Marie Norin – författare

Igår kom en ny syster. Det var sådär. Kan vi byta till en häst, undrade Maja.

Ingen verkar bry sig om Maja när den nya bäbisen kommer. Så Maja går, med två bananer och en muffins i väskan. Hon går och går, långt in i skogen, och allra längst inne bland träden står en häst och mumsar. Hästen och Maja ger sig av över berg och stup och hav och fält. Och när allt är som vackrast och sorgligast vet hästen precis vad det är Maja behöver.

Insiktsfullt och trösterikt om ett av livets stora ögonblick -- att få ett litet gulligt syskon.

En dag när det kändes ensamt knackade det på dörren. Det var Bettan. Hon var jättetrevlig, och hade en stor bil full med grejer som verkligen var fina och bra att ha. Det var roligt att Bettan stannade och det gjorde inget att jag fick flytta på alla mina saker. Till en början i alla fall.

Färgstarkt och kul om längtan, gemenskap och att skapa det liv man vill ha.

"... det är hejdlöst roligt i allt det osagda. En mycket fin berättelse om vad möten mellan två människor kan erbjuda och kräva, hur det som blir kvar efteråt ofta kan vara något värdefullt, och om kraften i att säga nej." DN

"Det här är en kul bilderbok om ensamhet, ny vänskap, vikten av att sätta gränser." Vi läser

"En riktig fullträff" SR P4

Rally och Lyra är kompisar. De leker alla dagar. Först på förskolan. Sen hemma. Ibland hos Rally. Ibland hos Lyra. Idag har Rally med sig sin nalle Nalla hem till Lyra. De leker och leker. När Rally går hem glömmer hon Nalla. Hon ligger där på golvet och är så fin och mjuk och luktar gott. Hon får sova hos Lyra. I alla fall i natt.

Rally och Lyra är en både poetisk och vardaglig berättelse om djup vänskap, avundsjuka, kärlek och ägande, och hur det kan bli när saker bara - blir!

"En finstämd och klok berättelse om vänskap, att vilja ha och att kunna dela med sig." Anna Matzinger, Vi föräldrar

Vi hämtade Sally en fredag. De första dagarna åt och bajsade och sov hon mest. Det var när hon var vaken som katten bestämde sig för att flytta. Vi tänkte att vi också skulle vilja flytta. "Hejdå", skulle vi ropa. "Vi kommer tillbaka när du är stor." Vi var så utmattade att vi måste ha somnat. När vi vaknade var Sally borta ...

En rolig och finurlig berättelse om två barn som plötsligt får en liten hundvalp på halsen. Jättegullig och skitjobbig!

"Borde jag för länge sedan ha blivit en annan?" Nerven i ögonvrån rycker. Den går att känna med handen, men betraktaren ser ingenting. Allt ser ju ut som precis vanligt. I Marie Norins diktsamlingar har det ofta funnits en längtan efter att kategorisera, att ordna tillvaron efter ett slags mönster där faktiska platser och händelser blandats med fiktiva. I denna hennes fjärde diktsamling, infinner sig en ny sorts kategorisering. Rösten är mer misstänksam och irriterad. Och genom bokens olika delar rör sig minnena. Små fotografier som måste tolkas och inordnas i den pågående undersökningen. Frånvaro mätt i mil mutiplicerad med år kan bli femhundranittiofyra till exempel. Så långt bort, långt in bilden, finns en far, och den uppmätta distansen säger något om den frånvaro han levt i och gett upphov till. Efter sin roman Kupa, som kom förra året, återkommer Marie Norin nu till poesin."Att jag om morgnarna vaknar med en akut känsla av dödVar jag fyra fem sex år? Bar du verkligen mig och min ett år äldre bror? Över den vilda flodens forsande inferno? Om man håller kvar näckrosens blomma drar stängeln ner en i svartan.Då"Boken innehåller illustrationer av Eva Maria Ern.

Marie Norins prosadebut Kupa blev en kritikerframgång: "En mycket liten bok men ändå något av det mest storslagna jag läst på länge". Nu har hon skrivit ytterligare två kortromaner som vi publicerar i en volym. I bokens första roman, Djuraffär, möter vi en äldre man som bor och arbetar i sin inte så välbesökta djuraffär. En fuktskada bakom disken avslöjar en dold källarlucka. På andra sidan luckan hittar mannen något han kanske inte borde ha hittat. Djuraffär är en sorts kärleksroman, drömmen om att bygga och dela ett liv med någon/något. I den andra romanen, Monstranser, möter vi flera människor vars liv, på en ö, i en liten stad, utspelar sig parallellt och under några få timmar. En man bygger en scen av Jesu himmelsfärd som han ska forsla i en skottkärra till kyrkan som ligger på andra sidan stan. En mormor tinar kalops till ett barnbarn hon motvilligt åtagit sig att ta hand om. Pojken intresserar sig mest för sitt nintendo och samtalet mellan de är stumt och irriterat. Samtidigt, i en annan lägenhet, står en änkling och vattnar sina krukväxter när telefonen ringer. Det finns en på en gång krypande och gripande stämning i Marie Norins surrealistiska skildringar. Det är suggestivt och skickligt. Skrivet med en stor lyhördhet för sina karaktärer, men också med en underskruvad humor. Hon skildrar några människor som är lite tilltufsade och lever instängda i sina isolerade universa, ett slags restvarelser, kanske fångna i själva fiktionen?

Han hade fått en kamera. Inte för att han önskade sig en, men nu har han den. I den finns alla bilderna från utlandssemestern med mamma. Allt finns ju där. Men det stämmer ändå inte. Ingenting stämmer längre.I ett skarpt psykologiskt porträtt skildrar Marie Norin pojken med kameran och hans försök att förstå det som inget barn ska behöva förstå. vit vit är en lika orolig och suggestiv roman som hennes två tidigare kritikerhyllade romaner kupa och Djuraffär."Det är på nätterna det kommer in i rummet, han vet aldrig vad det är, det är svart och lite för stort för rummet och det tar alltid plats i ett av hörnen. Bara som en vikt är det, eller det syns i alla fall inget, det blir bara tungt i den delen av rummet och där han ligger åker rummet upp, ända upp till taket, eller taket lyfter väl ovanför honom för det är ju inte att han pressas mot taket riktigt. Egentligen går det inte att förklara, det är bara olika tyngd i rummet som flyttar. Sedan försvinner det."

Det var efter det som vi kom på att vi skulle kunna gräva ner mor i dalen. En flicka börjar spela handboll, men borde inte det. En man får inte loss en bit kött ur tänderna. En kvinna går vilse på kontoret och undrar var stolen har tagit vägen. En flicka anar något snett bakom sig och en annan kvinna står död i frysrummet. En man kan inte riktigt se sin son, om han befinner sig till höger osv.

Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset.jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandrajag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvarordet du, ordet vi, ordet ossdu andas ännu inuti mighänderna har dina händermunnen har din munjag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparnakan jag lämna tillbaka det?

Man reser, hela tiden med vattnet till höger, neråt, hemåt.Man tänker ankomst, tänker långsamt infogad tillhörighet, man tänkertid undantagen, ansikten som framträder ur det minst väntade (föreställersig en grusgång, träd buskar till höger, äng till vänster, föreställersig berg fält hav sjöar att alltid alltid nu somna vakna intill dig) minnasallt, framdeles.Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker.

»När jag drog på mig vänsterstrumpan lade jag märke till att ankeln var lite svullen. Mitt armbandsur verkade ha stannat. Jag skakade på det några gånger och såg att minut- och timvisaren gungade slappt över urtavlan.«Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker. Kupa (2007) nominerades till Sveriges Radios romanpris.

Och ord som förtvivladOch att förstå att den som först säger ordet är den som är mestförtvivladOch att säga om andras liv att han var förtvivladOch att sitta på stolen i hallen vid bordet med luren i handenoch titta på rösten som säger att han var förtvivladMarie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker.

»Disken är platsbyggd, den har alltid stått där, en knappt manslång ekmöbel, kompakt, som huggen i ett stycke. Mattan var rätt sliten. Linoleum. Ett jävla skitmaterial.«Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker.

»Han hade fått en kamera. Inte för att han önskade sig en, men nu hade han den. Han tog några bilder, på morsan och på rummet, på sig själv i spegeln. Det var ett bra ljud i den när knappen gick ner, det taxade till, tjck lät det, han gillade det.«Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker.

»Tomas har så små händer. När man ser honom tänker man det på en gång: vilka små händer, tänker man. Kanske för att kroppen är så stor.«Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker.

Sorgen är en automat. Du kliver in i den, den är en låda du bäddar med den du ligger i den och håller allting utanför och natten är lång och ingenting når dig och du vet att det går över och du vet att det är annat som ska in eller att du kanske ljuger och du håller med om det och om det kommer nån som säger något du har en fungerande maskin du är långt inne i den det är en tank längst bak där ser de dig inte du kan vara där. Med sin tredje diktsamling befäster Marie Norin sin plats som en av de intressantaste poeterna i sin generation.

»När jag drog på mig vänsterstrumpan lade jag märke till att ankeln var lite svullen. Mitt armbandsur verkade ha stannat. Jag skakade på det några gånger och såg att minut- och timvisaren gungade slappt över urtavlan.«Marie Norin debuterade 1996. Hon har givit ut diktsamlingar, kortprosa samt ett antal barnböcker. Kupa (2007) nominerades till Sveriges Radios romanpris.

När din morsa mamma osv ska in på sin andra hjärtoperation (akut) vill du åka ner till Malmö samma dag, på samma sätt som du gjorde när din far farsan pappan osv skulle begravas. Men din mor morsa osv vill inte vara till besvär, så du åker senare, som planerat.Ligga lik skildrar mer än en förflyttning i rummet, det är en färd genom minnet och medvetandet, en resa från barndomen till medelåldern och hur allt existerar samtidigt. Den handlar om duets oro, vrede och främmandeskap för och inför morsan mamma osv, om saknaden, vreden och främmandeskapet inför och efter en far farsan osv, om att aldrig slippa ifrån eller gå fri från sin bakgrund, allt det som lagts på, handlingar, beslut, erfarenheter, om att vara främmande eller bli utanförgjord bland de överläkar-osv-bekanta som pratar om skärgårdssemestrar och lever i livspussel och som undrar om duet verkligen kommer från "det Rosengård?", mindervärdes- och äckelkänslorna i finkulturens Stockholm som slår över i ett bottenlöst hat, om skam, värde, värdelöshet. Och om skrivandet som moralisk akt: handlar det om sanning, vittnesmål och ärlighet eller istället om att skita ner, förstöra, förråda andra människor?Ligga lik är första delen i en tänkt autofiktiv trilogi.

Jag brukar tänka mig min kropp, det vill säga mitt liv, som en mängd hålrum utan möjlighet till avskiljning. Finns det dörrar är det svängdörrar, finns det fristående delar är det delar likt de Frankenstein byggdes av. Kanske är ordet ”tillgång” centralt. ”Tillgång till något eget.” Jag förstår inte ordet ”eget”. Säger jag det högt rodnar jag. Rodnaden måste alltså hänga ihop med något av allt detta.

Spela död är andra delen i en trilogi, som inleddes 2021 med den hyllade Ligga lik. Den förra hade undertiteln "hatet" och berör bland annat klass, familjerelationer och utåtriktad ilska. Jaget i Spela död, med undertiteln "äcklet", rannsakar känslorna inför sig själv, sin kropp, sitt ansikte, sina närmaste relationer, självkontroll, våld, våldtäkt och självhat.

För Ligga lik (2021) tilldelades Marie Norin både De Nios Vinterpris och Albert Bonniers stipendium.

"Norin tillför alltså någonting nytt till samhällskritiken, och hon gör det genom att i detalj dissekera känslan av värdelöshet." DN

"Du skriver en bok. Den som ska recensera boken blir så omskakad att ingen distansering hjälper." Expressen

"Det är smutsigt, bittert och skoningslöst." Borås Tidning

Jag brukar tänka mig min kropp, det vill säga mitt liv, som en mängd hålrum utan möjlighet till avskiljning. Finns det dörrar är det svängdörrar, finns det fristående delar är det delar likt de Frankenstein byggdes av. Kanske är ordet ”tillgång” centralt. ”Tillgång till något eget.” Jag förstår inte ordet ”eget”. Säger jag det högt rodnar jag. Rodnaden måste alltså hänga ihop med något av allt detta.

Spela död är andra delen i en trilogi, som inleddes 2021 med den hyllade Ligga lik. Den förra hade undertiteln "hatet" och berör bland annat klass, familjerelationer och utåtriktad ilska. Jaget i Spela död, med undertiteln "äcklet", rannsakar känslorna inför sig själv, sin kropp, sitt ansikte, sina närmaste relationer, självkontroll, våld, våldtäkt och självhat.

För Ligga lik (2021) tilldelades Marie Norin både De Nios Vinterpris och Albert Bonniers stipendium.

"Norin tillför alltså någonting nytt till samhällskritiken, och hon gör det genom att i detalj dissekera känslan av värdelöshet." DN

"Du skriver en bok. Den som ska recensera boken blir så omskakad att ingen distansering hjälper." Expressen

"Det är smutsigt, bittert och skoningslöst." Borås Tidning

Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset.jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandrajag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvarordet du, ordet vi, ordet ossdu andas ännu inuti mighänderna har dina händermunnen har din munjag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparnakan jag lämna tillbaka det?