Marxismens klassiker – serie

Förord Denna utgåva innehåller två texter av Karl Marx, Lönearbete och kapital och Lön, pris och profit. Dessa texter brukar oftast utges i form av separata häften, men kan lika gärna utges i en och samma bok, eftersom Marx tänkande bildar en kontinuitet. I Lönearbete och kapital, som bygger på en serie föredrag som Marx höll i den tyska arbetarföreningen i Bryssel 1847, har Marx visserligen ännu inte fullkomnat sin ekonomiska analys och begreppsapparat. Det är därför som Friedrich Engels i utgåvan från 1891 genomförde vissa korrigeringar av begreppsapparaten för att bringa den mer i överensstämmelse med den mogne Marx ekonomiska teorier. De huvudfrågor som behandlas i denna text är fenomen och begrepp som arbete, arbetskraft och hur arbetskraften fungerar som vara. Arbetsvärdesteorin, som skiljer på arbete och arbetskraft, introduceras. Marx definierar begreppet vara och diskuterar hur tillgång och efterfråga kan påverka vissa varors prissättning. Marx avrundar sin text genom att visa att kapitalets enda syfte – och därmed kapitalisternas – är att förmera sig självt, vilket i sin förlängning leder till en proletarisering och ständigt återkommande kriser, i grund och botten olösliga inom systemet. Lönearbete och kapital kan betraktas som en förstudie till Kapitalet, hållen i en enkel och lättfattlig form. Det är ingen tillfällighet att skriften har översatts till många språk och fått stor spridning. Lön, pris och profit bygger på en serie föredrag som Karl Marx höll inför Workingmen´s International Association 1865, det vill säga året före publiceringen av Kapitalet. Skriften gavs ut av hans dotter Eleanor Marx Aveling 1898. Lön, pris och profit är framför allt en polemik riktad mot John Weston. Denne hade nämligen hävdat att en allmän höjning av arbetarnas löner alltid skulle ätas upp av prisstegringar och att fackföreningar, som bedrev lönekamp, därför till och med var skadliga. Detta argument används – märk väl! – än idag från borgerligt håll. I sin polemik visar Marx att kapitalisterna inte kan höja eller sänka priserna efter sitt eget gottfinnande utan att varorna säljs utifrån deras naturliga värde, som beror på det däri nedlagda arbetet och som dessutom är samhälleligt betingat. Mervärdet uppkommer genom att arbetarens lön endast motsvarar en del av arbetsdagen, den så kallade nödvändiga arbetstiden – resten är merarbetstid, som utgör grunden för profiten. Profiten och lönerna står i ett bestämt förhållande till varandra: Ju större löneandel, desto lägre profitandel och omvänt. Marx påvisar att arbetarna, trots att de är utlämnade åt varuprisernas svängningar och de cykliska kriserna, ändå kan och bör bedriva lönekamp. Kapitalisterna strävar nämligen alltid efter att hålla nere löneandelen. Marx skriver: ”Om de fegt gåve efter i sin dagliga konflikt med kapitalet, så skulle de sätta sig ur stånd att sätta igång en rörelse av större mått.” Samtidigt måste arbetarna och fackföreningarna vara medvetna om att det inte räcker med att bedriva lönekamp inom det kapitalistiska systemets ram: ”I stället för den konservativa parollen: ’En skäl arbetslön för en skälig arbetsdag’ borde de skriva på sin fana den revolutionära parollen: ’Lönesystemets avskaffande’. Målet för fackföreningarna, enligt Marx, måste vara att använda sina organiserade krafter för att befria arbetarklassen och slutgiltigt avskaffa löneslaveriet och kapitalismen. Oktoberförlagets redaktionskommitté

I Naturens dialektik, som ansetts vara ett av marxismens grundläggande arbeten, ger Friedrich Engels en allmän framställning enligt det dialektiskt-materialistiska synsättet av naturvetenskapernas viktigaste landvinningar vid mitten av 1800-talet, vidareutvecklar den materialistiska dialektiken och kritiskt analyserar de metafysiska och idealistiska uppfattningarna inom naturvetenskapen. Naturens dialektik är resultatet av det mångåriga och grundliga studium av naturvetenskaperna som Engels företog. Det material, som hänför sig till Naturens dialektik skrevs ned under perioden 1873 till 1876. Engels studerade en omfattande litteratur kring naturvetenskapens viktigaste frågor och skrev tio mer eller mindre avslutade artiklar och kapitel och mer än 170 noter och fragment. Under åren lade Engels ned ett väldigt arbete; men det lyckades inte för honom att i full utsträckning förverkliga sina planer. Naturens dialektik förblev ofullbordad.

Kritik av Gothaprogrammet är ett av de viktigaste bidragen till utvecklingen av den vetenskapliga kommunismens teori och ett exempel på skoningslös kamp mot opportunismen i Tysklands socialdemokratiska parti. I denna skrift, som skrevs i april och början av maj 1875, kritiserade Marx på ett genomgripande sätt Lassalles opportunistiska linje och vidareutvecklade principen om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur. Verket publicerades för första gången av Engels år 1891, trots motstånd från det tyska socialdemokratiska partiets opportunistiska ledare. I den här utgåvan ingår även själva programutkastet, och brev från Marx och Engels som ger mer sammanhang till kritiken mot programmet och kampen mot opportunismen.

Mao Zedong försvarade och utvecklade marxismen-leninismen på ett omfattande och briljant sätt. Han integrerade det revolutionära proletariatets universella teori med den kinesiska revolutionens konkreta praktik och vann väldiga segrar av världshistorisk betydelse mot imperialismen, all reaktion, den moderna revisionismen och allsköns opportunism. Hans största och mest unika bedrift är att han utgick från att klasskampen fortsatte under socialismen och därför lade fram teorin om den fortsatta revolutionen under proletariatets diktatur. Mao Zedong initierade personligen och ledde den första stora proletära kulturrevolutionen för att befästa proletariatets diktatur, förhindra kapitalismens återställande i det socialistiska samhället och för att säkerställa mänsklighetens marsch mot kommunismen. I denna nyutgåva finns för första gången texter av Mao Zedong skrivna under Den stora proletära kulturrevolutionen (1966-1976).

”Pariskommunen” är ett av den vetenskapliga socialismens viktigaste verk, som i ljuset av Pariskommunens erfarenheter vidareutvecklade den marxistiska lärans grundläggande teser om klasskampen, staten, revolutionen och proletariatets diktatur. Pariskommunens existens kännetecknades av en period av politisk och social omvälvning där arbetarklassen i Paris tog kontroll över staden under några månader. Marx och Engels såg det som ett exempel på arbetarklassens försök att störta den borgerliga staten och skapa en ny samhällsordning. Kommunen krossades till sist av den franska regeringen, vilket resulterade i en blodig nedslaktning och repressalier mot dess medlemmar. Marx använde detta som ett exempel på klasskamp och det kapitalistiska systemets reaktion mot arbetarklassen när den försöker befria sig från exploatering och förtryck.

Med början för ett par hundra år sedan inträffade ett av de mest omvälvande förlopp som historien bevittnat. Under en tidsrymd av ungefär ett sekel störtade den gamla aristrokratiska världsordningen samman. Kapitalismen och det borgerliga samhället blev förhärskande i Europa och grunden lades till de förhållanden vi nu lever under. Som alltid då något nytt blir till var det en period av våldsamma födslovåndor, av ekonomisk förändring och politiska stormar. Karl Marx bok Louis Bonapartes adertonde Brumaire är en lysande tillämpning av den dialektiska och historiska materialismen på Frankrikes revolutionshistoria. För Marx och Engels, liksom för allt politiskt tänkande under 1800-talet, utgjorde Frankrike den självklara medelpunkten i samtidens politiska skeende. På samma sätt som deras ekonomiska analyser utgår från England, fokuseras deras intresse på Frankrike när det gäller klasskampens politiska uttrycksformer. Louis Bonapartes adertonde Brumaire skrevs och utgavs i början av 1852. Det var ett av de allra första försöken från Marx' sida att i analysen av ett konkret historiskt skeende tillämpa den åskådning, som strax dessförinnan presenterats i Kommunistiska Manifestet, den historiska och dialektiska materialismen. Ämnet för boken är den "tredje" franska revolutionen 1848 och dess öde. Men analysen griper tillbaka på hela det politiska och ekonomiska förloppet alltsedan den stora revolutionen 1789 – och den pekar med obönhörlig logik fram mot vad som kan kallas den "fjärde" franska revolutionen 1871, då proletariatet för första gången under en kort tid tillkämpade sig samhällsmakten (se "Pariskommunen" Klassikerserien nr. 4).

I sin bok Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut från 1886 visar Friedrich Engels hur den marxistiska filosofin utvecklats från Hegel via Feuerbach. Engels visar i sin bok en överväldigande kunskap om den europeiska filosofins historia från de gamla grekerna fram till han skrev boken under första halvan av 1886. Boken är bra skriven och rekommenderas för varje marxistiskt intresserad arbetare som student som är intresserad av europeiska historien, filosofin, sociologin och den politiska vetenskapen. Boken skall läsas som en samling av fyra essäer där första kapitlet handlar om tiden från Hegel till Feuerbach: Engels gör en sammanfattning av det hegelianska idealistiska tänkande som genomsyrade den tyska filosofin i mitten av 1800 talet, men också där en ny tid i filosofin anades. Det andra kapitlet handlar om idealismens död och framväxten av materialismen inom filosofin. Tredje kapitlet handlar om Feuerbachs religionsfilosofi. Ludwig Feuerbach kom att återupprätta materialismen efter Hegel, men han lyckades inte bevara dennes revolutionära dialektik. Det blev Marx och Engels som fann syntesen: den dialektiska materialismen. I fjärde kapitlet ger Engels sin sammanfattning av de tre föregående; från feodalismen till dåtidens moderna kapitalism. Engels sammanfattar hur inte bara kristendomen blev den härskande klassens ideologi utan även hur filosofin blev ett verktyg i dess hegemoni. Marxismens uppkomst hade ett direkt samband med den klassiska filosofins slut. Engels över 120 åriga karaktäristik av kapitalismen kunde lika gärna vara skriven i dessa dagar: "Överproduktion och masselände – det förra orsak till det senare och tvärtom – det är den absurda motsägelse i vilken storindustrin utmynnar och vilken oundvikligen kräver att produktivkrafterna genom en ändring av produktionssättet lämnas fritt lopp." (s. 65)

Många läroböcker har skrivits i ämnet marxismens politiska ekonomi, och sannolikt kommer ytterligare många att skrivas. Här är originalet – Till kritiken av den politiska ekonomin! Termen "politisk ekonomi" var länge den allmänt använda benämningen på det som i dag kallas för nationalekonomi – namnändringen har införts i syfte att försöka dölja de inbyggda intresse- och klassmotsättningarna i denna den kanske mest politiska av alla samhällsteorier. När Marx skrev denna bok var den politiska ekonomin detsamma som borgerliga teorier, vilka Marx alltså kritiserar. I och med Marx har begreppet politisk ekonomi fått en vidare betydelse. Marx ingår i traditionen av de klassiska ekonomi-teoretikerna – Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus för att nämna några. Han utgår från deras teorier, men han ser var de gick fel, och var de brast, när de skulle förklara den kapitalistiska ekonomiska modellen. Därigenom utgör han den sista länken i och samtidigt fullkomnandet av den teoribildning som inleddes av Adam Smith m.fl. Alla bygger de på villkoren för kapitalet och kapitalackumulationen. De ekonomi-teoretiker som kommit efter Marx, de som blivit kända och hyllade av borgarklassen, har alla strävat efter att direkt eller indirekt försöka motbevisa Marx teorier för att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Till kritiken av den politiska ekonomin kom ut 1859 och är vid sidan av Kommunistiska Manifestet (1848) det kanske mest citerade av Marx verk. Även om boken står för sig själv, kan man ändå betrakta den som ett slags förstudie till det som skulle bli Marx huvudarbete, Kapitalet. Det skall inte döljas att samtidigt som Marx ställde mycket stora krav på sig själv, när det gällde att skärskåda och beskriva företeelser, så ställde och ställer han krav på sina läsare. Det här är ingen bok som man tar med sig i sängen för att slöläsa, innan man somnar. Den kräver koncentration och läses gärna med pennan i handen. Ibland kan man känna ett behov av att slå upp vissa saker, okända för de flesta av oss, sådant som på Marx tid var allmän kunskap. Men oftast kan man utan att göra det ändå följa resonemangen. Och även om läsandet ställer krav så blir belöningen desto större. Mot bakgrund av det akuta tillståndet i den kapitalistiska ekonomin världen över alltsedan 2008 torde det vara få böcker som har större aktualitet, trots att den kom ut första gången för drygt 150 år sedan. Friedrich Engels var Marx nära samarbetare och författare till många verk i den marxistiska traditionen. Tillsammans med Marx skrev han Kommunistiska Manifestet, och han fullföljde och sammanställde också Band 2 och 3 av Kapitalet efter Marx död. I en recension av Till kritiken av den politiska ekonomin skrev han i den tyska veckotidningen Das Volk (Folket) i augusti 1859: "I ett verk som det här föreliggande kan det inte vara tal om endast en flyktig kritik av enskilda kapitel ur ekonomin, om behandling av den ena eller andra ekonomiska stridsfrågan, isolerad för sig. Detta verk är snarare från första början avsett att systematiskt sammanfatta hela komplexet av den ekonomiska vetenskapen, att i sammanhängande form utveckla den borgerliga produktionens och det borgerliga utbytets lagar. Då ekonomerna inte är något annat än tolkar och apologeter för dessa lagar, så är denna framställning samtidigt en kritik av hela den ekonomiska litteraturen."

Kriget mellan Frankrike och Preussen startades av Napoleon III i juli 1870. Det slutade med nederlag och kapitulation för Frankrike. När nederlaget blev känt utropade arbetarna i Paris republik och de upprättade sitt eget styre, Pariskommunen. Arbetarklassens statsmakt var raka motsatsen till den gamla borgerliga statsmakten. Krigsmakten upplöstes och ersattes med en allmän folkbeväpning. Förtroendeposter tillsattes genom val och de ansvariga kunde avsättas när som helst. Den allmänna rösträtten skulle tjäna folket och de valda följa väljarnas instruktioner. Alla offentliga tjänstemän fick en arbetarlön. Utbildningen blev gratis och kyrkans inblandning i skolväsendet avskaffades. För Marx medförde händelserna i Paris en reviderad syn på staten. I förordet till en ny utgåva av Kommunistiska manifestet från 1872 hade Pariskommunen enligt honom och Engels visat att det inte gick för arbetarklassen att bara ta över ett färdigt statsmaskineri och använda det för sina egna ändamål. Arbetarklassen måste krossa den gamla statmakten och upprätta sin egen, proletariatets diktatur. Pariskommunen byggde inte på utopier. Marx skriver att ”Arbetarklassen vet att den för att framarbeta sin egen befrielse och den högre livsform som det nuvarande samhället på grund av sin ekonomiska utveckling oemotståndligt motarbetar, måste genomgå lång strider, en hel serie av historiska processer, varigenom människorna likaväl som omständigheterna helt och hållet kommer att förvandlas. Dess uppgift är inte att förverkliga några ideal. Den har blott och bart att sätta det nya samhällets element i frihet, vilka har utvecklat sig i det sönderfallande bourgeoissamhällets sköte.” Åtgärder som avskaffandet av nattarbetet för bagerigesäller och av arbetsköparnas rätt att utkräva böter av sina anställda, liksom konfiskationen av stängda verkstäder och fabriker visar klasskaraktären på det samhälle Pariskommunen bar i sitt sköte. Kommunen uppstod spontant, det var ingen som medvetet planlade den. Men denna enastående händelse, att proletariatet övertog makten och orienterade sig mot socialismen, har medfört att övergången från en borgerlig diktatur till en proletär idag planläggs medvetet. Generation efter generation av socialister har fört kommunens ideal vidare. De klassmedvetna arbetarna kommer aldrig att upphöra att arbeta för de arbetandes fullständiga politiska och ekonomiska frigörelse.

Det finns inget tillfälle då borgare är så måna om att stå upp för arbetares rätt som när det gäller "rätten att äga sin bostad", som det så fint heter. Hur kommer detta sig? Svaret, eller i varje fall en ingång till frågan, finns i skriften I bostadsfrågan. Här blåser Engels till krig mot "den borgerliga och småborgerliga utopin, som vill ge varje arbetare äganderätten till en stuga och därigenom på ett till hälften feodalt sätt fjättra honom vid hans kapitalist". Marxister är inte motståndare till att arbetare äger egna hus. Men borgarnas vurmande för bostadsrätter och angrepp på hyresrätten har samma syften som på Engels tid. Väl värd att läsa för de arbetare som söker individuell frigörelse och lycka genom den egna villan och samtidigt gamar all övertid som finns att få för att bekosta spektaklet. Framför allt angriper Engels de som försöker skilja bostadsfrågan från kampen mot kapitalismen som sådan. Som de som påstår sig kunna lösa problemen med trångboddhet och ökad fattigdom i storstädernas förorter genom att bygga fler radhus och villor. När orsaken till dessa problem står främst att finna i det kapitalistiska systemets oförmåga att skapa arbeten och behov av att hålla sig med massarbetslöshet för att pressa ner löner och arbetsförhållanden. Så visst är Engels aktuell än idag. Boken innehåller också två texter där Engels behandlar bondefrågan.

Titeln på denna volym är kanske tråkig. Men innehållet är desto mer spännande. Så finns här Kommunistiska manifestet eller Det kommunistiska partiets manifest, som den korrekta titeln lyder – alla tiders mest utgivna, översatta och lästa skrift, näst Bibeln. Manifestet skrevs hösten 1847, på uppdrag av Kommunisternas Förbund. Skriften har alltså 150 år på nacken, men som flammande vidräknig med kapitalismen, och som formulering av arbetarklassens uppgift i kampen mot den, är Manifestet inte bara rykande aktuellt, utan också ännu oöverträffat. Manifestet är alla arbetarprograms urmoder. En måsteläsning inte bara för vänstersinnade människor, utan för alla politiskt intresserade. Manifestet är skäl nog att köpa denna volym. Likväl bjuds på köpet Till kritiken av Gothaprogrammet, den mogne Marx´ mest visionära skrift, hissnande spännande för den som vill frigöra sig från det borgerliga samhällets och det borgerliga tänkandets tvångströja. Texten utgörs av några korta randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program, antaget på den enhetskongress som anhängare till Marx respektive den borgerlige arbetarledaren Ferdinand Lassalle höll i Gotha 1875. Det program som antogs präglades av Lasalles ytliga populism, som Marx klär av in på bara skinnet. Men den mest spännande med denna skrift är som sagt att Marx här också blickar framåt, till det samhälle som komma skall. Marx var ingen utopist. Tvärtom avsade han sig med skärpa uppgiften att ”skriva recept för framtidens kockar”. Framtidens samhälle byggs av framtidens människor på grundval av framtidens materiella betingelser. Varvid Marx såg som sin uppgift att klarlägga betingelserna för mänsklighetens frigörelse från kapitalismen. Men självklart hade han tankar om det samhälle som formas på kapitalismens ruiner, på kommunismen, både i dess första stapplande fas (det vi numera kallar socialismen) och i dess fullmogna utveckling (kommunismen). Dessa tankar utvecklar Karl Marx över några få sidor i Till kritiken av Gothaprogrammet . Med det djup och den pregnans som gör honom unik som politisk tänkare. Behöver vi säga mer? Liksom Kommunistiska Manifestet är Till kritiken av Gothaprogrammet ett måste för alla som vill förstå marxismen. Beställ genast I programfrågor!

Anti-Dühring av Friedrich Engels är vid sidan av Karl Marx´ Kapitalet en av den tidiga marxismens allra viktigaste teoretiska verk. Här framställs för första gången marxismens världsåskådning i en sammanfattad och helgjuten form. Boken behandlar både filosofi, ekonomi och visionen av socialismen. Anti-Dühring riktiga titel är egentligen Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen. Den publicerades 1877 som ett antal artiklar i de tyska socialdemokraternas tidning Vorwärts. Friedrich Engels såg sig föranledd att polemisera mot filosofen Eugen Dühring eftersom hans idéer fått ett visst inflytande bland dåtidens arbetare. Hade det inte varit för Friedrich Engels skrift hade dock Eugen Dühring förmodligen varit okänd för eftervärlden. Precis som på Karl Marx och Friedrich Engels tid är den moderna socialismen en återspegling av det kapitalistiska samhällets motsättningar. Men som alla politiska ideologier har den också bestämda idéhistoriska rötter. Friedrich Engels vill i Anti-Dühring etablera marxismens teori som en vetenskap i förhållande till andra världsåskådningar och tankesätt. Detta gör Anti-Dühring till en i allra högsta grad aktuell skrift i våra dagar. Marxismen har delvis sina rötter i upplysningen och framväxten av de erfarenhetsbaserade naturvetenskaperna. 1600-talsfilosofen René Descartes förkastade alla yttre auktoriteter och gjorde människans förnuft till filosofins domstol. Hans efterföljare drogs åt materialism men betraktade samtidigt företeelserna som fasta, statiska, isolerade och avgränsade från varandra. Den moderna analytiska och positivistiska filosofin som av tradition har haft en stark ställning i de anglo-saxiska länderna fortsätter i samma fotspår. Upplysningen i Tyskland fick sitt genombrott med Immanuel Kant på 1700-talet. Men den tyska filosofin utvecklades snabbt i idealistisk och romantisk riktning. Sin fullbordan fick den med G.W.F. Hegel som blottlade dialektiken som drivkraft för den historiska utvecklingen. Motsättningarna och deras sammanhang lyftes fram som verklighetens innersta väsen. Vår tids arvtagare till romantiken återfinns inom den kontinentala filosofin under namn som fenomenologi, existentialism och postmodernism. I Anti-Dühring presenterar Friedrich Engels en helt ny filosofisk riktning som både är materialistisk och dialektisk. Den erkänner ingen religiös grund eller orsak till tillvaron och naturen. Den står för en materialism som är fylld av rörelse och dynamik. Tillämpad på historien visar den på en mänsklighet som utvecklas och där olika samhällssystem avlöser varandra. Socialismen blir en logisk lösning på de motsättningar som kapitalismen själv har skapat. Friedrich Engels skrev polemiken mot Eugen Dühring helt i samförstånd med sin vapenbroder Karl Marx. Med sin dialektiska och historiska materialism bröt de ny filosofisk mark. Deras väg kom att följas och fördjupas av revolutionärer och socialistiska teoretiker under 1900-talet. Vägen ligger öppen för nya förmågor som förmår att tillämpa och vidareutveckla deras tänkande i vår omvälvande och händelserika tid. Oundgänglig färdkost på resan är Friedrich Engels klassiker Anti-Dühring. Se till att boken blir din! Studera, kämpa, lär!

Denna bok innehåller en samling texter där Karl Marx och Friedrich Engels skriver om frågor som rör konst och litteratur. Det är inte ett enhetligt verk, utan klippta delar ur olika böcker, artiklar och brev. Boken har ibland av antikommunister, men också av en del osjälvständigt tänkande socialister, uppfattats som ett marxismens facit över vad som är att betrakta som god eller dålig litteratur och konst. Så är självklart inte fallet. Den stora behållningen med denna bok är inte resonemangen kring enskilda författare eller konstnärer. Utan att här utvecklar Marx och Engels sina tankar kring filosofin. I sina stora verk tvingades de ta strid mot dåtidens filosofiska idealism och slåss för den materialistiska synen. Detta gjordes så skarpt och ihärdigt att det riskerade att uppfattas ensidigt. Redan Engels varnade för att ”den materialistiska metoden slår över i sin motsats, när den inte behandlas som en ledtråd vid det historiska studiet utan som en färdig schablon, efter vilken man skär till de historiska fakta”. En favoritangreppspunkt på materialismen är att den skulle förneka den mänskliga aktiviteten. Att materialismen skulle reducera den människliga aktiviteten, inklusive konsten och litteraturen, till en spegelbild av den materiella grundvalen. Men att materialism och idealism skulle vara absoluta motsatspar är en grov missuppfattning. Det är snarare den mekaniska materialismen som är marxismens dödsfiende. ”En klok idealism står närmare den kloka materialismen än en dum materialism”, konstaterade materialisten Lenin. Det finns en avgörande likhet mellan den idealistiska historieuppfattningen och den dialektisk-materialistiska. Bägge bekämpar en ensidigt uppfattning av verkligheten och utgår från det mänskliga handlandet som historiens skapare. Flera av texterna i denna bok innehåller bland det bästa som skrivits om dialektiken och om förhållandet mellan mänsklighetens andliga och materiella produktion.

Vladimir Lenins bok "Vad bör göras?" var en polemik mot en riktning inom den ryska socialdemokratin, ekonomismen, som förespråkade att arbetarklassen endast skulle engagera sig i kampen mot dagskraven, i en facklig kamp. Lenin påpekade att ekonomismen skulle leda till att arbetarklassen gav upp den politiska kampen mot kapitalismen. Han visade att politisk kunskap, d.v.s. revolutionär teori, inte kan växa fram ur arbetarklassens spontana kamp utan måste introduceras till arbetarklassen utifrån. Lenin framhöll att den ekonomiska kampen för dagskraven måste förenas med den övergripande politiska kampen för arbetarklassens frigörelse från kapitalismens bojor. Denna politiska kamp kräver ett parti som består av yrkesmässiga revolutionärer och grundar sig på revolutionär teori. Därmed Lenins berömda uttalande:"Utan en revolutionär teori kan det heller inte finnas någon rvolutionär rörelse."

För precis 100 år sedan, den 21 januari 1924, dog V I Lenin. Oktoberförlaget uppmärksammar detta genom att ge ut denna artikelsamling. Lenin var inte ensam om att kritisera reformismen. Men hans kritik var den grundligaste och mest omfattande. Han tog upp de materiella och samhälleliga orsakerna till reformismens framfart. Lenin menade att reformismen inte kunde förklaras med tillfälligheter eller med enskilda personers misstag. Den hade sina rötter i det ekonomiska systemet och var någonting arbetarrörelsen tvingades leva med och ständigt föra kamp emot. I flera artiklar utvecklade Lenin sin analys av reformismen. Inte minst för oss här i Sverige, som levt med den socialdemokratiska reformismen i över ett sekel, är Lenins artiklar oundgängliga.

I denna bok analyserar Lenin övergången från konkurrenskapitalism till monopolkapitalism och imperialism. Han gör en definition av begreppet imperialism som ett särskilt stadium i kapitalismens utveckling och skriver att detta stadium har fem speciella kännetecken, nämligen monopolisering av kapital, uppkomsten av en finansoligarki, kapitalexportens ökande betydelse, monopolens uppdelning av världen och avslutandet av jordens territoriella uppdelning mellan stormakterna. Lenins bok om imperialismen är en vidareutveckling av marxismen och den har haft enorm betydelse för den revolutionära rörelsen i världen. Lenins definition av imperialismen diskuteras än idag.

1890 skrev Engels att Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut – tillsammans med Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen – utgjorde ”den hittills utförligaste presentationen av den historiematerialistiska grundsynen” (Brev till J. Bloch). Föreliggande bok avhandlar övergången från den hegelianska idealismen till Ludwig Feuerbachs materialism, och slutligen till den marxistiska historiematerialismen. Den fungerar som en historisk exposé, en uppgörelse med tidigare tänkare och en sammanfattning av grunderna för den vetenskapliga socialismen. Till boken finns som bilaga en svensk översättning av den klassiska ryska marxisten Georgij Plechanovs förord och anmärkningar, vilka belyser och kommenterar Engels verk ur ett historiskt och filosofiskt perspektiv.

I den här boken kritiserar Lenin den vänsteropportunistiska strömning som fanns inom den revolutionära arbetarrörelsen i Europa kring 1920. I centrala och östra Europa rådde det kaos efter de stora imperiernas upplösning i samband med första världskrigets slut. Klasskampen böljade fram och tillbaka. Oktoberrevolutionen i Ryssland hade segrat, men den finska rådsrepubliken hade gått under, likaså den ungerska. I Tyskland hade revolutionsförsöket misslyckats. Nu ställdes kommunisterna inför nya utmaningar. Skulle man delta i borgerliga parlament och verka inom reformistiska fackföreningar? Nej, sade vänsteropportunisterna. Jo, hävdade Lenin och hänvisade till bolsjevikernas erfarenheter. Kommunisterna måste förstå att retirera under kontrarevolutioner och lära sig arbeta legalt i parlament, fackföreningar och andra massorganisationer, skrev Lenin. Likaså kritiserade han vänsteropportunisternas paroll ”inga kompromisser”. Bolsjevismens historia var full av manövrer, överenskommelser och kompromisser med andra partier, skrev Lenin. Vänsteropportunismen hade sin materiella grund i småborgerlighetens (småföretagarnas) ständiga påverkan på proletariatet under kapitalismen. Bolsjevikerna förde en mångårig kamp mot den småborgerliga revolutionismen och anarkismen som hyllade den individuella terrorn och attentaten. Den kampen måste också de unga kommunistpartierna lära sig föra, menade Lenin.