Bilden av Josef Stalin som marxistisk teoretiker är att han var en dogmatisk papegoja som endast förmådde upprepa Lenins ord. Att denna bild är felaktig är uppenbart för den som läser framförallt Stalins senare texter. I denna bok publiceras bl.a. två texter från det tidiga 1950-talet, åren innan hans död. Här framträder en mogen marxist som fritt och revolutionärt tar sig an flera viktiga frågor. Stalin argumenterar mot uppfattningen att socialismens grundläggande kännetecken skulle vara planekonomin. Istället menar han att tillfredsställandet av människor behov måste vara grunden för socialismen. Han angriper också den fredsrörelse som nöjer sig med att bekämpa krigen, men undviker att angripa krigens orsak – det kapitalistiska systemet. Framförallt går han till storms för den fria debatten som den enda vägen till att utveckla marxismen. Som Stalin själv skriver ”utan åsiktskamp, utan frihet till kritik kan ingen vetenskap utvecklas och frodas. Men denna allmänt erkända regel ignorerades och trampades på det hänsynslösaste under fötterna. Det bildades en inkapslad grupp av ofelbara ledare, som först säkerställde sig mot varje möjlig kritik och sedan började uppträda godtyckligt och ställa till med ofog.” Det är mot denna inkapslade grupp, detta framväxande skikt inom parti och stat, som Stalins angrepp riktar sig. Mot byråkraternas urvattning och förvridning av den revolutionära marxismen. Mot auktoritetsdyrkan och personkult. För den som vågar ta sig an att läsa vad Stalin själv faktiskt skrev framträder en helt annan bild än den allmänt vedertagna. Boken innehåller fem texter av Josef Stalin: ”Socialismens ekonomiska problem i SSRU” (1951), ”Marxismen och språkvetenskapens frågor” (1952), ”Marxismen och den nationella frågan” (1913) samt två texter om taktik och strategi från tidiga 1920-talet.

Bilden av Josef Stalin som marxistisk teoretiker är att han var en dogmatisk papegoja som endast förmådde upprepa Lenins ord. Att denna bild är felaktig är uppenbart för den som läser framförallt Stalins senare texter. I denna bok publiceras bl.a. två texter från det tidiga 1950-talet, åren innan hans död. Här framträder en mogen marxist som fritt och revolutionärt tar sig an flera viktiga frågor. Stalin argumenterar mot uppfattningen att socialismens grundläggande kännetecken skulle vara planekonomin. Istället menar han att tillfredsställandet av människor behov måste vara grunden för socialismen. Han angriper också den fredsrörelse som nöjer sig med att bekämpa krigen, men undviker att angripa krigens orsak – det kapitalistiska systemet. Framförallt går han till storms för den fria debatten som den enda vägen till att utveckla marxismen. Som Stalin själv skriver ”utan åsiktskamp, utan frihet till kritik kan ingen vetenskap utvecklas och frodas. Men denna allmänt erkända regel ignorerades och trampades på det hänsynslösaste under fötterna. Det bildades en inkapslad grupp av ofelbara ledare, som först säkerställde sig mot varje möjlig kritik och sedan började uppträda godtyckligt och ställa till med ofog.” Det är mot denna inkapslade grupp, detta framväxande skikt inom parti och stat, som Stalins angrepp riktar sig. Mot byråkraternas urvattning och förvridning av den revolutionära marxismen. Mot auktoritetsdyrkan och personkult. För den som vågar ta sig an att läsa vad Stalin själv faktiskt skrev framträder en helt annan bild än den allmänt vedertagna. Boken innehåller fem texter av Josef Stalin: ”Socialismens ekonomiska problem i SSRU” (1951), ”Marxismen och språkvetenskapens frågor” (1952), ”Marxismen och den nationella frågan” (1913) samt två texter om taktik och strategi från tidiga 1920-talet.

Bilden av Josef Stalin som marxistisk teoretiker är att han var en dogmatisk papegoja som endast förmådde upprepa Lenins ord. Att denna bild är felaktig är uppenbart för den som läser framförallt Stalins senare texter. I denna bok publiceras bl.a. två texter från det tidiga 1950-talet, åren innan hans död. Här framträder en mogen marxist som fritt och revolutionärt tar sig an flera viktiga frågor. Stalin argumenterar mot uppfattningen att socialismens grundläggande kännetecken skulle vara planekonomin. Istället menar han att tillfredsställandet av människor behov måste vara grunden för socialismen. Han angriper också den fredsrörelse som nöjer sig med att bekämpa krigen, men undviker att angripa krigens orsak – det kapitalistiska systemet. Framförallt går han till storms för den fria debatten som den enda vägen till att utveckla marxismen. Som Stalin själv skriver ”utan åsiktskamp, utan frihet till kritik kan ingen vetenskap utvecklas och frodas. Men denna allmänt erkända regel ignorerades och trampades på det hänsynslösaste under fötterna. Det bildades en inkapslad grupp av ofelbara ledare, som först säkerställde sig mot varje möjlig kritik och sedan började uppträda godtyckligt och ställa till med ofog.” Det är mot denna inkapslade grupp, detta framväxande skikt inom parti och stat, som Stalins angrepp riktar sig. Mot byråkraternas urvattning och förvridning av den revolutionära marxismen. Mot auktoritetsdyrkan och personkult. För den som vågar ta sig an att läsa vad Stalin själv faktiskt skrev framträder en helt annan bild än den allmänt vedertagna. Boken innehåller fem texter av Josef Stalin: ”Socialismens ekonomiska problem i SSRU” (1951), ”Marxismen och språkvetenskapens frågor” (1952), ”Marxismen och den nationella frågan” (1913) samt två texter om taktik och strategi från tidiga 1920-talet.