Valeria Luiselli - Böcker

Gustavo Sánchez Sánchez, kallad Highway, är en man med ett liv fullt av berättelser och märkliga historier, och en mun full med dåliga tänder. Det senare ska få en förändring då Highway kommit över Marilyn Monroes bländvita garnityr och har möjligheten att byta ut sina egna gulnande gaddar. För att lyckas med detta måste han först dock bege sig på en resa och sälja de tänder han redan har och som alla bär på en historia om sina tidigare ägare: Platon, Virginia Woolf, Borges med flera.

Historien om mina tänder är en lika fascinerande och intelligent som dråplig och underhållande roman om berättelsens nödvändighet och historieberättandets betydelse.

Valeria Luiselli är född 1983 i Mexico City och är sedan flera år bosatt i New York. Hon är översatt till över 20 språk och har medverkat i tidskrifter som The New Yorker, The New York Times, Granta, McSweeney s och i podden This American Life. Den lika vågade som geniala romanen Historien om mina tänder prisades som Årets bästa bok av New York Times, Buzzfeed och Flavorwire.

I Mexiko City begrundar en ung tvåbarnsmor sin tid i New York då hon jobbade på ett litet bokförlag för att upptäcka latinamerikanska författare och rörde sig i kretsar av konstnärer, bohemer, udda karaktärer och främmande män som blev hennes älskare. En tid om vilken hon börjar skriva en roman.

I New York var det särskilt en poet som fångade hennes uppmärksamhet och som hon börjar översätta till förlaget. Den nästintill bortglömde mexikanske poeten Gilberto Owen, som på 20-talet bodde i samma kvarter som hon själv i Harlem. Efterhand blir intresset till en besatthet och hon börjar se Owen skymta förbi på tunnelbanan och med honom snart också andra spöken, som Ezra Pound. Eller är det bara levande personer som liknar dem.

Hennes liv flyter alltmer samman med Owens och då maken i hemmet i Mexiko City börjar läsa hennes roman om deras liv löses fiktion och verklighet upp i ett vackert, melankoliskt sönderfall av vardagens konkreta gränser.

De tyngdlösa rör sig från New Yorks vindlande tunnelbanegångar till litteraturens oändlighet. Från ungdomens flyktiga kärleksmöten till familjelivets avsaknad av de samma. Mexikanska Valeria Luiselli förmår ojämförbart fånga läsaren genom att vända på våra förväntningar om vad som är verkligt.    

Pressröster om De tyngdlösa:

Mexikanska författaren Valeria Luiselli är en litterär sensation ... Ingen som umgås med spöken, litterära eller verkliga, bör missa denna verkligt fina roman om liv och skapande.

Expressen

Skimrande pärla från New York ... Annakarin Thorburns tolkning är excellent, återhållen och precis.

Dagens Nyheter

Det har skrivits många stora, långa, omfattande romaner om New York och Mexico City; och minst lika många som handlar om att skriva romaner, men få som så effektivt som De tyngdlösa fångar in just den där svindlande overklighetskänslan, sättet det både kittlar och vänder sig i magen. En metafysisk thriller som på bara drygt 160 sidor rycker undan mattan för både läsare och författare. Vem fan behöver döda författare när de levande gör sådana här saker?

dagensbok.com

Debutroman imponerar med sin smarta elegans.

Svenska Dagbladet

De tyngdlösa är en smärtsam och smart roman där en känsla av nostalgi, äkta eller falsk, genomsyrar varenda stavelse. En utländsk pärla som jag hoppas att många ska läsa.

Upsala Nya Tidning

Det är en underbar bok som man läser med ett leende på läpparna. Porträtten av romangestalterna är tillspetsade utan att bli schematiska eller grovt karikerade. Det är distanserat men inte kyligt snarare ömsint. Som en modern Charles Dickens.

Arbetet

Ett New York-par med sina två barn reser med bil i USA, på väg mot Arizona för att besöka de Apacheområden som Geronimo en gång styrde. I bilen leker den femåriga dottern och tioåriga sonen lekar och sjunger sånger, men utifrån samtalen i framsätet börjar de inse att deras föräldrar håller på att separera.

Samtidigt rapporterar radion om tusentals barn som försöker korsa gränsen till USA från Mexiko men som omhändertas och isoleras i fängelseliknande förhållanden, eller försvinner och dör i öknen.

Barnen försvinner, såväl historiskt i folkmordet på ursprungsamerikaner och i den ström av flyktingar som offrar allt för att ta sig från Centralamerika till USA, som i den privata sfären och familjen. Romanen är ett pussel av dessa glömda barn och historier som frågar sig hur vi bevarar våra minnen, såväl personliga som politiska, samtidigt som den iakttar ett djupt splittrat samhälle. Luiselli visar återigen sin förmåga att fläta samman det politiska, det historiska och det privata till en berättelse om vår tids stora frågor.

Valeria Luisellis Bookernominerade De förlorade barnen - ett arkiv är en språkligt virtuos vacker skildring av barnets tankar, omvårdnaden av dem och deras utsatthet, fylld av en rasande politisk vrede mot de deportationer och familjeseparationer som varit rådande under såväl Obama som Trump.

Ett litterärt mirakel.

- Aftonbladet

'De förlorade barnen - ett arkiv' är inte mindre än ett storverk. Valeria Luiselli har i denna roman lyckats skildra olika slags förluster och drömmar, utan att spekulativt jämföra eller blanda ihop dem. Hon har funnit allvaret i de litterära lekarna för att gestalta en av vår tids katastrofer.

- Sydsvenskan

Luiselli lyckas i denna bok förena en självbiografiskt färgad skilsmässoroman med ett essäistiskt reportage om en brutal koloniserings- och invandringspolitik: den lilla världen speglar sig i den stora och den stora tränger in i och splittrar den lilla. Inte för ett ögonblick känns detta konstruerat, utan bara självklart och oändligt vemodigt. Till sist återstår bara det hopp som ryms i barnens fantasier och en låda med blekta polaroidfotonfoton, en påminnelse om att barn alltför ofta glöms bort i de vuxnas värld.

- Dagens Nyheter

En ambitiös, snillrik och mångbottnad roman som Luiselli mästerligt skriver, ordnar och komponerar.

- Svenska Dagbladet

Det senaste året har 1,7 miljoner flyktingar försökt ta sig över USA:s gräns mot Mexiko. Familjer splittras, barn sätts i häkten och många försvinner i öknen.

Utifrån sitt frivilligarbete som tolk för ensamkommande flyktingbarn i migrationsdomstolen i New York och de 40 frågor som där ställs till barnen för att avgöra deras öde, skriver prisade Valeria Luiselli om flyktingströmmen av centralamerikanska barn vid gränsen. Om vad de flyr ifrån, om den livsfarliga flykten, om de som försvinner, om den amerikanska migrationspolitiken och det inhumana bemötandet vid gränsen.

En skakande skildring av USA under Trump och en politik som fortsatt under Biden. En vittnesröst åt de tusentals ensamkommande som vi i Europa sällan hör berättas om. Med efterord av Patricia Lorenzoni.

Genom Mexiko tar sig barn med flyktingsmugglare mot gränsen till USA. I sina försök att korsa den omhändertas de av gränsvakter och sätts i fängelseliknande förvar, eller försvinner i öknen för gott. Samtidigt reser ett New York-par med sina två barn med bil genom USA, på väg mot Arizona och de områden som en gång Geronimo styrde.

Barnen leker och sjunger i baksätet, men utifrån samtalen i framsätet börjar de inse att deras föräldrar håller på att separera. Samtidigt rapporter radio allt tätare om de ensamkommande flyktingbarn vid gränsen.

Barn försvinner och glöms bort. De deporteras och familjer separeras, såväl historiskt i folkmordet på ursprungsamerikaner och i den ström av flyktingar som offrar allt för att ta sig från Centralamerika till USA, men också i familjen.   

Ett litterärt mirakel.

- Aftonbladet     

De förlorade barnen - ett arkiv är inte mindre än ett storverk. Valeria Luiselli har i denna roman lyckats skildra olika slags förluster och drömmar, utan att spekulativt jämföra eller blanda ihop dem. Hon har funnit allvaret i de litterära lekarna för att gestalta en av vår tids katastrofer.

- Sydsvenskan   

Luiselli lyckas i denna bok förena en självbiografiskt färgad skilsmässoroman med ett essäistiskt reportage om en brutal koloniserings- och invandringspolitik: den lilla världen speglar sig i den stora och den stora tränger in i och splittrar den lilla. Inte för ett ögonblick känns detta konstruerat, utan bara självklart och oändligt vemodigt. Till sist återstår bara det hopp som ryms i barnens fantasier och en låda med blekta polaroidfotonfoton, en påminnelse om att barn alltför ofta glöms bort i de vuxnas värld.

- Dagens Nyheter   

En ambitiös, snillrik och mångbottnad roman som Luiselli mästerligt skriver, ordnar och komponerar.

- Svenska Dagbladet