Visar resultat för..."Vägvisare"

Biskop Martin Lönnebo hade många språk. Och outtröttligt sökte han nya vägar att kommunicera kristen tro på sätt som gick att förstå sig på för så många som möjligt, bana väg för tro och hopp.

I Hoppets arkitekt får vi möta pilgrimen, teologen, filosofen, pedagogen, opinionsbildaren, mystikern, författaren, poeten och lekbrodern Martin Lönnebo. Här låter hans kreativa fantasi, humor och allvar – och starka tro på kärlek, vetenskap och skönhet – oss ana ytterligare spår att följa.

Antologins tretton kapitel lyfter fram olika uttryck i det rika arv Martin Lönnebo lämnat efter sig och är skrivna av Jonas Jonson, Karin Johannesson, Jonas Eek, Åsa Molin, Fanny Willman, Patrik Hagman, Christine Wamsler, Malina Abrahamson, Samuel Rubenson, Anna Toivonen, Peter Halldorf, Tomas Sjödin och Ylva Eggehorn.

Boken speglar en biskop, teolog och pilgrim vars tankar och initiativ fortfarande inspirerar och vägleder. Martin Lönnebos liv och gärning påminner oss om att tradition inte är en börda att bära, utan en levande källa att ösa ur, en nyckelresurs som öppnar framtiden när kyrkan står inför nya utmaningar. Kanske är det just så kyrkan bäst kan vara den horisont där himmel och jord möts – genom att bära vidare det vi fått och låta det bli till liv i en ny tid.

Ur förordet av biskop Marika Markovits

Kanske man kunde sammanfatta allt Lönnebo åstadkom i att han ger kristen tro ett uttryck, ett språk, en känsla som förenar teologiskt och andligt djup med en lekfull känsla för det som bränner till i samtidens kultur. Så kunde han vara radikalt lättillgänglig utan att för den skull nedvärdera bildning och komplexitet. Han kunde vara nyskapande utan att se traditionen som en belastning. Han kunde komma med dräpande samhälls-, kyrko- och kulturkritik och förena det med avväpnande värme.

- Ur inledningen av Patrik Hagman och Elin Kindeskog, bokens redaktörer.

Hur ska man som ung och ännu oerfaren forskare navigera i den akademiska miljön?

Bengt Gustafsson är astronom och professor emeritus och har ägnat en stor del av sitt liv åt forskning, undervisning och handledning. I Vägvisare mot det okända följer han en föreställd forskarbana, från barndomens nyfikna experimenterade till universitet och vidare in i tiden som doktorand och etablerad forskare. På varje steg jämför Gustafsson med sina egna erfarenheter och minnen. Boken synar forskarlivets villkor i dag, påminner om vad forskning en gång var och bidrar som ett underlag till diskussionen om vad den i framtiden skulle kunna vara.

Vägvisare mot det okända riktar sig till alla som vill bli forskare, oavsett område, och som söker en väg genom det visserligen fascinerande men ibland svårforcerade akademiska landskapet.

I dag, dryga femtio år efter sin död, är Wilhelm Peterson-Berger alltjämt känd som musikrecensenten med den vassa pennan och som tonsättare av outslitliga och älskade pianostycken, solo- och körsånger. Hans hem Sommarhagen på Frösön är en av Jämtlands stora turistattraktioner, där också musikdramat Arnljot framförs varje sommar. Men hans musikaliska register var långt större och bredare än så: fem symfonier, fem kantater, fem operor och bevarade kompositionsskisser till flera större verk som hittills inte studerats.

Wilhelm Peterson-Berger en vägvisare presenterar ny och fördjupad forskning om olika sidor av hans mångfasetterade konstnärskap: om dubbelrollen som kritiker och tonsättare, hans inställning till folkmusik, den inspirerande vänskapen med Erik Axel Karlfeldt, dispyterna med STIM och Stockholms konsertförening, om ledmotivtekniken i Arnljot och dess plats som svensk nationalopera, manskörsångerna, de unika Nietzsche-tonsättningarna, Sommarhagens tillkomst och kärleken till Jämtland. Nya perspektiv finns också i analyserna av de opublicerade verken som sångcykeln Die Wallfahrt nach Kevlaar och de många efterlämnade skisserna.

Antologin vill inspirera till nyupptäckter och studier av de mera sällan spelade verken. Den innehåller också en komplett förteckning över Peterson-Bergers skrifter och kompositioner.

Denna bok ger en heltäckande bild av tonsättaren Hugo Alfvén. Vi får hans liv i årtal och vi möter yrkesmannen i dennes olika roller tonsättaren, dirigenten, skrifställaren. Kapitelvis redovisas symfonierna, rapsodierna, den sceniska musiken, kantaterna, körmusiken och solosångerna. Vi besöker Alfvéns gårdar i Tällberg och Tibble. Vidare innehåller boken en opusförteckning, en systematisk verkförteckning samt en lista över Alfvéns skrifter.

Bokens författare: Lennart Hedwall, Jan Olof Rudén, Gunnar Ternhag, Jan Ling, Carl-Gunnar Åhlén, Martin Tegen, Jan Lennart Höglund, Anna Greta Ståhle, Ola Nordenfors och Sven Wilson.

Under åren kring sekelskiftet 1900 betraktades Emil Sjögren som den viktigaste av tidens svenska tonsättare. Edvard Grieg kallade honom "Sveriges främste tonpoet" och i liknande ordalag uttryckte sig många av Sjögrens samtida.

Trots att han hade en sådan stark position då har inte särskilt mycket forskning gjorts om Sjögren. Denna bok är ett försök att råda bot på det. Dessutom finns en förhoppning om att nya vägar till Sjögrens musik ska uppstå för en läsande och lyssnande publik.

De nio författarna närmar sig tonsättaren från olika håll. Dels handlar det om breda genomgångar av hans piano- och orgelproduktion, hans position i musiklivet och hans konsertverksamhet, dels om mer specifika frågor, som hans relation till Köpenhamn, till kontrapunkt, till Tannhäuserlegenden, till exotism och till kategorierna stämning och atmosfär.

Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 154

Den 15 oktober 2005 skulle Dag Wirén ha fyllt hundra år. Han framstår i dag som en av de främsta svenska tonsättarna under 1900-talet och det kan därför vara dags att penetrera hans insatser. Han lade själv den största vikten vid de instrumentala verken, som han försåg med opusnummer, men stod också för en betydande produktion av musik för teateruppsättningar och filmer. Därtill kommer hans sju år som musikkritiker. För allmänheten blev han först känd genom sin Serenad för stråkorkester (1937), liksom Hugo Alfvén blev känd genom sin Midsommarvaka (1903), båda verken för övrigt tillkomna när tonsättarna var 31 år gamla, och båda verken i dag alternerande som de internationellt mest framförda svenska orkesterverken. Bredden i Wiréns mogna konstnärskap sträcker sig från allvaret och koncentrationen i den femte symfonin (1964) till de populära tonfallen i "Annorstädes vals", som var det svenska bidraget till europeiska schlagerfestivalen 1965.

Dag Wirén en vägvisare ägnas åt Wiréns verk som tonsättare och kritiker, med utblickar mot samtidens idéströmningar i Paris och i hemlandet.

Ur förordet: 

"Snarare än att vilja skriva ännu en typisk guidebok om Djurgården har vi önskat presentera en egen variant, där vi avtäcker de aktiva minnesarbeten som går att utläsa i det fysiska landskapet. Det betyder att framställningen är tänkt att fungera lika bra för den som har den egna läsfåtöljen som utgångspunkt som för den som rent fysiskt vill ta sig till Djurgården; antingen för att uppleva platsen för första gången eller för att se delar av området med nya ögon. Oavsett vilket är de olika kapitlen skrivna för att läsaren ska kunna sätta samman egna vandringar i minneslandskapet.    

Av det skälet har vi sett till att förankra våra texter i geografin. Ibland sker det genom att vi som författare rör oss i kapitlen, med olika tempon, mot tydliga mål och längs med i förväg utstakade rutter. Ibland är det fråga om ett mer förutsättningslöst strövande i det nuvarande och historiska minneslandskapet. Och ibland kombineras något av ovanstående med utforskande av Djurgården som ett sinnesrum. Alldeles som stigarna i en skog kan löpa både parallellt och ibland korsa varandra hoppas vi att det ska berika läsarnas egna strövtåg i boken."

/---/

Elva vägar till Djurgården

Nu följer ett antal kapitel som vart och ett pekar in i Djurgårdens minneslandskap. Bidragen rymmer tydliga skillnader i stil och tempo, de har sin egen takt och rytm. Bokens nästa kapitel tar utgångspunkt i den kunnige flanörens personligt färgade perspektiv. Här summerar Mats Hellspong sina intryck av Djurgården som historisk plats och samtida aktivitetsfält. Med denna framställning introduceras flera av de områden och händelser som sedan återkommer i andra kapitel.

Stafettpinnen förs sedan vidare av Lotten Gustafsson Reinius och Cecilia Hammarlund Larsson. Deras kapitel leder till några av Djurgårdens många fascinerande portar och portaler. I dessa ingångar (och utgångar) blandas mytologiska gestalter med nationalromantikens och skandinavismens storvulna tilltal; bara för att i nästa stund ge utrymme åt den nordiska faunan eller nu levande kungligheter. I nästa bidrag förs läsaren ner under Strömmens yta. Mirja Arnshav skriver om de överraskande många föremål som fastnat på Vasaskeppets skrov och vrakplats under de mer än tre sekel som detta legat dolt för ögat.

Djurgården är ett område för fysisk rekreation. Med gymnastikskorna på fötterna visar Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers att upplevelsen av ett område är avhängig vår egen förflyttning i rummet. Under tre löprundor vecklar de ut en platsens kulturhistoria som också knyter Djurgården till motionsloppens och joggningens historiska utveckling. Att våra sinnen sätter gränser för vad vi förmår uppfatta av omgivningen avspeglas i nästa kapitel, där Elin Franzén gett sig ut för att lyssna på Djurgården. Minneslandskapet blir på detta vis till ljudlandskap. Tidigare utmärkande läten och klanger, från arbetsplatser och fordon, har med tiden kommit att ersätta av andra, medan 21 fågelläten och många andra naturljud däremot fortsätter att bidra till platsernas karaktär.

Fåglarna och djurlivet återkommer också i nästa kapitel. I likhet med många andra öar i Stockholms skärgård är Djurgården en attraktiv plats för många andra arter än bara människan. I sitt bidrag vänder Anders Telenius blicken mot Djurgården som en av flera jämförbara skärgårdsöar. Genom att introducera det »evolutionära minnet« knyts Djurgårdens naturmiljö till ett annat slags minnesskapande än det som präglar bokens övriga kapitel.

Därefter gör Maria Bäckman ett besök bland Skansens byggnader. Med hjälp av äldre och nyare museimiljöer visar hon hur töjbar idén om det autentiska, genuina och äkta kan vara också i ett världsberömt friluftsmuseum. Lars Kaijser närmar sig en snarlik problematik genom att sätta kurs mot en närliggande del av Djurgården. Strax utanför Skansens huvudingång ligger det område som idag benämns »Evenemangsparken«. Genom att följa tätt i spåren av föreslagna och genomförda förändringar lyfter Kaijser fram hur olika föreställningar om områdets och verksamheternas »historiska läsbarhet« varit vägledande för både visionerna och de ofta uppflammande konflikterna.

De två nästföljande kapitlen delar på samma sätt en tematik, men nu är det Djurgårdens monument som ges en central roll. Mattias Frihammar tittar nämnare på hur fyra nya minnesmärken har fogats till det redan befintliga minneslandskapet. Medan Frihammar belyser de använda och »levande« monumenten är det tvärtom döden som breder ut sig i Simon Ekströms kapitel. Här uppmärksammas den omfattande djurdöd som sällan lämnat några bestående avtryck i minneslandskapet. 

Bokens sista och elfte kapitel är en påminnelse om att besökarnas och djurens Djurgården även utgör vissa människors hembygd. En intervju med en av dessa personer får bli bokens utgång. Djurgårdsbon Susanna får därmed sista ordet."

Boken är rikligt illustrerad med fotografier och kartor.