Kristina Fjelkestam - Böcker

Grundbok i litteraturvetenskap – historia, praktik, teori är en introduktion till litteraturämnets många och skiftande teorier och praktiker. Den perspektivrikedom som karakteriserar den litteraturvetenskapliga verksamheten i dag har ett antal gemensamma grunddrag eller teman som kan ingå i olika konstellationer och problemområden. I den här boken har skribenterna valt att se närmare på författare, läsare, medier, språk och historia.Varje grundtema ägnas ett kapitel som på så vis också belyser olika aspekter av den litteraturvetenskapliga mångfalden. Författarna visar hur några av de centrala diskussionerna historiskt sett ut kring respektive tema, vad de leder till i praktiken – som metoder – och vilka aktuella teoretiska strömningar som kan kopplas till dem. I slutet på varje tematiskt kapitel får läsaren även förslag på vidare läsning.Grundbok i litteraturvetenskap riktar sig till studenter i litteraturvetenskap på universitet och högskolor och till alla som på något vis söker en introduktion till hur litteraturvetare tänker och går tillväga i sina arbeten.

Det sublimas drabbande storslagenhet hade enligt 1700-talets filosofer en förädlande inverkan på den manlige nationsmedborgaren. Baksidan av denna upphöjda sublimitet, det »dåligt« sublima, beskrevs däremot i kvinnliga termer och avfärdades som något alltför politiskt utmanande, närmast revolutionärt. Hos tre kvinnliga 1800-talsförfattare omstöps dessa två sidor av det sublima till en konstruktiv kraft, när de i sina konstnärsromaner förvandlar estetik till politik. Germaine de Staël lägger det sublima till grund för sin politiska teori om hur samhällelig förändring kan komma till stånd. Fanny Lewald visar hur den sublima ögonblicksbilden kan komprimera det förflutnas förtryck med visionen av framtida emancipation och därmed mana till politisk handling i nuet. Louisa May Alcott populariserar det sublima genom att politisera det sentimentala. Kristina Fjelkestam är lektor i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet.

Kvinnor har i alla tider bidragit till att skapa och forma manlighet. Genom idealbilder och drömmar, fostran och gränsdragningar, kritik och politik har de mejslat fram maskuliniteter och därmed påverkat maktordningarna mellan könen. I "Kvinnorna gör mannen" berättas om manlighet i olika samman­hang från 1500-tal till 2000-tal. Från maktkamper i adelsfamiljer och intriger vid hovet till 1980-talets debatter om mjukismän och dagens Harlequinsex: det är kvinnorna som betraktar och diskuterar männen. Mary Wollstonecraft, Anne Charlotte Leffler och den finska politikern och kvinnosakskvinnan Hedvig Gebhard efterlyser ett nyanserat och visionärt mansideal för att utveckla relationerna mellan kvinnor och män. Hos Fredrika Bremer är den ideale mannen en nödvändig medhjälpare i kvinnans emancipation; i 1800-talets konstnärsromaner träder en manlig musa fram och stöttar kvinnliga huvud­personers skapande. Selma Lagerlöf låter en komplex manlig - eller omanlig - karaktär återspegla sin egen kamp för kontroll över sitt verk, medan mellankrigstidens filmpionjär Karin Swanström gestaltar hedersknyfflar ur arbetarklassen. Forskare inom historia, idéhistoria, film, litteratur och medier visar här hur kvinnors görande av män och maskulinitet är något mer och annat än en tudelad tanke­figur av under- respektive överordning. I förlängningen finns nya infallsvinklar på hur hegemoni och legitimitet uppstår och ifrågasätts, nya bilder av hur kön skapas och kanske nya intressanta manligheter.

Vi lever alla omgivna av ett förflutet som på olika sätt påverkar nuet. Men hur ska vi förstå det förflutnas fortsatta verkan och närvaro i samtiden? Inom historieteori diskuterades länge frågan om vi kan veta något med säkerhet om det förflutna. Men under senare decennier har intresset snarare riktats mot de olika sätt på vilka det förflutna finns kvar och formar de efterkommande. En dåtidsorienterad historieskrivning har fått ge plats åt en som rör sig i relationer mellan olika tidsliga dimensioner. I takt med att den historiska tiden historiseras väcks nya frågor: Är det meningsfullt att tala om en sammanhängande fortskridande tid eller bör vi snarare tänka oss flera parallella, multipla och korsande tider? Hur ska vi förstå historisk tid efter att framstegstanken själv alltmer kommit att framstå som en konstruktion? Frågor om vår egen plats i ett historiskt landskap öppnar för nya sätt att tänka det historiska och att historisera, där genealogiska, arkeologiska, dekonstruktiva, konstellativa och andra former av motläsningar tycks öppna nya och olikartade dörrar till det förflutna, i dess skilda gestalter och verkligheter. "Den historiska tidens former" är den första fristående delen i trebandsverket "Historiens hemvist". Den samlar nitton forskare inom skilda ämnen som behandlar frågor om historiens slut, hemsökelser och gengångare, döda och odöda, postapokalyps och messianism, exil, narrativitet och genealogi, polytemporalitet, anakronism och tidens mångfaldigande. Sammantaget bidrar den till att ge nya kartor över det samtida historiska medvetandet i dess struktur och förvandling. Volymen är redigerad av Victoria Fareld, forskare i idéhistoria vid Stockholms universitet, och Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola, båda knutna till forskningsprogrammet "Tid, minne, representation".

I Ord&Bild nr 4 -18 öppnar vi för extasen, ibland kontrollerad, ibland mer hämningslös. Jenny Högström gör det med dikt, Magnus Haglund följer ABBA genom det svenska 70-talet, och låter ljudbilden krocka med Kerstin Ekmans och Lars Gustafssons romaner från samma tid. Det blir också manliga orgasmer, gatukonst, rapport från en konstbiennal i Dakar, tidspolitik och mycket mer.