Denna bok innehåller en samling texter där Karl Marx och Friedrich Engels skriver om frågor som rör konst och litteratur. Det är inte ett enhetligt verk, utan klippta delar ur olika böcker, artiklar och brev. Boken har ibland av antikommunister, men också av en del osjälvständigt tänkande socialister, uppfattats som ett marxismens facit över vad som är att betrakta som god eller dålig litteratur och konst. Så är självklart inte fallet. Den stora behållningen med denna bok är inte resonemangen kring enskilda författare eller konstnärer. Utan att här utvecklar Marx och Engels sina tankar kring filosofin. I sina stora verk tvingades de ta strid mot dåtidens filosofiska idealism och slåss för den materialistiska synen. Detta gjordes så skarpt och ihärdigt att det riskerade att uppfattas ensidigt. Redan Engels varnade för att ”den materialistiska metoden slår över i sin motsats, när den inte behandlas som en ledtråd vid det historiska studiet utan som en färdig schablon, efter vilken man skär till de historiska fakta”. En favoritangreppspunkt på materialismen är att den skulle förneka den mänskliga aktiviteten. Att materialismen skulle reducera den människliga aktiviteten, inklusive konsten och litteraturen, till en spegelbild av den materiella grundvalen. Men att materialism och idealism skulle vara absoluta motsatspar är en grov missuppfattning. Det är snarare den mekaniska materialismen som är marxismens dödsfiende. ”En klok idealism står närmare den kloka materialismen än en dum materialism”, konstaterade materialisten Lenin. Det finns en avgörande likhet mellan den idealistiska historieuppfattningen och den dialektisk-materialistiska. Bägge bekämpar en ensidigt uppfattning av verkligheten och utgår från det mänskliga handlandet som historiens skapare. Flera av texterna i denna bok innehåller bland det bästa som skrivits om dialektiken och om förhållandet mellan mänsklighetens andliga och materiella produktion.