Agnes Gerner – författare

I "Tulpaner" fortsätter Agnes Gerner sin undersökning av människan som ett djur bland andra djur, i dikter som både är öppnare och mer mångbottnade än tidigare. Det är en diktsamling om liv och överlevnad, om moderskap och moderlöshet, om en födelse som aktualiserar en förlust.

Det är inte socker,det är bensom knastrar mellantänderna

Sus är en diktsamling som kretsar kring grisar, om grisuppfödning, djurhållning och grisslakt – om grisen som en del i en effektiviserad och industriell matproduktion. 2014 kom Agnes Gerners debut Skall för vilken hon tilldelades Katapultpriset och nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

I "Tulpaner" fortsätter Agnes Gerner sin undersökning av människan som ett djur bland andra djur, i dikter som både är öppnare och mer mångbottnade än tidigare. Det är en diktsamling om liv och överlevnad, om moderskap och moderlöshet, om en födelse som aktualiserar en förlust.

I förvandling

Jag skriver dessa rader under den stora förvandlingen. Världen vänder bokstavligen. Kastanjerna exploderar i ljusgröna kaskader. Scillorna böljar i lila och blått i parken vid Biblioteket. Koltrastarna stämmer upp i klara förhoppningsfulla arior. Metamorfosen tränger sig på och vi människor i norr gör vad vi kan för att hinna med att fånga upp de dyrbara och efterlängtade ögonblicken.

Förvandling präglar vårt liv på många plan. Under det senaste året har en mörkare värld trätt fram. Ofattbart våld, utsatta människor på flykt, ett allt bistrare klimat för medmänsklighet och solidaritet. Även poesin har påverkats, en växande ilska och ett politiskt engagemang blir allt tydligare. Revolution Poetry är en stark och självklar del av den svenska poesiscenen. Nyligen fångad i en intressant dokumentär på SVT.

Detta nummer av Lyrikvännen rymmer många slags förvandlingar. Vi börjar hos Ovidius, mannen som vid tiden för Kristi födelse i litterär form sammanställde de metamorfoser som fanns i den grekiska mytologin och sagan och därigenom skapade en källa att ösa ur för kommande årtusendens poeter och konstnärer.

Jesper Svenbro riktar in sig på Vertumnus, förvandlingens gud, medan Daniel Möller tittar närmare på vad som hände när Ovidius verk översattes till svenska under 1600-talet. Då Hades blev till Blåkulla.

En poet som mycket konkret fick känna på hur politiska förvandlingar kan påverka ens konstnärliga möjligheter var polacken Zbigniew Herbert. Per Klingberg skriver om honom och hans poesi.

Att resa sig ur sin grav och gå – det måste väl ses som en radikal förvandling. Ylva Gislén låter detta hända Rakel, den bibliske ­Jakobs favorithustru. I en lång vandringsdikt riktas ljuset växelvis mot dagens situation i Mellanöstern och mot de mångtusenåriga berättelserna.

Ska man tala om genomgripande samhällelig förvandling finns få exempel bättre än de senaste decenniernas Kina. En stor del av detta nummer ägnas den nyare kinesiska poesin. Björn Kjellgren och Lan Xu har under många år ägnat sig åt att knyta band mellan svenska och kinesiska poeter och översatt ett stort antal dikter. Tillsammans med Viola Bao och Göran Sommardal presenterar de här ett urval av sina tolkningar.

Det Kina jag själv kuskade runt i under några månader 1986 är sedan länge förvandlat. Då trängdes oräkneliga cyklar på de breda gatorna i storstäderna, bilar var ännu en ovanlig syn och bebyggelsen var för det mesta en eller ett par våningar hög. Världen förvandlas och vi med den. Ofta förundras jag över människans förmåga att hantera denna metamorfos, men lika ofta skräms jag av vår oförmåga.

Avslutningsvis vill jag bara slå ett slag för förvandlingsnumret på motstående sida. Jesper Svenbro bifogade denna nyskrivna dikt till sitt essämanus. Vi tackar för det!

En riktigt skön vår!

                                                Erik Magntorn

I Lina Wolffs roman De polyglotta älskarna längtar en av huvud­karaktärerna, Max Lamas, efter en kvinna som likt honom själv kan förhålla sig på ett flerspråkigt sätt till omgivningen. Han lägger stort symbolvärde i att behärska många språk – och associerar detta med gränsöverskridande skönhet, mod och vidsynthet. Som karaktär är han egentligen rätt irriterande, när han ställer det okända och mystiska hos en kvinna han ännu inte träffat mot den egna hustruns själv­tillräckliga vardaglighet. Men någonting i hans fåfänga jakt grep tag i mig – någonstans där fanns en djup insikt om verkligheten. Den kan aldrig fullt ut förstås på enbart ett språk. Vilket språk vi väljer att gestalta den på färgar också vårt sätt att värdera den. I det här numret ägnar vi oss åt den flerspråkiga dikten och dess förmåga att komma åt de aspekter av livet och konsten som ett enspråkigt tilltal kanske inte klarar av. Elisabeth Friis och Karin Nykvist, båda docenter i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, är gästredaktörer för detta intressanta och i tiden högst relevanta tema. I introduktionstexten ”En allvarsam lek” berättar de mer. Numret rymmer också Jenny Högströms text om att översätta Leslie Kaplan, Mats Granbergs artikel om den bortglömde modernisten Ebbe Linde, Lenny Clarhälls konstverk som inspirerats av två dikter ur Catharina Gripenbergs senaste diktsamling, nyskrivna dikter av Johanna Nihlén och Julia Boström – och så, som alltid, en rejäl dos lyrikkritik. Förra numret av Lyrikvännen ägnade vi till stor del åt Ann Jäderlunds poesi. Hennes diktsamling, djupa kärlek ingen, var en av de nominerade till Sveriges Radios lyrikpris 2016. De övriga fyra nominerade, Birgitta Lillpers Anteckningar om hö, Lars Noréns Stoft, Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt och Pär Hanssons Kajak är alla recenserade i detta nummer av Lyrikvännen. Vem som vann? Det fick vi precis reda på, men det kanske inte är huvudpoängen med ett pris som har flera nominerade?

ps – men det är allt annat än ett ps. Det är svårt att få på pränt den oändliga ledsamhet som drabbat oss här på redaktionen efter beskedet om Jacques Werups död. För oss var han – som för så många andra – poeten med så många lyriska oneliners att det skulle räcka för att fylla hela tidskriftsnumret; författaren vi som förlag gjort två böcker tillsammans med, men framför allt bara Jacques – alltid öppen och varm, ständigt med ett fikabröd under armen när han kom på något av sina många besök hit till redaktionen. Ibland kunde det kännas nästan för privat eller abrupt när han kom instormandes med ett ”Marie! Du har väl inte skiljt dig?” eller något liknande. Men han ville aldrig prata om något annat än det allra mest väsentliga: hälsan, kärleken, barnen, skrivandet – döden. Sådan var ju också hans diktning. Vi är glada att vi aldrig kan förlora den.

Marie Pettersson

Agnes Gerners dikter fångar en förlust som svänger svansen över stolar, bord, porslin och äter allt i sin väg, som fortgår när åren blir tyngre och snabbare, när barnet växer ifatt och förbi. Men i naturen slår hjärtan, tassar spelar, bark bågnar, det hackas och ruvas, förnyelsen pågår. Skall är en bok om människoblivande och djurblivande, om sorg och liv, berusning och kärlek. Om att, som slutmeningen lyder: ”kräva ett liv som väger upp för döden”.