Arkitekter och arkitektfirmor

I den fjärde boken i serien om Wingårdhs villor är det dramatik från början. Gert och Karin Wingårdh köper torpet Äggdal, beläget mitt på en strandäng i naturreservatet Tofta utanför Göteborg. Det är en känslig plats med anor. Skyddad kulturmiljö. Vad ska Wingårdh hitta på här? Det undrar lokalpressen, grannar och politiker. Oron ligger tät över Lycke Socken, detta natursköna område sydost om Marstrand. Vad ingen vet är att här planerar Gert och Karin att rita och realisera sina egna drömma. Exakt hur det ska gå till vet inte ens paret själva. Det är mycket att ta hänsyn till. Strandskyddet, kulturmiljön, djur, människor och de egna visionerna. Gerts oberäknelighet. Karins starka vilja. Vad kan man tumma på för att få igenom bygglovet?

Historien är en berättelse om att ta ut svängarna, tänja på gränserna och utmana. Om lusten att forma och att upptäcka nytt. Om att rita och bygga ett alldeles vanligt (nåja), rött torp och fylla det med liv. Det här är berättelsen om hur allt gick fel, men kanske också helt rätt?

Karin och Gert Wingårdh är bägge arkitekter och utbildade vid Chalmers i Göteborg. De lever och ritar tillsammans sedan 1990. Karin är mer praktisk, fixar fel och byter proppar, Gert drömmer lite mera. Karins händer formar djurhuvud i papier-maché och flödar fram storskaliga akvareller. Gert formulerar ord, ibland direkt framför kameran i SVT:s serie Husdrömmar och ibland, som här, på papper. Tillsammans har de ritat ett tjugotal villor.

Andra böcker i serien: KristinaSandHansson

Perioden 1909–1931 blev avgörande för arkitekten Gunnar Asplund. Det var då han lade grunden till sitt livsverk. I den guldålder i svensk arkitektur och formgivning som brukar kallas Swedish Grace gick han i spetsen. Med Stockholms stadsbibliotek, Skogskapellet på Skogskyrkogården, Villa Snellman, Tingshuset i Sölvesborg och Stockholmsutställningen 1930 blev han en föregångare både i Sverige och övriga Norden. 

Asplund lämnade ett rikt kulturarv till eftervärlden. Det speglar också en turbulent tid med världskrig, bostadskris, hungerkravaller och spanska sjukan som spreds snabbt i kaserner och trånga lägenheter. Byggnaderna formades i takt med demokratisering och modernitet och spänner över ett brett fält – från nödbostäder och begravningskapell till feststämd biograf i det glada 20-talets tecken.

Detta pionjärarbete är rikt illustrerat med fotografier, ritningar och skisser. Läsaren får följa Gunnar Asplunds arbete med olika projekt utifrån tidens villkor. Fram växer bilden av en mästerlig arkitektur som åskådliggör vår moderna historia.

Boken skildrar Ferdinand Bobergs rika bidrag till arkitektur, design av möbler och konstföremål, etsning och akvarell. Den fördjupar bilden av den ovanliga personen, uppvuxen i Norbergs gruvsamhälle, gift med konstnären Anna Boberg.

Ferdinand Boberg stod i spetsen för det moderna genombrottet inom arkitekturen vid förra sekelskiftet. Han bröt med kopierandet av historiska stilar. Husen skulle vara rationellt uppbyggda med den inre funktionen som utgångspunkt. Behoven styrde rumshöjder, ljuset bestämmer fönstrens former och placeringar. Ett trapphus fick gärna synas i fasaden. Det var en arkitektur för den moderna industrialismen med stora hallar för generatorer och ångmaskiner med höga skorstenar. Men också konsthallar, villor och varuhus. Till funktionen räknade Boberg också dekorativa inslag både invändigt och utvändigt. Ibland lekfulla, som en dekor av glödlampor eller mynt, brevduvor och posthorn. Eller så kunde han hämta motiv från naturen, som tallbarr, eklöv, rosor, möss, salamandrar. Utställningsbyggnaderna som skulle locka publiken för en sommar kunde få polkagrisrandiga minaretlikande torn. Hans fönsterlösa konsthallar hörde till sin tids modernaste byggnader. Och Boberg hjälpte till med att fylla husen med moderna möbler och det senaste inom konsthantverk i keramik, glas och silver. Han rörde sig mitt i jugend- och art nouveau epoken, även om Boberg inte riktigt ville räkna sig dit. När NK stod klart lämnade han arkitektyrket för att skildra svensk och internationell arkitektur i bild, nyfiken på allt, både nytt och gammalt.   

Till Bobergs kända byggnader hör brandstationen i Gävle, gas- och elektricitetsverken vid Värtan i Stockholm, Rosenbad, de forna Centralposthusen i Stockholm och Malmö, LO-borgen, prins Eugens Waldemarsudde, Thielska Galleriet, 1897 och 1909 års utställningar i Stockholm. Baltiska utställningen i Malmö 1914 symboliserade slutet på jugendepoken i och med utbrottet av första världskriget. 

Det är en kamp. Varje uppdrag en tävling. Femtio år av uppgivenhet och gudomlig lycka. Känslan av att hitta idén. Tanken som bär. Stafettpinnen som tidigare generationer överlämnar och som till varje pris skall föras vidare. Hinderbanan som måste besegras.

Gert Wingårdh beskriver femtio år som arkitekt. Att vilja fram byggnader, att skapa livets ram, både in och utsida. Att vilja göra skillnad.

På vägen noteringar från världens bästa tid. Det bekymmerslösa sextiotalet, det röda sjuttio, det festande åttio och det avslutande nittiotalet. Borgarklassens diskreta charm. Allt slutar i tjugohundratalets vilsenhet? Behövs arkitektur, konst eller rentav människor?

Gula fläcken är Gert Wingårdhs memoarer.

"Språket är målande och berättelsen är välskriven, spännande och dramaturgiskt upplagd. Boken är endast sparsmakat illustrerad med arkitektens egna skisser. … Materialet bör tilltala en bred läsekrets med intresse för arkitektur och skildringar av människoliv. Helhetsbetyg: 4."

BTJ

Villa Hansson är Gert Wingårdhs första hus. Och herr Hansson som beställt huset litar på honom till hundra procent. Det här ska bli något helt nytt, aldrig tidigare skådat. Men den unge arkitekten är helt oprövad och djupt okunnig. Allt bäddar för en total katastrof.

Året är 1977. Gert Wingårdh säger upp sig från tryggheten och startar Gert Wingårdh Arkitektur. Han är ung, oerfaren och på språng ut i livet som arkitekt. Nu ska han äntligen få designa sitt allra första hus. Det blir en personlig resa från en svensk västkust i dimma till det sublima zen i Japan och retur. Alltid på gränsen till katastrof.

Detta är den tredje delen i serien om Wingårdhs villor. Nu handlar det om HANSSON. En härligt naken och generöst skriven bok, lika mycket en sorts biografi, härligt transparent, som en tidsresa från trångboddhetens trettiotal till funktionalismens ordning och reda. Var sak på sin plats.

Formen är precis som SAND och KRISTINA bilderbokens med osminkade autentiska bilder så som vardagen kan te sig. Vi får ta del av illustrationer, bygglov och relationsritningar likt de vi möter i byggprocessen. Allt är på riktigt.

Ur boken

"Villan ska vara minst nittio tatami stor. En tatami är en mjuk (nja) matta av ris- och halmstrån innesluten i en träram. Det är människans mått som styr. En sovande människa ska få plats på en matta. Över tid har måttet stannat på 180 x 90 centimeter. I traditionella hus i Japan anges ett rums storlek ofta i antalet tatami. Ett litet rum är tre mattor 2,7 x 1,8 = 4,86 kvadratmeter. Det är två moduler bredvid varandra och en på tvären. Sedan kan det bli hur stort som helst. All planering är ett pussel av två aviga och en rät. Kanterna av mörkt trä, kontrasterar mot risstrånas beige ton. Grafiskt tydligt, små avvikelser och lika i alla hem. Det är inte exakt så herr Hansson vill ha det, men kan jag nytolka?"

Gert Wingårdh berättar om sina nollföreläsningar på Chalmers där han är hedersdoktor. Eleverna sitter på regissörsstolar ordnade i en halvcirkel. Han brukar be dem att följa hans exempel. De följer honom noga med blicken medan han lyfter den lilla pappmuggen med vatten över sitt huvud. Plötsligt vänder han den upp och ner och de ynka dropparna rinner in innanför hans svarta t-tröja, söker sig via ryggen till byxans linning. Hittar in under kalsongerna och ibland hela vägen ned till foten och sockan.

Exemplet visar, som Gert skriver: Arkitektur handlar ytterst om att hålla vattnet ute.

Andra böcker i serien: Kristina Sand Äggdal

Isak Gustaf Clason var en av Sveriges mest inflytelserika arkitekter kring sekelskiftet 1900. Om detta vittnar alla de byggnader som han ritat och restaurerat, och som än i dag beundras för sin skönhet. Hans kanske mest kända verk är Nordiska museet, som han arbetade med under 17 år, från skiss till färdig byggnad. Clasons arkitektur baseras på ett metodiskt arbetssätt med tydliga och detaljerade ritningar. Det var hans övertygelse att en tydlig viljeyttring, präglad av konsekvens och logik, måste genomsyra varje byggnad från helhet till detalj.

Under en lång bildningsresa till Frankrike, Spanien och Italien 1883 1886 fann Clason nya förebilder, som smälte samman stilelement från olika tider och kulturer. Breven och anteckningarna som Clason skrev under sin grand tour speglar hans starka personlighet och hans förmåga till kritiskt iakttagande. Pennan och penseln var hans redskap för att fånga och analysera arkitekturen i dess sammanhang. I denna rikt illustrerade bok återges, förutom ritningar, en lång rad av hans skisser, teckningar och akvareller.

Inspirerad av alla intryck under resan började Clason ifrågasätta de dominerande strömningarna på hemmaplan och vända upp och ner på nystilarnas regelbok. I sin gärning som arkitekt kom han senare att knyta samman nationalromantiken med stormaktstidens gestaltningstradition. Han skapade vackra, välbyggda hus i hållbara, äkta material hus som väckte uppmärksamhet och snart blev stilbildande för en ny generation arkitekter.

Kerstin Barup är arkitekt, tidigare professor i bebyggelsevård vid Lunds tekniska högskola samt professor i restaureringskonst vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Idag är hon visiting professor i arkitektur vid Downing College, Cambridge University.

Mats Edström är arkitekt, tidigare professor i arkitektur vid Lunds tekniska högskola och professor i byggnadsvård vid Arkitektur- og Designhøgskolen i Oslo. Tillsammans driver författarna Barup & Edström Arkitektkontor AB, med bas i Flyinge i Skåne.