Lina Ekdahl - Böcker

Lina Ekdahls nya diktsamling ”Först av allt är gästfriheten” sätter fokus på såväl samhällets som vår egen vilja eller ovilja, förmåga eller oförmåga att välkomna vår nästa. Låter vi oss avbrytas eller är det just där gränsen går, när någon avbryter för en burk honung, ett skämt, en fråga angående husrum, ett glas vatten? Otaliga är de djur som gästar dikterna. Som om en fabel skulle göra allting lättare. Med förrädisk vänlighet och i solidaritetens namn frågar sig dikterna: vad vill du, varför kom du hit, har du med dig lakan?

Med sedvanlig humoristisk närvaro och ett förtvivlat allvar sätter Ekdahl ord på tillståndet i samtiden och kring vårt gemensamma ansvar.

Werner Aspenström (1918-1997) är fortfarande en av våra mest levande poeter, trots att han för länge sedan gått ur tiden. Under årens lopp har många författare låtit sig inspireras av hans strävt bejakande och lågmält ifrågasättande poesi, och stärkts av hans aldrig sviktande humanistiska livshållning.

Werner Aspenströmsällskapet har sedan 2006 årligen delat ut det världsunika priset bestående av den röda molntröjan. Det är också ett rakt igenom jämställt pris. Lika många män som kvinnor har hittills fått en stickad tröja efter modell som Werner själv bar. Samtliga återfinns med egna skönlitterära verk i denna antologi. 

Werner Aspenströmsällskapets skrifter nr 9

Det är något oerhört lekfullt i det Lina Ekdahl och Thomas Tidholm bestämmer sig för att göra. En dikt i veckan, varje fredag ska de skriva till varandra. Det blir förstås dikter som speglar vad som händer i deras liv, men också i våra läsares liv - krig och invasioner, men också julen, en pizza med extra allt från Pizzeria Ferrari eller hur våren ändå står ut med allt, våren är en tålig årstid. Här finns snö och lycka. Sorg och sommar. Det är allt det där som livet liksom är - fåglar och fria fantasier. Men också ankaret ned i en verkligt rejäl vardag.

Det är.

Det blir också en bok om två poeters temperament, om två människors samtal och hur vi liksom faller varandra i talet och kommer närmare varandra och hur läsaren först vill veta vem som skriver vad och sedan inser att det är en röst som talar. Hur var det i Söderköping? visar kanske främst att det är detta att vi är så olika, unika, som gör oss lika.  

Vi är.  

Det är en lekfullhet som är på blodigt allvar. Det är skisser med precision. Det är lycka som står stadigt i sorgen. Det är en sorg som ser glipan i molntäcket. Det är en jul som vet att sommaren kommer. Det är att veta att i morgon kan allt vara annorlunda eller precis det samma. 

Det är erfarenhet av att inget veta. Eller som det står i inledningen av boken:   - Hur det var i Söderköping?   - Har inte varit där ännu. Åker i morgon.

"Varje dikt i samlingen är en dörr på glänt till sitt eget mikrokosmos. Det kan låta plottrigt, men det skapar snarast en tematisk lätthet som gör samlingen tillgänglig och inbjudande, för såväl novisen som den inbitne poesiläsaren. Ett vindlande poetiskt samtal, eller låt säga; en lyrisk yxskaftstango." BTJ, Linda Boodh

"En vänlig bok i modern diktning." Radio Fyris 

Fyrahundrafyrtio år är en lång tid. En era av tid. Exakt hur lång tid det är, det var, är inte så viktigt. Eller så är det mycket viktigt. Att det var en lång tid. Men det är också oerhört tjatigt, detta att ständigt påpeka hur lång tid det var, det är. Hur många år som gått sedan dess, efter de fyrahundrafyrtio åren? Vad spelar det för roll? Det spelar mycket stor roll. Nästan ingen roll alls. Det är det enda som spelar någon roll. Om ett bord är ett bord, om en stol är en stol.

Efter sin senaste bok DIKTSAMLING, som var en bitsk kommentar till samtiden, utkommer nu Lina Ekdahl med sin sjunde diktsamling, som är en trampande, upprepande, drastisk, sorglig, ömsint vandring i denna era av tid. Där ett uppbrott har skett, där bilden är fel, där allt studsar tillbaka. Baka. En vilsen röst rör sig i utkanterna. Hon känner inte igen sina händer, sin längtan, sin humor, sina tankar, sitt sätt att röra sig, sina konturer. Fartyg glider förbi, rönnbär mognar, människor ropar. Att försöka är det enda man kan göra, det vet hon.

Det är ingen resa. Det finns inget mål. Det som finns är bär, bönor, berg, grillad fisk, russin läggs till russin och till slut hittar hon också ett språk. Dillkronor dyker upp. Liksom humor, självömkan, banaliteter och sanningar som inte längre gäller. Det finns ingen lösning. Det finns endast ett pågående liv.

Lina Ekdahl rör sig i den skälvande osäkerheten med sitt konkreta och precisa språk. Där allt synes vara som det är, som det står, för att i nästa stund tippa över, vända på en och samma fläck.