Ola Larsmo - Böcker

Under det senaste decenniet har samtidshistorien blivit radioaktiv. Det går idag att påstå vad som helst om historiska händelser på sociala medier utan att bli motsagd. Som att Förintelsen i själva verket var Sveriges ansvar. Eller att Ukraina överföll Ryssland 2022. Den sortens propaganda får själva verkligheten att svaja. Och historieförfalskningen har blivit ett politiskt vapen. Som flera historiker och specialister på psykologisk krigföring återkommer till är målet med desinformationen inte att i första hand propagera för en viss ideologi eller politisk linje utan att underminera tilltron till fakta över huvud taget. Om inget är sant kan vad som helst vara det. Sverigedemokraternas ihärdiga och tyvärr mycket framgångsrika försök att smutskasta socialdemokraterna i sociala medier och Trumps återkomst till Vita Huset är väl de mest aktuella och mest talande exemplen på det. Vad är då sant? Finns det ens något som heter ”objektiv sanning”? Jodå, det finns gott om viktig historisk forskning, och det går att skilja agnarna från vetet. Om historikerna själva får komma till tals. Men hur ska sådana röster skära genom bruset? Hur ska den ”vanliga läsaren” kunna slå fast vad som faktiskt har hänt? I den här volymen möter vi några av Sveriges mest kända historiker som resonerar om just detta. Vad gör historieförfalskningen med oss? Och vilket är historikernas eget ansvar?

”Om vi ska kunna förstå det som händer idag måste vi bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.”

Ola Larsmos böcker om rasbiologi och svensk flyktingpolitik under andra världskriget, det svenska 1900-talets kanske mest inflammerade och kontroversiella ämnen, har rönt stora framgångar och väckt mycket uppmärksamhet. De är konstant efterfrågade i bokhandeln och hyllade av kritikerna. Nu kommer de i en dubbelvolym som med fördel kan sträckläsas som ett verk. Det handlar om den svenska historiens undanskymda platser, Rasbiologiska institutet, Bollhusmötet, steriliseringarna, och hur eftervärldens brutala hantering präglat dem med missförstånd, fördomar och direkta lögner. I Elva lektioner i svensk historia reder Ola Larsmo ut begreppen och visar hur samma historiska verklighet kan användas för många syften. Obligatorisk läsning för alla samhälls- och historieintresserade.

Ola Larsmo (f. 1957) är författare och litteratur-kritiker. Han debuterade på åttiotalet med Vind-makaren och har sedan dess publicerat flertalet romaner och essäer. Hans senare verk präglas av historiska miljöer med dokumentära inslag, däribland hans hyllade bok Swede Hollow. Ola Larsmo är även en flitig samhällsdebattör och kulturjournalist.

Om Tio lektioner i svensk historia (2021): ”Fler böcker kunde gärna skrivas precis så här: koncentrerat men allmänbildande, kunnigt men drivet av ett iskallt raseri.” Dagens Nyheter

Om Lektion 11 (2022): ”Vidrigt men viktigt – briljant om rasbiologin.” Svenska Dagbladet

I mitten av åttiotalet formligen exploderar den irländska prosan och fram träder en rad intressanta författarskap. I reportageboken Joyce bor inte här längre (1999) får vi möta några av de mest omtalade författarna, som Roddy Doyle, Anne Enright, Joseph O'Connor och Colm Tóibín.

Vi känner alla till namn som Gandhi och Raoul Wallenberg. Men har du hört talas om Wesley Autrey, byggnadsarbetaren som en dag kastade sig framför tåget för att rädda en okänd mans liv? Eller journalisten och samhällskritikern Amira Hass, som flyttade från Israel till Västbanken för att rapportera om och dela de ockuperade palestiniernas vardag.

Vad har dessa människor gemensamt med franska flyktingsmugglare under andra världskriget och medborgarrättskämpar i amerikanska Södern? Alla har de valt att med det egna livet som insats ta ställning för det man anser är viktigt och rätt. Alla är de hjältar.

101 historiska hjältar är Ola Larsmos och Brian Palmers engagerade och dramatiska porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter runtom i världen.

"OBJEKTIVT sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse, är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda." - Genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle 1937.

De intellektuellas förräderi? handlar om sympatier för den tyska nationalsocialismen bland svenska intellektuella. Dessa akademiker på universiteten eller inom de akademiska professionerna, författare, konstnärer och journalister, var oftast inte organiserade nazister. Däremot engagerade de sig i nazismen närstående organisationer och publikationer, eller samarbetade på andra sätt med Nazityskland. Med objektiviteten som ammunition deltog de i ett vetenskapens och kulturens propagandakrig för att förstärka Tredje rikets legitimitet.

Trots omfattande forskning om perioden är de intellektuella "tyskvännerna" fortfarande ett försummat kapitel i svensk historia. De frågor boken behandlar utgör också en ideologiskt minerad terräng. Problematiken med gränsdragningen mellan vetenskap och politik, och om anspråk på objektivitet i det offentliga samtalet, har inte försvunnit utan är ständigt aktuell.

Innehåll: Maria Björkman, Patrik Lundell & Sven Widmalm, "De intellektuellas förräderi?" Andreas Åkerlund, "Vilhelm Scharp - tyskvän, nationalist och antinazist?" Sven Widmalm, "Vetenskap som propaganda. Akademiska kontakter mellan Sverige och Tyskland under Tredje riket" Birgitta Almgren, "Svenska universitet - mål för nazistisk kulturpolitik" Maja Hagerman, "Svensk rasforskning och den nazistiska världsbilden. Herman Lundborgs vänskap och utbyte med ledande rashygieniker i Nazityskland" Maria Björkman, "Ras, vetenskap och objektivitet. Några lojaliteter hos Folke Henschen" Olof Ljungström, "'När ett helt folk drivits i landsflykt'. Gösta Häggqvist och flyktingfrågan vid Karolinska institutet" Henrik Rosengren, "Mellan kulturpolitisk anpassning och estetiska objektivitetsideal. Musikkritik och musikpolitik i Dagsposten 1941 till 1945" Bibi Jonsson, "Rütger Essén och de släckta metropolerna" Benjamin G. Martin, "Svensk film i Hitlers Europa. Nationell filmindustri och internationella nätverk" Patrik Lundell, "De välvilligas rationalitet. Objektivitetsideal och mediekritik inom Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938 till 1958" Ola Larsmo, "Det svarta nätet. Om unghögern, Sveriges nationella förbund och Sverigedemokraterna" Johan Östling, "Nya nyanser av brunt. Utblick över ett forskningsfält"

Det här är berättelsen om Knut Oscar Broady, en svensk emigrant vars livsöde placerade honom mitt i ett stort antal avgörande ögonblick i såväl svensk som amerikansk historia.

När jag gjorde research kring Swede Hollow snubblade jag över ett otroligt spännande emigrantöde, som också blev en nyckel till det moderna Sverige. Knut Oscar Broady föddes som utfattig pojke i Uppsala, hörde till den första vågen av utvandrare och han förlorade allt under resan till det nya landet. På väg mot sin undergång i New York mötte han Gud och fick en kallelse: att slåss mot slaveriet. Detta ledde Knut Oscar Broady ut på inbördeskrigets slagfält, däribland Gettysburg. Han tycks vara överallt under de dramatiska år som formar såväl Lincolns USA som folkrörelsernas Sverige.

Ola Larsmo (f. 1957) är författare och litteratur­kritiker. Han debuterade på åttiotalet med Vind­makaren och har sedan dess publicerat flertalet romaner och essäer. Hans senare verk präglas av historiska miljöer med dokumentära inslag, däribland hans hyllade bok Swede Hollow. Ola Larsmo är även en flitig samhällsdebattör och kulturjournalist.

Är det herrn som är doktor?

Uppsala på 1880-talet. Han har nyss blivit extra ordinarie assisterande stadsläkare och det åligger honom att ha uppsikt över stadens ­offentliga kvinnor. En gång i veckan under­söker han dem och ibland patrullerar han nattetid gatorna tillsammans med en poliskonstapel för att se till att de inte stör ordningen. Allt ska skötas med största möjliga diskretion. Men när en av de unga kvinnorna vädjar till honom om hjälp förmår han inte neka henne den. Han går över en gräns, och en tystnad börjar breda ut sig kring honom vart han går i staden och mellan honom och hans hustru.

Ola Larsmos roman levandegör en brytningstid i vår historia genom att på nära håll följa en människa som inte är hemma vare sig i det gamla eller det nya men är tvungen att följa sitt samvete. Och parallellt med berättelsen om den unge stadsläkaren löper den unga kvinnans historia.

"Jag vill inte tjäna" är en lågmäld men intensiv berättelse där Larsmos intresse för historien och samhällsutvecklingen på ett lyckligt vis samspelar med hans förmåga att skapa levande gestalter som dröjer sig kvar i läsarens med­vetande.

Jag vill inte tjäna är en mycket fin roman, ­kanske den bästa Larsmo har skrivit, med en grundton av energisk melankoli och sträv ­empati. Expressen om Jag vill inte tjäna

En fascinerande roman som med total närvaro i varje ögonblick framkallar ett häpnads­väckande levnadsöde. Borås Tidning om Översten

Ola Larsmo har skrivit en lysande och gripande roman. Dagens Nyheter om Swede Hollow

För en tid sedan talade jag med en journalist med rötterna i Kosovo och med egna minnen av det kriget.

När era politiker börjar tala om historien ska ni vara på er vakt, sade han, de har alltid en avsikt.

På senare år har vi i Sverige sett prov på sådant politiskt historiebruk. Många minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet där man försökte framställa socialdemokrater och liberaler som nazister. Småningom började andra politiker till höger att ta efter. Kan man påstå lite vad som helst om Sveriges agerande under andra världskriget och bli trodd?

Tydligen. Är det rätta sättet att bemöta sådan propaganda att måla en lika grund motbild? Knappast.

Vill man förstå de moraliskt avgörande ögonblicken under kriget måste man inse att det inte fanns ett enda Sverige, utan att det då som nu pågick en strid mellan olika människor och grupperingar. Den kampen utkämpades såväl på folks arbetsplatser som i samlingsregeringen, i pressen, på universiteten och i folkrörelserna. Men vi har suddat ut halva historien. Idag tycks vi inte längre minnas dem som ville hjälpa flyktingar eller tog risker för att berätta vad som pågick ute i Europa. Vi måste bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.

Ola Larsmo (f. 1957) är författare, litteraturkritiker och samhällsdebattör.

I år skulle det svenska rasbiologiska institutet ha fyllt hundra år. Om det hade funnits kvar. Det lades ned 1958och med tiden har en rad felaktigheter och missförstånd kommit att prägla dess eftermäle.

Sverige var ett av de länder där detta tänkande fick fäste – vad man än kan höra var landet inte först och inte värst,men vi har ansvar för vår egen historia och de spår som lever kvar. Ola Larsmo följer upp framgångarna med förra årets Tio lektioner i svensk historia och fortsätter att vända på stenar i det svenska historiemedvetandet. Detär intressant att se hur rasbiologin växer fram. Men också hur värderingarna sedan ändrades och en demokratisk humanism växte fram. Om vi ska kunna välja rätt väg i framtiden måste vi också veta var vi kommer ifrån.

För en tid sedan talade jag med en journalist med rötterna i Kosovo och med egna minnen av det kriget.

När era politiker börjar tala om historien ska ni vara på er vakt, sade han, de har alltid en avsikt.

På senare år har vi i Sverige sett prov på sådant politiskt historiebruk. Många minns Sverigedemokraternas propagandafilm inför förra valet där man försökte framställa socialdemokrater och liberaler som nazister. Småningom började andra politiker till höger att ta efter. Kan man påstå lite vad som helst om Sveriges agerande under andra världskriget och bli trodd?

Tydligen. Är det rätta sättet att bemöta sådan propaganda att måla en lika grund motbild? Knappast.

Vill man förstå de moraliskt avgörande ögonblicken under kriget måste man inse att det inte fanns ett enda Sverige, utan att det då som nu pågick en strid mellan olika människor och grupperingar. Den kampen utkämpades såväl på folks arbetsplatser som i samlingsregeringen, i pressen, på universiteten och i folkrörelserna. Men vi har suddat ut halva historien. Idag tycks vi inte längre minnas dem som ville hjälpa flyktingar eller tog risker för att berätta vad som pågick ute i Europa. Vi måste bli bättre på att förstå den sammansatta dåtiden, lika komplex som den tid vi själva lever i.

Ola Larsmo (f. 1957) är författare, litteraturkritiker och samhällsdebattör.