Södertörn Philosophical Studies – serie

"Andens fenomenologi" av Georg Wilhelm Friedrich Hegel från 1807 är en milstolpe i det filosofiska tänkandets historia. Dess skildring av det mänskliga medvetandets dialektiska utveckling, genom vetenskap, politik och religion, etablerar en ny form av historiskt grundad kulturanalys med systematiska mål. Dess inflytande på efterföljande filosofiskt, antropologiskt och sociologiskt tänkande går inte att överskatta. Boken inleds med en översiktlig inledning till Hegels liv och tänkande. Framför allt är den dock en kommentar till huvudverket, som nära följer dess argument och som hjälper läsaren att själv navigera genom den bitvis svårlästa texten. Den lyfter fram Hegel som modernitetens filosofiska vittne, som sammanfattar människans utveckling och position i ljuset av upplysningen, den franska revolutionen, vetenskapernas och religionskritikens genombrott. Den tecknar på så vis ett porträtt av hans projekt som visar upp dess betydelse och relevans för en filosofisk situation i vilken vi fortfarande befinner oss idag. Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola, och har även bland annat publicerat Frihet, ändlighet, historicitet: Essäer om Heideggers filosofi (2013).

Box innehållande tre skrifter av Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola: ”Kommentarer till Hegels Andens fenomenologi” (2024); ”Kommentar till Heideggers Vara och tid” (2023) och ”Reduktion och reflektion: En inledning till Husserls fenomenologi” (2020). Genom publiceringen av ”Andens fenomenologi” (1807) satte Hegel begreppet fenomenologi i centrum för sin filosofi om den mänskliga andens erfarenhet och bildning genom historien. Hundra år senare lanserade Edmund Husserl med sina ”Logiska undersökningar” ett program för en ny vetenskaplig filosofi, för vilken han också valde termen fenomenologi. Husserl sammanfattade senare sitt program i en serie föreläsningar i Paris, under titeln ”Cartesianska meditationer”. Samtidigt utvecklades hans metod i existentialontologisk och hermeneutisk riktning av Heidegger i ”Vara och tid” (1927). Genom Heidegger slås en brygga mellan Hegel och Husserl, vilket gör det möjligt att belysa dem från en gemensam utgångspunkt, som en reflexiv historiskt grundad filosofi om den mänskliga erfarenheten, från det affektiva till det logiska, från det vardagliga till det vetenskapliga. I tre separata volymer presenteras här dessa olika varianter av fenomenologisk filosofi, i form av tre kommentarer i nära dialog med de centrala grundtexterna. Sammantaget erbjuder de en unik ingång till hela det fenomenologiska synsättet, som också argumenterar för dess fortsatta relevans idag.

The last two decades have witnessed a rising interest from philosophers in the phenomenological, hermeneutic and, continental tradition in questions concerning religion, religious experience, and the relation between faith and reason. The essays in this volume, written by philosophers, theologians, and religious scholars engage in a dialogue concerning these new frontiers. They retrace the earliest roots of phenomenological reflection on religion in the work of Husserl, Heidegger, and Stein, and they address contemporary debates, not least the much discussed "theological turn" in phenomenology, in the work of Marion, Derrida, and Henry. Among the themes treated are transcendence and immanence, immensity, prayer, and the messianic. The essays trace new paths and open up questions of relevance for all those interested in what it means to think religion from a philosophical position today. Jonna Bornemark holds a PhD in philosophy and is a lecturer and researcher at Södertörn University Hans Ruin is professor in philosophy at Södertörn University

Hur kan vi beskriva humanioras situation och uppgift idag, teoretiskt, historiskt, institutionellt, kulturellt? I en tid av ökad kontroll av forskningen är det av särskild vikt att reflektera över det akademiska uppdraget. Det gäller att formulera nya vägar för en angelägen och nyskapande humanistisk kultur. Den här boken, som är tvåspråkig, innehåller bidrag från Simon Critchley, Michal Pawel Markowski, Sven-Erik Liedman, Cecilia Sjöholm, Stefan Jonsson, Fredrik Svenaeus, Marcia Sá Cavalcante Schuback och Irina Sandomirskaja.

Questions about the temporality and historicity of knowledge have gained new urgency in the human sciences in recent decades. New modes of critical theorizing, coupled with a reshaping of the historical space of Western culture following the unification of Europe and intensified political and technological globalization, have highlighted the necessity of understanding the formation of historical consciousness from new angles. The "uses of history", the commodification of the past, the pathologies of memory, the chronological framework of historical narrative, and the technological forms of representing and maintaining tradition all now require cross-disciplinary interpretation. This volume gathers a wide range of researchers from philosophy, history, archeology, and the aesthetic and social sciences in a collaborative effort to critically explore historical consciousness as time, memory, and representation.

The present investigation develops the notion of sociality based on Emmanuel Levinas’s thought, and proposes an understanding of sociality that resists becoming a common foundation: an un-common sociality which interrupts the reciprocal shared common, and thereby, paradoxically, makes it possible. By engaging in the larger debate on community, this work gives voice to Levinas on the question of community without a common ground, a topic and a debate where he has previously been underestimated. In this way, the aim is to reveal new directions opened up by Levinas’s philosophy in order to think an un-common sociality. Ramona Rat is connected to the Department of Philosophy at Södertörn University. This book is her doctoral dissertation.

Genom sin distinkta röst och inriktning har Marcia Sá Cavalcante utvidgat det svenska filosofiska språket. I sina texter har hon förvandlat den i hennes eget fall fritt valda exilen till ett tema av större räckvidd. Hennes tänkande är inte bara ett ”lovtal till intet”, som titeln lyder på en av hennes böcker, utan också till mellanrummet, såväl det historiska, kulturella, språkliga och filosofiska mellanrum där förlust och ankomst alltid är sammanlänkade. Genom hennes närvaro har den svenska och nordiska filosofiska miljön blivit rikare, mer mångfacetterad och mer spännande. Hon har också breddat förståelsen för vad filosofi är och därmed utvidgat möjligheterna för vad som är möjligt inom nordisk filosofi. Men hennes inflytande hörs inte bara i norden, utan har även fått internationell genklang och sträcker sig långt utöver det egna ämnets gränser. Om detta vittnar flera av bidragen i denna bok. Det känns följdriktigt att få hylla denna sällsynt mångspråkiga och mångbegåvade filosof med en volym som både genom sin utformning och sitt innehåll utgör en mötesplats for många röster, språk, och uttrycksformer – inte bara filosofin, utan även litteraturen, konsten och musiken. Skriften innehåller 41 bidrag, de flesta är på svenska, medan övriga är på engelska, franska, Italienska, norska, portugisiska och tyska.

Här analyseras den tjeckiske filosofen Jan Patočkas (1907–1977) politiska tänkande. Det som står i centrum är frågan om hur vi bör förstå det politiska livets särart: Vilka är dess kännetecknande drag och hur ska vi närma oss dem begreppsligt? Frågan ställs här mot bakgrund av Patočkas så kallade ”a-subjektiva fenomenologi”, en fenomenologi ägnad den mänskliga existensens negativitet och grundlöshet. Denna negativitet och grundlöshet manifesterar sig i två fenomen som är kännetecknande för det politiska livet: Människans frihet och samexistens med andra. Människan är inte ett stabilt och självtillräckligt subjekt enligt Patočka, utan är tvärtom alltid redan utsatt för andra, alltid redan inbegripen i frihetens transcenderande rörelse. Avhandlingen visar att det endast är via en analys av just samspelet mellan människans frihet och samexistens som man kan närma sig Patočkas politiska tänkande. Dessa båda fenomen vittnar nämligen om det politiska livets negativa, desorienterande och omskakande natur. Gustav Strandberg är filosof och verksam vid institutionen för Kultur och lärande på Södertörns högskola. Detta är hans doktorsavhandling.

Since Georg Lukács and Karl Korsch in the 1920s, Hegelian Marxism has played a prominent role as a radical intellectual tradition in modern political theory. This anthology investigates how these Hegelian Marxists, in different historical, political and intellectual contexts during the last century, have employed Hegel’s philosophy with the aim of developing and renewing Marxist theory. Besides Lukács and Korsch the volume includes articles dealing with the thoughts of Herbert Marcuse, Theodor W. Adorno, Walter Benjamin, Evald Ilyenkov, Lucio Colletti and Slavoj Žižek. The overall purpose is to investigate if, and the degree to which, these thinkers could be interpreted as Hegelian Marxists, and how they use the Hegelian philosophy to better understand their own current society as well as situate themselves in relation to orthodox forms of Marxism. Taken together, the articles can hopefully contribute to an intensification of discussions about the critical and self-critical philosophy of Marxism today.

This book is a celebration. It praises the many innovative aspects of Irina Sandomirskaja’s contributions to a variety of fields in the humanities and Slavic studies, in particular through the numerous colleagues who mirror the impact of her work in their own research and thought. As such, this celebration is also an expression of academic gratitude and a gesture of friendship.

Sedan tidigt åttiotal, när Sven-Olov Wallenstein slog ner i Stockholms intellektuella liv, har han vuxit till en kraftfull och mångförgrenad institution i sig, under sitt kärnfulla emblem: Walle. Med avstamp i filosofin och idéhistorien har han gripit in i den estetiska debatten som ingen annan under dessa gångna fyra decennier. Genom egna böcker och genom översättningar, genom tidskrifter, recensioner, katalogtexter, och inte minst genom sin undervisning runtom i Sverige och Norden har han på djupet påverkat diskussionen inom konst, arkitektur, men även inom litteratur, dans, musik och film. Som uttolkare och översättare av den klassiska tyska filosofin – Kant, Hegel, Husserl, Heidegger och Adorno – liksom av dess moderna franska arvtagare – Derrida, Foucualt och Deleuze – har han på ett avgörande sätt bidragit till att återknyta det band mellan svensk och europeisk idékultur som den föregående generationens ofta historielösa omfamning av angloamerikansk analytisk filosofi hade klippt av. För att fira Walle har vi satt ihop en bok. Det har inte blivit en pliktbok, ingen sedvanlig samling lärda uppsatser som följer vänbokens konventioner. Istället för en festskrift, fick det bli en skriftfest, en bild- och uttrycks-fest, där skrivande och skapandet självt firas. Walle har arbetat hårdare än de flesta, men till sist var det alltid festen som var målet, releasen, partyt, skrattet och galenskapen. Vad vore en filosof som inte skrattar? Inte en Walle, inte den som förmår förvandla tunga resonemang till klara linjer, komplexa relationer till glad geometri, och mångfaldiga ord till färgstarka, träffande och koncentrerade bilder.

What is an act of thinking beyond the traditional image of thought? Who or what is its subject and to whom or what does it give voice? Under what conditions is thinking learned and to what effects is it achieved? If these questions generally imbue the thought of Gilles Deleuze from "Nietzsche and Philosophy" (1962) up to "Difference and Repetition" (1968), it is arguably in Proust and Signs (1964) that the questions concerning the essence and conditions of thought are elaborated to the greatest extent and effect. Whereas "Nietzsche and Philosophy" and "Difference and Repetition" have been extensively analysed as systematic works of philosophy in their own right, Deleuze’s early work on Proust has not been adequately recognised for its significance in overturning the classical question “what is thinking?” This study sets out to remedy this oversight. The aim of this study is to explicate in what ways the general problem surrounding the experience of thought finds concrete articulation for Deleuze in Proust’s In "Search of Lost Time" (1913‒1927). For it is Proust who not only destroys the image of thought intrinsic to the tradition of philosophy in an iconoclastic fashion, but dramatises the experience of thought as experimentation beyond the figures of the dogmatist, the moralist, and the conformist in philosophy. Johan Sehlberg is a researcher and lecturer in philosophy at Södertörn University. This is his doctoral dissertation.

Edmund Husserl (1859–1938) är grundaren av fenomenologin, en filosofisk metod och tankeriktning som haft ett genomgripande inflytande på den fortsatta filosofiska utvecklingen. Genom efterföljare som Martin Heidegger, Emanuel Levinas och Jacques Derrida har Husserl säkrat sin plats bland de mest betydande moderna filosoferna. Hans skrifter är dock krävande att läsa på egen hand på grund av både sin stil och sin säregna begreppsvärld. Föreliggande inledning ger en översiktlig bakgrund till hans liv och verk. Den är därefter utformad som en analys av tre centrala texter, hans två mest kända kulturfilosofiska uppsatser ”Filosofi som sträng vetenskap” (1911) och ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin” (1935), samt hans Cartesianska meditationer, som först framfördes som föreläsningar i Paris 1929. Genom resonerande närläsningar, i första hand tänkta som komplement till självstudier, ger den en ingång till fenomenologins centrala teman, som intentionalitet, reduktion, väsensskådande, konstitution, subjektivitet och intersubjektivitet.

Födelsedagar firas på många sätt. Till de vanliga hör att blåsa ut levande ljus. I akademiska sammanhang finns sedan 1600-talet en tradition att sammanställa en bok som visar hur en kollega har blåst liv i sitt ämne, i ett kunskapsfält, i en institution. De har sedan dess kallats festskrifter men också liber amicorum, vänböcker. Tidvatten är en sådan bok, som samlar texter av vänner och kollegor, för att fira Hans Ruins 60 år. Alla som känner Hans, som filosof eller tidningsskribent, som ungdomsvän eller universitetskollega, vet att tiden är Hans tema. Hur kan man bo och vara i tiden? Bidragen till denna bok handlar om tidens skiftande former, om vårt förhållande till historien, och till de döda.

Fascism, Hannah Arendt claimed in 1945, has invented a way of “lying the truth”. She later came to call this invention the modern political lie, and saw it as a key element in the event of totalitarianism. The present study explores a paradoxical relation between politics and truth in totalitarian movements that can reinvent itself anew, in non-totalitarian forms and under non-totalitarian conditions. Although Martin Heidegger is not a proponent of the modern political lie, the problematical relation between politics and truth, which Arendt addressed in her work, is present in his political writings from the 1930s. While parts of Arendt’s analysis remain implicit, they can be made explicit against the background of Heidegger’s writings. By studying together Heidegger’s political works and Arendt’s writings on totalitarianism, it is possible to shed light on a problem of politics and truth that can appear again, in contemporary democracies. For Arendt the problem of the modern political lie could not be countered by demanding more truthfulness or fact-checking in politics. What we must instead ask is: what position can truth and facts have in the political realm? Arendt herself embarked upon such a questioning in works after The Origins of Totalitarianism. There, she can be seen as developing a new concept of truth, partly in response to the problem of politics and truth in totalitarian movements. The aim of the present study is to explore the relation between politics and truth in Heidegger and Arendt respectively, as well as with regards to the relation between their works. Anna-Karin Selberg is a writer and researcher in philosophy at Södertörn University. This is her doctoral dissertation.

Under det senaste decenniet har begreppet ”kulturarv” tagit en allt större plats i den offentliga debatten. Samtidigt är kulturarv ett märkligt begrepp, som antyder att kultur kan ärvas som om det vore ett ting och att det därmed finns en sorts arvs-kultur. Den här boken handlar om kulturarv, men den handlar inte om kulturarvets eventuella fördelar inom minnes- och identitetspolitik. Inte heller är boken tänkt som en kritik mot hur kulturarv kommer till användning i praktiken. Vad som orienterar föreliggande reflektioner är snarare frågan vad ett arv är, vad en kultur är och vad en arvs-kultur kan tänkas vara samt vilka värden och värderingar ett sådant arv förutsätter? Boken tar sin utgångspunkt i dessa frågor samt i ett pågående samtal mellan Marcia Sá Cavalcante Schuback, professor i filosofi och Johan Hegardt, som är docent i arkeologi.