2066 Publishing – förlag

Under fem års tid har Kuba Rose fotograferat tolv skådespelare för att undersöka vad som händer när de går in i sina roller. I förtroende har han fått följa med dem i deras arbete; in i logerna och sminkrummen, när de övat rösten och stretchat eller druckit kaffe, när de varit glada och förtvivlade. Syftet har varit att dokumentera hur de genomgår den förvandling som krävs inför varje föreställning. Alla människor växlar väl mellan olika roller med mer eller mindre framgång men skådespelare är ju vårt samhälles experter på detta. Hur gör de? När blir det bra? Vad är det som gör en människa trovärdig? Detta är vad jag har forskat i , säger Kuba.

Gemensamt för de avbildade skådespelarna är att deras karriärer är någorlunda nystartade och detta var viktigt för Kuba. Jag ville jobba med personer som inte var helt färdiga med hur de jobbar och där jag kunde följa dem i processen, in under ytan och förbi eventuella fåfängor och manér. Det tog mig några år och ett par tusen bilder men nu har jag 91 bilder som blir en sammanhållen berättelse om det jag ville studera , säger han.

I sin inledande essä skriver Leif Zern: "I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir. Detaljer i stället för färdiga porträtt, pauser och övergångszoner där man förväntar sig ett resultat. Där varje gest och varje sidoblick bär på löftet om en fortsättning."

Skådespelarna som Kuba Rose har fotograferat är Emil Almén, Robert Fux, Sverrir Gudnason, Emelie Jonsson, Josefin Ljungman, Emma Mehonic, Liv Mjönes, Shima Niavarani, Jennie Silfverhjelm, Eric Stern, Jörgen Thorsson och Nina Zanjani.

Hur kompromissar man med sin integritet i ett samhälle som präglas av konformism? När är anpassningen nödvändig för att leva i ett samhälle tillsammans med andra? Och vilka värden är man redo att ge upp för att passa in i gruppen? Det är frågor som diskuteras i bokens sex texter. 

Författaren och kritikern Torbjörn Elensky skriver om hur konformismen kan döda samhällsdebatten samtidigt som den är nödvändig för att hålla ihop ett fungerande samhälle. Regissören Pella Kågerman reflekterar kring hur hon ständigt behöver kompromissa i sin roll som filmregissör och brottas med tankar kring hur hon borde agera eller skulle ha agerat i en annan tid. Dokumentärfilmaren Bosse Lindquist skriver om mediernas hantering av Estoniakatastrofen och hur rederiets egen utredning fick fäste i ett narrativ som fortfarande genomsyrar rapporteringen kring olyckan. Författaren och förläggaren Daniel Pedersen skriver en hisnande essä i dialog med en vän som flytt från kriget i forna Jugoslavien. Filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback berättar om hur synen på mod har förändrats genom historien och kopplingarna till vår tid med exempel från filosofin, litteraturen och teatern. I ett inledande förord presenterar Kuba Rose historien om sina erfarenheter av den bristande patientsäkerheten på Södersjukhusets akutmottagning som födde idén till boken.

Presentation av författare: Torbjörn Elensky är författare och kritiker. Medverkar regelbundet i bl a Svenska Dagbladet, Axess, Sveriges Radio. Pella Kågerman är filmregissör och belönades bl a med en Guldbagge för sin senaste film Aniara baserad på Harry Martinssons rymdepos. Bosse Lindquist är journalist och var under lång tid anställd vid SVTs dokumentärredaktion. Gjorde t ex den mycket uppmärksammade dokumentären om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini. Daniel Pedersen är författare och förläggare på Bokförlaget Faethon. Hans skönlitterära bok Öppet vatten publicerades 2021 på förlaget Nirstedt/litteratur. Kuba Rose är fotograf och läkare. Driver 2066 Publishing tillsammans med Magnus Zackariasson. Marcia Sá Cavalcante Schuback är filosof verksam vid Södertörns högskola där hon var en av de drivande för att bygga upp den filosofiska institutionen.

Tiden som ung vuxen är för de flesta en dramatisk och händelserik period som man bär med sig hela livet. Det är dessutom en tid som plötsligt tar slut innan man riktigt hinner märka vad som hände. I en samling sköra och intima men lite stökiga fotografier skildrar Kuba Rose en tid som inte längre finns. Med utgångspunkt i bilderna har författaren Sara Gordan skrivit en essä om sina egna erfarenheter från samma tid.

Fotografier är ett sätt att både minnas händelser och att skapa minnen och jag fascineras av att titta tillbaka på tidigare perioder i livet eftersom känslor man hade då blir ganska lätta att återuppväcka. Jag tycker också att Sara Gordan sa en fin sak när vi pratade om bilderna, att det är först i efterhand som man inser att man lever flera olika liv under en livstid. Övergångarna är ganska diffusa när de kommer men efter en tid blir det väldigt tydligt att någonting har förändrats. För mig skapade mitt första barn en tydlig sådan övergång, och det är en känsla som jag tror att många känner igen.  Sara Gordan är författare vars senaste bok Natten utkom 2022 och belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Tidningen Vi:s litteraturpris. Kuba Rose är fotograf och läkare. Kid Life är hans tredje fotobok. Under våren 2024 medverkar han även i essäsamlingen Värdet av integritet - sex essäer om att riskera något tillsammans med bl a kritikern Torbjörn Elensky, filmregissören Pella Kågerman och dokumentärfilmaren Bosse Lindquist.

Som en av 25 böcker valdes Kid Life ut till Svensk bokkonst 2024 med motiveringen: "Inkännande fotobok om en viktig men flyktig tid i livet, tar plats, men ändå så lätt och skör där skyddsomslaget är som ett oskrivet blad."

Vissa människor verkar se den grundläggande logiken i världens kaos och är vänliga nog att förklara för oss andra. Så gör Harry Martinson med Aniara. På några få sidor skissar han fram vår tids svåraste utmaningar, till exempel krigen och klimathotet, samt vilka frågor mänskligheten borde ställa sig: Vad händer om vi låter hopplösheten styra? Vad kan vi lära oss av historien? Vad betyder det att vi befinner oss på en planet som till synes planlöst svävar genom rymden?

Denna samling essäer bidrar med tre olika vinklar på hur man kan förstå både Aniara och världen. Att läsa Aniara är ett sätt att försöka förstå världen , säger Kuba Rose som tog initiativet till boken när han jobbade som stillbildsfotograf på Pella Kågermans och Hugo Liljas långfilm om Aniara. Filmer är ofta storslagna och sagolika men jag vill något annat med mina bilder. Förhoppningsvis kan de vrida åskådarens blick från rymden till vardagen, som inte nödvändigtvis är varken spännande eller magisk, men där människans verkliga problem och möjligheter finns.

Den berömda astronomen Bengt Gustafsson skriver i sin essä om människans kanske viktigaste beståndsdel: hoppet. Utifrån Aniara tänker han både svindlande fritt och ljuvligt strukturerat om sådant som astronomins syn på rymden och filosofins syn på hopplöshet. 

Poeten och litteraturkritikern Anna Hallbergs essä är som en samling vackra tankefragment. Bland annat skriver hon om hur Aniara ständigt muteras till nya versioner, som en kod, en algoritm, ett virus och att texten egentligen inte är så bra som den skulle kunna vara, eftersom den drar åt det pekorala men att den annars inte skulle vara så älskad.

Bengt Gustafsson är professor emeritus vid Uppsala universitet och medlem av Kungliga Vetenskapsakademien. Han har belönats med H. M. Konungens medalj av 8:e storleken i Serafimerordens band (2017) för betydande insatser som astrofysiker. Bengt Gustafsson har också länge varit engagerad i Harry Martinson-sällskapet.

Anna Hallberg är poet, frilansskribent och kritiker på Dagens Nyheter. Hon har bland annat tilldelats Aftonbladets litteraturpris, Samfundet De Nios vinterpris samt varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Kuba Rose är fotograf och debuterade med boken Becoming Somebody som utkom 2016. I boken porträtteras svenska skådespelare och hur de går in i sina roller. Den fick mycket goda recensioner och omskrevs bland annat i Dagens Nyheter av Leif Zern: I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir.

Varför vill människor tillhöra grupper? Och vad offrar de för att få vara med? Det är frågor som den tyske författaren Arno Schmidt ofta återkommer till i sitt skrivande. I denna bok utforskas frågorna vidare i fyra nya essäer.

Filmregissören Pella Kågerman resonerar om hur grupper fungerar, i dialog med bland andra Arno Schmidt, känd för att ha avskytt alla typer av grupperingar. Den fråga hon diskuterar gäller vad människor är beredda att offra för att ingå i en gemenskap. 

Cineasten Kasia Syty diskuterar verklighet och illusion utifrån ett tänkt möte med Arno Schmidt.

Fotografen Kuba Rose fortsätter sin undersökning av filminspelningar i form av en ny fotoessä med titeln Det vardagliga och illusionen. “Jag fascineras över hur något så banalt och vardagligt som en filminspelning kan resultera i den stora dukens insikter, fantasifulla världar och i bästa fall omtumlande upplevelser. För mig finns inga större upplevelser än film på stor duk, och jag vill försöka fånga något av vardagen som pågår under de ofta krävande inspelningarna.”

Kritikern Martin Lagerholm, som översatt flera av Schmidts verk, ger en bakgrund till de postapokalyptiska teman som genomsyrar flera av Schmidts romaner. Hans upplevelser som krigsplacerad i Nazitysklands reguljära armé påverkade honom starkt och influerade hans skrivande.

I 51 fotografier skildrar Kuba Rose sin kusin Js uppväxt från födseln till examen från high school. Det är också en berättelse om hur J och hans pappa tar sig igenom en svår skilsmässa. Till boken har litteraturvetaren och redaktören Daniel Pedersen skrivit en personlig essä om minnets irrvägar och litteraturens kraft - Att framkalla en barndom.

Hur kan en människas barndom sammanfattas i ett antal bilder? Hur kan minnen ens skildras genom fotografier? Och hur vet vi att minnen är just minnen och inte minnen av ett fotografi? Detta är frågor som upptagit fotografen Kuba Rose under de många år han fotograferat sin enda kusin och hans pappa.

Jag vet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av någon annan, speciellt bara genom fotografier. Men jag har fascinerats av hur min kusin och min morbror har stretat på i alla år. De är nu väldigt nära varandra, eftersom de under många år nästan bara umgicks med varandra. Min morbror slutade till och med att jobba för att ta hand om sin son. Och från att i perioder ha mått väldigt dåligt är min kusin nu en ung man som klarar sig bra i livet.

För att ytterligare problematisera minnet av barndomen ingår Daniel Pedersens essä Att framkalla en barndom i boken. Där tar Pedersen Marcel Proust till hjälp för att försöka förstå hur minnet fungerar: Hur gör man då om man vill försöka minnas sin barndom, hur den var, förutom minnesmedier; alltså utan fotografier, filmer eller samtal? Kanske går det knappt att göra. Vad Proust påminner oss om på ett flertal ställen i sitt enorma verk är det sätt som slumpen öppnar vägar till minnet.

Kuba Rose är fotograf och debuterade med boken Becoming Somebody år 2016. I boken porträtteras svenska skådespelare och hur de går in i sina roller. Leif Zern skrev den inledande essän. År 2019 gjorde han en bildserie till boken Lägesrapport från Aniara som också innehöll essäer av poeten Anna Hallberg och astronomen Bengt Gustafsson.

Daniel Pedersen är författare, forskare och förläggare på Bokförlaget Faethon. Hans skönlitterära bok Öppet vatten kommer sommaren 2021 på förlaget Nirstedt/litteratur.

Jag är verkligen ofärdig som människa och dessa dikter är ett försök att åtgärda det. Här har jag ansträngt mig för att hyfsa till mina tankar och känslor. Men så sällan det lyckas! För varje dikt har minst hundra utkast kasserats och de flesta rader har skrivits om minst lika många gånger. Naturligtvis kunde resultatet ha blivit bättre.

Arbetet har ändå varit påfallande njutbart, inte minst eftersom det givit mig anledning att studera andra människors goda exempel: till exempel Nabokovs ogenerade entusiasm inför sig och sin familj, eller hur Michael Lewis ringar in vad han vill uppmärksamma, så exakt, i stycke efter stycke, ofta i första raden. Förhoppningsvis kan även mina dikter användas av sin läsare på något sätt. 

Vänligen,

Magnus

Hur påverkar ordning våra liv? Behöver vi ordning? Och vad händer när ordningen inte längre upprätthålls? I ett antal fria essäer diskuteras ordningens nödvändighet och begränsningar i denna bok. Liksom i förlagets tidigare essäbok Värdet av integritet får varje författare fritt tolka ämnet.

Poeten och nyblivna akademiledamoten Anna Hallberg inleder med att närstudera den särskilda ordningen i poesin, med hjälp av Inger Christensen, Aya Kanbar och exempel ur sitt eget diktande. Med utgångspunkt i sin egen barndoms ordningssinne skriver författaren Torbjörn Elensky en ordningens idéhistoria och diskuterar tänkare som Laplace, Plotinos och Borges. Cineasten Kasia Sytys uppväxt i Polen präglar hennes syn på såväl hierarkier som köande, där varje person nitiskt bevarar sin egen position. De kontrasteras mot de mer informella maktstrukturer som hon försöker orientera sig i efter sin ankomst till Sverige.

Som bonus innehåller boken tre krönikor av den israeliske människorättsadvokaten Michael Sfard. Han har skrivit flera artiklar och rapporter om hur det nuvarande styret i Israel monterar ned rättsstaten och argumenterat för att det försvagar Israel som land. Hösten 2026 utkom hans bok Occupation from Within på De Gruyter. Kuba Rose som har skrivit bokens förord är fotograf och driver 2066 Publishing tillsammans med poeten Magnus Zackariasson.

På många sätt är detta en samling ganska värdelösa dikter. De driver ingen politisk tes, adresserar ingen särskild marknad och intresserar sig inte nämnvärt för språket i sig. Mitt enda syfte har varit att avbilda verkligheten så korrekt som möjligt: människor, landskap, saker eller vad som i övrigt har väckt min uppmärksamhet. I detta har jag ofta använt mig av metaforer, för att möjliggöra icke-automatiska perspektiv, det vill säga mer verklighet.

Med vänlig hälsning,Magnus