Maria Björkman – översättare

»Det är en våldsam och vacker roman, väl översatt till svenska av Maria Björkman. Mest imponerad är jag av personporträtten, som är psykologiskt djuplodande och långt ifrån svartvita.«Jenny Högström, Sydsvenskan

»Ett familjeepos som berör på djupet.«Matilda Arborelius, Skånska Dagbladet

»en magnifik berättelse om kolonialism, frihet och underkastelse i 1940-talets Marocko … Leila Slimani är en stark berättarröst, som både förmår gestalta komplexa relationer och samhällsskeden, på ett vidunderligt vackert språk.«Ulla Strängberg, Jönköpings-Posten

»Likt en Alice Munro rör sig Slimani ständigt i närheten av katastrofen, den som i sista stund uteblir. Romanen breda anslag markerar en delvis ny väg i författarskapet, väl värd att följa vidare. Inte minst för Aïchas skull, parets dotter, vars egensinne och utsatthet Slimani skildrar med lyhörd skärpa.«Therese Eriksson, Tidningen Vi

.................................................................

Första delen i en storslagen romantrilogi om Marocko efter kriget.

Amine Belhaj är en stilig marockan som strider i den franska armén. Mathilde är en envis kvinna från Alsace som längtar bort. Kriget för dem samman. Ett omaka par, löjliga i vissas ögon: hon är ett huvud längre än honom, romanläsare, frisinnad. Han bär på en hederskultur och en blind ilska. De älskar varandra, men olikheterna ska göra deras liv tillsammans mycket svårt.

När paret 1947 återförenas i Rabat, Marocko, väntar livet på ”kullen” – den landplätt utanför Mèknes där de ska bygga sitt liv genom att bruka jorden och där deras barn Aïcha och Selim ska växa upp. Men marken är torr, inkomsterna små och livet betydligt hårdare än någon av dem kunnat ana.

Samtidigt som vi följer familjens umbäranden, och Mathildes främlingskap inför sitt nya liv stiger den poli­tiska temperaturen i landet. Spänningarna mellan kolonis­terna och nationalisterna eskalerar och ska 1956 mynna ut i Marockos självständighetsförklaring. På en sinnlig, omsorgsfull prosa tecknar Slimani en fascinerande bild av mänskligt liv mitt i en av historiens kokpunkter. Alla vi möter i romanen tycks leva i någon annans land: marock­anerna i fransmännens, kvinnorna i männens. Och alla längtar de intensivt och skräckslaget efter att få bryta sig loss, men också förbli trygga.

Marockansk-franska Leïla Slimani blev känd för svenska läsaren med Vaggvisa, som gav henne Frankrikes främ­sta litteraturpris Goncourt 2016 och gjorde henne till ett världsnamn. På svenska finns också hennes reportagebok Sex och lögner, om marockanska kvinnors livsvillkor.

.................................................................

»Slimani skriver i De andras land fram komplexa karaktärer i en kaotisk tid med ett vackert språk som berör på djupet. Det bästa av allt är förstås att det kommer två böcker till i detta familjeepos.«Matilda Arborelius, Skånska Dagbladet

»I den här vackra och uppslukande boken, som bygger på Slimanis familjehistoria, möter vi fransyskan Mathilde som förälskar sig i en marockansk soldat och emigrerar till makens hemland efter andra världskriget.«MMMM - Jenny Lindh, M-magasin

»Ambitionen är uppenbar: detta är tänkt att bli den stora berättelsen om Marocko, en nordafrikansk "Vredens druvor" eller "Utvandrarna" … Romanens teman är sorgligt aktuella - nyanländas dubbla hemlöshet, systematiskt könsvåld, grannars ovilja som blossar upp i grymhet och våld. …  Även om "Vaggvisa" förmådde leta sig in under huden tycker jag nog att Slimani kommer bättre till sin rätt i det större formatet. Särskilt hennes förmåga att gestalta bägge sidor i en konflikt blir intressant i skildringen av ett långt äktenskap«Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

"Mot en fond av ett Marocko som börjar vilja kasta av sig kolonialismens bojor tecknar Slimani ett komplext relationsdrama. ... den som följt Slimani kommer att känna igen intresset för skildringar av att leva i dubbla kulturer, av klassresor, av oförblommerad erotik och av utanförskap."Helena Lindblad, Dagens Nyheter

»En originell släkthistoria man vill ha mer av«Johanna Frändén, Aftonbladet

en av vårens bästa thrillers

M-magasin

Leïla Slimanis författarskap är något av det mest beroendeframkallande just nu. Romanen Vaggvisa är en perfekt blandning av mörk svindel och samtidskänsla.

Dagens Nyheter

Den obehagligt spännande romanen, som börjar med död och blod och rullar upp historien baklänges är både psykologiskt och sociologisk knivskarp.

Aftonbladet

Hemmet har aldrig tidigare varit så välstädat och barnen avgudar henne. Barnflickan Louise har kommit in i deras liv och förändrat det. Tack vare henne har Myriam kunnat återuppta sin juristkarriär och hon och maken Paul lägger tacksamt sina barn i hennes händer. Snart börjar Louise få plötsliga vredesutbrott och bete sig märkligt, men de undviker i det längsta att konfrontera henne. I det vackra huset i Paris tionde arrondissement har ett mörker sipprat in och nedräkningen mot en katastrof har tagit sin början.

Fransk-marockanska Leïla Slimanis succéroman har samma psykologiska spänningsnerv som Gillian Flynns Mörka platser och har sålt i mer än 600 000 exemplar i Frankrike. Den översätts nu i 38 länder.

Leïla Slimani (född 1981) är journalist och författare, uppvuxen i Marocko och bor sedan snart tjugo år i Paris. Hösten 2018 utkommer hennes reportagebok Sex och lögner, om kvinnors livsvillkor i Marocko.

Vaggvisa är en oerhört välskriven roman, magknipigt olycksbådande i sin exakthet och det långsamma, nästan sävliga glidandet mot den oundvikliga katastrofen.

Ystads Allehanda

Det finns hopp om litteraturen om detta blir sommarens strandläsning i stället för någon dussindeckare.

Gefle Dagblad

Jag skulle kunna satsa pengar på att Vaggvisa är den intelligentaste thriller du kommer att läsa i år, för att inte tala om hur aktuell den är som betraktelse över klass, etnicitet, kön och moderskap.

The Independent

Mäktig, radikal, perfekt komponerad.

Le Journal Du Dimanche

Magnifik och isande.

Le Parisien Magazine 

Det är en explosiv brygd som Leïla Slimani serverar, hennes skickliga, ofta plågsamma roman är skriven med en precision som tar andan ur en... Efter avslutad läsning kände jag mig skakad men också uppfylld av en känsla av att jag just upplevt något som nästan ingen annan konstform skulle ha kunnat ge mig. Länge leve romanen.

The Guardian

Med en enastående grymhet bekräftar Leïla Slimani sin författartalang i Vaggvisa.

ELLE

Året är 1989. Annie Ernaux närmar sig femtio, är frånskild och har två vuxna söner, när hon inleder en affär med en diplomat vid den sovjetiska ambassaden i Paris. Han är gift, inte det minsta intellektuell och älskar dyra bilar. Hennes hunger efter honom är omättlig. Hon kan inte skriva, hon rör sig sömngångaraktigt genom världen medan hon väntar på hans nästa telefonsamtal eller nästa besök, som hon aldrig vet när det ska komma. När begäret börjar falna känner hon att hon är ett steg närmare döden.

Romanen Sinnenas tid bygger på den här historien, men här framstår passionsrelationen utan censur eller tillrättalägganden. Här är tanken omedelbar och ofiltrerad.

»Jag vet inte vad en fars död utlöser, jag vet inte om jag kommer att gå sönder, vrida mig i plågor eller växa, resa mig. Jag vet att jag kommer att bli en annan person, jag hoppas bli en bättre människa, utvecklas, jag hoppas att jag aldrig förlorar min mjukhet och min förundran över världen, jag hoppas att jag ska kunna ersätta det som jag från och med nu kommer att sakna [. . .] Det kommer att finnas en ny och okänd kraft för jag vill inte falla».

Ställd inför smärtan vänder sig Nina Bouraoui till skrivandet, och blandar sin fars liv med sitt eget. Alla minnen kommer tillbaka från Paris och Alger, konsten att leka och att älska, sättet att leva och att iaktta. Nina Bouraoui berättar om denne herre och man som för en högst romanartad tillvaro, och föreställer sig hemligheterna som han tar med sig. Det är en omtumlande skildring av en förlust och ett möte genom minnet och kärleken.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare givit ut tretton romaner.

»Växlingarna mellan de prosaiska sjukdomsdetaljerna och de drömska minnesresorna skapar ett slags svindelkänsla. En ny, suverän topp i hennes rika författarskap.» Dagens Nyheter

»Prosan är förtvivlad, febrig, glasklar och vacker. Det här är en underbar bok om sorg och vad den gör med oss.» Vi Läser

De veckor han har kvar i livet kommer inte att bli de lättaste. Cancern har fått fäste. Varken hans berömmelse eller hans karisma kan göra något åt den saken. Isolerad i sin villa, som det bara går att ta sig till vid lågvatten, vill den store journalisten, som är specialist på östblocket, inte träffa någon. Han vill läsa sina böcker, lyssna på sin musik och titta på havet. Han får dock till sist finna sig i att anställa en hemhjälp. Han vet ännu inte att Katja talar tyska. Att hon har frågor att ställa till honom. Och en ilska att stilla.

Marion Brunet, född 1976, bor i Marseille. Hon skriver deckare och ungdomsromaner, varav flera har prisbelönats. Marion Brunet tilldelades ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) 2025 med följande motivering: »Marion Brunets böcker utspelas i ett häftigt pulserande nu med klimatkris och social utsatthet som återkommande teman. På en glasklar och skimrande prosa skildras ungdomar i revolt mot ett korrupt samhälle. Tillvarons mörker och våld utforskas i Brunets dagsaktuella berättelser vars koppling till saga och myt gör dem tidlösa. Och motkrafter finns i vänskapen, solidariteten och naturens skönhet.»

»Jag blir Brio. Vara bäst på allt. Vara pojke med en ickas behag. Brio för hela Algeriet. Brio mot hela Frankrike. Brio mot min kropp som smärtar mig. Brio mot kvinnan som säger: Vilken söt liten flicka. Vad heter du då? Ahmed. Hennes förvåning. Mitt trots. Hennes osäkerhet. Min seger. Jag är en skam för hela världen. jag besudlar barndomen. Det är en pervers lek. Det är en barnlek. Det är ett perverst barn.» I Pojkflickan tar Nina Bouraoui läsaren med på en fascinerande upptäcksfärd i tre världar: den algeriska, den franska och hennes egen, inre värld.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.

»Jag älskar varenda mening.»Expressen»Det är starkt!»Kulturnytt, SR »Det mest spännande med Nina Bouraoui är att hon ständigt skjuter fram sina positioner. Med en osvikliga känsla för stil prövar hon nya genrer och lyckas var gång göra något ingen annan gjort före henne. Hennes position i det litterära Frankrike är förstås tung, och det finns ingenting som hindrar henne från att så småningom nå hela vägen upp till Nobelprisklassen.»Dagens Nyheter

"Jag kommer till dig för att jag har onda tankar. Min själ förtärs, jag är belägrad. Jag har någon inuti huvudet, någon som inte längre är jag eller som skulle kunna vara ett jag som jag länge har behärskat, länge kvävt. De onda tankarna riktar sig mot de människor som jag älskar eller åtrår, mot deras kroppar, jag tänker att det börjar så för mördare, det kommer över mig om natten, blir kvar till morgonen."

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades hon 2005 med det prestigefulla Pris Renaudot.

"Detta är en prisbelönt roman i en enda syrerik inandning, jag önskar att jag själv hade skrivit den och att min mamma hade fått läsa den (...) Jag har svalt den här boken hel, den sjuder och lindrar bättre än treo."Expressen

"Ofta är det djärvt skrivet. Språkligt sett är det en upplevelse."Dagens Nyheter

"Det konkreta och det abstrakta går genom hela romanen hand i hand hos Nina Bouraoui. Det är skickligt, och det är också hennes förmåga att återge sinnenas berusning."Svenska Dagbladet

"Bouraoui är lika stilsäker som i tidigare romaner, och slår stundtals till som en blixt i sina klara formuleringar."Helsingborgs Dagblad

»Vem vet om jordskalvet? Vem vet om den verkliga rädslan? Vem vet om förvirringen? Vem vet om min värld som blivit sårbar? Jordskalvet formar redan landsflykten och olikheten. Det genomtränger kroppen och framtvingar en klyvning. Det förvanskar och grundlägger ett annat ursprung. Det förändrar tillblivelserna. Det är omedelbart och djupgående. Jag blir en annan. Jag kommer från jorden som bävar. Min ensamhet är en brunn. Vem ska berätta, om magnetismen och kraften, värmen och vattnet, sanden och staden, min bindning och mitt vansinne? Vem vet kort sagt om min barndom som är sammanbunden med mysteriet, det algeriska?»

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare gett ut fjorton böcker. Jordskalvet utkom i Frankrike 1999 under titeln Le jour du séisme.

»Att läsa Nina Bouraoui är att bli kysst av litteraturen. Hennes språk framkallar nästan omedelbart den sortens innerliga tankeström som i vanliga fall är förbehållet dagboken, instängd bakom fluffig pärm och hjärtformat lås. Plötsligt sjuder jag av förbjudna tankar.»Jesper Strömbäck Eklund, Expressen

»Fransk-algeriska Nina Bouraoui har en imponerande litterär produktion. Majoriteten finns översatta till svenska och Maria Björkman, som även översatt Nobelpristagaren Annie Ernaux, står för ett betydande antal av dem. Och Bouraouis prosalyriska roman Jordskalvet bär precis lika vacker  språkdräkt som i de tidigare översättningarna. (...) Med havet som symbol, det enda som egentligen ligger mellan henne och Algeriet, förklarar Bouraoui hur allting samtidigt kan finnas nära och långt bort. Och tillsammans med en otroligt rytmiskt skicklig interpunktion förmedlar hon också jordskalvet genom texten, då den poetiskt ryckiga rytmen och de uppryckta fragmenten skapar en läsning som bäst kan liknas vid ett skalv. Bouraoui visar på så sätt att hon bemästrar både språket och berättarkonsten, när berättelsen får ta lika stor plats som metoden för hur den berättas.»Boken ges helhetsbetyget 5 (briljant).Josephine Örtenfelt, BTJ-häftet

»Det är en våldsam och vacker roman, väl översatt till svenska av Maria Björkman. Mest imponerad är jag av personporträtten, som är psykologiskt djuplodande och långt ifrån svartvita.«Jenny Högström, Sydsvenskan

»Ett familjeepos som berör på djupet.«Matilda Arborelius, Skånska Dagbladet

»en magnifik berättelse om kolonialism, frihet och underkastelse i 1940-talets Marocko … Leila Slimani är en stark berättarröst, som både förmår gestalta komplexa relationer och samhällsskeden, på ett vidunderligt vackert språk.«Ulla Strängberg, Jönköpings-Posten

»Likt en Alice Munro rör sig Slimani ständigt i närheten av katastrofen, den som i sista stund uteblir. Romanen breda anslag markerar en delvis ny väg i författarskapet, väl värd att följa vidare. Inte minst för Aïchas skull, parets dotter, vars egensinne och utsatthet Slimani skildrar med lyhörd skärpa.«Therese Eriksson, Tidningen Vi

.................................................................

Första delen i en storslagen romantrilogi om Marocko efter kriget.

Amine Belhaj är en stilig marockan som strider i den franska armén. Mathilde är en envis kvinna från Alsace som längtar bort. Kriget för dem samman. Ett omaka par, löjliga i vissas ögon: hon är ett huvud längre än honom, romanläsare, frisinnad. Han bär på en hederskultur och en blind ilska. De älskar varandra, men olikheterna ska göra deras liv tillsammans mycket svårt.

När paret 1947 återförenas i Rabat, Marocko, väntar livet på ”kullen” – den landplätt utanför Mèknes där de ska bygga sitt liv genom att bruka jorden och där deras barn Aïcha och Selim ska växa upp. Men marken är torr, inkomsterna små och livet betydligt hårdare än någon av dem kunnat ana.

Samtidigt som vi följer familjens umbäranden, och Mathildes främlingskap inför sitt nya liv stiger den poli­tiska temperaturen i landet. Spänningarna mellan kolonis­terna och nationalisterna eskalerar och ska 1956 mynna ut i Marockos självständighetsförklaring. På en sinnlig, omsorgsfull prosa tecknar Slimani en fascinerande bild av mänskligt liv mitt i en av historiens kokpunkter. Alla vi möter i romanen tycks leva i någon annans land: marock­anerna i fransmännens, kvinnorna i männens. Och alla längtar de intensivt och skräckslaget efter att få bryta sig loss, men också förbli trygga.

Marockansk-franska Leïla Slimani blev känd för svenska läsaren med Vaggvisa, som gav henne Frankrikes främ­sta litteraturpris Goncourt 2016 och gjorde henne till ett världsnamn. På svenska finns också hennes reportagebok Sex och lögner, om marockanska kvinnors livsvillkor.

.................................................................

»Slimani skriver i De andras land fram komplexa karaktärer i en kaotisk tid med ett vackert språk som berör på djupet. Det bästa av allt är förstås att det kommer två böcker till i detta familjeepos.«Matilda Arborelius, Skånska Dagbladet

»I den här vackra och uppslukande boken, som bygger på Slimanis familjehistoria, möter vi fransyskan Mathilde som förälskar sig i en marockansk soldat och emigrerar till makens hemland efter andra världskriget.«MMMM - Jenny Lindh, M-magasin

»Ambitionen är uppenbar: detta är tänkt att bli den stora berättelsen om Marocko, en nordafrikansk "Vredens druvor" eller "Utvandrarna" … Romanens teman är sorgligt aktuella - nyanländas dubbla hemlöshet, systematiskt könsvåld, grannars ovilja som blossar upp i grymhet och våld. …  Även om "Vaggvisa" förmådde leta sig in under huden tycker jag nog att Slimani kommer bättre till sin rätt i det större formatet. Särskilt hennes förmåga att gestalta bägge sidor i en konflikt blir intressant i skildringen av ett långt äktenskap«Kristoffer Leandoer, Svenska Dagbladet

"Mot en fond av ett Marocko som börjar vilja kasta av sig kolonialismens bojor tecknar Slimani ett komplext relationsdrama. ... den som följt Slimani kommer att känna igen intresset för skildringar av att leva i dubbla kulturer, av klassresor, av oförblommerad erotik och av utanförskap."Helena Lindblad, Dagens Nyheter

»En originell släkthistoria man vill ha mer av«Johanna Frändén, Aftonbladet

Åren är en berättelse om tiden mellan 1941 till 2006, från författaren Annie Ernaux uppväxt i en arbetarklassfamilj i Normandie, via katolsk privatskola, till tiden som lärare i litteratur i Paris, förortslivet, de två sönerna och slutligen skilsmässan. Men det är inte en genomsnittlig självbiografi, utan ett slags egensinnigt kollektivt minne. Ernaux uppfinner en ny stil som är subjektiv och opersonlig, privat och allmän, och en ny genre - den kollektiva självbiografin - för att på så sätt fånga tidens gång.Ernaux behandlar teman som den katolska prydhetens kollaps, sekulariseringens framfart, p-pillret, abortfriheten och kvinnans frigörelse. Ett annat viktigt tema är hur vi lämnat skammen bakom oss och gått in i ett allt extremare konsumtionssamhälle.Vi kan läsa Annie Ernaux oslagbart träffsäkra essä över samtiden, efterkrigstidens Europa, närmast som ett lackmuspapper över var vi befinner oss idag: i en tid av klasskillnader, populism, sönderfallande landsbygd och alienering. Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt , men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv.

»Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid en känsla av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa andra människor, världen. Tidens gång. Det är som en tillintetgörelse att veta det.» Året är 1979. Tolvåriga Alya bor i Alger. Hon för dagbok, om familjen, om rädslan för en kommande katastrof, om saknaden efter Sami, hennes vän och syskonsjäl som oförklarligt är försvunnen. Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.»Det finns partier i boken som jag tror är det vackraste Bouraoui har skrivit ... Det är växlingen mellan bild och reflektion, hägring och sanning, som gör den här romanen så mäktig. ... Maria Björkman har, som alltid, översatt så att Bouraouis prosa står fram i all sin självlysande stillhet. Ett fint sätt att göra rättvisa åt denna hjärtslitande roman om undergång och saknad, ande och bokstav.» Svenska Dagbladet

»Läs och låt dig förföras av de smeksamma orden.» Norran

»Stilen kanske bäst kan liknas vid realistisk magi. Oavsett epitet är Bouraouis förmåga en nåd som få författare ens kan drömma om.» Expressen

»Det är dock ingen enkel frälsningslära vi får, utan en vansklig väg genom själens dunkla natt till någonting att tro på. Ett kärlekens möjliga slott, byggt av ord. Mycket vackert.» Dagens Nyheter

»Först när jag läser riktigt långsamt, några sidor i taget, kan jag fullt ut uppleva textens kvaliteter, de som gör att Bouraoui i dag räknas till en av Frankrikes mest betydande författare: den språkliga precisionen, den djuplodande ambitionen och framförallt, det kompromisslösa allvaret som bjuder in läsaren att ta livet på största allvar.» Göteborgs-Posten

Det finns icke en bok icke en! av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui som jag inte rekommenderar. OmVärlden

»Det finns en oerhörd skönhet och kraft och tjusning i Bouraouis tankeflödande spräk, där tankarna som alltid är rotade i erfarenheten, livet, känslomässigt färgade, ett levande tänkande bara griper in i och hakar på varandra, tankar som ständigt övergår i andra tankar, aldrig sinar, en malström, och den röda tråden kommer liksom helt naturligt » Ord&Bild

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.

»Oemotståndlig.»Dagens Nyheter

»Både personlig och allmängiltig, såväl klassisk som modernistisk, dröjer sig romanen kvar, kanske som en av Bouraouis allra främsta romaner även i framtiden.»Smålandsposten

»Med Nina Bouraouis böcker är det så att har man läst en vill man läsa fler. De är ofta små till formatet men smäller till och drabbar en med stor kraft. ... det är så vackert skrivet att man blir alldeles svag i knäna. Men floskler är bannlysta, inget sådant finns hos Bouraoui. Hon beskriver inte kärleken med ord man vanligtvis förväntar sig utan gestaltar känslorna så att resultatet blir den underbaraste underbara litteratur. Det blir poetiskt och smart, starkt och mjukt.Bokbloggen Bokmania

»Alla människor har av naturen ett begär att få veta är berättelsen om min ungdoms nätter, om dess irrfärder, allianser och slitningar. Det är berättelsen om min åtrå som blev till en identitet och en kamp. Jag var arton år. Jag var en pil som kastades mot måltavlan, och som ingen kunde få att ändra riktning. Jag hade en feber i mig. Fyra gånger i veckan gick jag till Kat, en klubb bara för kvinnor på Rue du Vieux-Colombier. Två hjärtan bultade då, mitt eget och åttiotalets. Jag sökte kärlek. Jag lärde mig våldsamhet och underkastelse där. Våldsamheten förenade mig med min barndoms och min tonårstids land, Algeriet, liksom med dess poesi, med dess natur, otämjd, jungfrulig och brutal. Den här boken är dessa båda territoriers gränslösa rymd.» Nina Bouraoui

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. Av Bouraoui har förlaget tidigare utgivit tio böcker. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot.

»Det är kanske bäst att vara ärlig: jag har inga andra författare jämte Nina Bouraoui. ... Jag läser den som en svulten. ... Det är omöjligt att lägga den i från sig.»Expressen

»Nina Bouraoui har alltid varit drottningen av andlös prosa med hög energi och skön, klar luft mellan orden.»Dagens Nyheter

»Med en enastående känslighet för sitt forna jags upplevelse av världen målar hon med bara några få meningar vibrerande, levande utsnitt ur sitt förflutna. ... Det är berörande, vackert, taggigt och uppriktigt.»Svenska Dagbladet

»'Alla människor har av naturen ett begär att få veta' slår en bro från hjärta till hjärta. Litteratur när den är som bäst.» Borås Tidning

»Hennes små poetiska romaner, som ofta liknar fragment från större skeenden, har fått en hängiven och växande läsekrets. Jag har tillhört den i femton år. Det börjar bli väldigt många översatta böcker i min bokhylla. De bildar ett sammanhängande konstverk, som påminner om en evighetsåtta. Översättaren Maria Björkman har blivit en oskiljaktig del av det.»Sydsvenskan

»Absolut tonträff, absolut psykologisk ärlighet och stämningsavläsning. I en prosa som är kristallklingande.»Norrbottens-Kuriren

»Nina Bouraoui har en förmåga att hålla fast i ett nu i sitt skrivande. Det finns en nervighet som gör det omöjligt att förutse nästa tanke, minne, vägändring och som gör mig nyfiken. Maria Björkman har också hittad så rätt ton för det i sin översättning.»Kulturnytt, P1

»Hon ockuperar skriften på samma sätt som man ockuperar ett territorium, med ett kärleksfullt, försonligt lugn som komprimerar dramatiska människoöden till fotografiska ögonblicksbilder.»Göteborgs-Posten

2022 års Nobelpristagare i litteratur!

1963, när Annie Ernaux är 23 år och utan stadig förbindelse, inser hon att hon är gravid. Hon fylls av skam eftersom hon förstår att hennes graviditet kommer att brännmärka hennes familj och försvåra hennes egna studiemöjligheter. Hon beslutar sig för att ta bort barnet. Den här berättelsen om ett trauma som författaren aldrig kunnat komma över är skriven fyrtio år senare. I Frankrike var abort förbjudet vid den här tidpunkten och hon försöker på egen hand och förgäves att utföra aborten med hjälp av en sticknål. I sin desperation hittar hon en illegal abortutförare och hamnar till slut på akuten där hon är nära att dö. I Omständigheter utforskar Ernaux sina minnen och dagböcker från den tiden och skriver fram en glasklar och osentimental bild av vad som hände och på sätt och vis får omständigheten en mening. Trots att händelsen som boken kretsar kring är placerad nästan 60 år bakåt i tiden känns dess tema dessvärre mer aktuellt än på länge när fler länder skriver om och stramar åt sin abortlagstiftning.

Omständigheter gavs ut i Frankrike 2000. Filmatiseringen av boken vann Guldlejonet i Venedig 2021 och filmen distribueras i Sverige våren 2022.

"Den andra dottern är en av Annie Ernaux bästa romaner hittills."

- Kristianstadsbladet

"Annie Ernaux skriver andlöst om systern som dog. [...] Ernauxs sakliga fast lidelsefulla prosa rör vid smärtpunkter utan sentimentala åthävor - och utan att väja för hårda sanningar."

- Dagens Nyheter

"Intensiv kortroman på dryga 90 sidor från 2011 som nu äntligen finns på svenska i Maria Björkmans eminenta tolkning, där varje mening vibrerar av perfektion. Det är den åttonde boken av Annie Ernaux som når svenska läsare."

- Upsala Nya Tidning

”Jag skriver inte för att du dog. Du dog för att jag skulle skriva, det gör en stor skillnad.”

Den andra dottern är ett brev till författarens äldre syster, som hon aldrig fick träffa eftersom systern dog vid sex års ålder, två år innan hon själv föddes.

På enbart sjuttio sidor lyckas Annie Ernaux skriva berättelsen om att växa upp som den ”den andra dottern”, hon som aldrig skulle ha fötts om inte den första dottern hade dött, eftersom familjens ekonomi bara tillät ett barn. Det är en gripande berättelse om det osagda, den hemliggjorda. Flickan Annie råkar vid tio års ålder höra modern berätta för en väninna om den förstfödda, hon som dog ”som ett litet helgon”. Och genom livet insisterar en fråga på svar: Varför du, varför jag?

I Våra kyssar är avsked tecknar Nina Bouraoui en serie intima porträtt av platser och människor som spelat en avgörande roll i hennes liv, alltifrån barndomen i Algeriet till Paris idag.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.»Franska Nina Bouraoui är en författare som pressar upp förväntningarna inför varje ny bok. Jag ser på de tunna ryggarna i bokhyllan och är glad att hon finns.» Svenska Dagbladet

»Ingen kan skildra åtrån som Nina Bouraoui. ... Hennes prosa är som hypnos, en glimrande smaragd genom ett feberhett mörker. ... Våra kyssar är avsked är utan tvekan en av Bouraouis allra vackraste böcker, ett ljusskimmer som bara sköljer och sköljer genom sin läsare med sitt våldsamma och exakta språk.»Sydsvenskan»Jag har smakat av texten bit för bit, porträtt för porträtt. Inte för att inte storkna, utan snarare för att inte missa någonting, förbli uppmärksam, och få bli kvar i det så länge som det över huvud taget är möjligt. ... Dessa självbiografiska fragment har faktiskt allt.»Helsingborgs Dagblad»Det är också denna närvaro i nuet och denna livsbejakelse som gör det här verket till en så stark upplevelse även för läsaren att ta del av.»Borås Tidning»Bouraoui är en sådan där författare som får mig att gråta blod över att jag aldrig har lärt mig franska.LitteraturMagazinet

»Av dessa nätter och dessa liv, dessa kvinnor som springer, dessa hjärtan som kämpar, dessa ögonblick som är så outhärdliga att de inte ryms inom tidens mått, var jag tvungen att göra någonting. Det är omöjligt att få fram hela sanningen på varje sida, men där finns en förtvivlad strävan efter att komma så nära livet, natten, hjärtat, kroppen och själen som det bara går. Av dessa tre kvinnor var jag tvungen att börja med den första, den som just fyllt tjugofem när hon flyr och som är den enda som fortfarande lever i dag. Den kvinnan är jag.»

Natt i hjärtat flätar samman tre berättelser om kvinnor som utsatts för våld av sina män. Balanserande mellan styrka och ödmjukhet utforskar Nathacha Appanah den outhärdliga gåtan med kvinnomord i nära relationer, när den mörka natten tar kärlekens plats.

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. För Nuit au coeur (Natt i hjärtat) tilldelades Appanah 2025 det prestigefyllda Prix Fémina. Hon har tidigare mottagit Prix de la langue francaise för sitt samlade verk.

»Det tredje kriget är historien om tre kvinnor: Ba, hennes dotter och dotterdotter min mormor, mamma och jag själv. Den börjar på 1960-talet under det andra indokinakriget med bomberna som faller över en vietnamesisk by. Det är en roman om tre generationer kvinnor som har genomgått tre strider: kriget, exilen och sjukdomen. Hur påverkar historiska skeenden personliga relationer? Hur kan det känslomässiga bandet mellan en dotter och hennes mor brista av en bomb, ett flygpaln eller ett sjukhus? Vad är då våra ben som håller oss uppe gjorda av? År 2018 ville jag återvända till berättelsen om detta brustna modersband för att, kanske genom skrivandet reparera saker som inte går att reparera.»

Så beskriver Line Papin sin tredje roman Det tredje kriget, med vilken hon introduceras på svenska. Papin föddes i Hanoi 1995, där hon levde sina tio första år, innan hon flyttade med familjen till Frankrike. Hon debuterade som författare 2016, vid tjugo års ålder.

»Vilken fantastisk roman det här är!»Vi Läser

»Det tredje kriget är en släkthistoria med ett uttalat ärende, där längtan, saknad, brist och hunger känns in på bara kroppen under läsningen, orden äter sig in och blir kvar.»Kulturnytt, P1

»Det tredje kriget har en ovanlig sensualitet, en ömsint förmåga att återge det ganska lilla barnets ofiltrerade upplevelse av världens överväldigande mångfald.Svenska Dagbladet

»En levande och berörande bok som inte stannar vid denna flicka, utan förstås berör alla världens barn som dras genom krig och flykt och försöker vara vuxnare än de vuxna.»Arbetaren

»... gripande roman om ett barns öde och om hennes väg till försoning.»BTJ

Det är inte bara sorgen och ensamheten som ansätter Tara efter makens död. Inom henne stiger någonting upp och mullrar som en våg. Det är en historia som hon trodde var kvävd som kommer till liv igen, det är hon som hon var, förut, som dyker upp igen. 

En flicka med ett annat namn, som älskade att skratta och dansa, som trodde på den eviga barndomen ända tills hemlandets demoner hann ifatt henne. 

Genom Taras öde erbjuder Nathacha Appanah oss att djupdyka in i en sensuell och oförsonlig värld där man måste pressa sig till det yttersta för att bevara sin integritet. 

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. Förlaget har tidigare gett ut Den siste brodern, Våldets vändkrets och Himlen över taket. 

Översättning: Maria Björkman  

Inyenzi eller Kackerlackorna är den rwandiska författaren Scholastique Mukasongas självbiografiska berättelse om tiden som ledde fram till folkmordet på tutsierna 1994. Själv kallar hon boken för en grav av papper: häri vilar minnet av de trettiosju släktingar som hon förlorade under folkmordet och av dem som hon växte upp med, gick i skolan med, levde på flykt med av alla de närmare en miljon människor som mördades och som av sina banemän reducerades till kackerlackor, inyenzi. Själv valdes hon ut att överleva och att berätta för världen om det ofattbara.

EN AV DE 50 BÄSTA MEMOARERNA DE SENASTE 50 ÅREN The New York Times

Scholastique Mukasonga föddes 1956 i sydvästra Rwanda men växte upp som landsflykting först i Nyamata i östra Rwanda och senare i grannlandet Burundi. 1992 flyttade hon till Frankrike, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2006 med den här boken och har sedan dess givit ut över tio böcker och tilldelats ett flertal litterära priser, bland annat Prix Renaudot och Simone de Beauvoir-priset. På svenska finns sedan tidigare hennes böcker Barfotakvinnan (2022) och Madonnan vid Nilen (2020).

Maria Björkman är översättare från franska och har utöver Mukasongas tidigare böcker översatt en lång rad framstående fransktalande författare, som Annie Ernaux och Nina Bouraoui.

På den tropiska franska ön Mayotte i Indiska oceanen lever Moïse, en ung pojke med ett svart och ett grönt öga. Efter att vid födseln ha övergivits av sin mor som ser det gröna öget som ett tecken på att hennes son är besatt av djinner, och därmed olycksbringande, tar sjuksköterskan Marie hand om honom. När Moïse är fjorton år dör Marie i en olycka och Moïse blir lämnad ensam att möte kåkstadens växande fattigdom, laglöshet och våld. Våldets vändkrets har väckt stor uppmärksamhet i Frankrike och blivit mångfaldigt prisbelönad.

Nathacha Appanah föddes 1973 i Mahébourg på Mauritius, där hon efter litteraturstudier arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon debuterade som författare 2003. 

»En flerskiktad och djupt fascinerande text» Sydsvenskan

»Språket i 'Våldets vändkrets' är levande, fullt av helgjutna metaforer. Den är lättläst men har många lager.  Svenska Dagbladet

»Romanen formar sig till en oerhört stark berättelse om en utsatt pojkes längtan efter tillhörighet och kamp för överlevnad på samhällets botten.» Vi Läser

»Våldets vändkrets är en av de romaner som skakat om mest i den här läsarens tankesfär»Arbetarbladet

»Efter hand som jag läste Appanahs roman började platser på ett oroväcknade vis glida samman: Mayotte, Lampedusa, Sicilien kanske även Paris och Stockholm. Våldets vändkrets är vår.» Expressen

»Det är en levande skildring som skickligt växlar tempo mellan febrig undergångsstämning och mer eftertänksam reflektion kring existensens obesvarade frågor. Hon väver också in på ett naturligt, nästan omärkligt, sätt element från både kristen, biblisk tradition och från inhemsk mytologi. Nathacha Appanah bor sedan 20 år tillbaka i Frankrike, men har sina rötter på den närbelägna ön Mauritius. Den är mest känd för utrotningen av dronten, sina tidiga frimärken, några celebra litterära besök under 1800-talet Joseph Conrad, Mark Twain och att Nobelpristagaren Le Clézio har sina rötter här. Det är hög tid att också lägga Nathacha Appanahs namn på minnet.»Gefle Dagblad

»Författarens språk, väl förmedlat av översättaren Maria Björkman, är direkt och osminkat, glimtvis poetiskt. En drabbande berättelse om ungdomars utsatthet och våldets härjningar i flyktingkatastrofers spår.» BTJ-häftet

»en gripande, stundtals obehagligt realistisk, historia om överlevnad och undergång i just vår egen tumultuariska tid. Jag kommer i alla fall inte att glömma Moïse, gettobossen Bruce och Marie i första taget. Inte heller kommer jag att glömma varför de alla är uppspolade på just denna gudsförgätna plats i världen. Så blir det med riktig litteratur. Den äter sig in i läsarens undermedvetna, på gott och ont.»Bloggen Nydahls kustvandringar  

Man ska inte underskatta överlevnadsglöden Amélie Nothomb  

Kongo, 1964. En ung belgisk diplomat står inför en exekutionspluton, övertygad om att han ska dö. Förhandlingarna med rebellerna har misslyckats och nu ska han skjutas, tillsammans med de många andra i gisslan. "Hur i helsike hamnade jag här?  undrar han.   

Barndomsminnen väller över honom och i en ljuvlig och grym saga, berättad med stora doser kärlek och humor, får vi ta del av hans livshistoria: den skyddade men ensamma barndomen hos morföräldrarna, den minnesvärda första sommaren hos den aristokratiska farfadern i ett förfallet slott  där en hord av hungriga och vilda barn härjar, mötet med kärleken, att bli far och att sakna en far, att älska livet som mest när man står inför döden.  

Med en enorm berättarglädje ger oss Amélie Nothomb historien om sin far, den berömde diplomaten Patrick Nothomb, som gick bort under pandemin utan att hon fick tillfälle att ta farväl.  

Första blodet är Amélie Nothombs trettionde roman och har belönats med franska Prix Renaudot 2021 och europeiska Strega-priset 2022.

»Men vad tror du, Bruno? Inbillar du dig att du skulle ha en chans om hon visste hur ditt liv egentligen ser ut? Då är du ju riktigt blåst. Vet du vad den här sortens tjejer kallar sådana som oss? Standardkillar. Det är vad vi är för dem, standardkillar. Och vet du varför? Därför att vi inte är helblåsta men inte hyperintelli­genta heller, inte supersnygga men inte asfula heller... Det är vad vi är Bruno, medelmåttor, killar som man bara ser rakt igenom, som man umgås med utan att älska...»

I sin roman Standard (2014) bryter Nina Bouraoui med sin tidigare autofiktion och tecknar ett naket porträtt av en antihjälte i vår tid.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades hon 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot.

»Hon skriver som i ett enda stycke, andfått, man kastar sig ut och måste simma till sista sidan i ett svep, gråtande av instängdhet, som om språket var ett galler. Nobelpriskandidat är Nina Bouraoui redan förstås.» Kulturnyheterna, SVT

»Romanen är så psykologiskt inträngande att den ibland är nästintill outhärdlig att läsa. ... Nina Bouraoui har levt sig så djupt in i sexualiseringen av kvinnokroppen att det känns ungefär som när en tandläkarborr snuddar vid en nerv, och man rycker till av obehag på stolen. ... den är litteratur i absolut världsklass, och jag hoppas verkligen att många ska utsätta sig för obehaget i att läsa den.» Dagens Nyheter

»Även om Standard är annorlunda jämfört med Nina Bouraouis tidigare verk får hon det på samma sätt som i dem att kännas som om hon skrivit allt i ett enda sammanhållet rus. Hon uppmanar läsaren att i samma rus ta del av den nutida mansrollens alla fällor och vad det är att vara människa: med Bruno visar hon upp människan i obarmhärtigt lysrörsljus, utan något förskönande instagramfilter. ... en ytterst träffsäker roman.» Svenska Dagbladet

»Elegant vrider hon Brunos enskilda tillvaro till en allmän nivå genom att indirekt skildra ekonomiska aspekter av Brunos liv i storstaden, på landsbygden och hans individuella tillvaro. Porträttet av Bruno Kerjen är nämligen delvis en berättelse om vad som händer med en människa långt ner i samhällshierarkin vars värden helt och hållet har reducerats till ekonomi. Hennes författande är som vanligt lika briljant.» Östgöta Correspondenten

»Det är mörk realism men väldigt poetiskt skrivet.» BTJ-häftet

»Jag funderar ofta på vad som kommer att bli kvar, på vad Erwan kommer att ha kvar av mig, av sin barndom, jag skulle vilja fånga, uppenbara hans känslor på filmrullen, etsa in våra ögonblick, för jag fruktar att kärleken ska försvinna tillsammans med minnena, etsa in doften av jasmin när vi närmar oss vårt hus, doften av den inre platsens stadga trots oron i mitt hjärta, mot den verkliga eller inbillade våldsamheten, hos havet, människorna. Jag skulle vilja beskydda min son från vårt sjuttiotal, från den algeriska historiens vandring mot kaos.»  

Genom Madame Aklis besvärjande röst bjuder Nina Bouraoui på en glödande, sensuell och poetisk roman som förenar alla hennes litterära anfäktelser: barndomen som avslutas, kärleken som går vilse, åtrån som får en att förlora förståndet.  

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot.

»Ett slags mästarprov för vad en författare kan göra med sitt grundstoff.»Expressen

»När jag läst klart 'Tillfredställelse' påminns jag ännu en gång om att ingen kan, på samma magnifika, rörande och våldsamt vackra sätt, skriva fram de mänskliga drifternas skoningslösa framfart som Nina Bouraoui.»Dagens ETC

»Nina Bouraoui skriver i roman efter roman om människor besatta av den stora frågan vad gjorde jag med livet, vad gjorde livet med mig ur perspektiv som strålar samman som i solens bländande och på samma gång undflyende zenit. I 'Tillfredsställelse', översatt av Maria Björkman, den trettonde romanen på svenska i detta lysande författarskap, är det återigen modersgenerationen i Bouraouis autofiktiva universum som för pennan.»Dagens Nyheter 

»Att läsa Bouraoui är att uppfinna språket på nytt, att överösas av bilder av både inre och yttre platser som även säger något om livets kärna. Hon skräder ingenting, hon räds ingenting. En hyllning till språket och poesin, såväl som till kärleken och ledan.» Helhetsbetyg: 5/5Josefin Roos, BTJ-häfet

I sin roman Gisslan målar Nina Bouraoui ett inträngande porträtt av en kvinna som har brutit med sin omgivning. Sylvie Meyer, femtiotreårig, nyskild tvåbarnsmor, fackligt ombud på det företag hon varit anställd på i drygt tjugo år, håller en natt sin chef gisslan på hans kontor. Ansikte mot ansikte, driven av ett begär att få uttrycka den verkliga orsaken till sitt handlande, försöker Sylvie sätta ord på den våldsamhet som har slagit rot i henne och fått henne att skrida till verket. I den öppna handväskan ligger den vassaste kökskniven, tänkt att användas för att sätta skräck i den person som i månader försåtligt utnyttjat hennes förtroende för sina egna syften.

Gisslan bygger på en kort teaterpjäs med samma namn som Bouraoui skrev 2014. Gisslan är en omskakande och kraftfull text om maktlystnad, psykologisk och sexuell utpressning i vår tid.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag och belönades 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot för Mina onda tankar. Av Bouraoui har förlaget tidigare gett ut elva böcker.

»Nina Bouraoui har med rätta en hängiven svensk publik - vi är många som älskar hennes prosa, som låter oss förföras av skönheten, av våldsamheten, av angelägenheten - hos henne är tillvaron aldrig ironisk, garderad.»Svenska Dagbladet

»en tät, effektiv och enkelt men perfekt komponerad historia, utan en död rad. (...) Det är drabbande, ibland vacker, och hela tiden knivskarp romankonst.»Göteborgs-Posten

»För första gången på länge vill jag omedelbart läsa Bouraouis nästa roman. Vart ska hon ta vägen efter den här? Vad som helst kan hända.»Expressen

»Berättelsen är tät och kraftfull. Inget onödigt spill, inget läckage.»Dagens Nyheter

»Gisslan av den mycket uppburna franska författaren Nina Bouraoui bygger på en monolog för scenen och har blivit en veritabel tryckkokare som roman. Tät som ett ostron gestaltar den en kvinnas bikt, försvar och känsla av främlingskap inför sig själv.»Aftonbladet

"Jag ville glömma den flickan. Glömma henne på riktigt, det vill säga, sluta längta efter att skriva om henne. Sluta tänka att jag borde skriva om henne, hennes längtan, hennes galenskap, hennes dumhet och högmod, hennes hunger och hennes blod som sinade. Jag lyckades aldrig."I En flickas memoarer söker Annie Ernaux sig tillbaka till sommaren 1958, som hon tillbringade som ledare på ett sommarkollo i Normandie. Hon återvänder till sin första natt med en man. För honom betyder natten ingenting, för henne alldeles för mycket. I akten lämnade hon kvar sin egen vilja och hon känner sig nu plötsligt som en slav utan ägare. Sextio år senare inser hon att hon kan sudda ut åren som gått för att undersöka den unga kvinna som en gång var hon. Genom att skriva En flickas memoarer, som tar henne tillbaka till de outplånliga minnena från den sommaren 1958, hittar Ernaux ursprunget till hela sitt skrivande liv. Ett ursprung som är levande, våldsamt och smärtsamt och som är byggt på skam, våld och svek.