Shahzia Sikanders konstnärskap presenterades för första gången för en skandinavisk publik på Bildmuseet våren 2014. Till utställningen producerades katalogen Shahzia Sikander / Parallax med texter av Cecilia Andersson, kurator Bildmuseet, John Zarobell, universitetslektor i internationella studier vid University of San Francisco samt en intervju med Shahzia Sikander av Claire Brandon, doktorand i konst- och arkitekturhistoria vid Institute of Fine Arts, New York University. Förord av museichef Katarina Pierre, Bildmuseet.
Shahzia Sikander utgår från indopersiskt miniatyrmåleri i sitt arbete men utmanar dess strikta regler genom format, animation och samarbeten med andra konstnärer. Den flerkanaliga videoinstallationen Parallax bygger på hundratals målningar som har animerats digitalt. Den handlar om Hormuzsundet, om handel och sjöfart, och särskilt om olika stormaktsväldens dramatiska maktkamper i området genom historien. Verket innehåller musik och poesi som konstnären producerat i samarbete med kompositören Du Yun och tre poeter från Sharjah.
Shahzia Sikander (f. 1969)är utbildad vid National College of Arts i Lahore, Pakistan och Rhode Island School of Design. Hon har utvecklat ett helt nytt och kritiskt laddat förhållningssätt till miniatyrmåleriets otidsenliga genre samtidigt som hon använder kulturella och politiska gränser som en utgångspunkt för diskussion och intervention.
Utdrag ur utställningskatalogens intervju med Shahzia Sikander: ”Medan jag körde fokuserade jag på de sinnliga upplevelserna, den intensiva hettan, det skarpa ljuset, närheten till vattnet och sanden, och hägringar. Det låter kanske abstrakt men det finns en metod i galenskapen. Jag filmar, skissar, fotograferar och sedan tecknar jag från scratch. Även mina mest detaljrika miniatyrteckningar och målningar har byggts upp utifrån ”rörelse”, en villkorslös, pågående känsla av rymd och berättelse. Till animationen skannade jag in teckningarna jag gjorde efter researchresorna och drog upp dem i skala. När man förstorar ett par centimeter av en teckning några hundra gånger så upptäcker man en topografi som inte syns med blotta ögat. Man blir överraskad när pigmentet på papperet förvandlas till en plats. Den här processen handlade om hur det osynliga blir synligt; och det var kanske också en metafor för hägringen.”
