Mikela Lundahl – författare

’Besitter en sällsynt kombination av återhållsamhet, intelligens och känslighet.’ THE TIMES LITERARY SUPPLEMENT Två gikuyu-stammar i Kenya under den brittiska kolonialtiden strider sinsemellan om värdet av gamla traditioner kontra det nya västerländska inflytandet. Konflikten markeras geografiskt av floden som rinner mellan samhällena. Ett älskande par från vardera sidan försöker överbrygga klyftan, något som resulterar i en tragedi. Floden mellan bergen är en roman om ett splittrat folk under ockupation och förtryck, men också om de kollektiva berättelsernas inneboende kraft, av den i Nobelprissammanhang ofta omnämnde kenyanen Ngugi wa Thiong’o. I översättning av Phillipa Wiking och med ett nyskrivet förord av idéhistorikern Mikela Lundahl. NGUGI WA THIONG'O [f. 1938] är en keny­ansk prosaförfattare och dramatiker, upp­märk­sammad såväl för sin romankonst som för den politiska radikaliteten i hans per­spektiv på Afrika. Floden mellan bergen [1965], hans andra roman, utgör kronologiskt den första av berättelserna om gikuyu-folket.

I nya numret frågar vi oss vad Lena Adelsohn Liljeroth har med Tupacs vålnad att göra? Och den nya rättegången mot Sokrates med fascisternas frammarsch i Grekland? Hur gick det till när vänsteraktivister utmålades som det verkliga hotet efter Breiviks dåd? Vad ska man göra med alla saker och ting på Europas museer? Hur många ord säger en bild?

Hur fortsätter kvarlevande koloniala strukturer att i dagens avkolonialiserade värld prägla vem som får göra och säga vad, och i vilket sammanhang? Om varför det är så, hur dessa »regler« som styr detta ser ut, hur de uppkommer, hur de omförhandlas och inte minst hur de naturaliseras, handlar denna bok. Postkolonial teori har mycket gemensamt med andra »postismer« men utmanar några av postmodernismens följder, exempelvis dess »tolerans« som, lika ofta som den är befriande för västerländska intellektuella, osynliggör att denna »frihet« är beroende av, och skapar, andras ofrihet. I texterna i Kairos 7 påvisas västerlandets dubbla agenda när det gäller (neo)kolonialism och civilisation. Å ena sidan hävdar man att (neo)kolonialiseringen är ett civilisatoriskt uppdrag med avsikten att upplysa och sprida demokrati och de universella mänskliga rättigheterna till världens folk. Å den andra producerar man ständigt nytt tal om skillnad och olikhet mellan vi och dem. Hur skall ickeeuropéer, eller européer med »ursprung« utanför Europa, komma dithän att de i sin konst, litteratur, film, filosofi eller politik, inte blott ses som representanter för »det andra« utan verkligen lyssnas på för vad de har att säga, inte nödvändigtvis som »företrädare« utan som konstnärer, författare eller filosofer i egen rätt? Hur skall européer kunna tala om »den andre« utan att reducera denne till sin olikhet, till sin skillnad?

"Mikela Lundahls läsningar är samvetsgranna, men även provokativa. Hon utmanar den stadfästa bilden av négritude, men hon gör det med en nyanseringsvilja och omsorg om vad som faktiskt står i texterna som övertygar." (Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet)Vad är en neger? är den första svenska studien av "negritude", idén om negerhet. Idéhistorikern Mikela Lundahl ser i negritude-rörelsens essentialistiska betoning av ursprunget en antikolonial strategi - en strategisk essentialism. Till sist handlar det om att göra sig mer lyhörd för vad människor vill göra, än för vad de säger att de är - svarta, vita, svenskar, invandrare. Negrituderörelsen föddes på 1930-talet som ett motstånd mot det koloniala samhällets rasism, för att så småningom bli en del av den afrikanska kampen för självständighet. Rörelsen blev känd som en "antirasistisk rasism" och ansågs essentialistisk, inte minst på grund av Jean-Paul Sartres omdömen. I ljuset av moderna postkoloniala teorier omvärderar Mikela Lundahl den bilden: betoningen av det afrikanska ursprunget kan istället tolkas som en antirasistisk och antikolonial strategi, en strategisk essentialism. Neger är något man blir genom att leva i ett samhälle där hudfärgen är avgörande. Med negritude uppstod emellertid en möjlighet att aktivt välja denna egenskap, för att på så vis göra sig oberoende av den vita kolonialistiska ordningen. Att negrituderörelsen använde ordet neger, som även på den tiden var ett laddat ord, var ett högst medvetet val. Genom att bejaka ord, argument och föreställningar som den vita kulturen använde för att förtrycka de svarta lyckades denna rörelse överbrygga såväl klassklyftor som regionala klyftor. Lundahl följer denna kamp genom sin studie av rörelsens centralgestalter, Aimé Césaire och Léopold Senghor, och deras förhållande till den samtida politiska verkligheten. Syftet är inte i första hand att utforma en antirasistisk strategi idag, utan att lära oss mer om kolonialismen, vad den var och vad den fortfarande gör med oss."Negritude var aldrig till för att västerländska intellektuella som vantrivs i kulturen skulle kunna spegla sig i den. Det var helt enkelt ett led i kampen mot rasism för svarta världen över."Mikela Lundahl är kulturskribent, idéhistoriker vid Göteborgs universitet och Köpenhamns universitet, samt medlem av tidskriften Gläntas redaktionsråd. Redaktör för Kairosvolymen Postkoloniala studier.