Proletärkultur – förlag

Kriget mellan Frankrike och Preussen startades av Napoleon III i juli 1870. Det slutade med nederlag och kapitulation för Frankrike. När nederlaget blev känt utropade arbetarna i Paris republik och de upprättade sitt eget styre, Pariskommunen. Arbetarklassens statsmakt var raka motsatsen till den gamla borgerliga statsmakten. Krigsmakten upplöstes och ersattes med en allmän folkbeväpning. Förtroendeposter tillsattes genom val och de ansvariga kunde avsättas när som helst. Den allmänna rösträtten skulle tjäna folket och de valda följa väljarnas instruktioner. Alla offentliga tjänstemän fick en arbetarlön. Utbildningen blev gratis och kyrkans inblandning i skolväsendet avskaffades. För Marx medförde händelserna i Paris en reviderad syn på staten. I förordet till en ny utgåva av Kommunistiska manifestet från 1872 hade Pariskommunen enligt honom och Engels visat att det inte gick för arbetarklassen att bara ta över ett färdigt statsmaskineri och använda det för sina egna ändamål. Arbetarklassen måste krossa den gamla statmakten och upprätta sin egen, proletariatets diktatur. Pariskommunen byggde inte på utopier. Marx skriver att ”Arbetarklassen vet att den för att framarbeta sin egen befrielse och den högre livsform som det nuvarande samhället på grund av sin ekonomiska utveckling oemotståndligt motarbetar, måste genomgå lång strider, en hel serie av historiska processer, varigenom människorna likaväl som omständigheterna helt och hållet kommer att förvandlas. Dess uppgift är inte att förverkliga några ideal. Den har blott och bart att sätta det nya samhällets element i frihet, vilka har utvecklat sig i det sönderfallande bourgeoissamhällets sköte.” Åtgärder som avskaffandet av nattarbetet för bagerigesäller och av arbetsköparnas rätt att utkräva böter av sina anställda, liksom konfiskationen av stängda verkstäder och fabriker visar klasskaraktären på det samhälle Pariskommunen bar i sitt sköte. Kommunen uppstod spontant, det var ingen som medvetet planlade den. Men denna enastående händelse, att proletariatet övertog makten och orienterade sig mot socialismen, har medfört att övergången från en borgerlig diktatur till en proletär idag planläggs medvetet. Generation efter generation av socialister har fört kommunens ideal vidare. De klassmedvetna arbetarna kommer aldrig att upphöra att arbeta för de arbetandes fullständiga politiska och ekonomiska frigörelse.

Bilden av Josef Stalin som marxistisk teoretiker är att han var en dogmatisk papegoja som endast förmådde upprepa Lenins ord. Att denna bild är felaktig är uppenbart för den som läser framförallt Stalins senare texter. I denna bok publiceras bl.a. två texter från det tidiga 1950-talet, åren innan hans död. Här framträder en mogen marxist som fritt och revolutionärt tar sig an flera viktiga frågor. Stalin argumenterar mot uppfattningen att socialismens grundläggande kännetecken skulle vara planekonomin. Istället menar han att tillfredsställandet av människor behov måste vara grunden för socialismen. Han angriper också den fredsrörelse som nöjer sig med att bekämpa krigen, men undviker att angripa krigens orsak – det kapitalistiska systemet. Framförallt går han till storms för den fria debatten som den enda vägen till att utveckla marxismen. Som Stalin själv skriver ”utan åsiktskamp, utan frihet till kritik kan ingen vetenskap utvecklas och frodas. Men denna allmänt erkända regel ignorerades och trampades på det hänsynslösaste under fötterna. Det bildades en inkapslad grupp av ofelbara ledare, som först säkerställde sig mot varje möjlig kritik och sedan började uppträda godtyckligt och ställa till med ofog.” Det är mot denna inkapslade grupp, detta framväxande skikt inom parti och stat, som Stalins angrepp riktar sig. Mot byråkraternas urvattning och förvridning av den revolutionära marxismen. Mot auktoritetsdyrkan och personkult. För den som vågar ta sig an att läsa vad Stalin själv faktiskt skrev framträder en helt annan bild än den allmänt vedertagna. Boken innehåller fem texter av Josef Stalin: ”Socialismens ekonomiska problem i SSRU” (1951), ”Marxismen och språkvetenskapens frågor” (1952), ”Marxismen och den nationella frågan” (1913) samt två texter om taktik och strategi från tidiga 1920-talet.

I sin bok Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut från 1886 visar Friedrich Engels hur den marxistiska filosofin utvecklats från Hegel via Feuerbach. Engels visar i sin bok en överväldigande kunskap om den europeiska filosofins historia från de gamla grekerna fram till han skrev boken under första halvan av 1886. Boken är bra skriven och rekommenderas för varje marxistiskt intresserad arbetare som student som är intresserad av europeiska historien, filosofin, sociologin och den politiska vetenskapen. Boken skall läsas som en samling av fyra essäer där första kapitlet handlar om tiden från Hegel till Feuerbach: Engels gör en sammanfattning av det hegelianska idealistiska tänkande som genomsyrade den tyska filosofin i mitten av 1800 talet, men också där en ny tid i filosofin anades. Det andra kapitlet handlar om idealismens död och framväxten av materialismen inom filosofin. Tredje kapitlet handlar om Feuerbachs religionsfilosofi. Ludwig Feuerbach kom att återupprätta materialismen efter Hegel, men han lyckades inte bevara dennes revolutionära dialektik. Det blev Marx och Engels som fann syntesen: den dialektiska materialismen. I fjärde kapitlet ger Engels sin sammanfattning av de tre föregående; från feodalismen till dåtidens moderna kapitalism. Engels sammanfattar hur inte bara kristendomen blev den härskande klassens ideologi utan även hur filosofin blev ett verktyg i dess hegemoni. Marxismens uppkomst hade ett direkt samband med den klassiska filosofins slut. Engels över 120 åriga karaktäristik av kapitalismen kunde lika gärna vara skriven i dessa dagar: "Överproduktion och masselände – det förra orsak till det senare och tvärtom – det är den absurda motsägelse i vilken storindustrin utmynnar och vilken oundvikligen kräver att produktivkrafterna genom en ändring av produktionssättet lämnas fritt lopp." (s. 65)

Med början för ett par hundra år sedan inträffade ett av de mest omvälvande förlopp som historien bevittnat. Under en tidsrymd av ungefär ett sekel störtade den gamla aristrokratiska världsordningen samman. Kapitalismen och det borgerliga samhället blev förhärskande i Europa och grunden lades till de förhållanden vi nu lever under. Som alltid då något nytt blir till var det en period av våldsamma födslovåndor, av ekonomisk förändring och politiska stormar. Karl Marx bok Louis Bonapartes adertonde Brumaire är en lysande tillämpning av den dialektiska och historiska materialismen på Frankrikes revolutionshistoria. För Marx och Engels, liksom för allt politiskt tänkande under 1800-talet, utgjorde Frankrike den självklara medelpunkten i samtidens politiska skeende. På samma sätt som deras ekonomiska analyser utgår från England, fokuseras deras intresse på Frankrike när det gäller klasskampens politiska uttrycksformer. Louis Bonapartes adertonde Brumaire skrevs och utgavs i början av 1852. Det var ett av de allra första försöken från Marx' sida att i analysen av ett konkret historiskt skeende tillämpa den åskådning, som strax dessförinnan presenterats i Kommunistiska Manifestet, den historiska och dialektiska materialismen. Ämnet för boken är den "tredje" franska revolutionen 1848 och dess öde. Men analysen griper tillbaka på hela det politiska och ekonomiska förloppet alltsedan den stora revolutionen 1789 – och den pekar med obönhörlig logik fram mot vad som kan kallas den "fjärde" franska revolutionen 1871, då proletariatet för första gången under en kort tid tillkämpade sig samhällsmakten (se "Pariskommunen" Klassikerserien nr. 4).

Boken börjar i mitten på 1800-talet och sträcker sig fram till slutet av 1970-talet och har getts ut i tre upplagor. Ur författarnas förord: "Vår avsikt är enkel: att dagens svenska arbetare ska se sig själva i historiens spegel och gripas av samma obändiga strävan efter en ny värld, som väglett otaliga av deras klassbröder i det förflutna, att de ska lära av erfarenheterna och fullfölja det verk föregångarna påbörjade. Så måste det förflutna bringas att tjäna nuet - och framtiden!"

Det finns inget tillfälle då borgare är så måna om att stå upp för arbetares rätt som när det gäller "rätten att äga sin bostad", som det så fint heter. Hur kommer detta sig? Svaret, eller i varje fall en ingång till frågan, finns i skriften I bostadsfrågan. Här blåser Engels till krig mot "den borgerliga och småborgerliga utopin, som vill ge varje arbetare äganderätten till en stuga och därigenom på ett till hälften feodalt sätt fjättra honom vid hans kapitalist". Marxister är inte motståndare till att arbetare äger egna hus. Men borgarnas vurmande för bostadsrätter och angrepp på hyresrätten har samma syften som på Engels tid. Väl värd att läsa för de arbetare som söker individuell frigörelse och lycka genom den egna villan och samtidigt gamar all övertid som finns att få för att bekosta spektaklet. Framför allt angriper Engels de som försöker skilja bostadsfrågan från kampen mot kapitalismen som sådan. Som de som påstår sig kunna lösa problemen med trångboddhet och ökad fattigdom i storstädernas förorter genom att bygga fler radhus och villor. När orsaken till dessa problem står främst att finna i det kapitalistiska systemets oförmåga att skapa arbeten och behov av att hålla sig med massarbetslöshet för att pressa ner löner och arbetsförhållanden. Så visst är Engels aktuell än idag. Boken innehåller också två texter där Engels behandlar bondefrågan.

Denna bok innehåller en samling texter där Karl Marx och Friedrich Engels skriver om frågor som rör konst och litteratur. Det är inte ett enhetligt verk, utan klippta delar ur olika böcker, artiklar och brev. Boken har ibland av antikommunister, men också av en del osjälvständigt tänkande socialister, uppfattats som ett marxismens facit över vad som är att betrakta som god eller dålig litteratur och konst. Så är självklart inte fallet. Den stora behållningen med denna bok är inte resonemangen kring enskilda författare eller konstnärer. Utan att här utvecklar Marx och Engels sina tankar kring filosofin. I sina stora verk tvingades de ta strid mot dåtidens filosofiska idealism och slåss för den materialistiska synen. Detta gjordes så skarpt och ihärdigt att det riskerade att uppfattas ensidigt. Redan Engels varnade för att ”den materialistiska metoden slår över i sin motsats, när den inte behandlas som en ledtråd vid det historiska studiet utan som en färdig schablon, efter vilken man skär till de historiska fakta”. En favoritangreppspunkt på materialismen är att den skulle förneka den mänskliga aktiviteten. Att materialismen skulle reducera den människliga aktiviteten, inklusive konsten och litteraturen, till en spegelbild av den materiella grundvalen. Men att materialism och idealism skulle vara absoluta motsatspar är en grov missuppfattning. Det är snarare den mekaniska materialismen som är marxismens dödsfiende. ”En klok idealism står närmare den kloka materialismen än en dum materialism”, konstaterade materialisten Lenin. Det finns en avgörande likhet mellan den idealistiska historieuppfattningen och den dialektisk-materialistiska. Bägge bekämpar en ensidigt uppfattning av verkligheten och utgår från det mänskliga handlandet som historiens skapare. Flera av texterna i denna bok innehåller bland det bästa som skrivits om dialektiken och om förhållandet mellan mänsklighetens andliga och materiella produktion.

I 28 år var Frank Baude ordförande för Kommunistiska Partiet(dåvarande KPML(r)). Han är den genuine arbetarpojken från Majorna i Göteborg som följt sina egna vägar och som aldrig någonsin anpassat sig till det dagen och överheten bekväma. En sann rebell och autodidakt, fruktad för sin vassa penna, men också uppskattad för sin humor, sin breda kunskap och för sin talekonst - inte för inte fick han under tiden i Göteborgs kommunfullmäktige två år i rad stenografernas röda ros som bästa talare. I denna bok berätter Frank Baude om sina år i svensk vänsterpolitik. Naturligtvis handlar det mycket om KPML(r), det parti han lett och representerat. Men det är lika mycket en personlig exposé från vänster om de senaste 30 årens utveckling i svensk och internationell politik. Ett måste för den politiskt intresserade.

Varför ger kommunisterna ut en bok om en kung? Glöm alla fjäskiga kungabiografier som bokhandlarna översvämmas av. Denna bok är garanterat fri från storsvenskeri och monarkistisk underdånighet. Tvärtom är den författad av en glödande revolutionär antirojalist. Här sätts krigarkungen Gustav II Adolf in i sitt historiska sammanhang. Här undersöks reformationens och 30-åriga krigets 1600-tal i ljuset av den materialistiska historieuppfattningen. Analysen av hur religiösa motsättningar, politiskt stormaktsspel och ekonomiska intressen samspelar är viktig att läsa idag och underlättar förståelsen även för vår egen tid. Franz Mehring var tongivande inom den tyska arbetarrörelsen redan under Engels levnad. Tillsammans med bl.a. Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht var han med och bildade det tyska kommunistpartiet efter första världskriget.

För drygt 50 år sen bildades Proletären FF av ett gäng unga killar från Göteborg, starkt influerade av vänstertankar, politiska visioner och solidaritet. Nu har drygt 90 medförfattare skrivit om den röda klubbens historia. Boken är på ca 400 sidor och innehåller personliga betraktelser, historiska tillbakablickar och omvärldsanalyser, fördelat i ca 150 olika artiklar. Ett måste för alla idrotts- och vänsterintresserade.

Alice Staffan Beckman beskriver sig själv som kommunist och palestinaaktivist. I denna bok utforskar han hur han inte bara blivit det, utan det han också upplever sig ha blivit till: jude och kvinna. I Till Cordelia möter vi många människor i Alice Staffan Beckmans liv. Centralt är hans förhållande till Cordelia Edvardsson. Under många år rapporterade hon från Israel, ett land hon i grunden stödde om än inte okritiskt. Under flera år höll de kontakten, oftast med ganska glesa mellanrum. Trots deras olika uppfattningar utvecklade de en stor respekt för varandra. I en tid som kommit att präglas av snabba och platta ställningstagande, ofta dåligt grundade och där hatet mot de som inte tycker likadant tycks centralt, så är denna bok viktig. Mellan raderna ställer den en viktig fråga till läsaren: hur kan vi fortsätta kampen för en annan, rättvis värld grundad på människors lika värde utan att själva förlora vår värdighet, utan att själva bli lika hatiska som våra motståndare? Eller med andra ord: vad är det att vara människa?

Under coronapandemin har strikta rekommendationer givits om att jobba hemifrån. Människorna i den här bokens noveller hör till de som inte hade kunnat följa några sådana rekommendationer. Micke Evhammar är byggsmed. Flera av novellerna tar oss med till arbetsplatserna. Vi tar del av klasskänsla och arbetskamraters värme. Vi hamnar i arbetslag där det fortfarande finns tid att prata med och ta hand om varann, och på arbetsplatser där underentreprenörer i flera led och avsaknaden av ett gemensamt språk försvårar sammanhållningen. Yrkesorden flödar i novellerna. Det blir ett sätt att behålla yrkesstolthet och visa yrkesskickligheten och värdet av ens arbete. En trotsig motvikt till känslan av att vara utbytbar, förbrukad och en kostnad som det hellre skulle sparats in på. Byggen har sina ord, vård och omsorg sina. Arbetsplatsolyckorna och riskerna finns hela tiden närvarande i berättelserna. Vi är med i ögonblicken som inte skulle få finnas. Vi ser vad som är galet i arbetslivet. Visst måste vi reagera! Tänk om vi gjorde det! Arbetares röster hörs allt mer sällan i media. Desto viktigare att arbetarlitteratur ges ut. Litteratur där arbetare är synliga och med all tydlighet visar vad som inte skulle fungera i samhället om deras arbete inte utfördes. Där arbetare får vara hela och komplicerade människor. Det är säkert ingen slump att Evhammars andra röda tråd i novellsamlingen, förutom att skildra arbetslivet, är kärlek. Arbetarlitteraturen får kraft när den väcker tankar på att resa sig tillsammans och reagera mot orättvisor och missförhållanden. I Evhammars berättelser skildras tidlösa erfarenheter. Det går att känna igen sig även om den egna arbetsplatsen inte är ett bygge utan kanske ett äldreboende. En novell ska på sina begränsade sidor hinna lyfta och flyga litterärt. Men den ska också hinna gå på djupet med sina karaktärer och i sina miljöer. Micke Evhammar kan hantverket. De flesta av novellerna är tidigare publicerade företrädesvis i fackpress, men en del av novellerna är inte tidigare publicerade. I tid spänner de över Evhammars hela författarskap. Samla kraft ur novellerna. Läs och lev med i novellerna, men sträckläs inte. Det är med noveller som med poesi, varje del behöver sin stund av eftertanke.

Många läroböcker har skrivits i ämnet marxismens politiska ekonomi, och sannolikt kommer ytterligare många att skrivas. Här är originalet – Till kritiken av den politiska ekonomin! Termen "politisk ekonomi" var länge den allmänt använda benämningen på det som i dag kallas för nationalekonomi – namnändringen har införts i syfte att försöka dölja de inbyggda intresse- och klassmotsättningarna i denna den kanske mest politiska av alla samhällsteorier. När Marx skrev denna bok var den politiska ekonomin detsamma som borgerliga teorier, vilka Marx alltså kritiserar. I och med Marx har begreppet politisk ekonomi fått en vidare betydelse. Marx ingår i traditionen av de klassiska ekonomi-teoretikerna – Adam Smith, David Ricardo, Thomas Malthus för att nämna några. Han utgår från deras teorier, men han ser var de gick fel, och var de brast, när de skulle förklara den kapitalistiska ekonomiska modellen. Därigenom utgör han den sista länken i och samtidigt fullkomnandet av den teoribildning som inleddes av Adam Smith m.fl. Alla bygger de på villkoren för kapitalet och kapitalackumulationen. De ekonomi-teoretiker som kommit efter Marx, de som blivit kända och hyllade av borgarklassen, har alla strävat efter att direkt eller indirekt försöka motbevisa Marx teorier för att slå vakt om det kapitalistiska systemet. Till kritiken av den politiska ekonomin kom ut 1859 och är vid sidan av Kommunistiska Manifestet (1848) det kanske mest citerade av Marx verk. Även om boken står för sig själv, kan man ändå betrakta den som ett slags förstudie till det som skulle bli Marx huvudarbete, Kapitalet. Det skall inte döljas att samtidigt som Marx ställde mycket stora krav på sig själv, när det gällde att skärskåda och beskriva företeelser, så ställde och ställer han krav på sina läsare. Det här är ingen bok som man tar med sig i sängen för att slöläsa, innan man somnar. Den kräver koncentration och läses gärna med pennan i handen. Ibland kan man känna ett behov av att slå upp vissa saker, okända för de flesta av oss, sådant som på Marx tid var allmän kunskap. Men oftast kan man utan att göra det ändå följa resonemangen. Och även om läsandet ställer krav så blir belöningen desto större. Mot bakgrund av det akuta tillståndet i den kapitalistiska ekonomin världen över alltsedan 2008 torde det vara få böcker som har större aktualitet, trots att den kom ut första gången för drygt 150 år sedan. Friedrich Engels var Marx nära samarbetare och författare till många verk i den marxistiska traditionen. Tillsammans med Marx skrev han Kommunistiska Manifestet, och han fullföljde och sammanställde också Band 2 och 3 av Kapitalet efter Marx död. I en recension av Till kritiken av den politiska ekonomin skrev han i den tyska veckotidningen Das Volk (Folket) i augusti 1859: "I ett verk som det här föreliggande kan det inte vara tal om endast en flyktig kritik av enskilda kapitel ur ekonomin, om behandling av den ena eller andra ekonomiska stridsfrågan, isolerad för sig. Detta verk är snarare från första början avsett att systematiskt sammanfatta hela komplexet av den ekonomiska vetenskapen, att i sammanhängande form utveckla den borgerliga produktionens och det borgerliga utbytets lagar. Då ekonomerna inte är något annat än tolkar och apologeter för dessa lagar, så är denna framställning samtidigt en kritik av hela den ekonomiska litteraturen."

Titeln på denna volym är kanske tråkig. Men innehållet är desto mer spännande. Så finns här Kommunistiska manifestet eller Det kommunistiska partiets manifest, som den korrekta titeln lyder – alla tiders mest utgivna, översatta och lästa skrift, näst Bibeln. Manifestet skrevs hösten 1847, på uppdrag av Kommunisternas Förbund. Skriften har alltså 150 år på nacken, men som flammande vidräknig med kapitalismen, och som formulering av arbetarklassens uppgift i kampen mot den, är Manifestet inte bara rykande aktuellt, utan också ännu oöverträffat. Manifestet är alla arbetarprograms urmoder. En måsteläsning inte bara för vänstersinnade människor, utan för alla politiskt intresserade. Manifestet är skäl nog att köpa denna volym. Likväl bjuds på köpet Till kritiken av Gothaprogrammet, den mogne Marx´ mest visionära skrift, hissnande spännande för den som vill frigöra sig från det borgerliga samhällets och det borgerliga tänkandets tvångströja. Texten utgörs av några korta randanmärkningar till Tyska Arbetarpartiets program, antaget på den enhetskongress som anhängare till Marx respektive den borgerlige arbetarledaren Ferdinand Lassalle höll i Gotha 1875. Det program som antogs präglades av Lasalles ytliga populism, som Marx klär av in på bara skinnet. Men den mest spännande med denna skrift är som sagt att Marx här också blickar framåt, till det samhälle som komma skall. Marx var ingen utopist. Tvärtom avsade han sig med skärpa uppgiften att ”skriva recept för framtidens kockar”. Framtidens samhälle byggs av framtidens människor på grundval av framtidens materiella betingelser. Varvid Marx såg som sin uppgift att klarlägga betingelserna för mänsklighetens frigörelse från kapitalismen. Men självklart hade han tankar om det samhälle som formas på kapitalismens ruiner, på kommunismen, både i dess första stapplande fas (det vi numera kallar socialismen) och i dess fullmogna utveckling (kommunismen). Dessa tankar utvecklar Karl Marx över några få sidor i Till kritiken av Gothaprogrammet . Med det djup och den pregnans som gör honom unik som politisk tänkare. Behöver vi säga mer? Liksom Kommunistiska Manifestet är Till kritiken av Gothaprogrammet ett måste för alla som vill förstå marxismen. Beställ genast I programfrågor!

Den vetenskapliga socialismens första stora urkund, har denna bok kallats. När Proletärkultur gav ut den 1983 var det första gången den trycktes på svenska i bokform. Den översattes visserligen och publicerades som artikelserie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i samband med att den kom ut 1845. Men sedan var den i nästan 140 år undanhållen svenska läsare. Boken skrevs av den då 24-årige Friedrich Engels. Några år tidigare hade han flyttat från Tyskand till Manchester i England för att börja som bokhållare i ett av fadern delägt spinneri. Engels bakgrund är borgerlig och förmögen och det var ”inte personlig nöd utan hög intelligens, som förde honom in på den revolutionära vägen”, som Franz Mehring konstaterade i sin biografi över Karl Marx. I boken kan vi följa Engels första stapplande steg på denna revolutionära väg inför mötet med den industrialiserade kapitalismen i England. Engels själv kallade senare detta verk för en fas i den moderna socialismens fosterstadium. Här skildras arbetarnas eländiga levnadsvillkor, som får tankarna att gå till dagens slum i fattiga länder. Men det viktiga med boken är inte eländet utan utpekandet av lösningen på eländet. Engels skildrar den arbetande klassens formering som arbetarklass i kamp mot borgarklassen. Men redan här påpekar Engels att den fackliga kampen inte räcker, utan att socialismens förening med den kämpande arbetarrörelsen är nästa steg. ”Först då, när detta åstadkommits, kommer arbetarklassen att vara den verklige ledaren för England”, som han konstaterar. Boken är skriven med Engels revolutionära glöd och humor, vilket gör den väl läsvärd även på 2000-talet.

För den som vill förstå kapitalismen är det omöjligt att förbigå Karl Marx och främst hans magnum opus Kapitalet. Detta erkänner även borgerliga nationalekonomer. Men för den som vill förstå den globaliserade kapitalismen är det omöjligt att kringgå Lenin och främst denna bok om imperialismen. På knappa 150 sidor analyserar Lenin den kapitalism som vuxit ur sina barnskor och svämmat över de egna nationsgränserna, som övergått i sitt imperialistiska stadium. Boken är inte i första hand ett nationalekonomiskt verk, utan ett hjälpmedel för att ta ställning och kämpa i en värld dominerad av imperialismen. Därför är boken viktig än idag trots att den skrevs 1916 med första världskriget som fond. Den som vill studera imperialismens fortsatta utveckling bör köpa broschyren Globalisering – Imperialism . Du köper broschyren i vår webbutik för bara 60 kr.

Stalins styrka som skribent är att han som få andra kan göra de marxist-leninistiska tankarna enkla och lättförståliga. Detta var också syftet då han skrev med inriktning på den arbetande befolkningen i dåtidens Sovjetunionen, vilket han ofta hånades för av sina politiska motståndare, som formulerade sig med akademisk beläsenhet och finess. Texterna i denna bok är från 1920-talet i en tid av rasande politiska motsättningar inom bolsjevikpartiet. Man hade gripit makten och besegrat kontrarevolutionen, men vad göra nu? Skulle man gå framåt och försöka bygga socialismen, trots att revolutionerna i Västeuropa lidit nederlag. Eller skulle man fortsätta underblåsa en kapitalistisk utvecklingen och skjuta socialismen på framtiden. Stalin var en av de ledande företrädarna för den förra uppfattningen, att ge upp socialismen vore att förråda revolutionen. Boken innehåller några av hans viktigaste texter om detta. Men Stalins styrka är också hans svaghet. Ibland blir det lite väl förenklat för en svensk revolutionär på 2000-talet. Men så skrev inte heller Stalin för framtiden, utan för sin samtid. Ibland blir det lite väl mycket Lenincitat. Anledningen till detta är att Stalin för att vinna gehör för sin uppfattning använde sig av den nyligen avlidne Lenin och den respekt han vunnit i folkdjupet. ”Leninismens grunder” bör läsas som en kortfattad och lättförstålig förklaring till den revolutionära marxism-leninism som vägrade ge upp det socialistiska målet. En bra introduktion som självklart måste läsas utifrån den tid den skrevs i.

Socialismen och kriget är ett samlingsverk som innehåller uppsatser och artiklar av Vladimir Iljitj Lenins från tiden för första världskriget. När dåtidens socialdemokratiska ledarskap svek arbetarrörelsen och internationalismen manade Lenin till kamp mot kriget. I texterna utvecklar Lenin sina principiella tankar om krig och fred i förhållande till socialismen och arbetarkampen. Utifrån den kända militärteoretikern Clausewitz hävdar Lenin att krig är politikens fortsättning med andra, våldsamma, medel. För att kunna ta ställning i en aktuell väpnad konflikt uppmanar han oss att studera och reda ut de sociala, ekonomiska och politiska motsättningar som ligger bakom densamma. Vad handlar konflikten om? Vilka är förtryckta respektive förtryckare? Lenin är ingen allmän pacifist. Den förtryckta har rätt att försvara sig och ta till väpnad kamp för att befria sig. När de imperialistiska stormakterna ryker ihop sinsemellan för att fördela jordens resurser och rikedomar finns det däremot ingen anledning att ta parti för vare sig den ena eller andra parten. Kriget måste i så fall förvandlas till ett krig mot kriget. Utifrån detta argumenterade Lenin för att första världskriget måste bana väg för revolutionen. I Socialismen och kriget ingår också Lenins artikel Om parollen Europas förenta stater från 1915. Här finner du en förutseende och kritisk analys av de tankar som senare kom att ligga till grund för EU. Lenin avslöjar att den europeiska enhetstanken under kapitalismen i grund och botten är ett stormaktsprojekt riktat mot den inhemska arbetarklassen och de förtryckta folken i kolonierna. Boken avslutas med några av Lenins mest betydelsefulla texter om den nationella frågan. Här skriver han bland annat om hur nationernas rätt till självbestämmande är en demokratisk fråga som ligger i arbetarklassens intresse. Denna rättighet är nog så viktigt att slåss för i vår tid då den självutnämnda världspolisen USA i demokratins namn tar sig friheten att godtyckligt av- och tillsätta regimer jorden runt.

Skulle andra världskriget ha undvikits om Hitler hade dött i plötslig spädbarnsdöd? Skulle det inte ha blivit något Irakkrig om George W. Bush inte blivit president år 2000? Frågan om vilken roll den enskilda individen spelar i de historiska skeendena är ämnet för denna skrift. Är historien resultatet av enskilda kungars eller ledares tankar, åsikter och handlingar? Eller är tvärtom enskilda människors tankar, åsikter och handlingar resultatet av den historiska situation dessa personer lever i? Utifrån en materialistisk och dialektisk utgångspunkt tar sig Georgij Plechanov sig an dessa frågor i denna korta och kärnfulla skrift. Plechanov tillhörde den första generationen marxister inom den ryska arbetarrörelsen. Även om Lenin tidigt hamnade i politisk motsättning till Plechanov så menade han att man inte kan ”bli en verklig, intelligent kommunist utan att studera – och då menar jag studera – alla Plechanovs filosofiska skrifter, ty inget bättre har skrivits om marxismen någonstans i världen.” ”Om personlighetens roll i historien” tillhör en av Plechanovs viktigaste verk. Köp den och studera den!

Marxismen är ingen religion och marxistiska teoretiker är inga profeter, alldeles oavsett längden på deras skägg. Varje människa är ett barn av sin tid och varje skrift bygger på den kunskapsnivå som uppnåtts vid det tillfälle den skrevs. Detta måste man ha med sig när man läser August Bebels bok som tar sig an kvinnofrågan. Men det uppseendeväckande är inte de gånger som Bebel faller i dåtidens fällor utan hur fördomsfri och revolutionär denna skrift är än idag, med tanke på att den skrevs redan 1879. Bebel befinner sig hästlängder framför nutidens kristdemokrater och jämställdhetsmotståndare, vilket säger lika mycket om efterblivenheten hos våra samtida som framsyntheten hos Bebel. I första delen av boken analyseras kvinnoförtryckets uppkomst och historiska utveckling. Här tar sig Bebel också an dåtidens viktigaste uppgifter för att avskaffa kvinnoförtrycket. Skrämmande nog är de flesta av dessa uppgifter skriande aktuella än idag. Här behandlas kvinnans rätt till sin sexualitet och samhällets skyldighet att bedriva sexualupplysning. Kvinnoförtrycket inom äktenskapet och rätten till skilsmässa. Kampen för att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män vad gäller arbete och utbildning. Kvinnors frigörelse från hemarbetet. För att ta några exempel. Bokens andra del är en brinnande agitationsskrift för kapitalismens ersättande av ett mer mänskligt och förnuftigt samhälle. Ibland kanske Bebel glider lite väl långt i fantasin, men det är befriande att läsa en fritt tänkande arbetares tankar och drömmar om ett samhälle där ”det högsta är att vara människa”. Att Bebels framtidsvision kan tyckas ha mer med dröm än verklighet att göra, säger mer om det omänskliga i vår samtid. Ibland måste även revolutionärer tillåtas drömma. Eller som Lenin sa: ”Om människan helt saknade förmågan att drömma, om hon inte då och då kunde nå utöver de närvarande och i sin fantasi se en färdig bild av det verk hon just påbörjat, då skulle det vara omöjligt att förstå varför hon skulle ta itu med ett så hårt och jättelikt arbete.” August Bebel, som var svarvare till yrket, var en läsande och tänkande arbetare som i unga år organiserade sig i den framväxande tyska arbetarrörelsen. Han är väl värd att läsa än idag.

När Proletärkultur i mitten på 80-talet publicerade Politisk ekonomi var det en kulturgärning. Den skrevs på 50-talet i Sovjetunionen när det dåtida socialistiska systemet stod på höjden av sin utveckling. Politisk ekonomi var tänkt som en lärobok för kommunistisk kader i såväl de socialistiska som kapitalistiska länderna. Här sammanfattas marxismens ekonomiska teori på ett hanterbart och enhetligt sätt. En av bokens förtjänster är att den sätter in den politiska ekonomin i ett historiskt sammanhang. Den teoretiska ramen är Karl Marx' och Friedrich Engels tankar om den historiska materialismen. Kapitalismen är ett ekonomiskt och socialt system som uppstår ur det feodala samhället. Dess förutsättning är samhällets övergång från jordbruk till industri som dominerande näring. En process som vi idag på bred front kan se i tredje världen. Tyngdpunkten i Politisk ekonomi ligger på en koncentrerad framställning av Karl Marx' livsverk Kapitalet. Analysen tar sin början med varan, det kapitalistiska systemets mest fundamentala byggsten. När vår tids borgerliga nationalekonomi ritar diagram med tillgång och efterfrågan tar Politisk ekonomi med oss på en djupare upptäcktsfärd i Marx´ värdelära. Bakom marknadsprisernas tillfälliga spel finner vi människorna och utbytet av värden. Karl Marx´ teoretiska huvudpoäng består i att arbetaren skapar ett värde som är större än värdet av sin egen arbetskraft. Mellanskillnaden utgör det mervärde som kapitalisten lägger beslag på för egen del. Det kapitalistiska systemets inre kärna är motsättningen mellan arbete och kapital. Arbetarna är utsugna av kapitalisterna. Kapitalisterna härskar över arbetarna. Begrepp som ”frihet” och ”demokrati” vänds till sin motsats innanför fabriksgrindarna. I Politisk ekonomi återfinns också hela Karl Marx' teoretiska verktygslåda för att kunna förstå och lösa aktuella politiska och ekonomiska frågor. Läs om profitkvotens fallande tendens för att begripa spekulationsekonomin och de återkommande finanskriserna. Läs om jordräntan och de komplicerade bitarna i bostadsfrågan faller på plats. Läs om kapitalets kretslopp, räntor, krediter och den keynesianska penning- och finanspolitiken framstår i ett nytt sken. Den senare delen av boken behandlar kapitalismens imperialistiska stadium. Kapitlen tar sin utgångspunkt i Lenins vidareutveckling av Marx' läror men kliver träffande rakt in i den moderna diskussionen om globalisering. Bakom stormakternas vapenmakt döljer sig ett fåtal jättelika banker och företag som dominerar världens ekonomi och politik. Lenins teori ger nycklar som öppnar till förståelse av klimatfrågan, peak-oil, WTO och 2000-talets bombkrig. Siffror och exempel i Politisk ekonomi har sedan länge passerat bäst-före-datum. Här finns också mellan varven ett retoriskt språkbruk som är ovanligt i lärobokssammanhang. Men det är inget större problem för en vaken läsare att vaska fram det teoretiska guld som utgör bokens egentliga substans. Detta kräver en del ansträngning att begripa, men glimrar å andra sidan desto vackrare i den kapitalistiska civilisationens aska och damm. Politisk ekonomi - en bok på tröskeln till socialismen.

Den 22 december 1998 ströks KPML(r) från den hemliga lista över de politiska organisationer som SÄPO sedan början av 1970-talet haft alla regeringars uppdrag att övervaka. Som sista organisation. Om åsiktsregistreringen av medlemmar i KPML(r) och andra politiska organisationer därmed upphört, är en annan sak. Den kan givetvis fortgå listan förutan, såsom den fortgått alltsedan åsikts­regi­strering förbjöds i lag 1 oktober 1969. Vår slutsats är självklar. Åsiktsregistreringen utgör en varböld på demokratin. För att skära bort bölden och läka såret krävs alla papper på borden; krävs att SÄPO:s arkiv öppnas in i minsta skrymsle; krävs att de ansvariga tvingas vittna under ed och ställs till juridiskt ansvar där brott kan styrkas. Krävs en verklig uppgörelse med den polisstats­mentalitet som åsiktsregistreringen är ett uttryck för. Hårda ord, kan tyckas. Men inte. Bevismaterialet i denna vitbok är så omfattande och så entydigt, att ingen demokrat efter genomläsning kan dra någon annan slutsats. Eller? Läs och begrunda.

"Utmärkande för den marxistiska, kommunistiska moraluppfattningen är en ljus tilltro till människan, en positiv inställning till hennes utvecklingsförmåga, möjligheter och krafter. Den respekterar människan, och just därför kräver den mycket av henne." I den finska marxistiska teoretikern Tuure Lehéns bok Arbetarklassens världsåskådning får läsaren en grundlig redogörelse för just arbetarklassens världsåskådning, den dialektiska materialismen. Lehén avhandlar allt från skillnaden mellan materialismen och idealismen, dialektiken till moraluppfattningar och kunskapslära. En perfekt bok för studiecirklar – eller självstudier! Proletärkulturs nyutgåva är den första svenska översättningen sedan 1961, med tillagda fotnoter som underlättar läsningen för den läsare som inte är bekant med finländska förhållanden och kultur.

Anti-Dühring av Friedrich Engels är vid sidan av Karl Marx´ Kapitalet en av den tidiga marxismens allra viktigaste teoretiska verk. Här framställs för första gången marxismens världsåskådning i en sammanfattad och helgjuten form. Boken behandlar både filosofi, ekonomi och visionen av socialismen. Anti-Dühring riktiga titel är egentligen Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen. Den publicerades 1877 som ett antal artiklar i de tyska socialdemokraternas tidning Vorwärts. Friedrich Engels såg sig föranledd att polemisera mot filosofen Eugen Dühring eftersom hans idéer fått ett visst inflytande bland dåtidens arbetare. Hade det inte varit för Friedrich Engels skrift hade dock Eugen Dühring förmodligen varit okänd för eftervärlden. Precis som på Karl Marx och Friedrich Engels tid är den moderna socialismen en återspegling av det kapitalistiska samhällets motsättningar. Men som alla politiska ideologier har den också bestämda idéhistoriska rötter. Friedrich Engels vill i Anti-Dühring etablera marxismens teori som en vetenskap i förhållande till andra världsåskådningar och tankesätt. Detta gör Anti-Dühring till en i allra högsta grad aktuell skrift i våra dagar. Marxismen har delvis sina rötter i upplysningen och framväxten av de erfarenhetsbaserade naturvetenskaperna. 1600-talsfilosofen René Descartes förkastade alla yttre auktoriteter och gjorde människans förnuft till filosofins domstol. Hans efterföljare drogs åt materialism men betraktade samtidigt företeelserna som fasta, statiska, isolerade och avgränsade från varandra. Den moderna analytiska och positivistiska filosofin som av tradition har haft en stark ställning i de anglo-saxiska länderna fortsätter i samma fotspår. Upplysningen i Tyskland fick sitt genombrott med Immanuel Kant på 1700-talet. Men den tyska filosofin utvecklades snabbt i idealistisk och romantisk riktning. Sin fullbordan fick den med G.W.F. Hegel som blottlade dialektiken som drivkraft för den historiska utvecklingen. Motsättningarna och deras sammanhang lyftes fram som verklighetens innersta väsen. Vår tids arvtagare till romantiken återfinns inom den kontinentala filosofin under namn som fenomenologi, existentialism och postmodernism. I Anti-Dühring presenterar Friedrich Engels en helt ny filosofisk riktning som både är materialistisk och dialektisk. Den erkänner ingen religiös grund eller orsak till tillvaron och naturen. Den står för en materialism som är fylld av rörelse och dynamik. Tillämpad på historien visar den på en mänsklighet som utvecklas och där olika samhällssystem avlöser varandra. Socialismen blir en logisk lösning på de motsättningar som kapitalismen själv har skapat. Friedrich Engels skrev polemiken mot Eugen Dühring helt i samförstånd med sin vapenbroder Karl Marx. Med sin dialektiska och historiska materialism bröt de ny filosofisk mark. Deras väg kom att följas och fördjupas av revolutionärer och socialistiska teoretiker under 1900-talet. Vägen ligger öppen för nya förmågor som förmår att tillämpa och vidareutveckla deras tänkande i vår omvälvande och händelserika tid. Oundgänglig färdkost på resan är Friedrich Engels klassiker Anti-Dühring. Se till att boken blir din! Studera, kämpa, lär!