Bergman Polymer Corrosion AB – förlag

Dramatiska händelser utspelas i byn Karsjö i Järvsö socken i början av november 1889. Det är Karl ”Alfta-Kalle” Hedström, brodern Alfta-Jonas och handlaren Johan Wesslén som blir anklagade/misstänkta för delaktighet i mordbrand och inbrottsstöld i ett herbre där det förvarades varor till ett värde av ca 2000 kr. Kronolänsmannen Kjellbom lät sammankalla en del av kommunalnämnden samt folk från olika håll i socknen för att anställa skallgång efter såväl missdådare, som stulet gods. Omkring 70 personer samlades i Karsjö. Samtliga följdes åt till handlanden Wessléns bostad. Wesslén, som under natten varit i slagsmål och erhållit en ganska rundlig avbasning, tillsades att för visitation öppna alla sina lokaler. På vinden hittar man några lispund lin som man misstänker är tjuvgods från herbret, varför Wesslén blir häktad. Större delen av det sammankallade folket kvarstannar över natten i Karsjö för att bistå dess befolkning med vakt om hus och hem. Samma natt bränns Alfta-Jonas hem till grunden, och följande kväll misshandlar två maskerade män Alfta-Jonas till döds i gården Hösängs dit han sökt sin tillflykt dagen innan. Några efterspaningar eller förhör görs inte för att finna banemännen till vare sig mordbranden av Alfta-Jonas hem eller hans lynchning i Hösängs – de som tagit lagen i egna händer för att skipa rättvisa. Alfta-Kalle får man inte tag i, men han efterlyses i landets polisunderrättelser. Wesslén rannsakas och döms till fängelse för att ha befattat sig med det stulna linet. Alfta-Kalle fångas in först ett år senare den 23 januari 1891 då historien får en fortsättning. Denna skrift dokumenterar aktuella våldsbragder såsom de återges i protokoll från polisförhör och rannsakningar vid tinget samt notiser i Gefle-Posten som bevakade händelserna ingående. Texten är rikt illustrerad med bilder. De kommer mestadels från privata arkiv. Ett stycke svensk kriminalhistoria har tagits fram ur gömmorna och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord./Författarna

Denna skrift utgör en sammanställning av händelserna kring mordet den 11 oktober 1886 på landstingsmannen Johan Söderqvist i Offerberg, Undersviks socken, såsom de beskrivits i rättegångsprotokollen samt i tidningen Gefle-Posten som bevakade detta mål särskilt ingående. Förutom att vara landstingsman och nämndeman var Johan Söderqvist även en skicklig ”by-bond-advokat” som folk anlitade som hjälp/biträde i olika rannsakningsmål. Hans skicklighet skapade också ”ont blod” hos de som led förlust av hans skarpa och klarsynta formuleringar. Sonen Nils, som bara var fem år vid tidpunkten för mordet, fortsatte i sin pappas fotspår. Han lyckades få pengar till att studera, först på Elementarskolan i Gävle och sedan i Uppsala. Med tiden avancerade han till stjärnadvokat med kontor i Stockholm. Liksom sin far gillade han att hjälpa de vanliga människorna i samhället som råkat i klammeri med rättvisan, överheten eller den lokala maffian. Då som nu kan priset för detta bli högt. Johan fick betala med sitt liv, Nils drevs till landsflykt, barnen förlorade kontakten med sin far.... Sommaren 1997 fick jag höra talas om mordet på Johan Söderqvist i samband med min släktforskning i Järvsö. Det var hans sonsonson Nils-Erik Söderqvist i gården ”Sveas” i Åsbo som berättade. Han hade Häradsrättens dom i målet – en sida tolkad och renskriven på maskin från Landsarkivet i Härnösand. Men jag ville veta mer om mordet. Jag skrev till Landsarkivet och bad dem leta fram inte bara SAMTLIGA rannsakningsprotokoll utan ALLA sparade handlingar i detta mål, dvs också polisrapporter, obduktionsprotokoll, etc. om sådana fanns. Efter några veckor kom så den efterlängtade luntan, som jag märkligt nog hade föreställt mig skulle finnas. Det var en 15-årig pojke från Valås och hans morbror i Offerberg som tillsammans utförde det hemska dådet. Pojken lurades att medverka med löfte om 200 kr. Kronolänsmännen Söderman och Delin gör ett gediget polisarbete. Redan efter ett par dagar har man tagit in de två gärningsmännen till förhör. De blir häktade och rannsakade å tingsstället i Järvsö. Inför den 3:e rannsakningen lyckas morbrodern ta sitt liv i transporthäktet i Bollnäs. Pojken döms till 5 ½ års straffarbete och till att betala skadestånd till änkan Söderqvist. Ett stycke svensk kriminalhistoria har lyfts fram ur gömmorna och en liten bit av Undersvik och Järvsö socknars historia har blivit dokumenterad och levandegjord./Författaren

Denna skrift handlar om Per Andersson född den 20/6 1826 i Järvsö socken. Han växte upp som soldatson i byn Boda och blev själv soldat – en sjukvårdare som tog sig soldatnamnet Rinaldo. Hans intresse och färdigheter inom sjukvården och kunskaper inom militärfarmakopén kom till nytta även till vardags i det privata. Med tiden blir han en närmast helgonförklarad ”medicinman” som kunde bota många slags åkommor – känd inte bara i Järvsö utan även i grannsocknarna. Till och med den ordinarie läkaren i Järvsö, Dr Öhrn, högaktade honom. I samband med min forskning kring att dokumentera ett barnamord som ägde rum 1888 i Nordsjöhemmet ville jag ha en bild på Rinaldo. Förövaren använde nämligen bröstdroppar enligt recept från honom, men som hade förgiftats med arsenik. Jag fann ett fåtal nu levande ättlingar till Rinaldo, men ingen hade någonsin sett en bild på honom. Däremot fanns hans snusdosa, ett gammalt brev från 1857 och ett tiotal av hans gamla recept bevarade hos ett av barnbarnsbarnen. Recepten från Rinaldo utgör en viktig del av Järvsös historia och borde därför dokumenteras – något som födde idén till denna skrift. Jag tog kontakt med Elisabet Hermansson i Järvsö. Jag hade fått höra att hon var utbildad apotekare. Hon ville gärna hjälpa till med att tyda recepten. Jättebra! – ”Då kan vi ju göra skriften ihop”, tänkte jag. Och så blev det! Rinaldos liv får ett sorgligt slut. En nitisk läkare i Bollnäs anmäler honom i november 1891 för att ha ägnat sig åt kvacksalveri. Rinaldo är då på sitt 65e levnadsår och har ägnat sig åt ”kvacksalveriet” i hela sitt liv – i över 35 år. Han blir först dömd till att böta 10 kr för att inte ha inställt sig vid det första rannsakningstillfället och sen dömd till att betala ytterligare 12,50 kr i böter för kvacksalveri – ganska mycket pengar om man betänker att Rinaldo tog 25 öre i arvode då han vid ett hembesök akut opererade bort blindtarmen hos en person, som annars riskerade att dö./Gunnar Bergman

From Olle, Lif Ante, Hultkläppen, Snickar Erik, Rimsen… ja listan över beryktade spelmän i äldre tider i Hälsingland är lång och det kan vara svårt att placera in alla dessa namn i tid och rum, inte minst som många av profilerna är kända under flera epitet. Anders Henriksson, hälsingespelman med rötterna i Järvsö, ger här en bred överblick över spelmän verksamma i Hälsingland från mitten av 1700-talet till slutet av 1800-talet. Ikonerna sätts in i ett bredare sammanhang och vi möter också många mindre kända spelmän som bidragit till att förvalta och utveckla landskapets spelmanstraditioner. Boken är uppbyggd som ett spelmanslexikon och omfattar 398 personer födda under åren 1730–1860 och verksamma i olika delar av Hälsingland.Boken inleds med översikter i tabellform, där spelmännen inordnats sockenvis och kronologiskt. Översikterna följs av en förteckning. För varje person ges kortfattad biografisk information, kompletterad med kortfattade uppgifter om släktband till andra spelmän och personens verksamhet som spelman, ifall sådana föreligger.Sammanställningen bygger på en genomgång av ett stort antal skriftliga källor samt redovisningar av muntliga uppgifter, däribland anteckningar från intervjuer med spelmän och bygdeforskare från 1950-talet och framåt och folkminnesuppteckningar insända till Nordiska muséet och Uppsala landsmålsarkiv. Biografisk information har främst hämtats ur relevanta kyrkoarkiv.Boken gavs ut i en första utgåva 2021. Denna nya utgåva har utvidgats till att omfatta ytterligare 15 spelmän från följande socknar: Alfta, Bergsjö, Bollnäs, Delsbo, Enånger, Forsa, Färila, Hanebo, Norrbo, Rengsjö och Skog.

Mickel Larsson var född den 22/11 1879 på en gård invid Kramsta tjärn i Järvsö. Han kallades för Tjärn Mickel. Min far Anders har berättat att han drev skomakeri i Älvsätra nära Bondarv där hans morfar Per Persson var bonde. På 1920-talet hyrde min farfar Andreas Andersson i Skridsvik in Mickel med verkstad – inklusive skoläster – två veckor per år för lagning och tillverkning av skor till folket på gården. Mickel hade då fiolen med sig. Det finns bara ett par tre låtar nedtecknade efter Tjärn Mickel. En av dem heter Bua-Moras brudpolska. Möjligen är den tillägnad Brita Olsdotter från gården ”Per-Markus Buan” i Grönås. och spelades på bröllopet Annandag Pingst den 29 maj 1911 då hon gifter sig med ”Karls Jonke” Jonas Olsson och bosätter sig i gården ”Buans” i byn Åsen. Vid något tillfälle i Järvsö, på senare halvan av 90-talet, stöter min pappa och jag ihop med ”Stigge” Larsson, ett barnbarn till Tjärn Mickel. Pappa skulle så gärna vilja se en bild på Tjärn Mickel och frågar därför Stigge om han kan få se en sådan, men får till svar att han sorgligt nog inte har någon. Han har aldrig ens sett någon bild på sin farfar. Efter att i ca tjugo år ha burit med mig denna tråkiga omständighet med avsaknad bild på Tjärn Mickel i min släkt- och bygdeforskningsportfölj, inträffar i augusti 2016 ”miraklet” att min släktforskningskollega Carina Andersson hittar bilder på honom – till och med hans bröllopsfoto. Senare under hösten/förvintern 2016 föddes tanken att man borde göra en liten skrift om Tjärn Mickel och Bua-Moras Brudpolska, nu när vi hittat bilder på honom. Så blev det och här är resultatet. En liten bit av Järvsö sockens historia har härmed blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Det har genom åren skrivits många böcker om den lilla svenskön Runö i Estland. Den här kan ses som en välbehövlig större ”uppgradering” av den nu något över 100 år gamla utgåvan av Ernst Gordons runöbok, som skrevs under tiden han var kyrkoherde på ön åren 1920–22. Den omfattar: 1) vad som skrevs i tidningarna om Ernst Gordon och hans resa till Runö och hans vistelse där tillsammans med hustrun Signe och brodern Axel, 2) Ernsts egen skrivna bok om Runö från 1921 illustrerad med ett rikare och mer högkvalitativt bildmaterial än det i originalutgåvan 3) vad brodern Axel Gordon skrev om runötiden i sin självbiografiska bok ”Som jag minns, del 1” från 1980. 4) brev som Signe skrev från Runö till sin far och mor i Karlskrona mellan maj och juli 1922, och brev som föräldrarna skrev till henne, 5) information från en 90 minuter lång bandupptagning som Thomas Dreijer, f. 1919 på Runö, gjorde med Ernst Gordon en novemberdag 1977 då han intervjuade honom om runöresan, samt 6) uppteckningarna av de runövisor efter Johan Mass och Helena Mikkos Melder som Ernst gjorde under sin vistelse på ön. Boken är rikt illustrerad med bilder. De kommer mestadels från Gordons privata arkiv där bland annat negativen från runötiden ingår, men även från SOVs arkiv (Svenska Odlingens Vänner) och Gunnar Bergmans privata arkiv. Boken blev till genom kombinationen av Gunnar Bergmans nyvunna och Rolf Gordons sedan länge starka intresse för Runö. Den gavs ut i en första utgåva 2019. Denna nya utgåva inrymmer en hel del förbättringar – fel har rättats till och en del tillägg har gjorts, med bland annat uppgifter och material som Bergman inhämtat under ett besök på Runö sommaren 2024./Författarna

Min farfars kusin Erik Olsson från gården Ol-Påls i Tå, Järvsö socken, blev ihjälslagen natten till den 12 aug 1895 på väg hem från en dansbana i byn Kramsta. Han var då 28 år gammal. Anledningen till misshandeln var en händelse som inträffade 2 månader tidigare, nämligen samma kväll som dansbanan i Kramsta invigdes. På vägen hem därifrån hörde f. d. hästgardisten Jonas Andersson och Olof ”Tjärn Olle” Ersson att det ”prasslade” i en bastu som låg några hundra meter från dansbanan. När de klev in fann de där Ol-Påls Erik tillsammans med den 17-åriga pigan i gården Markusas i Hamre – Boställs Ella Skoglund. Bondsonen i gården, 21-årige Markusas Erik Ersson, betraktade Ella som sin fostersyster. Han blev arg när han fick höra att Ol-Påls Erik ”fyllt henne med brännvin och varit närgången” – något som Markusas Erik ville hämnas honom. Den som blir häktad som misstänkt för dråpet av Ol-Påls Erik, och som blir förd till länsfängelset i Gävle i väntan på rannsakning är inte Markusas Erik utan en 20-årig kamrat till honom som heter Olof Jonsson-Wiklund. Han tog nämligen helt och hållet på sig skulden för dråpet redan vid polisförhöret samma dag. Detta mot ett löfte dessförinnan om att få 3000 kr – en hemlighet som han kom att avslöja 55 år senare. Tidigare på eftermiddagen samma dag som slåttermåndagsbalen på dansbanan i Kramsta går av stapeln äger ett än mer dramatiskt och spektrakulärt dåd rum i Järvsö på gården Jakobas i byn Vålsjö, medan merparten av husfolket är i kyrkan. Det är den 24-åriga bonddottern Brita Ersdotter som slås ihjäl med en yxhammare av sin syster Kerstins 21-årige son Jakob Jakobsson-Brolin. Förövaren tar därefter sitt eget liv. Dessa händelser blir tillsammans med dråpet av Ol-Påls Erik en riksnyhet. I denna skrift har jag sammanställt vad som rapporterades om de aktuella blodsdåden i några av de dagstidningar som ägnat händelserna särskilt stort intresse. Fallet med Ol-Påls Erik har jag dessutom belyst närmare genom att återge dels protokollet från den gjorda rannsakningen vid tinget, dels rapporteringen i tidningarna i början av 1950 efter att Wiklunds då avslöjat sin hemlighet och vill ha resning i målet. Trovärdigheten hos åklagaren, kronolänsmannen Kjellbom, hos Häradsrätten med dess domare och nämndemän, och möjligen även hos obducenten dr. Öhrn, får sig här en allvarlig törn. Man kan inte undgå att fråga sig hur många fler fall av orättvisa som skipats i lagens namn med en sådan till synes i alla led genomkorrumperad ”rättsapparat”. Rättsrötan i ett samhälle är ett gissel. Den fanns inte bara i Järvsö, utan i hela landet, och inte endast förr i tiden. Att motverka, stävja och förhindra korruption bör alltid stå högt på dagordningen i ett samhälle som gör anspråk på att vara rättssäkert. Det fall som här åter dras fram i ljuset får tjäna som en påminnelse om det. Alla personer, platser, händelser och annat som nämns eller omtalas i skriften har stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten med tidstypiska bilder. En liten bit av Järvsös, Hälsinglands och Sveriges historia har härigenom blivit dokumenterad och levandegjord. /Gunnar Bergman

Märta Kristina Andreasson var min faster. Hon föddes den 13/8 1913 i gården Ol-Lars i byn Bondarv, Järvsö, men växte upp i gården Per-Mårts i Skridsvik. Till en början kallades hon för Kristina, men somliga benämnde henne också Märta Kristina. Senare i livet, efter tonåren, kallades hon dock mest bara för Märta. Redan innan hon dog hade Märta givit min far Anders häftet med deras morfars dagbok från Ol-Lars, som hon använt för anteckningarna vid sin skolkökskurs i Säljesta i slutet av 1920-talet.Jag har vid upprepade tillfällen frågat pappa vad man åt på den tiden han bodde i Per-Mårts, men han hade svårt att minnas annat än när de fick fläsk, för detta var älsklingsrätten. Då jag i mitten av 90-talet tog över dagboken fick jag “på köpet”, genom alla recepten, en inblick i vad man förr åt på bondgårdarna i Järvsö med omnejd – och recepten sammanställdes. Kanske finns det fler än jag som undrar över vad man åt förr och hur det smakade. Var så god att börja baka och laga till, så får ni se! För järvsöborna blev Märta mest känd för sin damfrisering som hon öppnade 1935 i en 6-rum-och-kök-lägenhet på övervåningen av biografhuset – Järvsös första damfrisering. Hon tog också emot elever för utbildning i hårfrisörsyrket. Många söta järvsöflickor gick i lära här, bland andra Brita Brolin, som senare skulle bli känd som ”Lill-Babs mamma”. Lägenheten blev en attraktiv träffpunkt på kvällarna för många av Järvsös ungdomar, och den kom att kallas för “Möborgen”. I denna skrift har jag inte bara sammanställt alla recepten från Märta Kristinas skolkökskurs i Säljesta utan också sammanfattat hennes liv i text och bild – framför allt damfriseringsperioden 1935–39 som utgjorde höjdpunkten av hennes karriär. En liten bit av Järvsö sockens historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Ellen Lagercrantz var en ogift adlig fröken, en så kallad stiftsjungfru, som 1910 vid 40 års ålder bosatte sig invid Norrtäljefjärden i Lågarö by i Roslagen för att starta och bygga upp ett vilohem för mindre bemedlade ensamstående kvinnor och barn. Hon hade Kongomissionären Aron Andersson som nära vän och ideal. Hon hade funnit honom vara en äkta Jesu utgivande lärjunge. Fröken Lagercrantz var starkt troende och tillhörde pingstvännerna. Hennes älsklingsordspråk var: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det gören I ock dem”. Hennes givmildhet och hjälpsamhet var obegränsade och hon var alltid redo att stödja allt gott verk. Det har sagts om henne, att hennes största glädje var att vända upp och ned på portmonnän. Detta var den officiella bilden av henne. Till vardags kunde hon dock vara både elak och snål. Det låg i hennes natur att alltid ordna, styra, ställa och leda och då kan det ju kanske vara svårt att alltid vara andra till lags och tillgodose alla viljor. För att åstadkomma resultat behövdes säkert emellanåt både ”hårda nypor” och ”skinn på näsan”. Hon hade ju också det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Själv har jag blivit fascinerad av hennes liv och verksamheten på Lågarö. Hon kan ju inte ha haft det så lätt – är en tanke som slår mig ofta. Hon byggde upp och drev vilohemmet utan något egentligt eget kapital. Bara det en bedrift. Fröken Lagercrantz ordnade så att lågaröborna fick en ny väg och en ny ångbåtsbrygga. Dessutom gav hon otaliga utarbetade kvinnor och barn från Stockholms fattigare kvarter oförglömliga minnen från ”himmelriket” på Lågarö. Vem kan göra något liknande idag? På sommaren 2006 började jag att efterforska information och fakta om Ellen Lagercrantz, vilohemmet och Lågarö by, Det var inte mycket som enkelt kunde hittas. För att få tag i de uppgifter och det material som eftersträvades blev jag tvungen att kontakta alla möjliga upptänkliga källor. Detektivarbetet härvidlag var både svårt och tidsödande. Varje önskad uppgift som efterforskades krävde sin utmaning. Glädjeklickarna jag fick då många av de olika deluppdragen lyckades, dvs då det blev ”BINGO”, blev en viktig drivkraft i projektet. Jakten på uppgifter och bilder medgav också många nya, trevliga och intressanta bekantskaper. Det blev även anledning att kontakta ”gamla bekanta” från min barndoms- och ungdomstid på Lågarö. Det var både kul och spännande. Bland lågaröborna kom projektet tidigt att kallas ”Lågaröboken”. Här kommer den nu i en ny utgåva med ett mindre antal bilder i färg – en kompromiss gjord för att uppnå lägre tryckkostnader och kunna erbjuda ett attraktivare försäljningspris. /Författaren

Min far och mor Anders och Ann-Mari Bergman köpte en av tomterna på Lågarö tomtområde 1953 och jag har sedan dess tillbringat många sköna och roliga somrar där. Redan medan Anders levde påbörjade jag arbetet med att dokumentera tiden de första åren av hans och Ann-Maris ”Lågarö-projekt” då de olika stugorna byggdes på tomten. Utvikningar gjordes även till en del andra nybyggarfamiljer på området och till Lågarö by. Det tog närmare 15 år att samla in, bearbeta och sammanställa allt material till en skrift – Lågaröboken nr 2. Den utgör en naturlig fortsättning på den första lågaröboken: ”Lågarö – Vilohemmet & Ellen Lagercrantz, perioden 1910–52”, som jag färdigställde i en första utgåva december 2007 och i en andra utgåva maj 2020. Tomtområdet byggdes nämligen på mark som tidigare hade ägts av Ellen Lagercrantz och Svenska Kyrkans Diakonistyrelse. Liksom Ellen Lagercrantz:s inflyttning till Lågarö 1910 kom även de många utomsocknens nybyggarna som köpte mark i byns första tomtområde att bli en del av bygdens framtida liv och utveckling. Anders var bondson. Både hans mor och far kom från relativt stora gårdar i Järvsö. Han växte upp i gården Per-Mårts i byn Skridsvik. Olika omständigheter gjorde att gården såldes 1935. Framtiden för den 17-åriga Anders och flera av hans syskon såg mörk ut. Anders lyckades dock med enbart 6-årig folkskola att börja studera till ingenjör. Han fick såsmåningom arbete som ritbiträde på Telegrafstyrelsen. Där träffade han sin blivande hustru Ann-Mari Psilander. Anders studerade vidare på KTH och tog 1948 civilingenjörsexamen i elektroteknik. Han fick sedan arbete på Kungl. Vattenfallsstyrelsen, och slutade sin karriär med att bygga två kärnkraftverk. Genom nybygget på lågarötomten fick Anders möjlighet att tillfredställa ”bonden i sig”, att få grovarbeta med händerna och ha kontakt med bönderna i byn på samma sätt som i Järvsö i sin ungdom. Han nyttjar också sina järvsökontakter för olika ändamål. Varje tomt på området har sin historia. Här är något om Bergmans på tomt 15 under perioden 1953–65 – saxat med material från en del andra nybyggarfamiljer på området och Lågarö by. En liten bit av byns historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Författaren

Pallars Anders, dvs Anders Ersson f. 1862 i gården Pallars i Karsjö, Järvsö socken, är huvudpersonen i denna bok. Han har dykt upp i några av våra andra skrifter, varvid framgått att han inte tillhörde skaran av de mest ordningsamma i Karsjö med omnejd. Vid slagsmål och misshandel var det då, liksom nu, nästan alltid spriten och supandet som var den egentliga ”boven i dramat”. Så var det också när soldaten N° 86 vid Arbrå kompani misshandlades på söndagskvällen den 22 maj 1892, en kväll som samlade beväringarna i trakten till Järvsö för vidare färd till Mohed påföljande dag för att exercera – en misshandel som slutade mycket olyckligt. Soldaten tog sig till doktorns bostad, men doktorn var oturligt nog inte hemma. Morgonen därpå fann man soldaten död i stallet i en närbelägen gård. Redan två dagar senare tas Pallars Anders i förvar av Kronolänsmannen Kjellbom såsom misstänkt för att ha utfört misshandeln. Nu ser Kjellbom sin chans/möjlighet att sätta dit Pallars Anders rejält och bli kvitt honom för gott då han under loppet av några år utvecklats till att bli Kjellboms fiende #1, och av honom utnämnd till ”Karsjöligans” ledare. Vid tinget i Järvsö döms han mot sitt nekande till lagens strängaste straff – livstids fängelse. En katastrof för honom, hustrun och deras fyra barn. Genom överklagan ger prövningarna i högre instans en något mildare dom på ”endast” 10 års straffarbete. Om denna händelse handlar denna skrift, såsom den kan berättas genom de rannsakningsprotokoll och besvärshandlingar med bilagor som finns bevarade i arkiven samt notiser i tidningspressen. Men blev han rättvist dömd och var han överhuvud taget skyldig? Texten är rikt illustrerad med bilder. De kommer mestadels från privata arkiv. Ett stycke svensk kriminal/rättsväsende/fångvårdshistoria har tagits fram ur gömmorna och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord./Författarna

I april 2012 upptäckte jag i min släktforskning en notering i en av husförhörslängderna att min mammas morfar August Peterssons yngre bror Gustaf, 25 år, dömts till tre års straffarbete för dråp den 12 september 1882. Ingen i min släkt verkar ha vetat att August hade en bror, eller syskon över huvud taget. Min mammas kusin Greta visste dock att August kom från fattiga torpförhållanden. Att August hade en bror som suttit i fängelse var nog skamligt – och något man inte skulle prata om eller ”rota" i närmare. Jag har dock känt mig manad att ta reda på allt om detta dråp. Rannsakningsprotokollen och andra dokument hittade jag på Landsarkivet i Lund – i domboken för Urtima ting å Östra Härads Rätt. Det visade sig att Gustaf Petersson inte ensam förorsakat något dråp, utan det var ett helt gäng med ungdomar inblandade – och alla var mer eller mindre berusade av alkohol. Det var Carl Magnus Carlsson, en 68-årig rättare vid Leopold Rubens gård i Wedeby, som blev misshandlad så svårt att han senare avled på lasarettet i Karlskrona. Ungdomarna attackerade också rättarens bostad varför även hemfridsbrott förelåg. Åklagaren Kronolänsman Pravitz försöker reda ut vem som gjort vad. Fyra av ungdomarna blir häktade, och två av dem döms för delaktighet i dråpet – till tre respektive sex års fängelse. De avtjänar straffet på Nya Varvet i Göteborg. I fångrullorna antecknas att Gustafs far Peter Gustafsson förde ett mindre ordentligt leverne, att han skall ha levt i ständig tvist och träta med sin hustru, samt tilldelat barnen en sträng och kärlekslös aga. Vidare får jag veta att barnen i allmänhet blivit mycket försummade i avseende på skolgång och att Gustaf lämnade hemmet vid 13 års ålder, då han blev moderslös, och tjänade sedan som stall-, mjölnare- och trädgårdsdräng, samt att han emellanåt berusade sig och då visat ett vildsint sinnelag. Då Gustaf frisläpps från fängelset 1885 får han arbete som stenhuggare på Tjurkö. Här gifter han sig, får 12 barn, försörjer familjen med stenhuggeri och blir med tiden så pass förmögen att han 1905 har råd med att köpa en liten stenstuga på mark av 220 kvadratmeters storlek i byn Målen och senare även en närliggande trästuga. Gustaf dör den 17 maj 1947, 90 år gammal. Dråpet i Wedeby den 28 maj 1882 förs nu fram i ljuset. Skriften återger allt material som kunnat grävas fram ur gömmorna och texten illustreras med en hel del bilder. Den ger på slutet också en del kompletterande upplysningar och information dels om vad som hände sedan med de inblandade, dels om syskonen till Gustaf. En liten bit av Blekinges historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Min farfar Andreas Andersson blev den 7 augusti 1926 oskyldigt dömd till straffarbete i två år av Arbrå och Järvsö Tingslags Häradsrätt. Han satt först i häkte vid Kronohäktet i Hudiksvall under fyra månader i väntan på slutgiltig dom och sedan i fängelse på samma plats under nästan ett år, sammanlagt från den 8 augusti 1926 till den 23 november 1927, efter det att Hovrätten i december 1926 sänkt straffet till ett års straffarbete. Han påstods ha varit sin halvbror Olof Eriksson från Karsjö behjälplig i dennes konkursbedrägeri. Rätten valde att felaktigt tro mer på halvbroderns lögner än Andreas´ uppriktighet – ett val som är både märkligt och svårbegripligt om rättvisa skulle råda. Andreas var 36 år gammal när det hände. Han var sedan tretton år gift med 34-åriga Ol-Lars Karin Persdotter från byn Bondarv i Järvsö. De hade sex barn: Kristina 13 år, Per 11 år, Anders 9 år, Karin 6 år och tvillingarna Karl och Olof 2 år gamla. Karin var höggravid i nionde månaden och väntade det sjunde barnet när som helst. Familjen ägde en stor gård i järvsöbyn Skridsvik, kallad Per-Mårts, som sysselsatte både pigor och drängar. På gården bodde även Karins pappa Per, 61 år. Hur skulle Karin kunna klara av alla göromål, bestyr och problem i vardagen och samtidigt ta hand om och sköta det ekonomiska utan att komma på obestånd nu när hennes man blir satt bakom galler? En förutsättning härför var givetvis att ha nära kontakt med Andreas i fängelset, och detta hade hon genom flitig brevväxling. Det blev många brev som skrevs och alla har bevarats. Jag fick ”ärva” dem av min far Anders i slutet av 1990-talet. Hans önskan/förhoppning var att jag skulle läsa breven, skriva ner dem i datorn och sedan göra en fin bok av dem – i likhet med vad jag tidigare hade gjort med hans ”Morfars dagbok”. Redan i slutet av året 1997 var jag klar med att ha läst breven, tolkat handstilen och skrivit ner allt i kronologisk följd i datorn. Det tog ytterligare 25 år att få boken klar. Alla personer, platser, händelser och annat som nämns eller omtalas i breven har till stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten med bilder, dokument och faktamaterial. Även en del utvalda tidningsnotiser och artiklar samt en del brev till Andreas och Karin från släktingar och vänner har också tagits med för att ytterligare levandegöra sammanhanget. Brevsamlingen återges här komplett och i okorrigerad form – ett unikt källmaterial som berättar om livet på en större bondgård i Järvsö åren 1926–27, när hemmansägaren sitter i fängelse. Ett drama ur verkliga livet, som inleds med orden: ”Det gick dåligt för dig i går, men ej så att det ej skulle kunna vara värre. Vi få ej låta hoppet slockna. Inte du heller, för efter mulna dagar låter Gud åter solen skina.” En liten bit av Järvsö sockens historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Helsingegården i Järvsö var ursprungligen en lanthushållsskola. Den startades upp den 1 nov 1918 av Agnes Sundberg, född 1883 i Vansäter i Söderala socken, Hälsingland. I mitten av 2018 började jag efterforska material om Helsingegården. Ju mer information jag hittade desto mer intresserad blev jag. Framför allt var det skolans grundare Agnes Sundberg som fascinerade mig. Hur var det möjligt för henne – en i socknen främmande 34-årig kvinna – att på eget bevåg starta upp en lanthushållsskola här i Järvsö? För ändamålet hade hon köpt en gammal gård i byn Kåsjö som stått öde en längre tid. Efter ett par intensiva år av efterforskningar lyckas jag uppbringa ett ganska omfattande och gediget källmaterial både om huvudpersonen själv och om Helsingegården och dess verksamhet. I en första del om Agnes Sundberg sammanställde jag lite om dels hennes rötter i Hälsingland, släkt, familj och uppväxt, dels hennes skolor och tidigare tjänstgöringar – tiden före fram till strax innan starten av hennes lanthushållsskola, åren 1884–1918. Boken publicerades i november 2023. Här kommer nu del 2 som en fortsättning. I denna del har jag sammanställt lite om Helsingegården de två första åren av verksamheten – om föreståndarinnan Agnes Sundberg, skolans styrelse, eleverna, lärarinnorna och gäster/besökare, gårdens upprustning, livet och rutiner på skolan – undervisningen, händelser i bygden, med mera, under sommar- och vinterkurserna I–IV som hölls 1918–20. Det som särpräglade Helsingegården från alla andra lanthushållsskolor som startat runt om i landet var just Agnes Sundberg i egen hög person. Hennes engagemang och intresse för skolan och eleverna var och är fortfarande enastående och helt unik. Detta insåg inte bara alla hennes elever och deras föräldrar, utan alla människor som kom i kontakt med henne. Underlaget för boken har inhämtats dels från Gävleborgs regionarkiv och Ljusdalbygdens museums arkiv, dels från en del släktingar till gamla elever och personal från nämnda kurser som tacksamt bidragit med dagboksanteckningar, brev och fotografier som i mer än hundra år sparats åt eftervärlden. Vidare har Helsingegårdens eget bevarade album för tidningsurklipp och Kungl. Bibliotekets tidningsarkiv använts för att dokumentera vad tidningarna skrev om verksamheten. Det som nämns och omtalas i boken har till stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten dels med ett rikligt bildmaterial som härrör från respektive kurs, dels dokument och faktamaterial. Ytterligare en liten bit av Järvsös, Hälsinglands och Sveriges historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord. /Gunnar Bergman

Min pappa Anders Bergman, f. Andréasson den 19/10 1917 i Järvsö, åkte till U. S. A. i början av 1952 för att studera och praktisera vid RCA:s laboratorium i Rocky Point på Long Island i New York. Han skulle vara borta ett helt år. Han lämnar hustru och två barn hemma, men önskar att hustrun Ann-Mari senare kan få komma över. För Anders kom denna resa att betyda mycket. Han fick komma ut i stora världen – till Amerika som ju var en dröm för många – och där pröva sina vingar. Men det var inte första gången han utmanade sig själv på detta sätt. Vid 17 års ålder flyttade han på hösten 1935 hemifrån från bondgården i Järvsö för att med endast folkskola och skogs- och jordbruksarbete som merit, samt utkvitterat morsarv i bagaget, börja studera till verkmästare vid Hässleholms Tekniska Skola. Fortsatta studier slutar 1948 med civilingenjörsexamen i elektroteknik vid KTH. Han har sedan 1937 arbetat vid Kungl. Telegrafstyrelsen, men från den 1 april 1951 övergår han till Vattenfallsstyrelsen. Här skapas nu möjligheten att, å tjänstens vägnar, få åka till U. S. A. Då örbyvillan skulle tömmas efter pappas bortgång i början av 2012 hittade jag massor av gamla brev. Det var inte bara ett hundratal amerikabrev från 1952 jag då tog hand om utan också en hel del annat i pappersväg som låg samlat i kuvert, pärmar och lådor på olika ställen i villan. Jag tog även hand om lösa fotografier, fotoalbum, negativ, almanackor, med mera. Det blev åtskilliga flyttlådor med material. Jag hade inte mage att se allt detta försvinna till soptippen. Mitt måtto då villan städades ur var att ”rädda allt”, för att senare gå igenom och sortera upp det. Allt material som de sparat från amerikaresan 1952 syntes finnas kvar även 60 år senare – något som både manat och inspirerat mig till att dokumentera resan, livet i Amerika och hemma, såsom breven berättar. Brevsamlingen återges här komplett och i okorrigerad form. Alla personer, platser, händelser och annat som nämns eller omtalas i breven har till stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten med bilder, dokument och faktamaterial. Även en del utvalda tidningsnotiser och artiklar samt en del brev till Anders och Ann-Mari från släktingar och vänner har också tagits med för att ytterligare levandegöra sammanhanget. En liten bit av Sveriges, men även Amerikas, historia från 1952 har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Erik ”Flat-Erske” Hansson föddes i Järvsö den 1/11 1791. Kanske var han världens starkaste man – åtminstone lär han ha varit starkare än en björn och Norrlands starkaste karl. Den 19 april 1952 skrev min farfar Andreas Andersson från Ny-Pellpers i Karsjö, en berättelse om Flat-Erske i en tävling som Ljusdalsposten utlyst om skildringar av “Starka hälsingar”. Läsekretsen röstade fram vinnarna. Andreas bidrag vann den tredje etappen av tävlingen. När man läser det får man till en början en känsla av att detta är rena rama “rövarhistorierna” – anekdoter med knappt en uns av sanning. Men vid närmare eftertanke och efterforskningar tar en motsatt känsla över. Givetvis kan de beskrivna episoderna vara mer eller mindre “tillspetsade” och överdrivna, men man kan inte utesluta att de bygger på verkliga händelser. Man undrar hur Andreas kände till dessa historier? Han hade visserligen vissa kopplingar till Flat-Erske – han bodde åren 1921–26 exempelvis granne med Jonas Jonsson i gården Flata-Jonases i Bondarv, ett barnbarn till Flat-Erske, men huvudkällan tycks ha varit en artikel som fanjunkaren Fredrik Winblad von Walter skrivit i slutet av 1920-talet. Han i sin tur skriver: ”Då Erik Hanssons kraftprov för ett nutida släkte låta rent av fabelaktiga måste jag för att ej bliva misstrodd nämna några av mina sagesmän: hans egen dotter Anna född 1825 och död 1899, bondhustru på Löräng n:r 1; hemmansägaren Olof Olsson i Hamre n:r 9, född 1825, död 1896; hemmansägaren Per Larsson i Nordsjö född 1826, död 1910, med flera. Alla vittnesbörden samstämma”. Denna skrift återger Andreas bidrag om Flat-Erske. Det har kompletterats med ytterligare uppgifter och material från Fredrik Winblad von Walters artikel, och texten har illustrerats med bilder. De avslutande orden om Flat-Erske citeras såsom följer: ”Den 5:e mars 1847 gick Erik Hansson tidigt på morgonen till skogen för att lägga ihop ved. På kvällen då han kom hem satte han sig vid bordet för att äta, men så lutade han huvudet åt ena sidan och – dog stilla. Då man sedan kom till skogen där han arbetat under dagen låg en björnhona och två ungar strypta och döda. Ett gott stycke därifrån låg yxan skaftlös. Blodspår och hårtestar samt fotspår visade att en strid mellan Hansson och björnarna ägt rum. Ett stycke från platsen låg även en björnhanne död. I liktalet över honom sade kyrkoherden Erik Agrell, att ibland alla jordens folk, såväl vita som färgade, skulle det vara en ren omöjlighet att påträffa någon som i kroppsstyrka kunnat mäta sig med Erik Hansson, men han övervanns av en som var starkare nämligen döden, och dock har även döden i sin tur en besegrare...”/Gunnar Bergman

Erik Olsson var min farfars kusin. Han föddes i gården Ol-Påls i Tå i Järvsö socken den 30/12 1866 och blev ihjälslagen i ett fyllebråk den 12/8 1895, 28 år gammal. Erik hade en 4 år yngre syster Brita. På hösten år 2000 tog jag kontakt med ett barnbarn till Brita. Hon var 81 år och hette Aina Jansson. Vi träffades hemma hos henne i byn Söderomsjön i Viksjöfors. Mitt ärende var att få titta i hennes fars fotoalbum för att se om där fanns några fotografier på min farmor och farfar. De umgicks nämligen en del med hennes föräldrar då de var unga. Efter någon timmes samspråk, kom Aina med en gammal plånbok, ett fotografi och ett brev. Hon hade blivit ombedd av sin farbrors hustru Lilly att ta hand om detta efter att hon gått bort. Brevet var skrivet från Länsfängelset i Gefle år 1893 av Erik Olsson till systern Brita. Fotografiet utgjordes av ett porträtt av Erik och plånboken var det enda som bevarats av hans ägodelar. Nu undrade Aina om jag visste något om det förskräckliga som brevets innehåll gav antydningar om. Det var med lättat hjärta som hon överlämnade dessa tre saker till mig. Kanske kunde jag försöka bringa klarhet i Erik Olssons öde. Själv trodde Aina att det var Erik som slagit ihjäl någon och att han därför satt i fängelse, men så var det inte, kunde jag berätta. Varför han satt i fängelse visste jag inte, men det borde man ta reda på – tänkte jag. Efterforskningar i arkiven visade att Erik satt i fängelse för att han var delaktig i ett inbrott som företogs på kvällen/natten söndagen den 5 november 1893 i ett magasin i Löräng, varvid varor för över 900 kr stals från handlaren i Karsjö, Erik ”Karls-Erske” Olsson från gården Karls i byn Hamre. Denna skrift utgör en sammanställning av händelserna kring den aktuella stölden såsom de beskrivits i protokoll från polisförhör och rannsakningar vid tinget, i tidningsnotiser samt i Eriks brev från fängelset i Gävle – ett litet stycke svensk kriminalhistoria har lyfts fram ur gömmorna och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord./Författaren

Min farmor Karin Andersson föddes 1892 i gården Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö. Den 25 oktober 1929 åker hon, den 37-årige sjubarnsmodern, med sonen Anders – min far, då 12 år – till lasarettet i Bollnäs för att undersöka hans onda knä. Anders får åka hem, men Karin blir kvar. Man upptäckte nämligen att hon hade ”knölar” i armhålan. Ingen kunde väl då tro eller ana att hon mindre än åtta månader därefter skulle dö. Vid besöket noterar läkaren också att Karin är gravid i 4:e månaden. Hon opereras och man avlägsnar en plommonstor och en nötstor fast körtel. Diagnosen ställs till: ”Sarcoma lymfoglandulae axillae sin. (P.A.D.)” (dvs en elakartad lymftumör i armhålan – diagnosen ställd med mikroskopisk undersökning av preparatet). Det blir upprepade besök på lasarettet med röntgenbehandling och ytterligare en operation för att ta bort knölar i armhålan. Den 1 april 1930 föder hon utan några komplikationer ett litet flickebarn på sin gård Per-Mårts i Skridsvik. Det kommer rikligt med mjölk och hon ger barnet di, men den 6 maj blir hon åter inlagd på lasarettet. Hon blir kvar här ända till den 10 juni då läkaren noterar att patienten blir allt blekare och mattare och att hon tacklar av. Karin säger nu att hon vill åka hem, vilket även de anhöriga har yrkat då de fått meddelande om att fallet är hopplöst. Två dagar härefter klockan sju på morgonen den 12 juni 1930 ville Karin se sina barn. De fick ställa upp sig på rad vid sjukbädden som låg i ett av sovrummen på bottenvåningen i gårdens huvudbyggnad. Hon tittade på dem en och en och sade: – ”Jag överlämnar er nu i Guds hand .... och jag vill att ni skall hålla ihop och hjälpa varandra”. Klockan tio över sju tog Karin sitt sista andetag. Här har jag dokumenterat Karins sista månader i livet genom dels några brev som bevarats från tiden då hon var intagen på lasarettet i Bollnäs, dels hennes sjukjournaler./Författaren

Min farmors kusin Kerstin Andersson kallades för ”Lill-Kicka” och kom från gården Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö socken. Jag känner till mycket lite om Lill-Kicka, men har ändå blivit berörd av hennes öde. Dessutom är jag fascinerad av hennes utseende och blick. Hon föddes den 3 mars 1886, som ett ”oäkta” barn som det står i kyrkböckerna. Hon var bara 6 år när hennes mamma Ingrid Andersdotter dog i lungsot den 26 maj 1892 vid 31 års ålder. Min pappas morfar och mormor, Per Persson och Kerstin f. Andersdotter, ”Ol-Lars farn” och ”Ol-Lars mora”, fick ta hand om henne. När Lill-Kicka knappt var sjutton år blir hon med barn. Hon födde en flicka den 8 november 1903, som hon döpte till Brita Ingeborg. Fadern är okänd. Vid 8 månaders ålder dör dock det lilla flickebarnet till följd av kikhosta. Några år senare, i september år 1909 blir Lill-Kicka åter med barn – denna gång med ”Petters Ante”. Något giftermål kom dock inte till stånd. Den 16 juni 1910 blir Lill-Kicka dålig varför de var efter doktorn åt henne. Åtta dagar senare den 24 juni, fick de ta hem doktorn igen. Den 26 tog man hem sköterskan och dagen därefter födde hon en pojke som var död. Ca 10 dagar efter födseln noterar Ol-Lars farn i sin dagbok att ”den 8 är Kerstin bra skjuk”. Sex dagar senare, torsdagen den 14 juli klockan 11.43, tar Lill-Kicka sitt sista andetag. Hon blev endast 24 år gammal. Enligt dödboken i Järvsö församling dog Lill-Kicka av lungsot. Begravningen äger rum i Järvsö kyrka den 20 juli 1910. Hon jordfästes i samma grav som sin lilla dotter Brita Ingeborg. I denna skrift har jag sammanställt allt vad jag kunnat finna om Lill-Kicka. Materialet består till stor del av bilder. Förhoppningen är att dessa bilder ska kunna ”tala” och levandegöra den sparsamma information som finns om henne. Ett sorgligt, men gripande levnadsöde har förts fram i ljuset, och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad./Författaren

Min pappas morfar Per Persson blev 1891 måg och bonde i min fädernegård Ol-Lars i byn Bondarv i Järvsö. Efter femton år som hemmansägare och familjefar medförde olika omständigheter att han kokade lite för mycket brännvin och kanske lite för ofta på gårdens fäbodvall i Harsen. Han fick nämligen problem med spriten. Han kommer lyckligen in på en av Sveriges första alkoholistanstalter, den i Eolshäll utanför Stockholm, och blir där kurerad på 3 månader. När han i juni 1909 kommer hem till gården igen börjar han att skriva dagbok – som en del av sitt “nya” liv. Han antecknar både vardagliga sysslor på gården och större händelser i bygden. Han redogör givetvis också för väderleksförhållandena, något som bönderna då liksom nu är mycket beroende av. Han slutar att skriva i dagboken under oktober månad 1918, precis när Spanska sjukan härjar som värst i gårdarna. Dagboken kom att bevaras tack vare många tomma sidor. Min faster Märta behövde den nämligen som anteckningsbok för sin skolkökskurs i Säljesta i slutet av 1920-talet. En bok med mat- och bakrecept kastar man inte i första taget. Min pappa fick den sedan av Märta på 1960-talet, och efter ytterligare 30 år fick jag den av honom. Men jag ville inte att den bara skulle ligga och ”samla damm” hos mig. I mars 1997 sammanställde jag ett första exemplar av ”Morfars dagbok”. Det överlämnades till min kusin Lotta Hansson som jag inte hade träffat närmare på många år, men som jag då hörde var svårt cancersjuk. Kraften att kontakta henne fick jag genom ”Morfars dagbok”, och vi träffades sedan regelbundet under hennes sista månader i livet. Det var fantastisk på många sätt. Inte visste jag då att mitt intresse för släktingarna och bygden i Järvsö skulle bli så ofantligt stort de efterföljande åren. Jag kände till en början bara till en enda bild av min pappas morfar. Men genom de många kontakterna och nya bekantskaperna som gjordes med ”Morfars dagbok” i handen dök det ena fotot upp efter det andra på mina gamla järvsösläktingar – också flera bilder av morfar Per Persson. Detta motiverade en nyutgåva av skriften sommaren 2001. Samtidigt hade jag då möjligheten att rätta till en del fel, men också dra nytta av utvecklingen på datorområdet för layout och reproduktion av dagboken i färg. I denna tredje utgåva har endast smärre revideringar gjorts. Att morfar Per nu ligger i “datan” skulle vara svårt att förklara för honom om man nu kunde åka tillbaka i tiden./Författaren

Min pappas kusin Lars Frost var född den 27/7 1926 på gården Ol-Påls i byn Åsen, Järvsö socken. Jag träffade honom bara en gång och det var på sommaren 1998 i hans bostad i Färila. Lars var då sjuk i en långt framskriden cancer. Han hade av min pappa tidigare fått skriften ”Morfars dagbok”, i vilken jag sammanställt dagboksanteckningar gjorda i början av 1900-talet av min pappas morfar ”Ol-Lars farn” i Bondarv Per Persson. Han uppskattade mitt verk, men sade samtidigt att detta var ju inte hans ”riktiga” morfar – något som jag givetvis visste. Men vem var då hans biologiska morfar? Jag frågade Lars om han själv visste något, och han svarade: – ”Det påstods att det var en pumpmakare från Gravers i Sörby, men det kan man ju aldrig vara helt säker på”. Några månader senare den 11 november 1998 dog Lars i sviterna av cancern. En månad därefter i mitten av december 1998 är jag på en resa förbi Järvsö. Då passar jag på att besöka Karola Eriksson, född Söderqvist den 22/3 1922, för att lämna igen några foton på Hansa-Pelle som jag lånat. Karola bjöd på kaffe och hembakade bullar. Mest kretsade vårt samtal kring Hansa-Pelle samt alldagliga ting, men jag råkade ändå fråga henne om var hon växte upp någonstans. Svaret på min fråga blev oväntat, men högst intressant: – Gravers i Sörby!! Jag frågade direkt om hon kände till någon pumpmakare som bott i Gravers för länge sedan. Det hade hon, men visste inte vad han hette eller var han kom ifrån. Detta blir startskottet på jakten efter en pumpmakare som förmodades vara far till en flicka som kom att kallas ”Stor-Kicka” – en krävande utmaning för en släktforskningsdetektiv. Allt går bra, pusselbitar faller på plats och fallet får senhösten 2001 en till synes kristallklar upplösning vad gäller faderskapet, men på ett helt otippat sätt. Jag dokumenterade då denna osannolika historia i text och bild. Nu, snart 19 år senare, har jag velat ge ut skriften i en nyutgåva. Jag har då prövat att utnyttja tillgänglig DNA-teknik för att om möjligt verifiera faderskapet till än högre sannolikhet eller för att kunna rent av förkasta det. Jag hittade fyra ättlingar till Stor-Kicka som har låtit DNA-testa sig (genom FTDNA och MyHeritage) och en ättling till hennes förmodade halvbror Anders Persson som sedan ett år tillbaka hade tänkt att göra det (genom Ancestry). Vid vårt samtal i februari 2020 lovade hon ”att skrida till verket” – DNA-kittet hade hon ju redan skaffat. Tack vare GedMatch gick det att få kompatibilitet mellan de gjorda DNA-testen. I mitten av april kom resultaten./Författaren

Per Jonsson Bäck var son till soldaten Jonas Larsson Bäck. Per föddes den 26/9 1862 och växte upp i soldattorpet ”Bäckas” som hörde till min farmors morfar Anders Andersson, gård ”Ol-Lars” i byn Bondarv, Järvsö. Då jag i min släktforskning tittade i några nummer av tidningen Gefleposten för åren 1885–86 råkade jag se att min farfars kusin Oppårs Erik Olsson från Tå var vittne i ett rannsakningsmål där Per Bäck var anklagad för mordförsök, stöld m. m. Oppårs Erik skulle själv stå anklagad för stöld ca 5 år senare (1893) och ett par år därefter (1895) bli ihjälslagen på hemvägen från en danstillställning i Kramsta – något som jag ägnat viss forskning kring. Detta föranledde att jag bad Landsarkivet i Härnösand att söka efter alla rannsaknings- och polisförhörsprotokoll som rörde detta fall med Per Bäck. I väntan på svar sökte jag igenom vad Gefleposten skrivit om händelserna. Efter några veckor fick jag en gedigen lunta av kopior med protokoll från Landsarkivet. Detta tillsammans med tidningsurklippen blev spännande läsning. Det var som i ”Vilda Western”, men på riktigt och i Järvsö. Jag visade materialet för min släktforskningskompis Carina Andersson från byn Karsjö i Järvsö. Hon blev också intresserad, för en hel del av händelserna utspelade sig just i Karsjö. Vi beslöt oss för att sammanställa materialet samtidigt som vi började ”jakten” att hitta tidstypiska bilder som kunde illustrera texten, framförallt bilder på gårdar, platser och personer som nämndes i domstolsprotokollen. Här är resultatet av vårt arbete. Ett litet stycke svensk kriminalhistoria har lyfts fram ur gömmorna och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Denna skrift återger dagboksanteckningar som skrevs i Undersvik åren 1886–90 av Lars Olof Fahlén. Vid ett besök våren 2003 hos Karl-Hugo Salling i Nyköping, 79 år, fick jag kännedom om dagboken. Det var hans morfar som skrivit. Han ställde den till mitt och Carinas förfogande. Vi ville gärna dokumentera innehållet – tolka texten, identifiera de personer som omnämndes och också hitta tidstypiska bilder på folk och gårdar som kunde illustrera texten. Efter ett intensivt arbete under lite mer än ett år blev vår skrift klar. Det första exemplaret gick till Karl-Hugo våren 2004. Han hade då varit sjuk en längre tid och det var ovisst hur långt tid han hade kvar att leva. Några månader senare dog han. Inte bara Carina och jag blev nöjda med resultatet utan även Karl-Hugo. Såhär skrev hans dotter Margareta till mig den 3 december 2004: ”Jag vill tacka dig än en gång för att du gjorde min pappa så stolt och glad genom att publicera hans morfars dagbok och för ditt stora och genuina intresse för hans släktforskning. Pappa kände stor gemenskap och vänskap med dig och han var stolt som en tupp att få se dagboken i tryck innan han dog”. Det verkade inte vara några riktiga ”bondtag” i Lars Olof Fahlén, men han måste ju acceptera att bli måg i gården för att få gifta sig med dottern. Han hade dock andra idéer, intressen och visioner som han drivande förverkligade på ett framgångsrikt sätt. Denna personlighet tycks sitta i generna. De har med tydlighet överförts från Lars Olof till efterföljande generationer. Det kanske mest slående exemplet gäller Karl-Hugos barnbarn Sofia som blev en av U.S.A:s främsta TV-kändisar, bara 22 år gammal. Lars Olof Fahléns karriär fick ett snöpligt slut har Karl-Hugo berättat. Han blev lurad i en fastighetsaffär av klockaren och organisten i Sunne församling, Värmland. Han trodde nämligen alltför gott om kyrkans tjänare, vilket kostade honom hans livsverk. Han blev ruinerad och gick i konkurs./Gunnar Bergman

Helsingegården i Järvsö var ursprungligen en lanthushållsskola. Den startades upp den 1 nov 1918 av Agnes Sundberg, född 1883 i Vansäter i Söderala socken, Hälsingland. I mitten av 2018 började jag efterforska material om Helsingegården. Ju mer information jag hittade desto mer intresserad blev jag. Framför allt var det skolans grundare Agnes Sundberg som fascinerade mig. Hur var det möjligt för henne – en i socknen främmande 34-årig kvinna – att på eget bevåg starta upp en lanthushållsskola här i Järvsö? För ändamålet hade hon köpt en gammal gård i byn Kåsjö som stått öde en längre tid. Efter ett par intensiva år av efterforskningar lyckas jag uppbringa ett ganska omfattande och gediget källmaterial både om huvudpersonen själv och om Helsingegården och dess verksamhet. I en första del om Agnes Sundberg sammanställde jag lite om dels hennes rötter i Hälsingland, släkt, familj och uppväxt, dels hennes skolor och tidigare tjänstgöringar – tiden före fram till strax innan starten av hennes lanthushållsskola, åren 1884–1918. Boken publicerades i november 2023. I en uppföljande andra del sammanställde jag material om och från Helsingegårdens två första år av verksamheten – om föreståndarinnan Agnes Sundberg, skolans styrelse, eleverna, lärarinnorna och gäster/besökare, gårdens upprustning, livet och rutiner på skolan – undervisningen, händelser i bygden, med mera, under sommar- och vinterkurserna I–IV som hölls åren 1918–1920. Denna bok publicerades i juni 2025. Här kommer nu som en fortsättning del 3 om Agnes Sundberg och Helsingegården. Den innefattar en sammanställning av material om och från verksamheten under sommar- och vinterkurserna nr V–XIII som hölls under åren 1920–1925.Det som särpräglade Helsingegården från alla andra lanthushållsskolor som startat runt om i landet var just Agnes Sundberg i egen hög person. Hennes engagemang och intresse för skolan och eleverna var och är fortfarande enastående och helt unik. Detta insåg inte bara alla hennes elever och deras föräldrar, utan alla människor som kom i kontakt med henne. Underlaget för boken har inhämtats dels från Gävleborgs regionarkiv och Ljusdalbygdens museums arkiv, dels från en del gamla elever från nämnda kurser som tacksamt bidragit med material. Vidare har Helsingegårdens eget bevarade album för tidningsurklipp och Kungl. Bibliotekets tidningsarkiv använts för att dokumentera vad tidningarna skrev om verksamheten. Det som nämns och omtalas i boken har till stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten dels med ett rikligt bildmaterial som härrör från respektive kurs, dels dokument och faktamaterial. Ytterligare en liten bit av Järvsös, Hälsinglands och Sveriges historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord./Gunnar Bergman

Anders Henriksson, hälsingespelman med rötterna i Järvsö, fortsätter här sin överblick av äldre tiders spelmän i Hälsingland med en sammanställning av spelmän födda under åren 1861–1900. Dessa spelmän växte upp och verkade under ett rörligt övergångsskede, när spelmanstraditionerna, spelmansrepertoaren och spelmansmusikens roll genomgick stora förändringar. En del av spelmännen utgjorde viktiga förmedlare av traditioner och repertoar från spelmansmusikens blomstringstid till senare generationers spelmän. Andra verkade framför allt som förnyare, som skapade nya spelstilar, ny repertoar och ny spelpraxis anpassad till spel på estrader och inom den framväxande spelmansrörelsens ram. Boken är uppbyggd som ett spelmanslexikon och omfattar 454 personer verksamma i olika delar av Hälsingland. För varje person ges kortfattad biografisk information, kompletterad med kortfattade uppgifter om släktband till andra spelmän och personens verksamhet som spelman, ifall sådana föreligger. Sammanställningen bygger på en genomgång av ett stort antal skriftliga källor samt redovisningar av muntliga uppgifter, däribland anteckningar från intervjuer med spelmän och bygdeforskare från 1950-talet och framåt och folkminnesuppteckningar insända till Nordiska muséet och Uppsala landsmålsarkiv. Biografisk information har främst hämtats ur relevanta kyrkoarkiv.

Helsingegården i Järvsö var ursprungligen en lanthushållsskola. Den startades upp den 1 nov 1918 av Agnes Sundberg, född 1883 i Vansäter i Söderala socken, Hälsingland. I mitten av 2018 började jag efterforska material om Helsingegården. Ju mer information jag hittade desto mer intresserad blev jag. Framför allt var det skolans grundare Agnes Sundberg som fascinerade mig. Hur var det möjligt för henne – en i socknen främmande 34-årig kvinna – att på eget bevåg starta upp en lanthushållsskola här i Järvsö? För ändamålet hade hon köpt en gammal gård i byn Kåsjö som stått öde en längre tid. Bland allt material om Helsingegården som jag så småningom lyckas uppbringa saknades dock mer utförliga uppgifter och information om huvudpersonen själv – Agnes Sundberg. Det verkade som att ingen tidigare gjort efterforskningar för att dokumentera hennes bakgrund. Vem var Agnes, hur såg hennes familj och uppväxt ut? Vilka skolor hade hon gått i och vilka lärare och förebilder hade hon haft? Vilka nu levande släktingar finns det till henne, och har de något sparat som är av intresse för mig? Det var många frågor jag ville ha svar på. Jag ägnade större delen av året 2019 till efterforskningar kring dessa spörsmål. Agnes gifte sig aldrig och fick heller inga barn. Hon hade dock en bror och en syster. Brodern emigrerade till Brasilien, men bosatte sig snart i Argentina. Han dog där barnlös. Systern hette Valborg. Hon gifte sig och fick fyra barn. Av barnbarnen till Valborg var det främst en person som jag ville få kontakt med. Han var 73 år och bodde sedan 30 år i U.S.A. Han hade en del gamla album, men de fanns i hans sommarhus på Tjörn. Jag fick också tips om en 90-årig svärson till Valborg boende i Göteborg som länge varit intresserad av Sundberg-släkten. Sommaren 2019 träffar jag dem bägge två – en lyckträff för mig som släkt- och bygdeforskare. Jag gör även en del efterforskningar i Söderala och Mo socknar. Jag var till byarna Vansäter, Myskje, Söderala och Mobodarna. Här träffar jag tre släktingar till Agnes, två hembygdsforskare och en del andra personer, och från alla fick jag värdefulla bidrag. Information och uppgifter om Agnes Sundbergs skolor, lärare och tidigare arbetsplatser efterforskades och inhämtades genom besök vid Gävle kommunarkiv, Landsarkivet i Uppsala och Riksarkivet i Marieberg. I denna första del om Agnes Sundberg har jag sammanställt lite om dels hennes rötter i Hälsingland, släkt, familj och uppväxt, dels hennes skolor och tidigare tjänstgöringar – tiden före fram till strax innan starten av hennes lanthushållsskola. Det som nämns och omtalas har till stor del åskådliggjorts och visualiserats närmare genom att illustrera texten med bilder, dokument och faktamaterial. En liten bit av Hälsinglands och Sveriges historia har härvid blivit dokumenterad och levandegjord. /Gunnar Bergman

Charlotta Psilander var farmor till min morfar Georg Psilander. Hon föddes 1827 på Ullfors Bruk i Uppland, och var dotter till brukets inspektor. Hon gifte sig med sin kusin som var präst i Öster-Lövsta församling. De fick sex barn varav den yngste föddes postumt 1862. Det var min morfars faster Elma. Henne träffade jag som barn. Hon dog 95 år gammal då jag var 7 år. Det tog över 40 år innan jag blev intresserad att närmare ta reda på vem faster Elma var och hur släktbanden runt henne såg ut. Min mor hade ärvt och sparat gamla brev, vykort och annat från Charlotta, hennes barn och barnbarn som sträckte sig från 1860 fram till hennes död 1918. Jag har nu dokumenterat denna spännande ”brevskatt”. Texten är rikt illustrerad med tidstypiska bilder, mestadels från privata arkiv. Charlotta är begraven på Tierps kyrkogård. På hennes gravsten står: “Kristus mitt liv, döden min vinning”/ Författaren.

Natten den 15–16 december 1891 utsattes min fädernegård Ol-Lars i byn Bondarv, Järvsö, för en fräck inbrottsstöld. Saker till ett värde av över 1000 kr stals – ett ganska stort belopp om man betänker att 1000 kr då motsvarar betalning för lika lång arbetstid som 1 miljon kr idag mätt med löneindex för en manlig industriarbetare. Inbrottet kunde genomföras obemärkt då allt husfolk fortfarande var kvar i gårdens bodeland i Sörby. Hemmagården stod således helt tom på folk. Varken gjorda efterlysningar om stöldgodset i landets Polisunderrättelser eller utfästelse av hittelön åt den som kunde skaffa bindande bevis å stöldens förövare gav något resultat. Men några månader senare i början av maj 1891 får den blivande mågen i Ol-Lars, Per Persson, se en yngre man på samhället iförda ett par byxor som igenkändes vara hans. Mannen var 24 år, hette Per Trolin och kom från Norrsäljesta. Han häktas och rannsakas men inget mer än byxorna, en söndersprättad väst och ett blå-vitt täcke återfanns av stöldgodset. Länsmannen trodde att det stulna hade förts till någon av Järvsö grannsocknar för omarbetning. Men en del saker skulle möjligen än idag kunna identifieras genom märkningen som gjordes med gårdens s. k. bomärke. Var finns tjuvgodset idag? Här återges allt vad man vet om stölden, polisarbetet och tjuvarna. Ett litet stycke svensk kriminalhistoria har tagits fram ur gömmorna – ett ”cold case” – och en liten bit av Järvsö sockens historia har blivit dokumenterad och levandegjord/Författaren

Natten mellan den 16 och 17 november 1887 ägde en stor juvelkupp rum å Westerdahls guldsmedsbutik på Drottninggatan 47 i Stockholm. Den utfördes av Ernst Aspelin, en mycket skicklig yrkestjuv, som kunde dyrka upp alla typer av lås. Detta i en tid då utbrytarkungar som Houdini ännu var barn. Aspelin lyckades forcera tre låsta dörrar in till butiken utan att lämna några som helst spår av inbrott. Huvuddörren var försedd med ett amerikansk patentlås som enligt polisens anlitade experter skulle vara omöjligt att öppna utan nyckel. Det fanns bara en sådan, och den hade föreståndaren guldsmeden Erasmus Lindeström. Vad tror ni händer? Jo, polis och åklagare tar för givet att det är nyckelinnehavaren Lindeström som själv, eller i maskopi med någon, utfört kuppen. Han blir därför ”dömd på förhand” och behandlad som en tjuv, trots att han är oskyldig. Det blir inte lätt för honom att bevisa sin oskuld. Turligt nog får polisen efter en dramatisk jakt på Stockholms gator fatt i den fint klädde revolverförsedda mannen som ett par timmar tidigare försökt att sälja en misstänkt stulen guldring till en pantlånare. I fickorna hos mannen finner man kodskrivna brev med kopplingar till Järvsö. Detta blir starten på en spännande fortsättning som till slut leder till att kuppen klaras upp. Men det blir ett högt pris som den oskyldige Lindeström får betala, och något skadestånd medges honom inte i efterhand. I samband med min släkt- och bygdeforskning i Järvsö upptäckte jag år 2002 en notis i Gefleposten från den 1 mars 1888, att en man från Järvsö blivit gripen av Kronolänsman Kjellbom för inblandning i en kupp mot Westerdahls guldsmedsbutik i Stockholm. Allt lät mycket spännande och jag ville veta mer om detta. Men det tog ytterligare ca 14 år att hitta, tyda och sammanställa allt material för att kunna dokumentera hela historien från början till slut. Ännu ett stycke svensk kriminalhistoria har därmed kunnat lyftas fram ur gömmorna. Efterforskningar gjordes också för att finna nu levande ättlingar till Westerdahl och Lindeström. Jag träffade Lena Skördeman, ett barnbarn till Westerdahl, och Margit Säfström, ett brorsbarnbarnsbarn till Lindeström. Det var fantastiskt att på detta sätt få knyta ihop händelserna kring den 130 år gamla guldkuppen med nutiden. Men vad hände sen med den skickliga yrkestjuven Aspelin, och med bonden Olof Göransson i Järvsö som hade planer på att öppna en guldsmedsaffär i sin hemtrakt med Aspelin som leverantör av varor? Det får man svar på i boken./Författaren