Nordiska museets handlingar – serie

Idag betraktas textilt hantverk som något typiskt kvinnligt. Men i ett historiskt perspektiv är det viktigt att betona komplexiteten i arbetsdelningen mellan skräddare och sömmerskor. Med utgångspunkt i olika museers föremålssamlingar undersöker Pernilla Rasmussen i sin doktorsavhandling vad som hände med arbetsdelning och tillverkningsteknik när den kvinnliga modedräkten förändrades under decennierna runt sekelskiftet 1800. Perioden präglades av stora omställningar. När aristokratins tid var slut och borgerligheten tog över växte en ny syn på manligt och kvinnligt fram. Den kvinnliga modedräkten och dess tillverkning kan skrivas in i den processen. Skräddaren, sömmerskan och modet ökar förståelsen för ett hantverks koppling till kulturella och samhälleliga förändringar. Boken visar hur sömnadsarbetets organisation inverkade på möjligheterna till teknisk utveckling och hur tekniken fick konsekvenser för vem som gjorde vad. Det arbete skräddaren eller sömmerskan faktiskt utförde hade också betydelse för omgivningens syn på hantverket och utövaren.

Textila tolkningar handlar om en grupp inredningstextilier tillverkade i Halland på 1700- och 800-talen. Idag ingår de i en museisamling. Mötet med hängkläden, drättar, lister och takdukar i deras nutida sammanhang väcker många frågor: Hur har de tillverkats? I vilka olika sammanhang har de brukats? Vad har de betytt för de människor som hanterat dem i olika tider och rum? I Anneli Palmskölds doktorsavhandling ger textilierna också svar, ibland nya och oväntade.

När det svenska folkhemmet började byggas under mellankrigstiden utgjorde arbetarminnen en av byggstenarna. Nordiska museet inledde sin stora insamling av minnen 1945. Från slutet av tjugotalet publicerade Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap arbetarmemoarer. Med minnena från den fattiga och otrygga arbetartillvaron i början av seklet skapades en stor berättelse om det tidigare klassamhälle som v

Alla kan måla men vi har det som yrke - det är utgångspunkten för en ny doktorsavhandling i etnologi om färg och måleri som materialitet, kropp och estetik. Här beskrivs ett fält där yrkesmålare, färgarkitekter, färgproducenter, byggnadsvårdare och amatörer konkurrerar om tolkningsföreträdet. Ett fält där det är skillnad mellan att säga rulle och roller, att tala om grön umbra eller NCS 2005-G20Y och där det pågår ett intrikat spel mellan underarbete och yta. Att bekänna färg handlar om modernitet, maskulinitet och professionalitet. Med bokens titel riktas blicken mot hur färg på olika sätt symboliserar smak och status, skapar amatörer och professionella, definierar kön, klass och nationalitet med relationen till det förflutna som en ständig resonansbotten. I en vidare mening är avhandlingens syfte att belysa färg och måleri som ett sådant ständigt tolkat och omtolkat fenomen, med makt att skapa och förändra människors villkor och relationer. Avhandlingen inleds därför med en historiskt orienterad analys av yrkesmåleriet i Sverige: det tidiga 1900-talets integrerade måleri med verkstaden i centrum, efterkrigstidens separerade moderna måleri med miljonprogrammets estetik och teknik som norm och det traditionella måleriet placerat på museum samt det sena 1900-talets rekonstruerade måleri, då kulturhistorisk byggnadsvård blivit såväl en folkrörelse som en maktfaktor i samhällsplaneringen. I en snävare mening är avhandlingens syfte att utifrån dessa förutsättningar analysera och gestalta byggnadsmålarnas arbete vid ett större renoveringsprojekt. Byggnaden ifråga, Enskede skola i södra Storstockholm, har stort kulturhistoriskt värde, men renoveringen skedde huvudsakligen med moderna material och metoder, vilket åstadkom möten, kompromisser och konflikter mellan verksamhetsfältets olika aktörer och skilda normsystem. Hur detta fortlöpande kom att gestaltas genom olika materiella, kroppsliga och estetiska praktiker utgör avhandlingens centrala problemområde. Måleriets villkor formas på många håll i samhället. Nu när både 1900-talet och renoveringen av skolan har blivit historia ställs avslutningsvis frågan om relationerna mellan måleriets aktörer idag är på väg att förändras.

Könsskillnadens estetik? Om konst & konstskapande i svensk hemslöjd på 1920- & 1990-talen. Vad spelar det för roll om ett verk kallas konst eller hemslöjd? Den organiserqade hemslöjden har under loppet av förra seklet på olika sätt kunnat erbjuda en plats för möten i skapande verksamhet mellan professionella utövare och amatörer. Verksamheten har till stora delar varit kvinnodomi- nerad och den har försigått i en halvoffentlig sfär -mitt emellan hemmet och de offentliga institutionerna. Vem som fått sätta sitt namn på hemslöjdsprodukten är betydelsefullt: i efterhand har vi kunnat se att det gör skillnad om verket är gjort av en kvinna. I sin doktorsavhandling behandlar Johanna Rosenqvist förutsättningarna för konst och konstskapande i hemslöjden i Sverige under 1900-talet. Hon undersöker inte bara visuella aspekter utan även verkens och verksamhetens kontext med misstanken att allt kan inordnas i ett estetiskt förhållningssätt som är färgat av föreställningar om könstillhörighet. Hon diskuterar om, när och hur hemslöjd har kunnat kallas konst, samt vad det har funnits för möjligheter för enskilda konstnärligt utbildade personer att verka inom hemslöjden. Hon granskar normer och föreställningar om kön och konst i två olika hemslöjdsföreningar, under två olika tidsperioder. Är skillnaden mellan konst och hemslöjd i själva verket ett uttryck för könsskillnadens estetik?

I mitten av 1800-talet revs vallarna vid Vadstena slott. Idag omsluter vallar åter Vadstenas borggård. Under de 150 år som gått mellan vallarnas rivning och återinvigning har såväl Vadstena som andra vasaslott restaurerats och förändrats till de byggnader vi känner idag. Restaureringarna har skett inom ramen för en offentlig diskussion och organisation. Hur har argumentationen kring bevarande av vasaslotten som kulturarv etablerats och förändrats? Vad säger gestaltningarna om offentlig historiesyn och synen på slotten som uttryck för renässansens konst och arkitektur under olika tider? Mia Geijers doktorsavhandling handlar om hur några av landets mest välbekanta historiska byggnader etablerats som nationella monument och formats till ett nationellt kulturarv.

Åtskilliga postiljoner, brevbärare, postexpeditörer och postkassörer har burit Postens kläder och igenkännings tecken sedan 1600-talet. Kanske är vi mest förtrogna med högmodernitetens manliga statstjänsteman i mörk blå uniform med förgyllda knappar. Med byråkratiska och disciplinära strategier har Postverket format och omformat klädedräkten i syfte att skapa lojala och dugliga medarbetare. Uniformen har gjort bäraren stolt över tjänsten i staten. Samtidigt har tjänstetecken och gradbeteckningar konstruerat hierarkier med en särskilt markerad gräns mellan manligheter på överordnad och underordnad nivå. Men maktutövningen har inte varit möjlig utan motstånd och kritik. Det hör till uniformens karaktär att den konkurrerar med bärarens identitet. Uniformella förhandlingar handlar också om dagens postkläder funktionella och sportiga eller strikta och säljande. Boken synliggör skillnader och likheter mellan olika tider. Analysen av förhandlingarna mellan makt och människa är bokens kärna. Marianne Larsson är etnolog. Uniformella förhandlingar är hennes doktorsavhandling. Som doktorand har hon varit knuten till Nordiska museets forskarskola.

Sverige har en lång tradition av statlig byggnadsreglering. Överintendentsämbetets bildande runt sekelskitet 1700 kan ses som en strävan att knyta det statliga fastighetsinnehavet och det statliga byggandet till centralmakten. Omvandlingen av myndigheten 1818 gav uttryck åt en ny tids syn på statsmakten. Som överordnad instans för landets byggnadsväsende och genom kopplingen till Konstakademien fick Överintendentsämbetet en särställning i den svenska stats förvaltningen en tudelad roll som både konstnärligt ledande organ och centralt ämbetsverk. Arkitektoniska visioner under statligt förmynderskap fördjupar bilden av Överintendentsämbetets organisation och praktik under perioden 18181917. Fyra ämbetsarkitekters samlade insatser, exemplifierade av kända och mindre kända byggnader i hela landet, ger en representativ bild av verksamheten under närmare hundra år. Snäva samhällsekonomiska ramar kunde medföra att ämbetets konstnärliga och kreativa uppgifter underordnades krav på effektivitet och sparsamhet, men de stilideal som ämbetet initierade fick ändå ett stort genomslag. Boken lyfter fram ett stycke svensk arkitekturhistoria vars betydelse för landets bebyggelse knappast kan överskattas. Cathrine Mellander är arkitekturhistoriker. Arkitektoniska visioner under staltig förmynderskap är hennes doktorsavhandling.

Vid sekelskiftet 1900 klädde sig nästan alla män i kostym, som då var det senaste inom herrmodet. Män i kostym framstod som moderna. De kunde ge ett enhetligt intryck men skillnaderna var ändå stora mellan exempelvis en skräddarsydd kostym och en konfektionstillverkad. Ytan var både enhetsskapande och särskiljande och ytan gick att variera. I sin doktorsavhandling studerar Anna Hedtjärn Wester porträtt av tre grupper av män prinsar, konstnärer och tegelbärare. Bilderna ses som iscensatta framträdanden och betydelsen av de ytliga variationerna i kostymernas kvalitet, material, färg och form har kopplats samman med de män som bar dem. De tre gruppernas förhållningssätt till kostymen var relaterad till samhällspositionen, men i sättet att klä sig fanns också individuella strategier för att hantera både utanförskap och tillhörighet i det moderna samhället. Kostymen var mångtydig och kunde signalera flera olika maskulina ideal och manligheter. Avgörande för vad kostymen signalerade var vem mannen i kostymen var, hans grupptillhörighet och personliga stil och smak.

Vardagen och de breda folklagrens liv under äldre tider hör till det svårutforskade. Kunskap om medeltidens materiella värld måste sökas i spridda detaljer och i många källor. Men genom kartläggningen av små förändringar kan också stora skeenden förstås. Boskapsskötseln under medeltiden är en studie av en både materiell och vardaglig företeelse. Granskningen av källmaterial utgör en stor del av b

Få varor är så älskade som söta produkter och få måltider sägs vara lika hotfulla som den sockerstinna maten. Sockret är samtidigt så alldagligt att det lätt tas för givet, som om det alltid har funnits. Det kan till och med vara svårt att undvika. Men i själva verket är sockret en nymodighet i vardagens kosthåll. Trots att det har cirkulerat som handelsvara i mer än tusen år blev sockerätandet folkligt först på 1900-talet. Sockret är på så vis, paradoxalt nog, både en av de allra äldsta och mest moderna specerierna i våra skafferier. "Socker och söta saker" handlar om hur våra relationer till den begärliga och besvärliga sötman har formats och hur sockret förvärvade sin så självklara position som basvara i butikerna och som medelpunkt på festborden. Här spåras dess roller och funktioner i kosthåll och samhällsliv, från 1800-talets apoteksrum och de högre ståndens umgänge till vår egen tids debatter om alltför söta livsmedelsutbud. Genom att följa sockret i vitt skilda och hittills oanvända källor ges nya perspektiv på sockerkonsumtionen i Sverige. Ulrika Torell är forskare och intendent vid Nordiska museet i Stockholm och har tidigare bland annat skrivit om tobakens och förpackningarnas historia.