Visar resultat för..."gammal historia"

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Järnet förändrade förutsättningarna såväl för krig och välstånd i grunden, vi hade råvaran på nära håll och den var billig, men att göra den till stål var ingen enkel process. De arkeologiska fynden är nu betydligt fler och lättare att tolka. De antika skriftkällorna och vår egen nordiska Edda gör det också möjligt att pussla ihop den järnålderstida berättelsen, men bara om de används förstås. De första femhundra åren av vår tideräkning har försummats av dagens historiska etablissemang; det finns en helt ny historia om Sverige att upptäcka inom denna boks pärmar.

Vapen i danska offermossar har vidimerat märkliga påståenden i skriftkällorna om en tidig svensk närvaro på kontinenten. Med DNA har också en dito i England bekräftats, liksom goternas, langobardernas och vandalernas svenska ursprung – helt enligt de gamla ’nationalromantikernas’ teser. Detta gäller även den s k danerteorin, ett länge hett debatterat samband mellan svear och daner, där de senare förutsätts ha utgått ur de förra. Detta är samtidigt en tid då grunden läggs för det svenska rike där svear och götar (åter) blev ett folk – en process som katalyseras från Mälardalen. De första stegen tas redan under yngre romersk järnålder, men under folkvandringstiden ser riksenandet ut att drabbas av ett bakslag – en trolig följd av kontakter med hunnerna. Samtidigt är detta den verkliga guldåldern i Sverige. Helt unika, men närmast okända prestigeföremål har hittats och de har, till slut, erkänts också vara inhemskt tillverkade. Ynglingakonungarnas regentlängd löper parallellt med dessa händelser, och vi har idag anledning att ta dessa ’sagokungar’ på stort allvar; de flesta av dem var utan tvekan historiska.

Vid mitten av 500-talet blir Sverige Nordens dominanter och nu enas landet återigen, denna gång betydligt fastare, vilket bl a går att avläsa i ortnamnspåren, särskilt kan nämnas tunaorter, karlabyar, rinkabyar och husabyar. Denna utveckling påbörjas samtidigt med den klimatchock som i källorna kallades Fimbulvintern. Den påföljande vendeltiden med de rika båtgravarna i Vendel och Valsgärde är en svensk glansperiod, som alltså inträffar redan innan vikingatiden formellt börjar. Den fantastiska djurornamentiken initierades här och visar att konst- och hantverkskunnandet var mycket högt utvecklat. Vårt allra viktigaste nationella arvegods är dock ändå Fornaldar- och Eddasagorna, bland vilka bl a Völundarkvida, Hervararsagan och Völsungasagan kan nämnas, liksom förstås ynglingakonungarnas ättartal; dels berättat om i 800-talets Ynglingatal, dels i den prosaiska Ynglingasagan, nedtecknad av Snorre Sturlasson.

Magnus Stenlund (f. 1962) har bedrivit sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den tredje boken i en trilogi. De första två heter: 1. Blodet och jorden (2022), om stenåldern och vårt genetiska ursprung, och 2. Svärdet och Gudarna (2023), om den krigiska bronsåldern och asatrons ursprung och betydelse. Boken om Ynglingakonungarna (2023) handlar om den äldre järnåldern och är i två delar.

Visste du att vårt lands första invånare var renjägare från Tyskland? Att de på sin färd norrut längs isranden passerade över Billingen, varpå ett gigantiskt vattenfall öppnade sig bakom dem? Den händelsen levde med all säkerhet länge i deras minnen. Kanske så länge att det finns spår kvar än idag i vår levande mytskatt, i form av bron Bifrost. Nästa våg västerifrån kan ha varit invånare från ett land som sjönk ner i havet. Även det en s k skröna – innan den bekräftades av moderna geologer. Alverna som en gång levde i dagens Bohuslän, och vars kung mycket riktigt hette Gandalf, är mytens svar på hur dessa överlevare uppfattade sig.

Om du redan läst böcker om svensk forntid så kommer du märka att den här boken är annorlunda. Vetenskapen anses ofta sluta där myten tar vid, men här försöker vi hitta svar i båda, och tar oss frihet att spekulera. Historia är en berättelse, och en berättelse måste hänga ihop, även när den söker svar som inte kan verifieras. Om den inte ens försöker så kan det bero på att den är felaktig. Så som vår bild av den s k förhistorien länge varit. Nyheten att den största delen av våra arvsanlag först fördes hit via Ålands hav ca 2900 f.Kr., slog för några år sedan ner som en bomb bland våra historiker. Det rör sig om ett paradigmskifte i synen på vilka vi är. Långt ifrån den gängse bilden av en perifer, lite bortkommen folkspillra, formar sig nu bilden av det ständigt pågående mötet i skärningspunkten mellan öst och väst, som format en helt unik folkgrupp – såväl genetiskt som kulturellt.

Med arkeogenetikens hjälp, religionshistorisk analys och sagans källtexter så gräver vi oss bakåt i historiens djupaste källor. En ny men gammal historia om Sverige är inte bara en ny historiebok baserad på vad vi redan vet, den ser historien ur ett helt nytt perspektiv och ger i flera stycken ny kunskap; såväl grunddata som aldrig sammanställts förut och slutsatser som inte tidigare dragits.Denna bok innehåller ett åttiotal svartvita bilder inne i texten och dessutom en högklassig 32-sidig fyrfärgsbilaga. Den är inbunden för att den ska kunna tas fram och läsas ur många gånger.

Magnus Stenlund (f.1962) har skrivit flera uppskattade böcker om historia, både i skönlitterär form (Den Eldrökta, 2015) och i populärvetenskapligt format (Runkalendern, 2020). Hans projekt, att ge svensk fornhistoria en länge välbehövlig ansiktslyftning, omfattar också böcker om brons- och järnåldern som planeras för tryck under 2023.

Med bronset kom svärdet. Och med svärdet kom kriget. Att handelsnätverk med centrum på Jylland styrde Europas handel med koppar och tenn är en hypotes som sedan två decennier vunnit allt mer erkännande. Det är därför intressant att det nu går att konstatera hur stor mobiliteten även inom Norden var under denna tid. Med strontiumanalys går det att fastställa att många av de magnifika ekkistebegravningarna i Danmark innehöll skeletten efter män som kom från Sverige.

Vad som är lika okänt och som kanske förklarar dessa emigranter, är att några av Europas allra första svärd, bl a det berömda Bragbysvärdet, hamnade i Mälardalen. Var koppar till dessa svärd kom ifrån kan man nu också med stor tillförlitlighet svara på – alla gruvor har nämligen sitt eget ’DNA’. Efter utgrävningar längs E4 norr om Uppsala så har en svärdsknapp hittats av samma typ. Här leder spåren tillbaka till vad som en gång var Nordeuropas första högcivilisation.

För att följa bronset, svärdens och människornas öden under nordisk bronsålder så har vi alltså numera ny teknik, som kompletterar den arkeologiska genetiken. I den här boken kartlägger vi med hjälp av dessa hur de gemensamma rötterna ser ut och de folkförflyttningar som förklarar varför vi råkar ha en hel del gemensamt bl a med sydalpinska Tyrolen, liksom med de gamla frygierna som under denna tid flyttade söderut till Mindre Asien, men som en gång levde vid Östersjön.

Gudarna är den svenska historiens första namngivna individer. De är inte bara vad som ger berättelsen dess färg; naturvetenskapliga fakta kompletteras av och bekräftar kulten – och vise versa. Folkrörelserna åtföljs ju av dessa gudar och genom jämförelser mellan de ursprungliga indoeuropeiska gudarna och våra asar och vaner, kan vi göra sannolikt hur den germanska Huldran färdats söderut med sabinerna för att till slut bli romarrikets främsta gudinna: ljusbringerskan Juno Lucina. Huldran var också med stor sannolikhet förebild för den äldre runradens drottning.

Den första svenska vikingatiden inleds i yngre bronsålder, och det är med solkungen i Håga den största mängden guld läggs i en nordisk grav under hela denna epok. Att hög- och brandgravskicket kommer hit har en koppling till gudar som Heimdallr och Ullr och till de båda nordiska dioskurerna, Algiz, samtliga dessa är även de på plats i runraden. De har liksom mytens ringar och svärd ett mycket långt förflutet och deras färd till oss kan bl a ha med de trollkarlar att göra, med vars guldhattar solens och månens rörelser går att avläsa, exakt matematiskt, 3 000 år före vår tid. Och, jodå, visst finns det även en trovärdig förklaring som knyter våra urgamla trojeborgar till antikens Troja!

Magnus Stenlund (f. 1962) har ägnat sig åt sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Det här är den andra boken i en trilogi. Den första heter Blodet och jorden (2022) och behandlar neolitikum, med de allra senaste arkeogenetiska rönen som stöd för Eddaberättelser och myt, som nu visat sig vara sanning – Sverige var de germanska folkens Urheimat.

Hedvig och Theodor möts på en skoldans på Slöjdis, seglar en sommardag i skärgården och drar till en grekisk ö. Hemkomna inrättar de sig på Randen, skogsfastigheten i Norrland som Theodor oväntat blivit arvtagare till. Sonen Emanuel föds.

I stallet installeras Sleipner, en högrest valack, och den rödbruna settern som vaktar vid grinden lystrar till namnet Red. Några år drar förbi. När Theodor rest till Göteborg för att hämta Hedvigs syster Judith systrarna har inte setts på länge är Judith förväntansfull. Hon frågar om resan upp längs den långa riksväg 45 kan tänkas bli besvärlig. Med Theos nya Geländwagen torde den bli lätt.

Samtidigt med En gammal historia utges Brottstycken och intima brev. De båda romanerna är oavhängiga av varandra men har syskontycke.

Sven Smedberg är född 1941, poet, översättare, dramatiker, regissör och krönikör. Under trettio år var han lärare vid Ingesunds folkhögskola och Musikhögskolan Ingesund, sedermera rektor vid folkhögskolan.

Debuten med diktsamlingen Digitalis: Förhör om Sonja skedde 1966 och sen dess har det blivit sju diktsamlingar, några med grekiska motiv. Att väva sin historia, boken om Klässbols linneväveri, hör till de senare årens produktion liksom en krönika över den värmländska konstnärssläkten Zetterquist och en omfattande bok om historia och historier på Peloponnesos, där Sven och hans hustru Gunilla har en lantlig fristad i en gethage i Messinien.

Som dramatiker har han ställt bibelns kvinnor på scenen och likaså paret Maja och Gustaf Fjæstad och Björn Ahlgrensson, prominenta medlemmar av konstnärskolonin vid Racken.

När vi blir äldre ska vi leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, enligt socialtjänstlagen. Men hur ser det ut i verkligheten?

I denna djupt personliga och politiska bok ställer Ylva Floreman omskakande frågor om det goda livet på ålderns höst. När man är ung kan man stå ut med både skoskav och knölig säng, men när man är 82 eller 96? Är maten varm, ljummen eller rentav kall? Vem hjälper en att peta i tänderna där en köttbit fastnat?

När hennes mor plötsligt blir oförmögen att ta hand om sig själv börjar en envis kamp mot byråkratin och med den kommer alla frågor om hur det är att åldras i Sverige. Hur mår egentligen den svenska äldreomsorgen?

Ylva Floreman (f. 1954) är skribent och dokumentärfilmare, bosatt på Österlen.

UR BOKEN:

Min mor ringde en dag och var mycket upprörd. Hon hade fått en tid hos doktorn. Personalen hade sagt att hon inte var beviljad ledsagare. Varpå jag ringde samordnaren:

Får inte min mor en ledsagare till doktorn?

Nej, hon är inte beviljad ledsagare.

Det blev ett antal samtal fram och tillbaka och efter mycket om och men förstod jag att vi hade använt fel ord. Det heter inte ledsagare. Det heter medföljare.

Jo då, medföljare har hon rätt till. Tina följer med henne.

Jag slet mitt hår. Hur ska jag som anhörig veta det man behöver veta när jag inte vet vad jag måste veta?

"En härlig hjärtevärmare med underfundigt existentiella utfärder där grafiska form­givaren Lars Fuhre, 57, en dag inser att han inte längre kan försörja sig på sitt yrke, växlar spår och utbildar sig till ­tågvärd. Med massor av ­livserfarenhet i bagaget rullar livet plötsligt som på räls i en omväxlande tågordning!" Femina

"Boken som inte är en slutstation (får man hoppas!) är något av det bästa jag läst på länge. Vilket originellt sätt att skriva en självbiografi på! Jag är djupt imponerad. Humor, självdistans och inte minst en suverän, klockren språkbehandling. Det är sällan man läser en så fin prosa." Bengt Jangfeldt

"Som läsare har man trevligt, ler och lär en del och funderar man på karriärbyte är det både inspirerande och avdramatiserande. Det är inte farligt att prova nytt!" Bibliotekstjänst

Jag ser dig, jag hör dig, jag är här för dig. När Lars Fuhre börjar sin nya yrkesutbildning är målet tydligt: Han vill bli Sveriges bästa konduktör. Eller tågvärd, som det heter nu för tiden.

Det är mycket nytt att lära. För Lars Fuhre är 57 år gammal, och han har precis växlat spår. Efter en lång och framgångsrik karriär som grafisk formgivare flyter uppdragen inte in som förr. Men Lars har alltid älskat att resa och träffa människor, och med minde än tio år till pensionen bestämmer han sig för att börja ett nytt yrkesliv hos SJ.

I Nästa station tar den livserfarne men nybakade tågvärden oss med på ett omvälvande vardagsäventyr längs järnvägarna. Det är spännande, dråpliga och ibland påfrestande möten med resenärerna. Med Lars Fuhres nyfikna blick och fingertoppskänsla och en referensbank som sträcker sig från Marcel Proust till Rufus Wainwright blir Nästa station en underfundig berättelse om den stora inre resan under livets andra halva.

Jeanies mormor är inte som andra gamla damer. Att baka kakor och sticka är inget för henne men däremot älskar hon att bryta mot regler och ställa till bekymmer. Ibland är hon pinsam, men för det mesta är hon bara VÄLDIGT rolig. Särskilt när hon drar med Jeanie på sina galna upptåg. Alla säger att hon är gammal nog för att veta bättre men det verkar hon inte alls bry sig om. Jeanie misstänker att hon till och med tycker det är kul när folk blir chockade

Bad Nana: Gammal, men inte klok är första delen i serien om Jeanie och hennes mormor en lekfull och humoristisk berättelse om en mormor som bryter mot alla regler och normer. Underbar läsning för hela familjen lika bra att läsa själv som tillsammans.

***

SOPHY HENN är en hyllad författare och illustratör från Storbritannien. Hon har skrivit flera uppmärksammade bilderböcker, bland annat debuten Where bear? som nominerades till både AOI Illustration Awards 2014 och Waterstones Children s Book Prize 2015. Bad Nana: Gammal men inte klok är hennes första bok för lite äldre läsare.

En lågmäld berättelse som viskar sig rakt in i hjärtat.

När solen gick ner över det gemensamma livet, öppnades dörren till ett nytt slags närvaro – präglad av ensamhet, humor, vardaglig envishet och en okuvlig längtan att förstå.

Vanliga dagar blandas med goda – och även den värsta dagen. I denna gripande och livsnära skildring får vi följa Hannelores dagbokslika texter där stort och smått vandrar sida vid sida: en tung sjukdomstid, sorgen efter en livskamrat, det milt kaotiska trädgårdspusslet, kantstötta kaffekoppar, blåbär i frysen och vardagliga reflektioner kring samhällsfrågor, språk, etik och tro.

Med skärpa, värme och obönhörlig ärlighet delar hon sina tankar om lojalitet, ensamhet, flykt, kärlekens hållfasthet och vikten av att orka stå upp – även när rösten skälver (och knäna protesterar).

Det här är en bok för dig som vet att livet inte är en rak linje. För dig som har burit minnen som skaver – och ändå valt att gå vidare. En berättelse som inte väjer för mörkret, men som söker ljuset med varje mening. En bok att vila i. En bok att känna igen sig i. En bok som påminner om att det aldrig är för sent att fortsätta leva – eller att skälla lite på systemet.

"Jag har en mormor som bor vid havet.

Där går hon och petar bland stenarna."

Tänk att ha en modig, varm och nyfiken mormor som bor alldeles intill det stora havet. En mormor som varken räds stora fiskar eller djupa havsbottnar. Som kämpar på i sin lilla båt på öppet hav, dyker djupt och hämtar vackra snäckor till sitt barnbarn (det vill säga till flickan som också är bokens berättare). När mormors klänning en dag blåser iväg ut till havs, då simmar mormor raskt efter som en snabb och glittrande sjöjungfru. Fast inte tillräckligt snabbt för att få tag på den. Tillsammans med mormor gör flickan en alldeles ny och speciell klänning – en klänning för en mormor vid havet.

En poetisk och finstämd bilderbok om vänskap över generationer.

Njutbart läsning till vackra akvareller av Moa Graaf.

Långt östpå skogen, nedom Klatterberget och Gäddtjärnsbråten, bortom Lillpytt och Koögat, ett stenkast från Skabbhaget och Fiskbyttan, strax intill Månskullen, ligger ett litet boställe kallat Skräddartorp. Där bor Elsa Karlsson med sina 28 katter. En heter Liten och han är inte stor, men han är större än Jätteliten. Och där syns Gråmor. Och Gullpiga, som har två vita morrhår. Och Tuggeliten. Och Chefen som sitter och glanar jämt som om han menade sig till Norge. Och Gammelgrå med vingelsjukan. Och Klotrund med de trasiga öronen. Och Den bättre med sex klor på varje tass. Gäspan, hon har en tunga så ynkligt lång. När hon gäspar tittar den ut som en strut. Men Bitarkatten, honom får du stryka på en gång, sedan hugger han. Lilljons är född ute, en morgon satt han på trappan och bara fanns.

Visst är det en alldeles egen värld hon lever i, Elsa i Skräddartorp. Som rådde här en annan årstid än ute i den soliga världen, som om klockorna stannat och lämnat Elsa och hennes katter kvar i sin egen tid.

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter är Lars Lerins andra barnbok, en berättelse i ord, fotografier och akvarell.