Visar resultat för..."moderna skor"

En gång var Fredrik en framgångsrik kirurg. Nu lever han ensam på en ö i skärgården, avskärmad från världen och sin egen historia. Men när en kvinna från hans förflutna oväntat dyker upp och kräver att han håller ett gammalt löfte, tvingas han möta det han flytt ifrån. Den resan blir början på en bitterljuv uppgörelse med svek, förlorad kärlek och det som fortfarande går att rädda.

Med Italienska skor har Henning Mankell skapat en djupt berörande roman om ensamhet, försoning och den sena livets chans att finna mening – en berättelse som dröjer sig kvar länge efter sista sidan.

Connell och Marianne växer upp i samma småstad. Han är en populär fotbollskille, hon rik men ensam. De börjar prata, snart ligger de med varandra, kort därefter gör de slut. Så fortsätter det, hela vägen till universitetet i Dublin. Där är rollerna plötsligt omvända: Marianne omges av människor som vill vara henne nära medan Connell sluter sig inåt. Rooney skildrar livet som det levs just nu. "Normala människor" är en roman om kärlek, klass och makt, och om hur en person kan förändra en annan människas liv.

Lucia Berlins liv var minst sagt brokigt. Hon föddes i Alaska och flyttade som liten till Texas. När fadern kom hem från kriget bosatte sig familjen i Chile, där hon lärde sig flytande spanska och var lillvärdinna på faderns societetsbjudningar medan modern stängde in sig med en flaska. Senare i livet bodde hon i New York, Mexiko och Kalifornien där hon arbetade som lärarinna, kamrer, växeltelefonist, städerska och läkarsekreterare medan hon uppfostrade fyra söner, drack och till slut blev nykter. Alltmedan hon skrev. Sjuttiosex noveller under ett helt liv.

Noveller som förmedlade bilder från hennes liv utan att alltid vara det. Om erfarenheter av delirium, morfar tandläkaren som i en drastisk berättelse drar ut sina egna tänder, hemligheten med att framstå som en väldigt noggrann städerska. Noveller så exakta i sin stil, så väl avvägda i sin lakoniska blick på världen och sina oförskräckta humoristiska vändningar, att hon nu, drygt tio år efter sin död, kommit att framstå som en av de stora litterära sensationerna de senaste åren.

USA har upptäckt Lucia Berlin. Nu är det vår tur.

Lucia Berlin (1936–2004) gav ut åtta novellsamlingar under sin livstid, av vilka tre till största delen var återutgivningar. Hon arbetade de sista åren av sitt liv på Coloradouniversitetet där hon var gästande författare och var en mycket uppskattad lärare i skapande skrivande. ”Handbok för städerskor” består av ett urval om drygt hälften av hennes samlade noveller.

”Det var längesedan jag läste något så här – svinbra /…/ Läs denna fantastiska bok. Sätt igång direkt, den varar hela sommaren.”– Oline Stig, Sydsvenskan

"Jag har tårar i ögonen redan efter den första novellen /.../ Det är vardagligt, okonstlat och mycket vackert. ”Handbok för städerskor” är helt enkelt ett stycke strålande litteratur – och liv. Lyckliga är ni som har den här läsningen framför er."– Kristina Sandberg, Svenska Dagbladet"Om man letar efter en riktigt bra bok för semestern så är den här med sina dryga 500 sidor mitt absolut hetaste tips, för alla sorters läsare. Att avsluta och lägga ifrån sig den är som att skiljas från en gammal vän."– Frida Lindström, Värmlands Folkblad

”Lucia Berlin är en fröjd att läsa. Hon skriver kärvt om krisande människor, och gör det så bra att livet blir värt att leva /…/ Det är briljant - ibland så häpnadsväckande att jag måste nypa mig i armen för att bli påmind om att det inte är en dröm.” – Björn Kohlström, Jönköpings-Posten. ”Vissa har jämfört hennes intensitetssvängande prosakonst med jazz-improvisationer. Ibland skapar hon rentav magi, låter oss ana existensens mysterium, det som bara de största prosaisterna kan.”– Pia Bergström, Aftonbladet

”Gör Amerika mer levande än tusen reportage”– Jan-Olov Nyström, Norrbottens-kuriren

”Var höll Lucia Berlin hus i alla våra litteraturförteckningar över amerikanska 1900-talsförfattare? En suverän berättare, rafflande novellist med helt egen, fräck stil, en lättläst men absolut inte lättviktig skribent.”– Maria Schottenius, Dagens Nyheter

"Det är berättelser som gräver sig in mot livets mitt från olika håll, varje novell en ny ledtråd som läggs till de andra och bildar en sorts roman om ett liv.. Ett språkligt utforskande av livsvillkor, med vidöppen blick inför alla komplexa lager av svärta och ljus, hopp och misär. Modigt, berörande och fascinerande."– Jenny Aschenbrenner, SR Kulturnytt

”Ska man mäta henne mot andra författares stil så måste man nämna Joan Didion och Raymond Carver, Marguerite Duras. Stark cocktail.”– Ulrika Milles, SVT Kulturnyheterna

"Bland den amerikanska litteraturens många stora novellister intar Lucia Berlin en självklar plats. Hon förmår skapa en alldeles egen ton, ett tilltal i språket som träffar direkt – en den råa realismens magi."– Crister Enander, VLT

"Det ska sägas direkt: jag blir störtförälskad i Lucia Berlin. Hon är en Charles Bukowski i städrock; en briljant stilist som får whiskyn i pappmuggen att glittra."– Rasmus Landström, ETC

"Lucia Berlins noveller får en att häpna över livets tillfälligheter. Hon är på riktigt. Hennes berättelser sveper på låg höjd över städer och stämningar och sinnen."– New York Times

Originalets titel: A Manual for Cleaning Women Översättning Niclas Hval

Ett stycke strålande litteratur – och liv. Lyckliga är ni som har den här läsningen framför er.

Ida är arkitekt, barnlös och i sin bästa ålder men sista tiden har den biologiska klockan börjat ticka. För säkerhets skull har hon undersökt möjligheten att frysa ned ägg för när hon träffar den rätte i framtiden. Nu är det sommar och Ida tar bussen till sin barndoms paradis för att fira sin mammas 65-års dag. Vid stugan väntar också Idas lillasyster Marthe med sambo och bonusdotter. Allt är som uppbyggt för några härliga dagar med familjen om det inte vore för Martas strålande nyhet. "Vuxna människor" är en roman om luggslitna familjeband, avundsjuka och skammen över en oälskad tillvaro.

Connell och Marianne växer upp i samma småstad. Han är en populär fotbollskille, hon rik men ensam. De börjar prata, snart ligger de med varandra, kort därefter gör de slut. Så fortsätter det, hela vägen till universitetet i Dublin. Där är rollerna plötsligt omvända: Marianne omges av människor som vill vara henne nära medan Connell sluter sig inåt. Rooney skildrar livet som det levs just nu. "Normala människor" är en roman om kärlek, klass och makt, och om hur en person kan förändra en annan människas liv.

Ida är arkitekt, barnlös och i sin bästa ålder men sista tiden har den biologiska klockan börjat ticka. För säkerhets skull har hon undersökt möjligheten att frysa ned ägg för när hon träffar den rätte i framtiden. Nu är det sommar och Ida tar bussen till sin barndoms paradis för att fira sin mammas 65-års dag. Vid stugan väntar också Idas lillasyster Marthe med sambo och bonusdotter. Allt är som uppbyggt för några härliga dagar med familjen om det inte vore för Martas strålande nyhet. "Vuxna människor" är en roman om luggslitna familjeband, avundsjuka och skammen över en oälskad tillvaro.

När en kvinna beslutar att hennes liv är över, förändras allting. Efter ett misslyckat självmordsförsök vaknar hon på sjukhuset, omgiven av dem som kämpar för att rädda henne, även när hon själv har tappat viljan och önskan att kämpa. Inlagd på sjukhuset lever hon dagarna i ett vakuum, styrd av andras beslut och förväntningar. Men hennes inre önskan att avsluta allt finns kvar i bakgrunden. Ett plötsligt återbesök på sjukhuset för en smärtsam skada ger henne det verktyg hon behöver. Men är slutet verkligen slutet?

Döda människor lägger de på rygg är en gripande skildring av psykisk ohälsa, kampen att överleva och de ibland obegripliga beslut som kan forma ett liv.

"Hennes meningar är små underverk av förtätning och exakthet, var och en är en roman i sin egen rätt."Jonathan Franzen"En verklig milstolpe inom efterkrigsrealismen ...  Ett prosaverk som levt kvar med oförminskad styrka, så klart och förfinat att det snarare verkat snidat är skrivet."David  Foster Wallace

Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat liv i Brooklyn i New York, med Goethes samlade verk i bokhyllan och coctailbjudningar i kalendern. Men när Sophie blir oväntat biten av en katt är det ett av många illavarslande tecken i parets liv. Sophie oroar sig för rabies, Otto är frustrerad över att hans partner på advokatbyrån har beslutat sig för att starta eget, en hemlös man somnar i sina egna spyor på gatan utanför, inbrott och krossade rutor överallt.Det är i slutet av sextiotalet, rika och fattiga lever sida  vid sida i New York med brottsligheten inpå knuten. Sophie och Otto känner att världen utanför invaderar deras liv, hotar det, blandar sig med deras egen förtvivlan över det liv de lever tillsammans.Paula Fox (född 1923) är en av efterkrigstidens främsta amerikanska författare. Hon gav ut ett halvdussin romaner från sent sextiotal fram till åttiotalet, men fick aldrig något riktigt publikt genombrott trots översvallande kritik. David Foster Wallace och Jonathan Franzen engagerade sig i hennes författarskap på nittiotalet, och det har nu fått en senkommen renässans. Förtvivlade människor räknas numera som en av de verkliga klassikerna i modern amerikansk litteratur.

"Ett svindlande bra kammarspel ... imponerar stort ... Fox skriver med precisionen hos en neurokirurg. Varje mening är uppmärksam, maximalt effektiv och sätter igång tolkningsspiraler som sprider sig vidare genom romanen ... Det intressanta med Förtvivlade människor är inte att den skildrar borgerskapets spleen och den övre medelklassens självupplevda brist på mening, det har gjorts många gånger förut. Vad som imponerar är hur den med mycket små medel lyckas sätta existentiella frågor i svang ... Det är först när man kommit riktigt nära som man ser att alltihop är ett skådespel. Vrider man huvudet kommer verkligheten rusande. Och likt Otto, som inte förstår varför hans barndomsvän och arbetspartner har lämnat honom och firman, står man handfallen: "Jag kunde inte fatta att han avskydde mig så mycket. Sedan skrek han att inget förtryck någonsin varit så svårt att bekämpa som medelklassens förtryck eftersom det har tusen olika ansikten, till och med revolutionens ansikte, och att det har en omättlig mage som till och med kan livnära sig på det gift som dess fiender lägger ut för att frigöra det. " I de stunderna är Förtvivlade människor svindlande bra ... håller för flera omläsningar. Det är det ganska få romaner som gör."Anna Hallberg, Dagens Nyheter"Sällan har jag sträckläst en roman så glupande, som samtidigt är så exakt. Förtvivlade människor är dialogisk, även om orden de yttrar inte längre betyder något, är urvattnade sin mening. Sällan har jag läst en så finkalibrerad bok, jag tänker på Lena Anderssons Utan personligt ansvar så ensidigt i huvudet på en enda, Ester, här rör sig misstämningen, ensamheten, felsluten, rädslan som en finkornigt damm mellan alla karaktärerna. Paula Fox förmår skildra konsekvenserna av ett enda kattbett och låta ett helt samhällsskikt bryta samman ... Som sagt, sällan har jag sträckläst en roman med samma iver, att skildra uttråkade människor så det inte blir tråkigt är en stor konst."Katarina Wikars, SR Kulturnytt"Förtvivlade människor är ett mästerverk ... Paula Fox bara iakttar och registrerar med kristallklara meningar. Hennes röntgenblick tränger rätt in i själen på medelklassen."Andreas Nordström, Dalarnas tidning"En perfekt studie i äktenskaplig kyla och det bekväma livets obehag."Fokus"Det lågmälda språket övertygar i denna diskreta juvel till roman ... Språket är alltså starkt realistiskt, och kan med sin pendling mellan trivsel och obehag erinra om Raymond Carver, vars noveller är bra på att fånga en liknande stämning, inte minst i den äktenskapliga samvaron ... Sammantaget är det här det slags bok som är oansenlig medan du läser den, där det storartade kommer till dig efteråt, med ett oförglömligt intryck. Det är ett skickligt sätt att berätta, där det är som att Fox infiltrerar sin historia och ger den en tyngd som den inte tillåts ha i sin explicita form. Då hade den tyngts ned av sitt innehåll - som det är nu räcker det med antydningarna och de dunkla ställena, där du som läsare får aktivera din slutledningsförmåga för att se de mönster som avtecknar sig."Björn Kohlström, Värnamo Nyheter "Så, vad är det då som gör Förtvivlade människor så bra? Ett medelklassigt medelålders par som hatar varandra låter ju inte så muntert. Jag skulle säga att det först och främst handlar om prosan (fint översatt av Eva Johansson, måste tilläggas) och de stämningar som Fox lyckas frammana genom densamma. Den är koncentrerad och noga utmejslad, helt renons på transportsträckor. De poetiska miljöskildringarna, de exakta iakttagelserna, ibland kryddade med besk humor, gör mig, trots det tunga ämnet, till en lycklig läsare. Boken är bara på 180 sidor, men bör, precis som Alice Munros noveller, läsas långsamt för att inte gå miste om alla detaljer, skiftningar och, framför allt, för att låta alla frågor som texten väcker sjunka in ... Det kanske låter konstigt att Förtvivlade människor ändå är en bladvändare, men så är det."Oline Stig, Sydsvenskan"Sophies vätskande sår är symbolen för den infektion som drabbat deras välordnade liv: något mörkt, kaotiskt och illvilligt äter sig in i tillvarons kropp. Paula Fox roman är motsatsen till smarrig och hemtrevlig. Men tack vare Jonathan Franzen - som återupptäckt Förtvivlade människor - får denna obehagliga sjuttiotalsklassiker ett välförtjänt nytt liv." Jenny Lindh, M-magasin"... en förtätad bild av välfärdsmedborgarens existentiella kriser mellan materiell trygghet och andlig brist ... den privata tillvaron genomsyras av ett slags inre domning och stumhet inför någon skenbart annalkande katastrof av än värre slag ... På ytan händer inte mycket, men med psykologisk skärpa och förtätade observationer av gestalternas repliker, åtbörder och blickar blir Fox lågmälda och subtilt oroande berättelse en drabbande erinran om sprickorna i muren och det oroliga mullret där bakom."Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet"De träder fram som i högsta grad levande människor, inte alltid lätta att förstå, men desto mer intressanta ... Det här är en roman man gärna läser långsamt och gärna läser om. Texten är oerhört förtätad, samtidigt lätt och luftig. Allt ryms på under två hundra sidor ... Kort sagt: en klassiker är (pånytt)född."Daniel Erlandsson, Corren

"Paula Fox lika eleganta som smärtsamma roman fick inget större genombrott då den kom. Men hennes samtida iakttagelser är träffsäkra - då som nu, då den kommer i fin svensk översättning ... Paula Fox skriver om denna inre och yttre dramatik på avskalad prosa, med svalt temperament och med en förbluffande precision och lyhördhet för mänskligt beteende. Förtvivlade människor är, precis som John Williams Stoner, väl förtjänt av sin senkomna blomstringstid. Therese Eriksson, Svenska Dagbladet"Boken är kort, men man får ångest över hur laddat varenda stycke är. Parets främlingskap inför varandra och sig själva – och position i ett samhälle stadd i stark förändring – skildras med minsta möjliga medel, men river upp största möjliga sår ... Boken kom ut 1970, men har först på senare tid – mycket tack vare moderna författare som Jonathan Franzens totala engagemang och lovordande (”Hon är överlägsen Updike, Roth och Bellow”) – rankats som en amerikansk klassiker. Och det med rätta. Sällan har jag läst så noggrant. Man vill helt enkelt inte missa en skiftning i texten, så oerhört exakt är Förtvivlade människor. Att läsa Förtvivlade människor är att bevittna en kantring av tillvaron som inte går att häva ... Och det med rätta. Sällan har jag läst så noggrant. Man vill helt enkelt inte missa en skiftning i texten, så oerhört exakt är Förtvivlade människor."Jonas Kihlander, Upsala Nya tidning

En verklig milstolpe inom efterkrigsrealismen ... Ett prosaverk som levt kvar med oförminskad styrka, så klart och förfinat att det snarare verkat snidat är skrivet.

Ny roman om den ojämna kampen mellan föreställning och äkthet 

När det regnar över Högdalstoppens tre toppar. När det regnar över Granholmstoppen och Hagakullen. När det samtidigt regnar över alla Stockholms sju kullar. Som Holger Blom en gång byggde. Och när solen skiner hård över Ågesta kraftvärmeverk, vart ska vi gå då? Så hur många Julia finns det? Hur många Alice? Hur ska de kunna förstå vad som har hänt, var gränserna kommer ifrån, vart de går? Var slutar människan? Var börjar nästa? Som det en gång stod i en vit bok. Som människor är en roman om den ojämna kampen mellan föreställning och äkthet. Som människor är en roman om att ge upp och om att misslyckas, om att misslyckas också med att ge upp. I Som människor går Das Man runt Europa och letar efter sina vänner. Den handlar om vårt omättliga behov av AI som tröst. Entropimaskinen. Den handlar om den centrifugala geografin som skamkultur. Julia cyklar runt genom Stockholm. För att hon vill? För att hon hetsas av hoppet? För att hinna ikapp glömskan? Men när hon cyklat hela vägen fram, så har Alice redan hunnit dubbelt så lång.

LARS RAATTAMAA, född 1964 och utbildad arkitekt, debuterade 1989 med diktsamlingen Ur krakars gäld. Han är flerfaldigt prisbelönt, bland annat Sveriges Radios Lyrikpris och Aftonbladets litteraturpris. Som människor är hans andra roman.

»Går det att bygga annorlunda - andra hus, ett annat språk eller en annan framtid? Kanske går det till och med att bygga så att det inte finns någon mening med ett centrum. « | JUDITH KIROS om Dö andras död

»Dikten är ett minfält av störningsmoment.« | SIGRID NURBO om mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka

»Ofta handlar det om missförstådda prepositioner och ordföljder som hackar men ändå hankar sig fram: Summan av delarna funkar inte hundra, men tillräckligt, och mer än så, de felhanterade delarna bildar nya innebörder. Det fula blir vackert. Gnisslet blir sång.« | AASE BERG om Kommunismen

Detta är en samling berättelser om några människor som alla vill bli något annat än de är. Vad vill de bli? Nya människor? Hur fungerar det, är allt i livet en enda cirkelrörelse eller är det omöjligt att kliva ner i samma flod två gånger?

Vi möter en rad olika individer: en far, en son, en fru, en kompis, en flickvän, en arbetslös, en tyst, en präst, en kille i grön jacka, bröderna Anders och Patrik, deras respektive Frida och Victoria. Fast inte i den ordningen.

Musiken mellan berättelserna är komponerad och framförd av Martin Hederos.

Dimple Pennington är 30 och bor hemma hos sin mamma, hennes influencerkarriär har börjat dala redan innan den kommit igång, och hennes pojkvän är ett riktigt svin. Hon har aldrig känt sig mer ensam. Men just det förändras på ett ögonblick när Dimples fyra halvsyskon plötsligt kraschar in i hennes liv igen. Och när Cyril Pennington, deras notoriskt opålitlige far, dyker upp blir saker än mer komplicerade.

”Jag hörde någon spela på ett munspel. Det var ett Hohner’s Marina Band, stämt i a-moll. Min pappa dog. Jag åkte bilfärja till Travemünde. Jag hörde hur de älskade i hytten intill. Jag var på väg till Flandern, ja, till den flandriska slätten, där jorden är gödslad med liv.” Romanen Människor i högt gräs gavs ut första gången 1991. Linn Persson har bland annat skrivit TV-serien Skärgårdsdoktorn och tilldelats både tidningen VI:s litteraturpris och ABF:s litteraturpris.

En anonym hjälte i tiden för mig var den man som klättrade upp på Dzerzjinskijstatyn för att surra fast en vajer som hängde ner från en lyftkran; han klättrade upp där, fäste vajern, klättrade ner och gick sin väg, försvann i folkhavet för att aldrig synas till igen; en av hundratals, tusentals, tiotusentals unga människor, augustimänniskor, som jag kallade oss då.

Ryssland, augusti 1991: En kupp skakar landet, Gorbatjov avsätts och Jeltsin tar makten. Landet splittras och ingenting är längre som det varit under årtionden tidigare. Vissa tjänar pengar på utvinningen av jordens resurser, medan andra sjunker långt ner i fattigdom. Under denna tid av total omvälvning upptäcker bokens jagberättare sin farmors dagbok en samling anteckningar som avslöjar hemska sanningar om det förflutna och inser att tystnaden måste brytas om Ryssland ska ha en framtid.

Sergej Lebedevs Augustimänniskor är den tredje romanen översatt till svenska, efter Vid glömskans rand och Debutant, som båda rosats av kritikerna. Översatt från ryskan av Nils Håkanson.

Du hittar dem överallt. I varje släkt och på varje arbetsplats. De elaka. De som ger dig eksem och synbortfall. De du försöker hålla dig ifrån, men som ändå punkterar behållaren med energi. Tänk om det är Du. Tänk om det är Jag. Ingen nämnd, ingen glömd. Men även elaka människor har rätt att få må bra.Läs mer hos förlaget, www.dittbokforlag.se

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött är ett poetiskt CV. En absurd och bitterljuv resa genom ett yrkesliv som börjar på praktikplatser och slutar i ett författarskap. Arbetskritiken löper som en röd tråd genom sidorna, i tät dialog med delar av den svenska litteraturhistorien.

Henrik Johansson (f. 1973) har kallats en förnyare av svensk arbetarlitteratur och med denna samling förnyar han sig i vandringen från prosa till dialogisk dikt. Henrik Johansson är författare och har tidigare skrivit bland andra Av kött och blod (2013), Raya (2018) och Brev från en cell (2019).

"Henrik Johansson är en frimodig författarröst med tydlig förankring i arbetarlitteraturen. Hans mission är att utveckla och förnya formen." (Dala-Demokraten om Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, 2016)

“Känner mig inte alls utvilad. Somnade för sent och steg upp för sent i hopp om att känna mig pigg. Men jag känner mig tröttare än någonsin. Trött och negativ. Har inte en enda glad tanke i huvudet.

Det är märkligt. Trots att jag är så trött att hjärnan borde vara grumlig är de negativa tankarna glasklara och ytterst påtagliga. Huvudet vräker ur sig olycka: Vad ska du göra av ditt liv? Varför vaknade du så sent? Varför har du inget jobb? Varför är du inte kåt längre?”

Liam är tjugofem år och levande död. Han har inget jobb, knappt någon känsel - om det inte vore för kvinnor. Vi får följa med honom i en labyrint av arbetssökande, festande, självförakt, kärlek, rusningsmedel, knullande, bra åsikter, kvinnohat, varma relationeroch evigt grubblande.

Syndiga människor är ett porträtt av en generation i limbo. Där finns gott om smuts, men också välvilja. Goda intentioner, klandervärda handlingar. Många frågor, få svar. Allting överskuggat av en oförklarlig dimma som aldrig tycks lätta.

När såg du solen senast?

»Alla människor har av naturen ett begär att få veta är berättelsen om min ungdoms nätter, om dess irrfärder, allianser och slitningar. Det är berättelsen om min åtrå som blev till en identitet och en kamp. Jag var arton år. Jag var en pil som kastades mot måltavlan, och som ingen kunde få att ändra riktning. Jag hade en feber i mig. Fyra gånger i veckan gick jag till Kat, en klubb bara för kvinnor på Rue du Vieux-Colombier. Två hjärtan bultade då, mitt eget och åttiotalets. Jag sökte kärlek. Jag lärde mig våldsamhet och underkastelse där. Våldsamheten förenade mig med min barndoms och min tonårstids land, Algeriet, liksom med dess poesi, med dess natur, otämjd, jungfrulig och brutal. Den här boken är dessa båda territoriers gränslösa rymd.» Nina Bouraoui

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. Av Bouraoui har förlaget tidigare utgivit tio böcker. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefyllda Prix Renaudot.

»Det är kanske bäst att vara ärlig: jag har inga andra författare jämte Nina Bouraoui. ... Jag läser den som en svulten. ... Det är omöjligt att lägga den i från sig.»Expressen

»Nina Bouraoui har alltid varit drottningen av andlös prosa med hög energi och skön, klar luft mellan orden.»Dagens Nyheter

»Med en enastående känslighet för sitt forna jags upplevelse av världen målar hon med bara några få meningar vibrerande, levande utsnitt ur sitt förflutna. ... Det är berörande, vackert, taggigt och uppriktigt.»Svenska Dagbladet

»'Alla människor har av naturen ett begär att få veta' slår en bro från hjärta till hjärta. Litteratur när den är som bäst.» Borås Tidning

»Hennes små poetiska romaner, som ofta liknar fragment från större skeenden, har fått en hängiven och växande läsekrets. Jag har tillhört den i femton år. Det börjar bli väldigt många översatta böcker i min bokhylla. De bildar ett sammanhängande konstverk, som påminner om en evighetsåtta. Översättaren Maria Björkman har blivit en oskiljaktig del av det.»Sydsvenskan

»Absolut tonträff, absolut psykologisk ärlighet och stämningsavläsning. I en prosa som är kristallklingande.»Norrbottens-Kuriren

»Nina Bouraoui har en förmåga att hålla fast i ett nu i sitt skrivande. Det finns en nervighet som gör det omöjligt att förutse nästa tanke, minne, vägändring och som gör mig nyfiken. Maria Björkman har också hittad så rätt ton för det i sin översättning.»Kulturnytt, P1

»Hon ockuperar skriften på samma sätt som man ockuperar ett territorium, med ett kärleksfullt, försonligt lugn som komprimerar dramatiska människoöden till fotografiska ögonblicksbilder.»Göteborgs-Posten