Visar resultat för..."Arvinius+Orfeus Publishing"

Värdet av konst – För hjärnan, samhället och livet visar varför kultur inte är ett område tillhörande några få, utan helt nödvändig för människors omdöme, empati och det demokratiska samtalet. Boken tar dig från museisalen till väntrummet och hemmet, och visar hur estetiska upplevelser kan förändra vår blick, vår känsla av mening och våra val.

Med slående enkelhet lyckas Karolina och Erik Modig förena många års forskning, skrivande och praktik i konst- och beteendefrågor – och visar hur vi kan fylla ord som värde och nytta med nya innebörder. Genom fallstudier, intervjuer, hjärnforskning, filosofiska betraktelser och levande berättelser får vi i boken följa hur konst kan påverka hjärnan och känslolivet, hur konstupplevelser kan få människor att känna stolthet över en plats och varför konsten kan och bör vara en omistlig del i skola, vård och arbetsliv. Du får begrepp, modeller och språk för att förklara värden som är både mätbara och omätbara – och för att försvara dem när det behövs som mest.

Värdet av konst är en bok för alla som är det minsta nyfikna på konst och som någon gång funderat på om eller hur den påverkar oss. För dem som kommer i kontakt med konst i sitt arbete eller sin vardag, som sitter i en besluts- eller påverkansposition inom politiken, som kommunal tjänsteman, i skolan, vården eller övriga näringslivet. För alla som funderar på konstens roll i samhället, vilka argument som finns för konstens finansiering, om det spelar någon roll hur den ser ut eller utifrån vilka premisser den skapas – och om det gör någon skillnad att ha en tavla på väggen där hemma. 

Det blå Konserthuset vid Hötorget, ett arkitektoniskt mästerverk i nyklassicistisk stil, är en av Stockholms mest berömda byggnader. Det ritades av Ivar Tengbom, som i sin starka vision ville resa ett klassiskt grekiskt tempel till musikens ära. Detta i en epok som andades demokratiska ideal.

Han gav sin idé namnet Det röda hjärtat, med syftning på Stora salen mitt i byggnaden, där musiken klingar. I skapandet av det nya konserthuset anlitades dåtidens ledande konstnärer för att skapa en tidlös stil, med motiv lånade från två olika världar – det klassiska Grekland och musikens historia.

Kungliga Filharmonikerna är en orkester av internationell klass. Den är beundrad för sin programsättning, sina inspelningar och turnéer, men också för sin nyfikenhet och bredd, för sina skickliga, ambitiösa och flexibla musiker.

År 2026 fyller byggnaden Konserthuset 100 år, och år 2027 har det gått 125 år sedan den orkester som idag är Kungliga Filharmonikernas föddes. Boken Konserthuset Stockholm – Med det röda hjärtat fångar den starka drivkraft, passion och övertygelse om musikens och konstens betydelse som genomsyrar såväl Kungliga Filharmonikerna som övriga medarbetare i Konserthuset.

Fotograf Yanan Li har under fem års tid dokumenterat byggnaden och dess inre liv. Bokens texter är skrivna av Anna-Karin Palm, Johan Mårtelius , Tony Lundman och Bo Madestrand.

När blir man konstnär och hur går det till? Tjugofem yngre konstnärer som etablerat sig under 2000-talets första två decennier (och ett par äldre) skriver om vägarna till sina konstnärskap.

Konstnärernas berättelser är komplexa. Några kom tidigt till insikt om att vägen som konstnär var den enda som låg öppen för dem. Andra reflekterar över det dagliga arbetet, det ständiga omprövandet och blivandet. Somliga skriver om förutsättningarna att verka som konstnär, hur väl konstutbildningarna förberedde dem för uppgiften, eller inte gjorde det. Gemensamt för konstnärerna är deras strävan att hålla ut oavsett villkor och möjligheter. Serien avslutas meden essä om villkoren för konstnären Hilding Linnqvist och hans kamratkrets när de etablerade sina konstnärskap för hundra år sedan. Frågan om hur man lär sig verka som konstnär var lika aktuell på den tiden som idag. Av skribenterna har ett dussintal examen från Kungl. Konsthögskolan, fem från Konstfack, tre från Konsthögskolan i Umeå, en från Valand, tre från utländska utbildningar och en är autodidakt. Under hösten 2019 och in i januari 2020 kommer nättidskriften Omkonst att publicera en eller två essäer i veckan. Huvudredaktör är konstnären Susanna Slöör, biträdd av konstnärerna Maria Hall och Dan Wolgers vilka alla tre också bidrar med varsin text.

Initiativtagare till essäserien är Stiftelsen Hilding Linnqvists konst. Varmt tack till Stiftelsen Längmanska kulturfonden för bidrag till tryck av den kommande boken.

Hilding Linnqvist (18911984) var förgrundsgestalten och inspiratören bakom en konstriktning som kritikerna mot slutet av 1910-talet kom att kalla naivism. Boken om hans väg mot att bli konstnär beskriver resan mellan åren 1916 och 1925. Under denna period deltog Hilding Linnqvist i sex viktiga samlingsutställningar på Liljevalchs, den första konsthallen invigd 1916 för den moderna konsten i Stockholm. Vägen mot framgångarna kantades av utskällningar i pressen, som parades med försöken att sätta etiketter på honom och den unga konsten. Målare som Hilding Linnqvist betraktade sig som personliga berättare vid sidan av alla stilar. Debuten år 1916 gav honom rejält med ris i pressen. Den ignorerande han tappert och fortsatte att oförtrutet utveckla sin speciella balansgång mellan realism och fantasteri. Inom några år lyftes han fram som en av sin tids främsta namn och föregångare inom svensk naivism.

Interiörer och landskap kläddes i fantasins och poesins dräkt. Omvärlden smyckades med en kärleksmetaforik, ett sökande efter kroppens och själens fullkomning, ett erotikens och de religiösa funderingarnas lustspel och alkemi. Akterna och föreställningarna utspelades i målning efter målning som olika kapitel: Hjärtatssång, Drottningens juvelsmycke, De lyckliga människorna, Lustgården, Sommaren, I tysta kvällen, Smycken och kristall och Den gamla parken. Huvudpersonen var förutom Hilding Linnqvists alter ego, även inspiratören Carl Jonas Almqvists himlavarelse, androgynen Tintomara. Som en undrens vägvisare lyfter Hilding Linnqvist måleriet ur vardagen. Funderingarna och vägvalen om att bli konstnär underblåstes av nyromantikernas vurm för att nå själens guld. Essäisten och kritikern Ulf Linde kallade på 1950-talet Hilding Linnqvists måleri för stillöst i bästa bemärkelse, prövande i varje enskilt penseldrag. Förälskelsens och kärlekens dubbelspel roade även en 1910-talets spjuver som Marcel Duchamp. Konstnärsrollen som vi känner den idag bärs än av kärleksmetaforiken i mötet mellan konstnär, verk och betraktare. Hilding Linnqvist inspirerades av poeterna från Stagnelius och Almqvist till Fröding och Ekelund. Poeterna bland dåtidens kritiker fann i honom sin särskilda vän.

År 1916 debuterar den 25-årige konstnären Hilding Linnqvist på Liljevalchs, som ett av de unga kommande namnen i konsthallens blott tredje utställning. Höstsalongerna och salongerna för de unga fann så småningom sin form i mitten av 1920-talet, numera känd som den traditionella Vårsalongen.

Boken som ges ut i samband med en utställning på Liljevalchs (9 oktober 2020 10 januari 2021) innehåller texter av bokens redaktör, konstnären Susanna Slöör, och återpublicerar ett redigerat urval av essäisten Ulf Lindes texter om konstnären mellan 1950-tal och 1980-tal. Susanna Slöör skriver om de litterära, romantiska och andliga inspirationskällorna samt citerar dåtidens pressröster och kritik. Ulf Linde skriver om Hilding Linnqvist och jämför med franske 1800-talsmålaren Gustave Courbet samt författare och poeter som Carl Jonas Love Almqvist och Birger Sjöberg, den senare med sin Frida-diktning. Boken innehåller ett generöst urval bilder av Hilding Linnqvists tidiga verk.

Jag avundas målarna. Deras verk är oändliga. Verken bär sitt eget liv inom sig, oberoende av deras skapare. En dans lever ganska kort. Lika kort som dansören själv.

Jean Börlin

I efterkrigstidens 1920-tal blomstrade nya idéer och en kreativ experimentlusta väcktes till liv. Ett nytt avantgarde tog form. I dess epicentrum fanns en nyskapande danstrupp med en radikal och utmanande repertoar som inte drog sig för att provocera sin publik, de kallade sig Svenska Baletten (Ballets Suédois). Dess ledare var det excentriska paret Rolf de Maré och Jean Börlin, men medskaparna var många. Svenska Baletten var inget danskompani i vanlig mening, deras skapelser var mer än bara koreografi, de var allkonstverk. Förutom de unga dansarna i kompaniet, samarbetade man med konstnärer som Nils Dardel, Francis Picabia och Fernand Léger och kompositörer som Erik Satie, Hugo Alvén och Darius Milhaud, för att nämna några.

Med multimediala verk som Bröllopet på Eiffeltornet (Les Mariés de la Tour Eiffel), Iberia, Människan och hennes åtrå (L Homme et son désir) och Världens skapelse (Le Création du monde), där musiken, scendekoren, koreografin, dräkterna, framförandet och ibland till och med publiken var en del av skapelsen, intog de scener runt om i Europa och USA mellan 1920 och 1925.

I tio kapitel författade av konstvetare, danshistoriker, musikvetare, teaterforskare och koreografer berättas historien om Svenska Baletten: Genom striderna med Stockholmsoperan, skandalerna och det illvilliga skvallret i pressen. Genom konstsamlingarna och målningarna som inspirerade och inspirerades. Genom den historiska synen på den manliga kroppen. Genom de kvinnliga dansarnas äventyr. Genom kärlek, vänskap, konflikter och tragedier. Genom ekonomiska bekymmer och konkurrensen med Ryska Baletten. Genom Paris, Stockholm och Köpenhamn. Genom experimentella musikaliska kompositioner och dess betydelse för kompositörer som John Cage. Genom extravaganta och innovativa haute couture-kostymer. Genom arvet som de lämnat efter sig till nya generationer dansare och genom ett återuppförande av deras dadaistiska verk Relâche. Svenska Baletten var före sin tid på många plan.

Svenska Baletten var queer långt innan queer blev ett begrepp inom genusforskningen. Svenska Baletten skapade performancekonst långt innan Fluxusrörelsen introducerade det för konstvärlden på 1960-talet. Den här boken lyfter fram deras betydelse för modernismen såväl som för efterkommande generationers konstnärer, kompositörer, koreografer, dansare, modeskapare och forskare. Det blev som Börlin önskade, Svenska Baletten lever vidare, den är oändlig.

Den svenska och franska kulturen har haft en lång och passionerad kärlekshistoria i Paris. I femtio år har 1500-talspalatset Hôtel de Marle varit en viktig mötesplats för de båda kulturerna. Här öppnade svenska staten 1971 Svenska institutet i Paris Sveriges enda kulturhus i utlandet.

I boken berättar vi om det unika stadspalatsets historia och om alla de spännande evenemang som ägt rum här. Här kan du bland annat läsa om hur sångerskan Barbro Hörberg lärde Georg Riedel dricka cassis, om en oförglömlig festkväll med huvudpersonerna ur Christer Strömholms kontroversiella fotobok Vännerna från Place Blanche, hur Svenska institutet i Paris visade Hilma af Klint innan hon blev allmänt känd och hur en ung svensk fotograf vid namn Eva Klasson fick sitt internationella genombrott i Paris. Här finns också gästspel från August Strindberg, Greta Knutson, drottning Kristina, Gunnar Ekelöf och många andra kulturpersonligheter som gjort Paris till ett andra hem.

Det är en bok om ett hus, om människor, om kulturer, men framför allt om vänskap. Amitié!

En humanistisk klassicism Ornament, färg och materialitet i kooperativa bostadsområden i Stockholm 1915-1930 ger en historisk introduktion till 1920-talets progressiva bostadskooperation i Stockholm och till den estetik som formade dess arkitektur. 

Under perioden 1915-1930 skapades en rad småskaliga och pittoreska stadsdelar i Stockholm. De bebyggdes främst av de då nystartade bostadskooperationerna HSB och SKB. Många av de framsteg som tillskrivs funktionalismens genombrott sker redan på 1910- och 20-talet i dessa kooperativa bostadsområden. Här byggs överkomliga bostäder för arbetare med alla moderniteter, nytänkande produktion och högsta standard. Arkitekterna lägger också stor vikt vid att skapa trivsel genom färgsättning, ornament, materialitet, stora planterade gårdar och vindlande gator. Det är en klassicism i mänsklig skala. I humanismens anda tar man sitt öde i egna händer. Slående är hur snabbt utbyggnaden går, och att billiga bostäder byggs med både hög teknisk standard och höga konstnärliga ambitioner. Dessa stadsdelar har ett ytterst progressivt innehåll, men ges en klassisk dräkt.   

Jan Rydén Bonmot är konstnär och författare till Allborgarrätten Försök till en urban allemansrätt. Han har varit verksam som forskningsingenjör vid KTH Arkitekturskolan.

The New Era Magazine is a beautifully crafted print publication focusing on Scandinavian interiors, design, art and craft. With our base and area of expertise firmly in Scandinavia, we meet architects, interior designers, urban farmers, artists and craftspeople who contribute to our visual and material culture. We invite our readers to inspiring homes and spaces in the Nordics, while at the same time discussing topics relating to how we live in this moment of time. The New Era Magazine is a quarterly magazine published four times a year.

In the second issue we visit the couple behind acclaimed interior architecture firm Halleroed at their forest hideaway, and we visit a 17th-century home and garden where time has stood still. Celebrated fashion designer Diana Orving creates a textile art installation in an empty museum exclusively for us, and we spend some time in the beautiful, sparse home of glass maestro Ingegerd Råman. We are not easily tempted to buy things, she says about her and her husband s decision to live with the bare minimum of objects. I will defend the empty space. Elsewhere in the issue, we discuss the profound effects of the built environment on our wellbeing. I want to be part of a cultural movement that recalibrate what matters in society, and in life, says Danish chef Fredrik Bille Brahe in Hugo Macdonald s article on reconnecting with our roots. I think courage to be local is important. Born at a time of change, our hope is to inspire new ideas on the subject of living well. It s time to welcome in a new era.

ISSUE 05

Widely known as one of the foremost magazines hailing from Scandinavia, The New Era Magazine brings together interiors, architecture, design and craft in a beautifully designed bi annual publication. In every issue the readers meet some of the most interesting spaces, people and topics of this moment in time. ISSUE 05 pays tribute to the Nordic design heritage, with visits to some of the most iconic homes in the region, including those of masters such as Yrjö Kukkapuro and Bruno Mathsson. We also get to sit down with interior designer Beata Heuman in her eclectic London home, and spend time with the master Jonas Bohlin in his combined home and atelier. Elsewhere in the issue we highlight some of the new artists and galleries paving the way right now. 

Till bords på Prins Eugens Waldemarsudde är en vacker, rikt illustrerad och kunskapsfylld kokbok med inriktning på mathistoria och recept på såväl festmenyer som vardagsrätter vid Waldemarsudde nu och då. Här möter det höga franska köket, som serverades till kulturpersonligheter, kungligheter och kändisar på prins Eugens tid, dagens spännande mathållning vid Café Ektorpet och i Prinsens Kök. Vi får följa med på en kulinarisk resa i tid och rum för alla som har ett intresse av matlagning, mat- och kulturhistoria och av allkonstverket Prins Eugens Waldemarsudde på Kungliga Djurgården i Stockholm.

Mathållningen vid Waldemarsudde idag och på prinsens tid beskrivs av Waldemarsuddes museichef Karin Sidén och arkivarie Anna Meister, samt av mathistorikern Richard Tellström. Museets köksmästare Sebastian Fagerback och kock Jonas Höök fungerar som ciceroner i tillagningen av såväl de historiska rätterna från prins Eugens tid som av dagsaktuella menyer inspirerade av Waldemarsuddes alla årstider. Boken pryds av vackra nytagna fotografier av fotografen Yanan Li, samt av historiska fotografier från museets egna samlingar.

Maria Hall har under ett par år rest runt i Frankrike för att uppsöka de platser där Carl Fredrik Hill målade sina mästerverk under andra hälften av 1870-talet och sin så kallade friska period. På sina konsthistoriska exkursioner fann Hall en del av Hills motiv helt intakta medan andra hade förändrats. De exakta platserna där Hill stått med sitt staffli dokumenterades. Genom sin grundforskning fann Hall till sin förvåning att några av Hills teckningar och målningar är felaktigt attribuerade. Dessa helt nya rön presenteras i denna bok.

Boken består av ett rikt bildmaterial och en längre essä där Hills och Halls resor förs samma likt en väv. Den är formgiven av Patric Leo, som genom åren mottagit ett stort antal priser och utmärkelser för sin bokkonst.

Maria Hall (f. 1964) har en fil. kand-examen i konstvetenskap vid Göteborgs universitet från 1988, en examen från Konsthögskolan Valand och Kungliga Konsthögskolan 1997 och är nu verksam som konstnär i Stockholm. Hon har tidigare publicerat essäer om konst i antologier och tidskrifter. År 2021 tilldelades hon av Konstakademien Axel Theofron Sandbergs stora akvarellpris.

Carl Fredrik Hill (1849-1911) räknas som en av de stora i svensk konsthistoria. Efter några produktiva år i Frankrike, då merparten av hans mästerverk tillkom, insjuknade han och tillbringade sina sista 28 år i barndomshemmet i Lund. Från dessa år i Lund finns tusentals banbrytande tusch- och kritteckningar bevarade.

I envy the painters. Their art is eternal. The work carries its own life within, independent of its creator. A dance lives rather short. As short as the dancer himself. Jean Börlin

In the post-war 1920s, new ideas were blossoming and a creative experimental appetite was awakening. A new avant-garde took form. At its epicentre was an unconventional dance troupe with a politically charged repertoire that did not hesitate to provoke its audience: they went by the name Ballets Suédois. The eccentric couple Rolf de Maré and Jean Börlin were its leaders, but the co-creators were many. Ballets Suédois was not an ordinary dance company, their creations were more than plain choreography, they were total artworks. Aside from the young dancers in the company, they had collaborations with artists such as Nils Dardel, Francis Picabia and Fernand Léger, and composers like Erik Satie, Hugo Alvén and Darius Milhaud, to name but a few.

With multi-media works such as Les Mariés de la Tour Eiffel (The Wedding on the Eiffel Tower), Iberia, and L Homme et son désir (Man and his Desire), where the music, stage décor, choreography, costumes, performance, and at times even the audience, were part of the creation, they took over stages around Europe and the USA between 1920 and 1925.

In ten chapters written by art history professors, dance historians, music historians, theatre scholars and choreographers, the story about Ballets Suédois is told: Through the feuds with the Stockholm Opera, the scandals and the vicious gossip in the press. Through the art collections and painters that inspired and were inspired. Through historical views on the male body. Through the adventures of the female dancers. Through love, friendship, conflict and tragedy. Through financial troubles and the fierce competition with Ballets Russes. Through Paris, Stockholm and Copenhagen. Through experimental musical compositions and their influence on composers such as John Cage. Through the innovative and extravagant haute-couture costumes. Through the legacy they left behind for new generations of dancers and through a re-enactment of their Dadaistic piece Relâche.

Ballets Suédois were ahead of their times in many regards. Ballets Suédois were queer long before it was a notion in gender and LBTQ research. Ballets Suédois created performance art long before the Fluxus movement introduced it to the art world in the 1960s. This book highlights their importance for modernism as well as following generations of artists, composers, choreographers, dancers, fashion designers and scholars.

Börlin s wish came true: Ballets Suédois lives on, it is eternal.

Boken Handkraft är en hyllning till alla de hantverkare som håller urgamla traditioner och hantverk vid liv. Historiskt sett är hantverken grunden till städernas framväxt, vilket ännu märks i gamla gatunamn som Kammakargatan, Hantverkargatan och Yxsmedsgränd.

I boken träffar vi såväl hantverkare med fyrtio år i yrket som unga nykomlingar med full koll på dagens digitala medier. Vi får bland annat känna tatueraren Sofie, som lärt sig hantverket i Hongkong, dockmakaren Arne, som samarbetat både med demonregissören Ingmar Bergman och rockbandet Teddybears, perukmakaren Julia, som arbetat bakom kulisserna med stjärnor som Monica Zetterlund och Magnus Uggla, samt tapetmakarna Sara och Mats, som återupplivar gamla tapetmönster i en gammal fångvaktarbostad på Långholmen. 

Boken berättar historierna bakom de olika hantverksyrkena, samtidigt som den bjuder på unika inblickar i hantverkarnas dagliga arbete. Den är en sinnlig och inspirerande hyllning till handens kraft.

Handkraft publiceras av Stockholms hantverksförening, och är en del av deras 175-årsfirande. Den är skriven av kulturjournalisten Bo Madestrand, med fotografier av Klara G och grafisk form av Pompe Hedengren.

Helt oväntat anländer sju koffertar och ett par trälårar till Ontologiska Museet i Stockholm. Den anonyma donationen innehåller anteckningar och dagböcker, fotografiska negativ på glasplåtar, ett besynnerligt kranium och intorkade doftspår.

Dagböckerna visar sig vara skrivna av Beata Gardelius, paleontolog vid Naturhistoriska riksmuseet. Fotografierna och teckningarna är gjorda av Inga-Lisa Blomgren, amanuens vid Geologiska institutionen i Uppsala. Forskningsmaterialet är inget annat än häpnadväckande.

I september 1897 försvinner Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren under expeditionen till Siljansringen. De båda kvinnornas öde har fram tills nu förblivit okänt.

Voksenåsen Ett arkitektoniskt mästerverk Efter andra världskriget fick Sverige en unik gåva. I natursköna Nordmarka lät den norska staten uppföra det arkitektoniska mästerverket Voksenåsen som tack för svenskarnas humanitära hjälp under kriget. Voksenåsen är mer än bara en byggnad. Ända sedan starten har det varit en plats för möten, kultur och inspiration i en harmonisk dialog mellan människa och natur. Det är ett monument över 1960-talets nordiska modernism som är lika tidlöst idag som då.

I dag jämförs Voksenåsen med samtida mästerverk som konstmuseet Louisiana utanför Köpenhamn. Men hur kunde denna symbol för Norges tacksamhet under lång tid nästan falla i glömska? Och varför känns dess formspråk fortfarande modernt och relevant mer än 60 år senare? I den här boken berättar vi den fascinerande historien om Voksenåsen, och hur dess humanistiska arkitektur känns mer betydelsefull än någonsin. Det är en plats där arkitektur, kultur och mänskliga möten flätas samman.

Waldemarsudde, med sina omkring 440 000 besökare årligen, är ett av Sveriges mest välbesökta konstmuseer. Denna publikation är den första att ges ut om Waldemarsudde på både svenska och engelska. När prins Eugen (1865 1947) donerade Waldemarsudde till svenska staten 1947, var ett av de främsta villkoren att det vackra allkonstverket skulle förvaltas som en levande kulturbild. Det forna hemmet för landskapsmålaren och kulturpersonligheten Prins Eugen öppnades upp för allmänheten som museum 1948.

I denna vackra bok presenteras Waldemarsudde i hela dess färgrika spektrum. Det bärande bildmaterialet tar oss med på en fascinerande resa genomkonstsamlingar, arkitektur och interiörer till den vackra trädgårdens skulpturer från en oas av orörd natur och prunkande rabatter till museets omfattande verksamhet idag. Fotografen Yanan Li har skildrat platsen över tid och under alla årstider, resultatet är ett tidlöst, intimt och vackert porträtt av Prins Eugens Waldemarsudde.

I fjorton kunskapsrika kapitel författade av museichefen Karin Sidén och museets arkivarie och bibliotekarie Anna Meister beskrivs den samklang mellan natur, konst, kultur, historia, framtid och innovation som gör Prins Eugens Waldemarsudde till en både unik och sällsam plats för alla sinnen.

Boken ges ut i samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde och har möjliggjorts tack vare generösa bidrag från H.M Konungen, Föreningen Waldemarsuddes Vänner, Märta Christina och Magnus Vahlquists Stiftelse, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur samt Barbro Osher Pro Suecia Foundation.