Leninismens grunder

Stalins styrka som skribent är att han som få andra kan göra de marxist-leninistiska tankarna enkla och lättförståliga. Detta var också syftet då han skrev med inriktning på den arbetande befolkningen i dåtidens Sovjetunionen, vilket han ofta hånades för av sina politiska motståndare, som formulerade sig med akademisk beläsenhet och finess. Texterna i denna bok är från 1920-talet i en tid av rasande politiska motsättningar inom bolsjevikpartiet. Man hade gripit makten och besegrat kontrarevolutionen, men vad göra nu? Skulle man gå framåt och försöka bygga socialismen, trots att revolutionerna i Västeuropa lidit nederlag. Eller skulle man fortsätta underblåsa en kapitalistisk utvecklingen och skjuta socialismen på framtiden. Stalin var en av de ledande företrädarna för den förra uppfattningen, att ge upp socialismen vore att förråda revolutionen. Boken innehåller några av hans viktigaste texter om detta. Men Stalins styrka är också hans svaghet. Ibland blir det lite väl förenklat för en svensk revolutionär på 2000-talet. Men så skrev inte heller Stalin för framtiden, utan för sin samtid. Ibland blir det lite väl mycket Lenincitat. Anledningen till detta är att Stalin för att vinna gehör för sin uppfattning använde sig av den nyligen avlidne Lenin och den respekt han vunnit i folkdjupet. ”Leninismens grunder” bör läsas som en kortfattad och lättförstålig förklaring till den revolutionära marxism-leninism som vägrade ge upp det socialistiska målet. En bra introduktion som självklart måste läsas utifrån den tid den skrevs i.