Sveriges statsministrar under 100 år – serie

Tage Erlander valdes 1946 till Per Albin Hanssons efterträdare som statsminister och socialdemokratisk partiordförande. Det var ett överraskande val. Erlander var då inget bekant namn för svenskarna, men när han avgick var han Tage med hela folket. Erlander verkade utan avbrott i 23 år som statsminister, en rekordlång tid. Först 1969 lämnade han över till Olof Palme.Till de viktigaste besluten som fattades under hans tid som landets ledare hör atp-reformen och den nya författningen. 1950- och 1960-talen blev rekordår för Sverige. Den ekonomiska tillväxten var hög och arbetslösheten låg. Det kalla kriget utbröt strax efter Erlanders tillträde som statsminister och kom att påverka hela hans tid vid makten.Erlander personifierar den tid då Sverige var världens mest avancerade välfärdsstat.

Efter den första Fälldinregingens kraschlandning styrdes Sverige under ett års tid, 1978–79, av en liten politiker med en stor vision: Ola Ullstens plan var att bryta upp den blockpolitik som låg som en boja runt vårt proportionella valsystem.Hade det inte varit för en kärnkraftsolycka utanför Harrisburg i usa hade han kanske lyckats.Ullsten var en maktspelare av stora mått. Han sätt att lura skjortan av moderaternas partiledare Gösta Bohman och ensam ta makten saknar motstycke i svensk efterkrigspolitik. Folkpartiet bedrev under Ullstens ledning ett omfattande spel under täcket med socialdemokraterna i syfte att bana väg för en fp-regering. Detta samtidigt som partiet ingick i en borgerlig koalition.Men Ullstens sätt att uppnå makten förstörde hans förmåga att hantera den.Han trivdes bra som statsminister, Ullsten. Men han misslyckades med de två stora sakpolitiska mål han satt upp.

Efter den första Fälldinregingens kraschlandning styrdes Sverige under ett års tid, 1978–79, av en liten politiker med en stor vision: Ola Ullstens plan var att bryta upp den blockpolitik som låg som en boja runt vårt proportionella valsystem. Hade det inte varit för en kärnkraftsolycka utanför Harrisburg i usa hade han kanske lyckats.

Ullsten var en maktspelare av stora mått. Han sätt att lura skjortan av moderaternas partiledare Gösta Bohman och ensam ta makten saknar motstycke i svensk efterkrigspolitik. Folkpartiet bedrev under Ullstens ledning ett omfattande spel under täcket med socialdemokraterna i syfte att bana väg för en fp-regering. Detta samtidigt som partiet ingick i en borgerlig koalition.

Men Ullstens sätt att uppnå makten förstörde hans förmåga att hantera den.

Han trivdes bra som statsminister, Ullsten. Men han misslyckades med de två stora sakpolitiska mål han satt upp.

Per Albin Hansson, statsminister1932–1936 och 1936–1946, var en av de effektivaste politiker Sverige har haft.Han fullbordade arbetarrörelsens integration i det demokratiska samhället, och lade grunden för socialdemokraternas långa maktinnehav.Mellan tonårens radikala engagemang och krigsårens samlande roll modererade Per Albin partiet, som i sin tur omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Av proletären, revolutionären och antimilitaristen blev det en allmänt respekterad regeringschef som spelade bridge i borgerlighetens salonger.Folkhemstanken och kohandeln med bondeförbundet hjälpte landet genom 1930-talets svåra år. Den balanserade och lillsvenska utrikespolitiken höll landet utanför kriget.Per Albin var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade sidan i tidens bataljer. Han blev det moderna Sveriges landsfader.

Albin Hansson, statsminister 1932–1936 och 1936–1946, var en av de eff ektivaste poli tiker Sverige har haft. Han fullbordade arbetarrörelsens integration i det demokratiska samhället, och lade grunden för socialdemokraternas långa maktinnehav.

Mellan tonårens radikala engagemang och krigsårens samlande roll modererade Per Albin partiet, som i sin tur omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Av proletären, revolutionären och antimilitaristen blev det en allmänt respekterad regeringschef som spelade bridge i borgerlighetens salonger.

Folkhemstanken och kohandeln med bondeförbundet hjälpte landet genom 1930-talets svåra år. Den balanserade och lillsvenska utrikespolitiken höll landet utanför kriget.

Per Albin var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade sidan i tidens bataljer. Han blev det moderna Sveriges landsfader.

Olof Palme dominerade svensk politik i över två decennier. Han var den förste moderne mediepolitikern, en karismatiskpersonlighet, sin tids främste retoriker och sitt partis ledande ideolog – men också en praktisk problemknäckare, febrilt verksam inom rader av politikområden.Palme var drivande i att bygga upp välfärdsstaten under 1960- och 1970-talen. Hans första regeringsperiod, 1969–1976, kan ses som vänsterpolitikens och välfärdsårens kulmen. Därefter blåste allt starkare motvind. Den tidigare strategin måste delvis rullas tillbaka under hans andra regeringsperiod, 1982–1986, vilket väckte intern opposition. Trots detta lyckades han bevara socialdemokraternas ställning som landets starkaste parti.Få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme. Han var älskad av sina egna, avskydd av många motståndare. Det ännu olösta mordet på honom blev ett nationellt trauma, som under lång tid skymde hans politiska gärning.

Olof Palme dominerade svensk politik i över två decennier. Han var den förste moderne mediepolitikern, en karismatisk personlighet, sin tids främste retoriker och sitt partis ledande ideolog – men också en praktisk problemknäckare, febrilt verksam inom rader av politikområden.

Palme var drivande i att bygga upp välfärdsstaten under 1960- och 1970-talen. Hans första regeringsperiod, 1969–1976, kan ses som vänsterpolitikens och välfärdsårens kulmen. Därefter blåste allt starkare motvind. Den tidigare strategin måste delvis rullas tillbaka under hans andra regeringsperiod, 1982–1986, vilket väckte intern opposition. Trots detta lyckades han bevara socialdemokraternas ställning som landets starkaste parti.

Få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme. Han var älskad av sina egna, avskydd av många motståndare. Det ännu olösta mordet på honom blev ett nationellt trauma, som under lång tid skymde hans politiska gärning.

Staff Karl Staaff är en av de tunga personerna i svensk politisk historia. Två gånger statsminister, 1905–1906 och 1911–1914, var han en gentlemannapolitiker av ovanligt slag men också en stridens politiker. Hatad av sina motståndare till både höger och vänster, djupt respekterad – men knappast älskad – av dem som gillade hans liberala syn på det goda samhället.

Berättelsen om hans liv och gärning är en berättelse om det moderna Sveriges tillblivelse. Staaff var en stor politiker som fi ck betala ett högt pris. Han utmålades som landsförrädare och utsattes för en omfattande smutskastningskampanj.

Fredrik Reinfeldt, statsminister från 2006, vann regeringsmakten som en ny sorts moderat politiker, beredd att ompröva gamla politiska käpphästar, och skapa nya jobb åt dem som slagits ut från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in.Men Reinfeldts borgerliga fyrpartiregering fick en unikt dålig start, med snabbt fallande opinionssiffror, och där tre ministrar och en av hans närmaste medarbetare avgick.fra-lagen, som gav myndigheterna rätt att läsa vår e-post, var snubblande nära att utlösa en regeringskris. Sedan föll ekonomin, med rekordhöga arbetslöshetstal och regeringens jobbpolitik kom i baklås. Men ändå vände opinionen, oppositionens övertag minskade.I valet 2010 avgörs om regeringen Reinfeldt blir en parentes eller början till ett mer långvarigt borgerligt regeringsalternativ.

Karl Staaff är en av de tunga personerna i svensk politisk historia. Två gånger statsminister, 1905–1906 och 1911–1914, var han en gentlemannapolitiker av ovanligt slag men också en stridens politiker. Hatad av sina motståndare till både höger och vänster, djupt respekterad – men knappast älskad – av dem som gillade hans liberala syn på det goda samhället.Berättelsen om hans liv och gärning är en berättelse om det moderna Sveriges tillblivelse. Staaff var en stor politiker som fick betala ett högt pris. Han utmålades som landsförrädare och utsattes för en omfattande smutskastningskampanj

Axel Pehrsson-Bramstorp, Sveriges statsminister sommaren 1936, var en politisk entreprenör, en »kreativ förstörare « som rev gamla politiska strukturer och byggde nytt. I tider av ekonomisk kris och växande nazistiska stämningar satte han folkets väl före ideologiska överväganden och partipolitik.Samverkan ger kraft, var hans devis. Bramstorp var nyckelpersonen i den så kallade kohandeln, bondeförbundets krisuppgörelse med socialdemokraterna 1933. Det var han som höll i taktpinnen under överläggningarna med Per Albin Hansson.Medan arbetarrörelsen byggde upp fackföreningsrörelsen arbetade Bramstorp med kraft för organiseringen av Sveriges bönder. Genom att ta till vara bönders och arbetares gemensamma intressen lade Axel Pehrsson-Bramstorp tillsammans med Per Albin Hansson grunden till den svenska välfärdspolitiken.

Axel Pehrsson-Bramstorp, Sveriges statsminister sommaren 1936, var en politisk entreprenör, en »kreativ för störare« som rev gamla politiska strukturer och byggde nytt. I tider av ekonomisk kris och växande nazistiska stämningar satte han folkets väl före ideologiska överväganden och partipolitik. Samverkan ger kraft, var hans devis.

Bramstorp var nyckelpersonen i den så kallade kohandeln, bondeförbundets krisuppgörelse med socialdemokraterna 1933. Det var han som höll i taktpinnen under överläggningarna med Per Albin Hansson.

Medan arbetarrörelsen byggde upp fackföreningsrörelsen arbetade Bramstorp med kraft för organiseringen av Sveriges bönder. Genom att ta till vara bönders och arbetares gemensamma intressen lade Axel Pehrsson-Bramstorp tillsammans med Per Albin Hansson grunden till den svenska välfärdspolitiken.

Ingvar Carlsson tillhörde svenskpolitiks innersta kretsar under fyrtio år,som nära medarbetare åt Tage Erlander och Olof Palme och som statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Efter mordet på Palme tvingades Carlsson mot sin vilja att ta ansvaret som partiledare och regeringschef.Denne försiktige och planerande person kastades då av oförutsedda omständigheter ut i kontroversiella omprövningar av rekordårens svenska modell och självbild. På höjden av sin makt och popularitet drog han sig sedan tillbaka till ett stilla liv i Tyresö.

Ingvar Carlsson tillhörde svensk politiks innersta kretsar under fyrtio år, som nära medarbetare åt Tage Erlander och Olof Palme och som statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Efter mordet på Palme tvingades Carlsson mot sin vilja att ta ansvaret som partiledare och regeringschef.

Denne försiktige och planerande person kastades då av oförutsedda omständigheter ut i kontroversiella omprövningar av rekord årens svenska modell och självbild. På höjden av sin makt och popularitet drog han sig sedan tillbaka till ett stilla liv i Tyresö.

Hjalmar Branting var Sveriges första socialdemokratiska statsminister, och han bildade regering inte mindre än tre gånger under åren 1920 till 1924. Brantings allra viktigaste insatser låg dock före statsministertiden.Han föddes i ett högborgerligt hem men kom tidigt i kontakt med radikalaidéer. I början av 1880-talet avbröt han sin akademiska bana för att bli tidningsman, agitator och så småningom ledargestalt inom den framväxande arbetarrörelsen.Men Hjalmar Branting är inte enbart ihågkommen för sitt politiska arbete, utan också för sin bohemiska livsstil och den kulturella sfär som uppstod kring honom och hustrun Anna.Branting levde hela sitt liv i en klass, för en annan. Han var djupt engagerad i demokratifrågan, och spelade en nyckelroll när den allmänna och lika rösträtten drevs igenom 1918. För sitt internationella arbete tilldelades han Nobels fredspris 1921.

Branting Hjalmar Branting var Sveriges första socialdemokratiska statsminister, och han bildade regering inte mindre än tre gånger under åren 1920 till 1924. Brantings allra viktigaste insatser låg dock före statsministertiden.

Han föddes i ett högborgerligt hem men kom tidigt i kontakt med radikala idéer. I början av 1880-talet avbröt han sin akademiska bana för att bli tidningsman, agitator och så småningom ledargestalt inom den framväxande arbetarrörelsen. Men Hjalmar Branting är inte enbart ihågkommen för sitt politiska arbete, utan också för sin bohemiska livsstil och den kulturella sfär som uppstod kring honom och hustrun Anna.

Branting levde hela sitt liv i en klass, för en annan. Han var djupt engagerad i demokratifrågan, och spelade en nyckelroll när den allmänna och lika rösträtten drevs igenom 1918. För sitt internationella arbete tilldelades han Nobels fredspris 1921.

Felix Hamrin var statsminister i endast 50 dagar 1932 och är därmed den som innehaft ämbetet under kortast tid i Sverige. Han är också den ende statsminister som varit frikyrkligt aktiv och den ende som själv byggt upp ett framgångsrikt företag från grunden, en grossisthandel för specerivaror i Jönköping.

Hamrin var även handelsminister 1926–1928 och finansminister 1930–1932, och hans främsta styrka som politiker var förmågan att hålla huvudet kallt i svåra situationer. Under mindre än ett år i början av 1930-talet hamnade han som finansminister i centrum för flera allvarliga kriser: valutakrisen, kriserna i samband med Kreugerkoncernens sammanbrott samt C. G. Ekmans avgång.

I samtliga fall bidrog Hamrin till att de akuta kriserna hanterades på ett skickligt sätt.

Carl Bildt var statsminister 1991–1994 och är sedan 2006 utrikesminister. I nästan fyra decennier har han tillhört moderaternas inre cirkel. Redan som studentpolitiker blev han nära medarbetare till partiledaren Gösta Bohman och som 37-åring valdes han till partiledare, en post han hade i 13 år.

Bildt var statsminister under en ekonomiskt och parlamentariskt turbulent period, men hans regering lyckades på flera områden genomföra reformer som gör det befogat att tala om ett systemskifte.

Under sin politiska karriär har Bildt varit indragen i flera uppmärksammade konflikter och han har blivit föremål för omfattande kritik både för sin politik och för sina privata affärer, men han är en teflonpolitiker som ingenting tycks fastna på.

Rickard Sandler, Sveriges statsminister 1925–1926, var en svindlande och mångsidig begåvning: politiker,agitator, folkbildare, matematiker, kompositör, utredare och chifferexpert.

Han översatte Karl Marx Das Kapital till svenska. Under större delen av 1930-talet var han utrikesminister. Ändå har Sandler hamnat i skuggan av socialdemokratiska generationskamrater som Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss. Den främsta förklaringen är den äventyrliga Ålandspolitik som ledde till hans avgång ur regeringen 1939.

Men Rickard Sandler, som i början tillhörde socialdemokratins yttersta vänster, var en av arbetarrörelsens viktigaste ideologiska och politiska impulsgivare under den mellankrigstid som formade det moderna Sverige.

Hans tid som statsminister blev kort. Hans livsgärning blev bestående.

Carl Gustaf Ekman, Sveriges frisinnade statsminister 1926–1928 och 1930–1932, var den fattige kroppsarbetaren som nådde maktens höjder – bara för att falla i vanära på en lögn om pengar från Ivar Kreuger.

Ekman profilerade sig först som en ledande förespråkare för totalt rusdrycksförbud, men politiskt förknippas han framför allt med sitt sluga och inte alltid uppbyggliga »vågmästeri« mellan högern och socialdemokraterna.

Ekman, en utpräglad resultatpolitiker,fick mycket uträttat i en demokratisk gryningstid med hårda sociala motsättningar och parlamentarisk fragmentisering.

Han reformerade skolan, moderniserade skattesystemet och drev igenom Arbetsdomstolen.

Carl Gustaf Ekman var en bättre politiker än det tvivelaktiga rykte han gav sig själv i Kreugeraffären.

Tjugotvå män. En historia.Tjugotvå böcker. En samlingsvolym.Våren 2010 presenterade Albert Bonniers Förlag en av sina största satsningar på länge: Sveriges statsministrar under 100 år. En svit med biografier, från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt, berättar om de personer som ingår i svensk politiks mest exklusiva sällskap. Genom deras liv och gärningar framträder processer och händelser som format det moderna Sverige: unionsupplösningen, demokratins seger, folkhemmet, världskrigens och depressionens påfrestningar, välfärdsstaten, EU-medlemskapet och globaliseringen.Böckerna har skrivits av framstående statsvetare, historiker och publicister. Mats Bergstrand och Per T Ohlsson har fungerat som projektets huvudredaktörer.Dramatiska öden – som de nedbrytande trakasserierna mot Karl Staaff, C. G. Ekmans fall i djupaste vanära och Olof Palmes sista vandring på Sveavägen – varvas med ingående analyser av omvälvande skeenden. Till exempel den allmänna och lika rösträttens genombrott med Nils Edén och Hjalmar Branting, Per Albin Hanssons kamp mot den socialdemokratiska partivänstern, Thorbjörn Fälldins våndor i kärnkraftsfrågan och Ingvar Carlssons målmedvetna agerande i Europapolitiken efter Berlinmurens fall.All historia är i någon mening personlig. Det gäller i högsta grad det färgstarka och spännande galleri som de senaste hundra årens svenska statsministrar utgör. En del av dem slog sig upp till toppen med hjälp av intensiv ambition, andra hamnade där på grund av rena tillfälligheter. Men dessa tjugotvå färgstarka personligheter har en sak gemensamt. Ämbetet. Det viktigaste.

Författarna och statsministrarna:Alsing, Rolf - Tage ErlanderBergstrand, Mats - Ola Ullsten Ekdal, Niklas - Per Albin Hansson Eklund, Klas - Olof Palme Elmbrant, Björn - Fredrik Reinfeldt Esaiasson, Peter - Karl Staaff Gröning, Lotta - Axel Pehrsson-Bramstorp Gustavsson, Rolf - Ingvar Carlsson Ilshammar, Lars - Hjalmar Branting Johnson, Anders - Felix Hamrin Lewin, Leif - Arvid Lindman Möller, Tommy - Carl Bildt Ohlsson, Per T - Carl Gustaf Ekman Ohlsson, Per T - Rickard Sandler Samuelsson, MarieLouise - Ernst Trygger Ström Melin, Annika - Göran Persson Svegfors, Mats - Hjalmar Hammarskjöld Svenning, Olle - Thorbjörn Fälldin Svensson, Per - Oscar von Sydow Ulvros, Eva Helen - Carl Swartz Wetterberg, Gunnar - Nils Edén Åman, Johannes - Louis De Geer

Läs mer på www.sverigesstatsministrar.se

Ernst Trygger, Sveriges statsminister 1923–1924, må vara bortglömd, men hans gärning fick varaktig betydelse. Tryggers regering lade grunden för public serviceradion och drev igenom kvinnors rätt till statliga tjänster.

Hans statsministerperiod blev kort, hans politiska bana desto längre. Trygger var riksdagsledamot för förstakammarhögern 1897–1933 och Herbert Tingsten beskrev honom som en av dåtidens stora politiska stjärnor.

Detta trots att han misslyckades med unionsfrågan och försvarspolitiken och att hans bitska debattstil skaffade honom många fiender, också inom högern. Han var framgångsrik i näringslivet, respekterad som briljant jurist och medverkade till att reformera svensk universitetsutbildning.

Ernst Trygger var en besvärande och besvärlig bakåtsträvare, motsägelsefull både som person och politiker, otidsenlig redan i sin samtid, men tidlös i sin strävan efter makt

Göran Persson, Sveriges statsminister1996–2006, var en kraftfull men omtvistad regeringschef. Han inledde sin politiska karriär i Katrineholm, där han blev socialdemokraternas starke man.När han utsågs till finansminister 1994 bidrog han med hårda nypor och ekonomisk kompetens till att lyfta Sverige ur en djup ekonomisk kris. Som statsminister var han taktiskt skicklig och han lyckades behålla regeringsmakten under drygt tio år, trots att socialdemokraterna saknade egen majoritet under hela denna period. Han myntade begreppet det gröna folkhemmet, men hade i övrigt en mer pragmatisk än ideologisk politisk profil.Under Göran Perssons tid som statsminister blev Sverige en väl fungerande medlem i Europeiska unionen. Han verkade framgångsrikt för eu:s östutvidgning och lotsade Sverige genom en brytningstid, men som partiledare var han omstridd och blev aldrig riktigt avhållen.

Hjalmar Hammarskjöld, politiskt obunden statsminister under världskrigsåren 1914–1917, är en av de stora gestalterna i svenskt samhällsliv under 1900-talets första hälft. Han växte upp under små omständigheter i skuggan av ett stolt släktarv.

Vid 29 års ålder blev han professor i juridik, sedermera hovrättspresident, justitieminister, eckle sia stikminister, diplomat och ledamot av Svenska Akademien. Han var en av sin samtids mest respekterade folkrätts experter, under många år ledamot av permanenta skiljedomstolen i Haag.

På ett avgörande sätt bidrog Hjalmar Hammarskjöld till yttre och inre fred.

Hans neutralitetspolitik under statsministeråren vann respekt såväl inom som utom landet, och hans starka ställning i det borgerliga Sverige bidrog till att neutralisera en aggressiv höger under de viktiga år då utvecklingen mot demokrati fullbordades.

Thorbjörn Fälldin, lantbrukaren och centerpartisten från Ångermanland, blev statsminister 1976 genom att besegra Olof Palme och en socialdemokrati som innehaft regeringsmakten i 44 år.

Frågan som avgjorde var kärnkraften; Fälldin ansåg den så riskfylld att den måste avvecklas. Maktväxlingar blev därmed ett naturligt inslag i svensk politik. Under perioden 1976–1982 ledde Fälldin tre olika regeringar. Kärnkraften fortsatte att skapa konflikter. Strukturproblem i det svenska näringslivet och en djup ekonomisk kris var andra utmaningar som Fälldinregeringarna ställdes inför.

Den sovjetiska ubåt som 1981 upptäcktes i Gåsefjärden blev Fälldins allvarligaste internationella utmaning.

Striden om kärnkraften ledde till Fälldins fall. Han anklagades för att ha svikit sitt löfte om avveckling. Centern förlorade stort i flera val. 1985 avsattes Fälldin av sitt eget parti.

Oscar von Sydow är en av Sveriges minst kända och mest kortvariga statsministrar. Själv till namnet opolitisk ledde han en »fackmannaregering« under åtta månader 1921.

Är han också en av Sveriges minst betydelsefulla statsministrar? Tvärtom.Under några dramatiska och farliga år då den spirande svenska demokratin riskerade att krossas både från vänster och från höger var Oscar von Sydow den idealiske mannen i mitten.

Först som civilminister, därefter som statsminister, hjälpte han den svenska högern att befria sig från sina anti demokratiska och antiparlamentariska reflexer.

Han bidrog så på avgörande sätt till att skapa det moderna svenska politiska klimat som kom att kännetecknas av pragmatism och sökande efter samförstånd.

Under sin livstid hyllades han som den föredömlige svenske ämbetsmannen. I dag kan man känna igen honom som en föregångare till Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna.

Carl Swartz ledde regeringen bara ett halvår 1917, men det var kanske det mest turbulenta halvåret i svensk 1900-talshistoria.

Under Carl Swartz tid som statsminister fick Sverige uppleva flera hungerkravaller och ryska revolutionen sågs av många som ett efterföljansvärt exempel.

Swartz inriktade sig på att förbättra försörjningssituationen. Han spelade också en viktig roll för beslutet 1918 om allmän och lika rösträtt.

Carl Swartz var en begåvad politiker med gedigen erfarenhet från riksdagen, regeringen och kommunala uppdrag i hemstaden Norrköping, där han också var chef för familjeföretaget Petter Swartz.

Genom sin kompromissvilja och strävan efter samförstånd blev han viktig för Sverige i en orolig tid.

År 1918 blev det nästan revolution i Sverige. Då, 1917–1920, ledde Nils Edén den hittills enda liberal-socialdemokratiskakoalitionen. Han kryssade mellan hungerkravaller, demonstrerande arbetare och stridsglada högermän och militärer.

Hans regering blev reformernas ministär: först och främst den allmänna rösträtten för män och kvinnor, men också åttatimmarsdagen, socialpolitiken och skolan.

Nils Edén var historiker, en lysande regeringschef – och en tämligen misslyckad partiledare. Hans statsrådskollegor prisade honom, men det liberala partiet splittrades och inte ens hans egna ville ha kvar honom som partiledare.

Louis De Geer, Sveriges statsminister från oktober 1920 till februari 1921, är i dag nästan helt bortglömd. De som tror sig komma ihåg honom har för det mesta tagit miste och blandat ihop honom med hans far, Louis De Geer den äldre, regeringschef under 17 år och den förste att i den rollen bära titeln statsminister.

Sonen kom bara att vara statsminister i 120 dagar. Att han misslyckades var alla efteråt eniga om. Men varför? Och hur kunde den snart 66-årige landshövdingen i Kristianstads län över huvud taget bli statsminister?

Detta är historien om ett övergångsskede, om glappet mellan det som varit och det som ännu inte blivit. Hösten 1920 var besluten om allmän rösträtt fattade. Men de nya maktförhållandena hade ännu inte manifesterat sig, och en djup lågkonjunktur tycktes stå för dörren. Inget parti lockades av regeringsansvaret. Så vad göra? Både svaret och det sätt på vilket det kom att ta form blev överraskande.

Amiral Arvid Lindman var en legendarisk högerledare, som i början av 1900-talet räddade sitt parti från att utplånas av den tidens vänster, liberalerna och socialdemokraterna. Han var statsminister åren 1906–1911 och 1928–1930. Med sin rösträttsreform, som gick tvärs emot högerns ideologi, gav Lindman svensk politik en annan inriktning än den vänstern drömde om. Samarbete, moderation och bevarad monarki hette ledstjärnorna, inte strid och majoritetsdemokrati.

Som person utmärktes Lindman av kylig realism, social kompetens, humor och en dräpande replikkonst som gjorde honom till en uppskattad talare.

Mot slutet av sin levnad kände Lindman politisk vantrivsel. Socialdemokratisk planhushållning, ombudsmannavälde och den framväxande nazismen hotade enligt amiralen det han satte främst: den personliga friheten.

Efter den första Fälldinregingens kraschlandning styrdes Sverige under ett års tid, 1978–79, av en liten politiker med en stor vision: Ola Ullstens plan var att bryta upp den blockpolitik som låg som en boja runt vårt proportionella valsystem.

Hade det inte varit för en kärnkraftsolycka utanför Harrisburg i USA hade han kanske lyckats.

Ullsten var en maktspelare av stora mått. Han sätt att lura skjortan av moderaternas partiledare Gösta Bohman och ensam ta makten saknar motstycke i svensk efterkrigspolitik. Folkpartiet bedrev under Ullstens ledning ett omfattande spel under täcket med socialdemokraterna i syfte att bana väg för en fp-regering. Detta samtidigt som partiet ingick i en borgerlig koalition.

Men Ullstens sätt att uppnå makten förstörde hans förmåga att hantera den.

Han trivdes bra som statsminister, Ullsten. Men han misslyckades med de två stora sakpolitiska mål han satt upp.

Efter den första Fälldinregingens kraschlandning styrdes Sverige under ett års tid, 1978–79, av en liten politiker med en stor vision: Ola Ullstens plan var att bryta upp den blockpolitik som låg som en boja runt vårt proportionella valsystem. Hade det inte varit för en kärnkraftsolycka utanför Harrisburg i USA hade han kanske lyckats.

Ullsten var en maktspelare av stora mått. Han sätt att lura skjortan av moderaternas partiledare Gösta Bohman och ensam ta makten saknar motstycke i svensk efterkrigspolitik. Folkpartiet bedrev under Ullstens ledning ett omfattande spel under täcket med socialdemokraterna i syfte att bana väg för en fp-regering. Detta samtidigt som partiet ingick i en borgerlig koalition.

Men Ullstens sätt att uppnå makten förstörde hans förmåga att hantera den.

Han trivdes bra som statsminister, Ullsten. Men han misslyckades med de två stora sakpolitiska mål han satt upp.

Per Albin Hansson, statsminister1932–1936 och 1936–1946, var en av de effektivaste politiker Sverige har haft.

Han fullbordade arbetarrörelsens integration i det demokratiska samhället, och lade grunden för socialdemokraternas långa maktinnehav.

Mellan tonårens radikala engagemang och krigsårens samlande roll modererade Per Albin partiet, som i sin tur omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Av proletären, revolutionären och antimilitaristen blev det en allmänt respekterad regeringschef som spelade bridge i borgerlighetens salonger.

Folkhemstanken och kohandeln med bondeförbundet hjälpte landet genom 1930-talets svåra år. Den balanserade och lillsvenska utrikespolitiken höll landet utanför kriget.

Per Albin var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade sidan i tidens bataljer. Han blev det moderna Sveriges landsfader.

Albin Hansson, statsminister 1932–1936 och 1936–1946, var en av de eff ektivaste poli tiker Sverige har haft. Han fullbordade arbetarrörelsens integration i det demokratiska samhället, och lade grunden för socialdemokraternas långa maktinnehav.

Mellan tonårens radikala engagemang och krigsårens samlande roll modererade Per Albin partiet, som i sin tur omvandlade Sverige till en välfärdsstat. Av proletären, revolutionären och antimilitaristen blev det en allmänt respekterad regeringschef som spelade bridge i borgerlighetens salonger.

Folkhemstanken och kohandeln med bondeförbundet hjälpte landet genom 1930-talets svåra år. Den balanserade och lillsvenska utrikespolitiken höll landet utanför kriget.

Per Albin var nästan alltid före sin tid, nästan alltid på den sansade sidan i tidens bataljer. Han blev det moderna Sveriges landsfader.

Olof Palme dominerade svensk politik i över två decennier. Han var den förste moderne mediepolitikern, en karismatiskpersonlighet, sin tids främste retoriker och sitt partis ledande ideolog – men också en praktisk problemknäckare, febrilt verksam inom rader av politikområden.

Palme var drivande i att bygga upp välfärdsstaten under 1960- och 1970-talen. Hans första regeringsperiod, 1969–1976, kan ses som vänsterpolitikens och välfärdsårens kulmen. Därefter blåste allt starkare motvind. Den tidigare strategin måste delvis rullas tillbaka under hans andra regeringsperiod, 1982–1986, vilket väckte intern opposition. Trots detta lyckades han bevara socialdemokraternas ställning som landets starkaste parti.

Få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme. Han var älskad av sina egna, avskydd av många motståndare. Det ännu olösta mordet på honom blev ett nationellt trauma, som under lång tid skymde hans politiska gärning.

Olof Palme dominerade svensk politik i över två decennier. Han var den förste moderne mediepolitikern, en karismatisk personlighet, sin tids främste retoriker och sitt partis ledande ideolog – men också en praktisk problemknäckare, febrilt verksam inom rader av politikområden.

Palme var drivande i att bygga upp välfärdsstaten under 1960- och 1970-talen. Hans första regeringsperiod, 1969–1976, kan ses som vänsterpolitikens och välfärdsårens kulmen. Därefter blåste allt starkare motvind. Den tidigare strategin måste delvis rullas tillbaka under hans andra regeringsperiod, 1982–1986, vilket väckte intern opposition. Trots detta lyckades han bevara socialdemokraternas ställning som landets starkaste parti.

Få svenska politiker har varit så kontroversiella som Olof Palme. Han var älskad av sina egna, avskydd av många motståndare. Det ännu olösta mordet på honom blev ett nationellt trauma, som under lång tid skymde hans politiska gärning.

Karl Staaff är en av de tunga personerna i svensk politisk historia. Två gånger statsminister, 1905–1906 och 1911–1914, var han en gentlemannapolitiker av ovanligt slag men också en stridens politiker. Hatad av sina motståndare till både höger och vänster, djupt respekterad – men knappast älskad – av dem som gillade hans liberala syn på det goda samhället.

Berättelsen om hans liv och gärning är en berättelse om det moderna Sveriges tillblivelse. Staaff var en stor politiker som fick betala ett högt pris. Han utmålades som landsförrädare och utsattes för en omfattande smutskastningskampanj.

Axel Pehrsson-Bramstorp, Sveriges statsminister sommaren 1936, var en politisk entreprenör, en »kreativ förstörare « som rev gamla politiska strukturer och byggde nytt. I tider av ekonomisk kris och växande nazistiska stämningar satte han folkets väl före ideologiska överväganden och partipolitik.

Samverkan ger kraft, var hans devis. Bramstorp var nyckelpersonen i den så kallade kohandeln, bondeförbundets krisuppgörelse med socialdemokraterna 1933. Det var han som höll i taktpinnen under överläggningarna med Per Albin Hansson.

Medan arbetarrörelsen byggde upp fackföreningsrörelsen arbetade Bramstorp med kraft för organiseringen av Sveriges bönder. Genom att ta till vara bönders och arbetares gemensamma intressen lade Axel Pehrsson-Bramstorp tillsammans med Per Albin Hansson grunden till den svenska välfärdspolitiken.

Axel Pehrsson-Bramstorp, Sveriges statsminister sommaren 1936, var en politisk entreprenör, en »kreativ för störare« som rev gamla politiska strukturer och byggde nytt. I tider av ekonomisk kris och växande nazistiska stämningar satte han folkets väl före ideologiska överväganden och partipolitik. Samverkan ger kraft, var hans devis.

Bramstorp var nyckelpersonen i den så kallade kohandeln, bondeförbundets krisuppgörelse med socialdemokraterna 1933. Det var han som höll i taktpinnen under överläggningarna med Per Albin Hansson.

Medan arbetarrörelsen byggde upp fackföreningsrörelsen arbetade Bramstorp med kraft för organiseringen av Sveriges bönder. Genom att ta till vara bönders och arbetares gemensamma intressen lade Axel Pehrsson-Bramstorp tillsammans med Per Albin Hansson grunden till den svenska välfärdspolitiken.

Ingvar Carlsson tillhörde svenskpolitiks innersta kretsar under fyrtio år,som nära medarbetare åt Tage Erlander och Olof Palme och som statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Efter mordet på Palme tvingades Carlsson mot sin vilja att ta ansvaret som partiledare och regeringschef.

Denne försiktige och planerande person kastades då av oförutsedda omständigheter ut i kontroversiella omprövningar av rekordårens svenska modell och självbild. På höjden av sin makt och popularitet drog han sig sedan tillbaka till ett stilla liv i Tyresö.

Ingvar Carlsson tillhörde svensk politiks innersta kretsar under fyrtio år, som nära medarbetare åt Tage Erlander och Olof Palme och som statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Efter mordet på Palme tvingades Carlsson mot sin vilja att ta ansvaret som partiledare och regeringschef.

Denne försiktige och planerande person kastades då av oförutsedda omständigheter ut i kontroversiella omprövningar av rekord årens svenska modell och självbild. På höjden av sin makt och popularitet drog han sig sedan tillbaka till ett stilla liv i Tyresö.