, hembygdsföreningar, populärvetenskap, konst och skönlitteratur, underhållningsbranschen och inte minst i de politiska diskurserna. Den som ägnar sig åt historia måste därför också förhålla sig till hur den egna praktiken relaterar till alla dessa berättelser om det förflutna, och på vilka sätt de ger mening åt nuet. I "Etik, politik och historikerns ansvar", som är den andra fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist", samlas tolv forskare som på olika sätt förhåller sig till frågor om etiskt och politiskt ansvar i historieskrivning. Texterna behandlar allt från det akademiska historieämnets förändringar till historieskrivning bland revolutionära socialister, profetiska missionärer, människorättsaktivister och poeter. Frågor om historiebruk, mothistorier, våld, emancipation, historiska lärdomar och historieskrivandets gränser står i fokus. Volymen är redigerad av Patricia Lorenzoni, idéhistoriker verksam vid Linköpings universitet, och Ulla Manns, idéhistoriker och professor i genusvetenskap vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

Frågor om hur samhällen ska förhålla sig till ett våldsamt och traumatiskt förflutet tar allt större plats i offentlig debatt. Ändå saknas en djupare reflektion över det historiska i sig. För vad är historisk kunskap? Hur förhåller den sig till minne och framtid? Av vem, om vem och för vem görs historia? Detta är teman som forskarna inom "Tid, minne, representation: Ett mångdisciplinärt forskningsprogram om historiemedvetandets förvandlingar" arbetat med (se även www.histcon.se). Programmet tilldelades anslag av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond år 2009. Detta är programmets slutrapport.

I mitten av 1800-talet blev kvinnosaken en fråga som engagerade många. En rad personer, däribland flera riksdagsmän, tog strid för kraven på frihet för kvinnor och jämlikhet mellan könen. Målet var inte bara att kvinnor skulle uppnå det som män redan hade. Inga reella förändringar var möjliga om inte män och därmed normer för manlighet också påverkades. Anspråken på frihet var kontroversiella, inte minst som manlighetens konstruktioner kritiserades för att underblåsa sexuellt förtryck av kvinnor. Friheten att välja livsväg och frihet från förtryck, var det som merparten av 1800-talets feminister samlades kring. Men skillnader fanns förstås. Hur långt man ville gå i förändringsarbetet och vilka moralregler som skulle följas var de största stötestenarna. Boken Upp systrar, väpnen er! skildrar utvecklingen av kvinnosaken i Sverige från 1840-talet fram till 1880-talet då en organiserad kvinnorörelsetog form. Ulla Manns är idéhistoriker och undervisar i genusvetenskap vid Södertörns högskola, Stockholm.