Agneta Enckell – författare

Falla (Eyrudike) är Agneta Enckells tredje diktsamling från 1991, nominerad till Finlandiapriset, här i ny utgåva i N/L:s poesibibliotek, med förord av översättaren och litteraturkritikern John Swedenmark. 

"Det är en mångfald av förhållningssätt till livet (och enkannerligen till kvinnligheten) som passerar förbi på sextio sidor, som känns som många fler. Teman återkommer i olika sammanhang och tonarter, till exempel kvinnomord och fotografering, medan andra infall är mer aparta och ändå fogar in sig i helheten (...) Men soloinstrumentet är ändå verbet falla och dess avledningar, som återkommer hur många gånger som helst..." (Ur John Swedenmarks förord.)

AGNETA ENCKELL är en finlandssvensk poet och mottagare av bland annat Lydia och Herman Erikssons stipendium och Gerard Bonniers lyrikpris.

N/L:s poesibibliotek är en serie för återutgivning av diktsamlingar på svenska från alla tider, alltså inte urvals- eller samlingsvolymer utan originaldiktverk i deras helhet. Tiotalet böcker om året planeras, i vacker formgivning av Nina Ulmaja.

(med eget namn, utan namn, ditt namn) är en diktsamling om att gestalta en inverterad väntan, om födelsens gåtfullhet, möte och skillnad, kärlek och begär. Om att närma sig land, springa över bron, om att lägga sig ned som ett fågelhjärta. Om tid och samtidighet, om väntans och språkets vågrörelser. Om regnet som inte kommer. Eller om en mor som sjunger för sin son.

Boken består av verklighet, av föreställningar, drömmar och språk. Uppmärksamhet. Boken, som är tillägnad författarens son, är tänkt att vara den andra delen i en tillägnadens trilogi, där den första boken, inte ett ord (jag är naken), tillägnades hennes man, och den tredje är tänkt att tillägnas hennes föräldrar.    

en dörr som öppnas någonstans

en fågel

hon vänder sig till dig för att fråga

jag vänder mig till dig utan svar

somom

man gav frånvaron en form

Tänk om det är när man dör man minns sin egen födelse?

Agneta Enckells nya diktsamling tematiserar barndomen och de ursprungliga begären. Det är en svävande rörelse mot alltings början, mot bråddjupen. Med tiden uppstår minnen som en lins. I början bestod världen av ­modern, fadern och hjärtats slag. Så kommer ett hus åkande nedströms.

obeskrivligheten är ett förvånat rotande i poetiska föreställningar där det inte finns svar eller förklaringar enbart skrivandets kunskap. ­ Enckells språk är lika självklart som alltid: Radikalt till sin form och klokt i sin rättframhet.

Den avslutande delen i denna väntandets trilogi tillägnar Agneta Enckell sina föräldrar. De tidigare delarna, inte ett ord (jag är naken) (2014), tillägnades poetens man, och (med eget namn, utan namn, ditt namn) (2020) hennes son.