Marxismens klassiker – serie

Förord Denna utgåva innehåller två texter av Karl Marx, Lönearbete och kapital och Lön, pris och profit. Dessa texter brukar oftast utges i form av separata häften, men kan lika gärna utges i en och samma bok, eftersom Marx tänkande bildar en kontinuitet. I Lönearbete och kapital, som bygger på en serie föredrag som Marx höll i den tyska arbetarföreningen i Bryssel 1847, har Marx visserligen ännu inte fullkomnat sin ekonomiska analys och begreppsapparat. Det är därför som Friedrich Engels i utgåvan från 1891 genomförde vissa korrigeringar av begreppsapparaten för att bringa den mer i överensstämmelse med den mogne Marx ekonomiska teorier. De huvudfrågor som behandlas i denna text är fenomen och begrepp som arbete, arbetskraft och hur arbetskraften fungerar som vara. Arbetsvärdesteorin, som skiljer på arbete och arbetskraft, introduceras. Marx definierar begreppet vara och diskuterar hur tillgång och efterfråga kan påverka vissa varors prissättning. Marx avrundar sin text genom att visa att kapitalets enda syfte – och därmed kapitalisternas – är att förmera sig självt, vilket i sin förlängning leder till en proletarisering och ständigt återkommande kriser, i grund och botten olösliga inom systemet. Lönearbete och kapital kan betraktas som en förstudie till Kapitalet, hållen i en enkel och lättfattlig form. Det är ingen tillfällighet att skriften har översatts till många språk och fått stor spridning. Lön, pris och profit bygger på en serie föredrag som Karl Marx höll inför Workingmen´s International Association 1865, det vill säga året före publiceringen av Kapitalet. Skriften gavs ut av hans dotter Eleanor Marx Aveling 1898. Lön, pris och profit är framför allt en polemik riktad mot John Weston. Denne hade nämligen hävdat att en allmän höjning av arbetarnas löner alltid skulle ätas upp av prisstegringar och att fackföreningar, som bedrev lönekamp, därför till och med var skadliga. Detta argument används – märk väl! – än idag från borgerligt håll. I sin polemik visar Marx att kapitalisterna inte kan höja eller sänka priserna efter sitt eget gottfinnande utan att varorna säljs utifrån deras naturliga värde, som beror på det däri nedlagda arbetet och som dessutom är samhälleligt betingat. Mervärdet uppkommer genom att arbetarens lön endast motsvarar en del av arbetsdagen, den så kallade nödvändiga arbetstiden – resten är merarbetstid, som utgör grunden för profiten. Profiten och lönerna står i ett bestämt förhållande till varandra: Ju större löneandel, desto lägre profitandel och omvänt. Marx påvisar att arbetarna, trots att de är utlämnade åt varuprisernas svängningar och de cykliska kriserna, ändå kan och bör bedriva lönekamp. Kapitalisterna strävar nämligen alltid efter att hålla nere löneandelen. Marx skriver: ”Om de fegt gåve efter i sin dagliga konflikt med kapitalet, så skulle de sätta sig ur stånd att sätta igång en rörelse av större mått.” Samtidigt måste arbetarna och fackföreningarna vara medvetna om att det inte räcker med att bedriva lönekamp inom det kapitalistiska systemets ram: ”I stället för den konservativa parollen: ’En skäl arbetslön för en skälig arbetsdag’ borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: ’Lönesystemets avskaffande’. Målet för fackföreningarna, enligt Marx, måste vara att använda sina organiserade krafter för att befria arbetarklassen och slutgiltigt avskaffa löneslaveriet och kapitalismen. Oktoberförlagets redaktionskommitté

Kritik av Gothaprogrammet är ett av de viktigaste bidragen till utvecklingen av den vetenskapliga kommunismens teori och ett exempel på skoningslös kamp mot opportunismen i Tysklands socialdemokratiska parti. I denna skrift, som skrevs i april och början av maj 1875, kritiserade Marx på ett genomgripande sätt Lassalles opportunistiska linje och vidareutvecklade principen om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur. Verket publicerades för första gången av Engels år 1891, trots motstånd från det tyska socialdemokratiska partiets opportunistiska ledare. I den här utgåvan ingår även själva programutkastet, och brev från Marx och Engels som ger mer sammanhang till kritiken mot programmet och kampen mot opportunismen.

Mao Zedong försvarade och utvecklade marxismen-leninismen på ett omfattande och briljant sätt. Han integrerade det revolutionära proletariatets universella teori med den kinesiska revolutionens konkreta praktik och vann väldiga segrar av världshistorisk betydelse mot imperialismen, all reaktion, den moderna revisionismen och allsköns opportunism. Hans största och mest unika bedrift är att han utgick från att klasskampen fortsatte under socialismen och därför lade fram teorin om den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur. Mao Zedong initierade personligen och ledde den första stora proletära kulturrevolutionen för att befästa proletariatets diktatur, förhindra kapitalismens återställande i det socialistiska samhället och för att säkerställa mänsklighetens marsch mot kommunismen. I denna nyutgåva finns för första gången texter av Mao Zedong skrivna under Den stora proletära kulturrevolutionen (1966-1976).

”Pariskommunen” är ett av den vetenskapliga socialismens viktigaste verk, som i ljuset av Pariskommunens erfarenheter vidareutvecklade den marxistiska lärans grundläggande teser om klasskampen, staten, revolutionen och proletariatets diktatur. Pariskommunens existens kännetecknades av en period av politisk och social omvälvning där arbetarklassen i Paris tog kontroll över staden under några månader. Marx och Engels såg det som ett exempel på arbetarklassens försök att störta den borgerliga staten och skapa en ny samhällsordning. Kommunen krossades till sist av den franska regeringen, vilket resulterade i en blodig nedslaktning och repressalier mot dess medlemmar. Marx använde detta som ett exempel på klasskamp och det kapitalistiska systemets reaktion mot arbetarklassen när den försöker befria sig från exploatering och förtryck.

Vladimir Lenins bok "Vad bör göras?" var en polemik mot en riktning inom den ryska socialdemokratin, ekonomismen, som förespråkade att arbetarklassen endast skulle engagera sig i kampen mot dagskraven, i en facklig kamp. Lenin påpekade att ekonomismen skulle leda till att arbetarklassen gav upp den politiska kampen mot kapitalismen. Han visade att politisk kunskap, d.v.s. revolutionär teori, inte kan växa fram ur arbetarklassens spontana kamp utan måste introduceras till arbetarklassen utifrån. Lenin framhöll att den ekonomiska kampen för dagskraven måste förenas med den övergripande politiska kampen för arbetarklassens frigörelse från kapitalismens bojor. Denna politiska kamp kräver ett parti som består av yrkesmässiga revolutionärer och grundar sig på revolutionär teori. Därmed Lenins berömda uttalande:"Utan en revolutionär teori kan det heller inte finnas någon rvolutionär rörelse."

För precis 100 år sedan, den 21 januari 1924, dog V I Lenin. Oktoberförlaget uppmärksammar detta genom att ge ut denna artikelsamling. Lenin var inte ensam om att kritisera reformismen. Men hans kritik var den grundligaste och mest omfattande. Han tog upp de materiella och samhälleliga orsakerna till reformismens framfart. Lenin menade att reformismen inte kunde förklaras med tillfälligheter eller med enskilda personers misstag. Den hade sina rötter i det ekonomiska systemet och var någonting arbetarrörelsen tvingades leva med och ständigt föra kamp emot. I flera artiklar utvecklade Lenin sin analys av reformismen. Inte minst för oss här i Sverige, som levt med den socialdemokratiska reformismen i över ett sekel, är Lenins artiklar oundgängliga.

I Naturens dialektik, som ansetts vara ett av marxismens grundläggande arbeten, ger Friedrich Engels en allmän framställning enligt det dialektiskt-materialistiska synsättet av naturvetenskapernas viktigaste landvinningar vid mitten av 1800-talet, vidareutvecklar den materialistiska dialektiken och kritiskt analyserar de metafysiska och idealistiska uppfattningarna inom naturvetenskapen. Naturens dialektik är resultatet av det mångåriga och grundliga studium av naturvetenskaperna som Engels företog. Det material, som hänför sig till Naturens dialektik skrevs ned under perioden 1873 till 1876. Engels studerade en omfattande litteratur kring naturvetenskapens viktigaste frågor och skrev tio mer eller mindre avslutade artiklar och kapitel och mer än 170 noter och fragment. Under åren lade Engels ned ett väldigt arbete; men det lyckades inte för honom att i full utsträckning förverkliga sina planer. Naturens dialektik förblev ofullbordad.

I denna bok analyserar Lenin övergången från konkurrenskapitalism till monopolkapitalism och imperialism. Han gör en definition av begreppet imperialism som ett särskilt stadium i kapitalismens utveckling och skriver att detta stadium har fem speciella kännetecken, nämligen monopolisering av kapital, uppkomsten av en finansoligarki, kapitalexportens ökande betydelse, monopolens uppdelning av världen och avslutandet av jordens territoriella uppdelning mellan stormakterna. Lenins bok om imperialismen är en vidareutveckling av marxismen och den har haft enorm betydelse för den revolutionära rörelsen i världen. Lenins definition av imperialismen diskuteras än idag.