Elisabeth Grate Bokförlag – förlag

Gungan gnisslar under lönnen på gårdsplanen. Gilles gungar inte, han sitter på trädgårdsmuren och ser framför sig. Han tittar inte på sin syster; han följer inte med henne som han gör ibland då han härmar hennes benrörelser för att få fart. Claire känner att han är där utan att vara där, som om han hade förmågan att lämna sin egen kropp när han vill, eller när han är rädd. Kanske har han ingen lust att komma tillbaka; än har han inte kommit tillbaka till henne, till dem, till gården, till planen, till junikvällen.

Gilles är sonen som förväntas ta över den ensligt belägna bondgården den dag föräldrarna inte längre orkar. Claire är systern, knappt ett år äldre men som tidigt lämnade hemmet för studier och senare en lärartjänst i Paris.

I Utanför skildrar Marie-Hélène femtio år av syskonens liv i tio tablåer, där perspektivet växlar mellan Claire och Gilles.

Den franska författaren Marie-Hélène Lafon, född 1962, växte upp på föräldrarnas bondgård i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes verk. Lafon är sedan 1980 bosatt i Paris där hon i ett läroverk undervisade i klassiska språk fram till sin pension. Hon har mottagit en rad prestigefulla priser, däribland Prix Renaudot 2021 för En sons historia. Förlaget har tidigare gett ut romanerna Annonsen, De sista indianerna, Våra liv, En sons historia och Källorna.

»Vacker i sin ordknapphet. Ett lerigt motgift, ett serum mot mina dahliablommande fantasier om livet på landet.» Nina Asarnoj, Kulturnytt i P1

Jean Giono (1895 1970), en av Frankrikes främsta 1900-talsförfattare, föddes och levde hela sitt liv i norra Provence, där flertalet av hans många verk också tilldrar sig. I fabeln Mannen som planterade träd, ursprungligen skriven 1953 på beställning av Reader's Digest under rubriken »Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött», ägnar en ensam herde sitt liv åt att systematiskt plantera träd på Provences högslätter. Så kommer hela trakten att leva upp igen, med grönskande skogar, porlande bäckar och nya bosättare i de övergivna byarna.

Naturens krafter och samspelet mellan naturen och människan är ett ständigt återkommande ledmotiv hos Giono, vars kärlek till naturen grundlades redan under barndomens många strövtåg i hemtrakten och under en längre vistelse som sjuåring hos en herdefamilj uppe i bergen.

»Berättelsen om herden är en skimrande liten pärla, en poetisk fabel om hur viljan att göra gott kan övervinna de mest svårartade hinder. ... Denne fine fransk-italienske författare, varm miljövän långt innan det fanns en miljörörelse att tala om, förtjänar en stor svensk publik.» Vi Läser

»... den är allt ett glas friskt källvatten. Och Jean Giono (1895-1970) är definitivt en författare i tiden.»Svenska Dagbladet

»Denna lilla bok ... kan lära oss, världens navigatörer, väldigt mycket. Att läsa den här boken är som att ha en liten orientalisk bönbok i händerna.» Tidningen Kulturen

»... en pärla som förtjänar att upptäckas av en större publik.» dagensbok.com

»Jag vet inte vad en fars död utlöser, jag vet inte om jag kommer att gå sönder, vrida mig i plågor eller växa, resa mig. Jag vet att jag kommer att bli en annan person, jag hoppas bli en bättre människa, utvecklas, jag hoppas att jag aldrig förlorar min mjukhet och min förundran över världen, jag hoppas att jag ska kunna ersätta det som jag från och med nu kommer att sakna [. . .] Det kommer att finnas en ny och okänd kraft för jag vill inte falla».

Ställd inför smärtan vänder sig Nina Bouraoui till skrivandet, och blandar sin fars liv med sitt eget. Alla minnen kommer tillbaka från Paris och Alger, konsten att leka och att älska, sättet att leva och att iaktta. Nina Bouraoui berättar om denne herre och man som för en högst romanartad tillvaro, och föreställer sig hemligheterna som han tar med sig. Det är en omtumlande skildring av en förlust och ett möte genom minnet och kärleken.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare givit ut tretton romaner.

»Växlingarna mellan de prosaiska sjukdomsdetaljerna och de drömska minnesresorna skapar ett slags svindelkänsla. En ny, suverän topp i hennes rika författarskap.» Dagens Nyheter

»Prosan är förtvivlad, febrig, glasklar och vacker. Det här är en underbar bok om sorg och vad den gör med oss.» Vi Läser

Paris, 1940-tal. Berättarjaget är en blyg artonåring som går en kurs på en teaterskola.

Tre kvällar i veckan är det »gruppövning». Det är när stjärnan på kursen, kamraterna emellan kallad »grevinnan», har vunnit första pris i drama i den årliga tävlingen, som han får syn på en liten flicka som sover i en av de röda sammetsfåtöljerna längst bak i salen. Hon visar sig vara dotter till »grevinnan» som kallar henne för Lilla smycket.

Långt senare är det Lilla smycket själv som är berättaren i den roman av Patrick Modiano som bär hennes namn.

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har sedan debuten 1968 skrivit ett trettiotal böcker. Med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, har Modiano sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Patrick Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld». 

"Jag kommer till dig för att jag har onda tankar. Min själ förtärs, jag är belägrad. Jag har någon inuti huvudet, någon som inte längre är jag eller som skulle kunna vara ett jag som jag länge har behärskat, länge kvävt. De onda tankarna riktar sig mot de människor som jag älskar eller åtrår, mot deras kroppar, jag tänker att det börjar så för mördare, det kommer över mig om natten, blir kvar till morgonen."

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades hon 2005 med det prestigefulla Pris Renaudot.

"Detta är en prisbelönt roman i en enda syrerik inandning, jag önskar att jag själv hade skrivit den och att min mamma hade fått läsa den (...) Jag har svalt den här boken hel, den sjuder och lindrar bättre än treo."Expressen

"Ofta är det djärvt skrivet. Språkligt sett är det en upplevelse."Dagens Nyheter

"Det konkreta och det abstrakta går genom hela romanen hand i hand hos Nina Bouraoui. Det är skickligt, och det är också hennes förmåga att återge sinnenas berusning."Svenska Dagbladet

"Bouraoui är lika stilsäker som i tidigare romaner, och slår stundtals till som en blixt i sina klara formuleringar."Helsingborgs Dagblad

I sin bästsäljande roman Kukum, vars titel betyder mormor på innuernas språk, ger kanadensiske författaren Michel Jean röst åt sin Almanda. Den föräldralösa Almanda växer upp hos ett nybyggarpar och blir som femtonåring förälskad i en ung innu, Thomas Siméon. Trots kulturella skillnader blir hon varmt mottagen av hans familj och delar med honom ett hårt, men fritt nomadliv i skog och mark. Almanda lär sig inte bara det som förväntas av klanens kvinnor utan blir även en skicklig jägare. Hon föder nio barn, räds inte att driva igenom reformer som hon tror på och lever i tät gemenskap med innuerna som likt andra urfolk påtvingas reservat och internatskolor. Berättelsen är stadigt förankrad i den allestädes närvarande naturen, som underkastas exploatering med förödande konsekvenser för kommande generationer.  

Michel Jean, född 1960, är en mångfaldigt prisbelönt innuförfattare från Québéc som i 40 år arbetat som journalist för kanadensisk tv.  

»... en hjärtskärande dokumentär om förlust av land och kultur med universell verkan. Särskilt för den som bryr sig om urfolkens villkor är det en självklar och nödvändig läsning.»Tommy Sundin, Västerbottens-Kuriren

»... Kukum är en poetisk, tänkvärd och djupt berörande roman om en kulturs undergång vilket samtidigt innebär ett ifrågasättande av västerländskt levnadssätt. En stor läsupplevelse i en mycket fin översättning.»Eva Lundgren, BTJ-häftet

De veckor han har kvar i livet kommer inte att bli de lättaste. Cancern har fått fäste. Varken hans berömmelse eller hans karisma kan göra något åt den saken. Isolerad i sin villa, som det bara går att ta sig till vid lågvatten, vill den store journalisten, som är specialist på östblocket, inte träffa någon. Han vill läsa sina böcker, lyssna på sin musik och titta på havet. Han får dock till sist finna sig i att anställa en hemhjälp. Han vet ännu inte att Katja talar tyska. Att hon har frågor att ställa till honom. Och en ilska att stilla.

Marion Brunet, född 1976, bor i Marseille. Hon skriver deckare och ungdomsromaner, varav flera har prisbelönats. Marion Brunet tilldelades ALMA-priset (Astrid Lindgren Memorial Award) 2025 med följande motivering: »Marion Brunets böcker utspelas i ett häftigt pulserande nu med klimatkris och social utsatthet som återkommande teman. På en glasklar och skimrande prosa skildras ungdomar i revolt mot ett korrupt samhälle. Tillvarons mörker och våld utforskas i Brunets dagsaktuella berättelser vars koppling till saga och myt gör dem tidlösa. Och motkrafter finns i vänskapen, solidariteten och naturens skönhet.»

Bonden Paul, 46 år, vill inte sluta sina dagar ensam på familjegården i södra Frankrike som han delar med två gamla morbröder och sin ogifta syster. Annette, 37 år, är bosatt i norr. Efter att ha brutit med fadern till sonen Éric vill hon börja ett nytt liv på annat håll. Hon svarar på Pauls kontaktannons.

Med sitt omsorgsfullt utmejslade språk,sin inkännande, träffsäkra och humoristiska blick har Marie-Hélène Lafon skapat en storslagen berättelse om ett möte mellan två skilda världar. Om tillkortakommanden, tillhörighet och främlingskap, förhoppningar och kärlek.

Marie-Hélène Lafon, född 1962, växte upp på föräldrarnas bondgård i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes verk. Lafon är sedan 1980 bosatt i Paris där hon undervisar i klassiska språk. Marie-Hélène Lafon har tilldelats en rad priser, däribland Prix Renaudot och Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris.

»Strålande bra. (...) Hennes språk är helt underbart.» Go'kväll, SVT

»Lafon berättar lika knivskarpt som ömsint ...» Svenska Dagbladet

»Marie-Hélène Lafon har ett fantastiskt sätt att berätta på som man sugs in i. ... Den här ska läsas och upplevas. ... En liten romanpärla.» Gomorron Sverige, SVT

»Skildringen av Annettes bakgrund i norra Frankrikes rostbälten är känslig som bränd hud.» Expressen

»Jag blir Brio. Vara bäst på allt. Vara pojke med en ickas behag. Brio för hela Algeriet. Brio mot hela Frankrike. Brio mot min kropp som smärtar mig. Brio mot kvinnan som säger: Vilken söt liten flicka. Vad heter du då? Ahmed. Hennes förvåning. Mitt trots. Hennes osäkerhet. Min seger. Jag är en skam för hela världen. jag besudlar barndomen. Det är en pervers lek. Det är en barnlek. Det är ett perverst barn.» I Pojkflickan tar Nina Bouraoui läsaren med på en fascinerande upptäcksfärd i tre världar: den algeriska, den franska och hennes egen, inre värld.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.

»Jag älskar varenda mening.»Expressen»Det är starkt!»Kulturnytt, SR »Det mest spännande med Nina Bouraoui är att hon ständigt skjuter fram sina positioner. Med en osvikliga känsla för stil prövar hon nya genrer och lyckas var gång göra något ingen annan gjort före henne. Hennes position i det litterära Frankrike är förstås tung, och det finns ingenting som hindrar henne från att så småningom nå hela vägen upp till Nobelprisklassen.»Dagens Nyheter

»Vem vet om jordskalvet? Vem vet om den verkliga rädslan? Vem vet om förvirringen? Vem vet om min värld som blivit sårbar? Jordskalvet formar redan landsflykten och olikheten. Det genomtränger kroppen och framtvingar en klyvning. Det förvanskar och grundlägger ett annat ursprung. Det förändrar tillblivelserna. Det är omedelbart och djupgående. Jag blir en annan. Jag kommer från jorden som bävar. Min ensamhet är en brunn. Vem ska berätta, om magnetismen och kraften, värmen och vattnet, sanden och staden, min bindning och mitt vansinne? Vem vet kort sagt om min barndom som är sammanbunden med mysteriet, det algeriska?»

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare gett ut fjorton böcker. Jordskalvet utkom i Frankrike 1999 under titeln Le jour du séisme.

»Att läsa Nina Bouraoui är att bli kysst av litteraturen. Hennes språk framkallar nästan omedelbart den sortens innerliga tankeström som i vanliga fall är förbehållet dagboken, instängd bakom fluffig pärm och hjärtformat lås. Plötsligt sjuder jag av förbjudna tankar.»Jesper Strömbäck Eklund, Expressen

»Fransk-algeriska Nina Bouraoui har en imponerande litterär produktion. Majoriteten finns översatta till svenska och Maria Björkman, som även översatt Nobelpristagaren Annie Ernaux, står för ett betydande antal av dem. Och Bouraouis prosalyriska roman Jordskalvet bär precis lika vacker  språkdräkt som i de tidigare översättningarna. (...) Med havet som symbol, det enda som egentligen ligger mellan henne och Algeriet, förklarar Bouraoui hur allting samtidigt kan finnas nära och långt bort. Och tillsammans med en otroligt rytmiskt skicklig interpunktion förmedlar hon också jordskalvet genom texten, då den poetiskt ryckiga rytmen och de uppryckta fragmenten skapar en läsning som bäst kan liknas vid ett skalv. Bouraoui visar på så sätt att hon bemästrar både språket och berättarkonsten, när berättelsen får ta lika stor plats som metoden för hur den berättas.»Boken ges helhetsbetyget 5 (briljant).Josephine Örtenfelt, BTJ-häftet

Med sin omskakande självbiografiska berättelse återvänder Marie-Hélène Lafon till sin hembygd i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes författarskap.

Än en gång visar Lafon sin enastående förmåga att tränga in i sina karaktärers psyken och respektfullt skildra deras tillkortakommanden och svårigheter, alltid på de utsattas sida.

Boken har fått stor uppmärksamhet i Frankrike och är redan nominerad till en rad priser.

Marie-Hélène Lafon, född 1962, är sedan 1980 bosatt i Paris där hon undervisar i klassiska språk. Hon har tilldelats ett flertal priser, däribland Prix Renaudot 2020 och Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2021 för romanen En sons historia.

»Lafon lyckas alltid komma åt människornas ensamheter och tillkortakommanden, dagarna som går tills en dag då allt är över.»Kulturnytt, SR P1

»Ett litet mästerverk, i en oerhört lyhörd översättning.»BTJ-häftet

 »Dansösen brukade komma till Gare du Nord sju och fyrtiofem på morgnarna. Sedan metron till Place de Clichy. Huset där Studio Wacker låg var förfallet. På bottenvåningen  ett tiotal begagnade pianon oordnat som i ett förråd. Våningen ovanför ett slags kantin med en bar och så danssalarna. Hon tog lektioner hos Boris Kniaseff, en ryss som ansågs vara en av de bästa lärarna ... En speciell lukt av gammalt trä, lavendel och svett.»

I sin senaste roman Dansösen tänker författarjaget tillbaka på en period i sin ungdoms Paris femtio år tidigare, en tid av vilsenhet inför en oviss framtid. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid, minnesbilder av möten i det förflutna dyker upp i ett beslöjat ljus.

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har sedan debuten 1968 skrivit ett trettiotal böcker. Med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, har Modiano sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Patrick Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste  levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld». 

»Jag blir som en seismograf när jag läser Dansösen , känner hur kontinentalplattorna i Modianos romanvärld sätts i rörelse, om än mycket sofistikerat. Det gör mig upphetsad. Dansösen är en kraftfull och glimrande roman. Imponerande och roligt att Patrick Modiano lyckas toppa sig själv så här på upploppet.» Kulturnytt, SR P1

»Romanen Dansösen är oerhört fint gestaltad och översättningen en njutning. En lite pärla.» BTJ

Tolvårige Abdellah från Salé funderar över sitt liv. Efter att ha undkommit en gruppvåldtäkt vet han att han är stämplad som den feminine pojken. Som den vackra Leïla. En slav. Han börjar ett febrigt sökande efter att återfinna sig själv, i sig själv, i andra och i andra städer. Han drömmer om att skapa ett annat liv, om att filma: »Jag var inte mig själv längre. Jag måste hitta mig själv. Och för att göra det lät jag mig gå vilse på Kairos gator. Jag anade inte att det skulle bli värre.» 

Den marockanske författaren Abdellah Taïa föddes 1973 i Rabat. För sin roman Kungens dag belönades Taïa med det prestigefulla Prix de Flore. Han debuterade 2013 som filmregissör med en filmatisering av sin roman Frälsningsarmén, även den självbiografisk. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.

»Redan den första sidan är ett löfte om att allt kommer att vara av betydelse. Att varje stavelse är på allvar. ... Ett arabiskt vemod är fantastisk.»Svenska Dagbladet

»Det är en liten kompakt bok, men den lämnar väldigt starka spår i den som har läst den. ... En klar fyra!»Gomorron Sverige, SVT

»ett korthugget, explosivt, otroligt intensivt språk som in i minsta kapillär lyckas återge den passion som fick honom att resa sig ur de mest hopplösa av omständigheter och bli en hyllad franskspråkig författare i Paris.»Dagens Nyheter

»Att läsa Ett arabiskt vemod känns i magen, i huvudet, i hjärtat. Det är en bok som har en enorm kraft, från första raden: Jag var i mitt andra liv. Jag hade nyss mött döden. Jag hade gått bort. Kommit tillbaka »Bokbloggen Bokmania

»Jag tror att jag är rädd för livet, så som det har givits mig, erbjudits mig. För jag har alltid en känsla av att jag inte har något val. Att jag är tvungen att följa andra människor, världen. Tidens gång. Det är som en tillintetgörelse att veta det.» Året är 1979. Tolvåriga Alya bor i Alger. Hon för dagbok, om familjen, om rädslan för en kommande katastrof, om saknaden efter Sami, hennes vän och syskonsjäl som oförklarligt är försvunnen. Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.»Det finns partier i boken som jag tror är det vackraste Bouraoui har skrivit ... Det är växlingen mellan bild och reflektion, hägring och sanning, som gör den här romanen så mäktig. ... Maria Björkman har, som alltid, översatt så att Bouraouis prosa står fram i all sin självlysande stillhet. Ett fint sätt att göra rättvisa åt denna hjärtslitande roman om undergång och saknad, ande och bokstav.» Svenska Dagbladet

»Läs och låt dig förföras av de smeksamma orden.» Norran

»Stilen kanske bäst kan liknas vid realistisk magi. Oavsett epitet är Bouraouis förmåga en nåd som få författare ens kan drömma om.» Expressen

»Det är dock ingen enkel frälsningslära vi får, utan en vansklig väg genom själens dunkla natt till någonting att tro på. Ett kärlekens möjliga slott, byggt av ord. Mycket vackert.» Dagens Nyheter

»Först när jag läser riktigt långsamt, några sidor i taget, kan jag fullt ut uppleva textens kvaliteter, de som gör att Bouraoui i dag räknas till en av Frankrikes mest betydande författare: den språkliga precisionen, den djuplodande ambitionen och framförallt, det kompromisslösa allvaret som bjuder in läsaren att ta livet på största allvar.» Göteborgs-Posten

Det finns icke en bok icke en! av den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui som jag inte rekommenderar. OmVärlden

»Det finns en oerhörd skönhet och kraft och tjusning i Bouraouis tankeflödande spräk, där tankarna som alltid är rotade i erfarenheten, livet, känslomässigt färgade, ett levande tänkande bara griper in i och hakar på varandra, tankar som ständigt övergår i andra tankar, aldrig sinar, en malström, och den röda tråden kommer liksom helt naturligt » Ord&Bild

Patrick Modianos senaste roman Slumrande minnen är ett strålande exempel på den »minneskonst» för vilken den franske författaren Patrick Modiano 2014 tilldelades Nobelpriset i litteratur. I romanen väcks minnen från tidigt 1960-tal ur sin slummer och möten med personer, huvudsakligen kvinnor, som hade betydelse för Modiano på olika vis dyker i hans medvetande. Ett mord, där en av kvinnorna är inblandad och där även författaren snart blir medbrottsling, löper som en röd tråd genom boken. 

Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano har genom åren mottagit en rad litterära utmärkelser och tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld»

»vid närmare påsyn är han inte den där tankspridde, milde dagdrömmaren. Utan en tekniskt enastående skicklig författare, makalös framför allt i konsten att kombinera högt och lågt. Kioskdeckare och poesi, en chanson av Piaf, en strof av Apollinaire; allt fogas samman till en mosaik som är så fulländad att man ibland tar den för självklar och inte ser det mästerliga hantverket. ... Det fina är ju att man aldrig blir färdig med detta författarskap; saknaden som infinner sig när man läst ut en bok dämpas av insikten att man när som helst kan läsa om hans tidigare.»Dagens Nyheter

»Det är som att jag får bättre syn på saker efter att ha läst hans böcker, lite som att skärpan på omgivningen ställs in, för varje ord är liksom en viktig ledtråd i hans text. ... Jag gillar detta.» Kulturnytt, P1

»Och visst är även Slumrande minnen en form av vittnesskildring. Men kanske inte riktigt som Modiano hade tänkt sig. För snarare än de udda existenser som han så skickligt målar fram, är det porträttet av författaren själv in spe som drabbar starkast. Eller så var det just så det var tänkt.»Svenska Dagbladet

»Modianos minnesregim bärs upp av hans smidiga och suggestiva stil, där det relativa samspelar med det absoluta. Utan möda kan han med en enda formulering förflytta läsaren till en lika svunnen som avundsvärd ungdom: Jag var länge förvissad om att äkta möten bara kunde uppstå på gatan .»Göteborgs-Posten

»Man läser och hisnar. Det är stor litteratur i en enkel, exakt men anspråkslös prosa, tryggt översatt av rutinerade Anna Säflund-Orstadius. Precis som vanligt.»BTJ-häftet

Kärlekens geografi skildrar relationen mellan en författare och en sexton år yngre man som i sitt konstnärskap inspirerats av hennes Dagbok. Det är en berättelse om besatthet, om att leva i nuet, om åtrå, om förväntan, om rädslan att bli övergiven, om vänskap och kärlek.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.

»Oemotståndlig.»Dagens Nyheter

»Både personlig och allmängiltig, såväl klassisk som modernistisk, dröjer sig romanen kvar, kanske som en av Bouraouis allra främsta romaner även i framtiden.»Smålandsposten

»Med Nina Bouraouis böcker är det så att har man läst en vill man läsa fler. De är ofta små till formatet men smäller till och drabbar en med stor kraft. ... det är så vackert skrivet att man blir alldeles svag i knäna. Men floskler är bannlysta, inget sådant finns hos Bouraoui. Hon beskriver inte kärleken med ord man vanligtvis förväntar sig utan gestaltar känslorna så att resultatet blir den underbaraste underbara litteratur. Det blir poetiskt och smart, starkt och mjukt.Bokbloggen Bokmania

Romanens titel Qimmik, hund på inuiternas språk, syftar på de slädhundar som var inuiternas livskamrater, nödvändiga för transport, jakt och skydd mot faror i Grand Nord. Denna spänningsroman bygger på verkliga händelser och skildrar grymma koloniala övergrepp mot Kanadas urfolk, såväl tvångsomhändertagandet av deras barn för adoption som massakern på inuiternas slädhundar. Detta mörka kapitel i Kanadas historia berättas ur två perspektiv. Vi får ta del av vardagen på 1960- talet för ett ungt inuitpar och deras hundar som lever på ett då ännu vilt territorum. Samtidigt, längre söderut, tvingar myndigheterna inuiterna att bli bofasta. Parallellt får vi följa en ung advokat i Montréal, som några decennier senare får i uppdrag att försvara en inuit anklaga för mord på flera före detta poliser. Utredningen tar henne längre än hon någonsin kunnat ana.

Michel Jean, född 1960, är en mångfaldigt prisbelönt innuförfattare från Québec som i 40 år arbetat som journalist för kanadensisk tv. Hans bästsäljare Kukum har översatts till ett flertal språk, där ibland till svenska. Qimmik har till delats Prix littéraire de la Centrale Canine för sin skildring av relationen mellan människa och hund, och en filmatisering av boken är under arbete.

I sin senaste roman Chevreuse ser författaren Jean Bosmans, Patrick Modianos alter ego, tillbaka på sitt liv ur olika tidsperspektiv. Likt Proust är Bosmans på spaning efter den tid som flytt.

Vid ett återbesök i det hus i den lilla kommunen Chevreuse, där han som barn en period var inackorderad, väcks minnen av hemliga telefonsamtal och nattliga påhälsningar av tvivelaktiga personer till liv. Och det är när Bosmans befinner sig i vindsrummet som han förstår att han kan ha varit vittne till ett brott som begicks där i hans tidiga barndom.

Chevreuse är en djupt fascinerande roman, och som så ofta hos Modiano är minnet och glömskan ledmotiv, liksom känslan av en ständigt lurande fara.

Den franske författaren Patrick Modiano, född 1945, har med sina starkt personliga romaner, där handlingen nästan alltid utspelar sig i Paris, sedan länge en hängiven publik såväl i hemlandet som utomlands. Modiano tilldelades 2014 års Nobelpris i litteratur »för den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld».

»Eventuellt skriver Modiano världens mest sofistikerade deckare.»Aftonbladet

»När man lägger ifrån sig 'Chevreuse' är det med en stark känsla av att ha varit med om ett inre drama.»Sydsvenskan

»I det lilla formatet är det här stor romankonst av det slag Modiano är en mästare i. Ett läsäventyr man kommer att minnas.»BTJ

I Våra kyssar är avsked tecknar Nina Bouraoui en serie intima porträtt av platser och människor som spelat en avgörande roll i hennes liv, alltifrån barndomen i Algeriet till Paris idag.

Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, räknas som en av Frankrikes mest betydande författare av idag. För Mina onda tankar belönades Nina Bouraoui 2005 med det prestigefulla Prix Renaudot.»Franska Nina Bouraoui är en författare som pressar upp förväntningarna inför varje ny bok. Jag ser på de tunna ryggarna i bokhyllan och är glad att hon finns.» Svenska Dagbladet

»Ingen kan skildra åtrån som Nina Bouraoui. ... Hennes prosa är som hypnos, en glimrande smaragd genom ett feberhett mörker. ... Våra kyssar är avsked är utan tvekan en av Bouraouis allra vackraste böcker, ett ljusskimmer som bara sköljer och sköljer genom sin läsare med sitt våldsamma och exakta språk.»Sydsvenskan»Jag har smakat av texten bit för bit, porträtt för porträtt. Inte för att inte storkna, utan snarare för att inte missa någonting, förbli uppmärksam, och få bli kvar i det så länge som det över huvud taget är möjligt. ... Dessa självbiografiska fragment har faktiskt allt.»Helsingborgs Dagblad»Det är också denna närvaro i nuet och denna livsbejakelse som gör det här verket till en så stark upplevelse även för läsaren att ta del av.»Borås Tidning»Bouraoui är en sådan där författare som får mig att gråta blod över att jag aldrig har lärt mig franska.LitteraturMagazinet

»Av dessa nätter och dessa liv, dessa kvinnor som springer, dessa hjärtan som kämpar, dessa ögonblick som är så outhärdliga att de inte ryms inom tidens mått, var jag tvungen att göra någonting. Det är omöjligt att få fram hela sanningen på varje sida, men där finns en förtvivlad strävan efter att komma så nära livet, natten, hjärtat, kroppen och själen som det bara går. Av dessa tre kvinnor var jag tvungen att börja med den första, den som just fyllt tjugofem när hon flyr och som är den enda som fortfarande lever i dag. Den kvinnan är jag.»

Natt i hjärtat flätar samman tre berättelser om kvinnor som utsatts för våld av sina män. Balanserande mellan styrka och ödmjukhet utforskar Nathacha Appanah den outhärdliga gåtan med kvinnomord i nära relationer, när den mörka natten tar kärlekens plats.

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. För Nuit au coeur (Natt i hjärtat) tilldelades Appanah 2025 det prestigefyllda Prix Fémina. Hon har tidigare mottagit Prix de la langue francaise för sitt samlade verk.

Tre perioder i Malikas liv, en marockansk kvinna från landet. Från 1954 till 1999. Från den franska kolonisationen till kung Hassan II:s död.

Hennes förste man skickas av fransmännen för att strida i Indokina.

Under 60-talet i Rabat gör hon allt för att hindra sin dotter Khadija från att bli hembiträde i Moniques villa.

Dagen före Hassan II:s död kommer en ung homosexuell tjuv, Jaâfar, in till henne och vill döda henne.

Det är Malika som talar här. Hela tiden. Rasande berättar hon om sina strategier för att undkomma Historiens orättvisor. Överleva. Ha en liten plats.

Malika, det är min mor: M'Barka Allali Taïa (1930-2010). Den här boken är tillägnad henne.Abdellah Taïa

Den marockanske författaren Abdellah Taïa, född 1973 i Rabat, introducerades för den svenska publiken 2012 med den hyllade självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod. För sin roman Kungens dag belönades Taïa 2010 med det prestigefulla Prix de Flore. Han debuterade 2013 som filmregissör med en filmatisering av sin roman Frälsningsarmén, även den självbiografisk. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.

»Abdellah Taïas nya roman Leva i ditt ljus är nära förbunden med hans (svenska) genombrott Ett arabiskt vemod (översatt 2012). (...) Det blir oerhört gripande att läsa böckerna hand i hand, eftersom den rotlösa längtan efter kärlek som pulserar genom självbiografin får både botten och bearbetning i den nya. (...) Taïas biografi formar sig som helhet till ett skakande försök att förstå denna mor som blivit främmande. Modern är rötterna, hon är landet Marocko och hans inre andra. Att leva i hennes ljus är att låta sig helas.» Aftonbladet

»Det är lättläst, medryckande, böckerna är inte tjocka, men det är också krävande, för det handlar, brant sammanfattat, om hur man lever ett sant liv.» Fokus

Aubignane på det provensalska hög landet håller på att förvandlas till en ödeby. Bara tre trogna själar bor ännu kvar bland sönderfallande hus och igenvuxna trädgårdstäppor. Men den annalkande vintern tvingar iväg den gamle smeden, och brunnsgrävarens änka försvinner med den första vårvinden. Nu är det bara den 40-årige jägaren Panturle kvar, och han blir till sist nästan galen av ensamhet. Men en dag sker undret.

Jean Giono (1895 1970), en av Frankrikes främsta 1900-talsförfattare, föddes och levde hela sitt liv i norra Provence, i vars ödsligt storslagna bergslandskap flertalet av hans många verk tilldrar sig. Jean Giono är naturromantiker, och med sin djupa känsla för enheten mellan människan och kosmos hyllar han ett liv i samklang med naturen. Vårvinden bildar tillsammans med Kullen och Mannen från berget trilogin Pan. Utöver dessa tre titlar har förlaget även utgivit Mannen som planterade träd.

Efter moderns död återvänder Youssef, en marockansk lärare som har levt i exil i Frankrike i ett kvarts sekel, till sin hemstad Salé för att på sina systrars begäran reda ut familjearvet. Minnen ur en förfluten tid väcks till liv, där lidande men också livsglädje är oupplösligt sammanflätade. Genom honom ekar det förflutnas röster och ropar på honom, bland annat Najibs, hans barndomsvän och ungdoms älskare. Medan Youssef beger sig in i gränderna i dagens stad tar en förlorad värld form, en värld hotad av fattigdom och våld, där sexuella och sociala skillnader betalas med ett högt pris. Den sista gränsen i denna storslagna roman är Tårarnas bastion, namnet på den gamla stadens vallar, i vars skugga Youssef en gång gav ett löfte till Najib. »Vårt förflutna vår stora fiktion», tänker Youssef medan han bereder sig att fullt ut ta sig an sitt arv, en svår barndom, men också en absolut kärlek till sina åtta magnifika systrar och sin bortgångna mor.

Den marockanske författaren Abdellah Taïa, född 1973 i Rabat, introducerades för den svenska publiken 2012 med den hyllade självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod. Hösten 2024 tilldelades Taïa Prix de la langue française för sitt samlade verk. Han debuterade 2013 som filmregissör med en filmatisering av sin roman Frälsningsarmén, även den självbiografisk. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.