Ur Sven-Olov Wallensteins introduktion:
4. Tre historiska perspektiv
I sin analys av konceptkonsten som en väg från »administrationens estetik« till en »kritik av institutionerna« hävdar Benjamin Buchloh att verk av Burens slag är radikala framför allt för att de synliggör institutionens inramande roll, och att de därför, tillsammans med liknande arbeten av Hans Haacke och Marcel Broodthaers, bildar den yttersta gränsen för den konceptuella konstens logik. Och det är just med utgångspunkt i detta slut som Buchloh följer konceptkonstens utveckling och upplösning som ett i grunden förutbestämt drama, nämligen som ett försök att negera och bryta ned konstens visuella strukturer inom ett system för produktion, distribution och konsumtion som alltid återskapar just dess parametrar men, tillägger han, konceptkonstnärerna var till skillnad från det tidiga avantgardet själva medvetna om projektets omöjlighet, vilket förklarar det motsägelsefulla i deras verk, blandningen av positivism och revolutionär nit. Konceptkonsten, hävdar Buchloh, konfronterar för första gången arvet från Duchamp i hela dess vidd, och den genomför den mest strikta kritiken av visualiteten. Men detta sker också som en konsekvens av olika läsningar av minimalismen, och han lyfter fram Sol LeWitts produktiva ambivalenser, som bottnar i en »projektion av det språkliga på det visuella« lika mycket som det omvända, och leder LeWitt till att skärpa till motsägelsen så mycket som möjligt snarare än att försöka undfly den. Även hos Robert Morris lokaliserar Buchloh liknande paradoxer, som härrör från en »strukturell och semiotisk definiton av readymadens funktion« (även om Morris, som vi tidigare sett, till skillnad från LeWitt ofta gör anspråk på en trohet mot de konstnärliga materialens fysiska egenart). Det legalistiska språk som Morris uppfinner (som i Statement of Esthetic Withdrawal) pekar för Buchloh hän mot »ett förbud mot all visualitet som den ofrånkomliga estetiska regeln för det slutande seklet«. Nedbrytningen av estetiken leder också till nya former för distribution, som hos Edward Ruscha, där den traditionella konstnärsboken omvandlas genom former för serialitet och repetition. Här blir arkitekturen i dess vardagliga form (Twenty-Six Gasoline Stations; Some Los Angeles Apartments; Every Building on Sunset Strip etc), tillsammans med användningen av ett avsiktligt »amatöristiskt« sätt att fotografera, till instrumentet för en negation av den estetiska erfarenhetens hierarkier, vilket förbinder konceptkonsten med popens undersökning av vardagen. Mot dessa kritiska och reflexiva projekt ställer Buchloh Joseph Kosuths uppfattning av konsten som tautologi, vilket för honom utgör »ett fortsättande och utvidgande av modernismens positivistiska arv«, såsom det kodifierats av Greenberg och Fried, och en i grunden reduktiv och begränsande läsning av Duchamps readymade som endast en »intentional deklaration« (vilket Buchloh också återfinner hos Art & Language).26 Kosuths hävdande av verkets tautologa form blir i denna tolkning till syntesen av »logisk positivism och reklamkampanj«, det vill säga den administrativa estetiken destillerad till sin essens, mot vilken Buchloh ställer den medvetna kritiken av tautologin som förtingligande hos Roland Barthes (»Tautologin skapar en död värld, en orörlig värld«) och Guy Debord ([Tautologin] »är den sol som aldrig går ner över den moderna passivitetens rike«). Den visuella form som för Buchloh mest av allt motsvarar tautologin är kvadraten och/eller kuben, och han följer dessa formers utveckling under 60-talet, då de i alla sina variationer plötsligt tycktes framträda som den allenarådande konstnärliga morfologin. De bildar det perfekta uttrycket för administrationens estetik; men samtidigt, i en paradoxal omvändning, leder de oss också tillbaka till det verkliga rummet och den fysiska situationen, och öppnar därmed frågan om den estetiska erfarenhetens fundamentala kontingens, vilket också innefattar dess institutionella bas (som i fallet med Lawrence Weiner), alltså hela den apparat som gör att något kan uppfattas som »konst«. Men denna destruktion av estetiken, hävdar Buchloh, var i sista hand en imitation av »den operativa logiken hos senkapitalismen och dess positivistiska instrumentalitet, i ett försök att få [konstens] självkritiska undersökningar att likvidera till och med de sista resterna av traditionella estetiska upplevelser« det vill säga att konceptkonsten själv påskyndade just det den trodde sig bryta med. Dess revolutionära omvandling av estetik till administration förmådde inte bryta med det system den bekämpade, utan var tvärtom en integrerad del av det och därmed kunde den »nästan omedelbart lämna plats åt spöklika återkomster av (alltför snabbt?) övergivna måleriska och skulpturala paradigm från det förflutna.« Hos Jeff Wall finner vi en analys av denna utveckling med liknande hållpunkter, men med ett annat tonfall. Hos honom handlar det om ett specifikt medium, nämligen fotografin, och hur den genom konceptkonsten övergick från kategorin »konstfotografi« till att bli ett modernistiskt medium bland andra genom att utföra den typ av »självkritik« som tidigare ägt rum inom måleriet och skulpturen. Den rena abstraktionen och övergivandet av referensen var här aldrig en framkomlig väg, givet det fotografiska mediets natur, utan istället framträdde möjligheten att anknyta till andra visuella former, framför allt reportaget, och i dess förlängning en nedbrytning av själva det fotografiska hantverket och den traditionella idén om fotografisk kompetens genom en ny typ av avsiktlig »amatörism«. Idén om fotojournalistiken som en konstnärlig genre i egen rätt framträder redan under 20- och 30-talen, som en frigörelse från piktorialismens imitation av måleriet, i namn av en egen »spontanitet« där den traditionella kompositionen ger vika för ett »jägarens medvetande«, som Lee Friedlander en gång kallade det. Här börjar för Wall den fotografiska bildens modernistiska dialektik, där mediet börjar utforska sin egen natur och möjligheten till en radikal ny version av »Bilden«. I detta avseende kan Wall återupprätta en förbindelse mellan dessa tidiga försök och konceptualismens användning av fotografin, som var beroende av en lång tradition inom just den konstfotografi den på ytan föreföll förkasta »[den] tvetydighet som kännetecknar de experimentella formerna i och runt konceptualismen såsom konst, framför allt om man ser dem i samband med 1968, är resultat av en sammansmältning, rentav en förvirrad sådan, mellan troper inom konstfotografin och aspekter av kritiken mot den.« Därmed kan han dra slutsatsen att konceptkonsten är en fortsättning på den oscillation mellan engagerad och lyrisk fotografi som finns under 40- och 50-talen »en ny kritisk fas av akademismen och inte bara ett förkastande av den«. Samtidigt lokaliserades en utopisk potential i denna fotografi, inte minst på grund av dess svaga ställning på konstmarknaden, vilket givetvis är en paradox, som Wall understryker fotografin kunde bli Konst vid detta ögonblick för att den föreföll negera konsten på mest effektiva sätt, bryta med alla hierarkier och utgöra »anti-objektet« par excellence, samtidigt som detta innebar en komplex mimesis: konceptualisterna imiterade, parodierade och dekonstruerade fotojournalistiken i syfte att skapa en Bild, via ett spel med det icke-estetiska och »postautonoma« som likväl inte kunde göra annat än att producera en ny typ av kritisk autonomi. Wall analyserar sådana strategier hos Richard Long och Bruce Nauman, där händelser iscensätts i landskapet eller i ateljén för att fotograferas, och där reportage och performance glider över i varandra. Hos Robert Smithson och Dan Graham blir detta än mer komplext i och med att även texten blir en integrerad del, i numera kanoniska verk som Grahams »Homes for America« (1966) eller Smithsons »En rundtur bland monumenten i Passaic, New Jersey« (1967). Fotografierna är inget mer än illustrationer till essän, och därför uppfyller de den betingelse av icke-autonomi som gör dem till nya typer av Bilder: »[de] svävar vid tröskeln till det autonoma verket, de rör sig fram och tillbaka över den, de vägrar att lämna reportagets konstnärliga dilemma och därigenom etablerar de en estetisk modell för just denna tröskelsituation.« Hos Douglas Huebler finner vi till sist en parodisk inversion av själva det journalistiska uppdraget, i hans skenbart indifferenta fotografier som tas mekaniskt under förutbestämda tidsintervall och återger de slumpvisa skeenden som äger rum på platsen. Allt som skulle kunna göra fotografierna »bra«, teknisk skicklighet, komposition, sensibilitet för ljuset eller ögonblicket, men också den litterära dimensionen hos engagemang, motivets psykologiska intresse etc. har systematiskt eliminerats. »Verket består av två samtidiga negationer som producerar ett »reportage« utan händelse och en text utan berättelse, kommentar eller ståndpunkt.« En central aspekt av alla dessa strategier är en »reduktivism« som vi kan finna över hela det estetiska fältet, från måleri och skulptur till fotografi och film. I fallet fotografi leder det till en avsiktlig »amatörisering« av bildskapandet, ett avvisande av teknik och elegans, och ett sökande efter avsiktligt »låga motiv«. Även här utgör Ed Ruschas seriella fotografier ett privilegierat exempel, men Wall pekar också på Warhols tidiga filmer, som förbryter sig mot bildens tre normer det formella, det tekniska och ämnets värdighet på en och samma gång. I detta finns en rest av en utopi, ett försök att återknyta till »massans« bildskapande, men ironiskt nog vid det ögonblick då det vardagliga bildskapandet höll på att ta ett kvalitativt språng genom den nya tillgången på fotografiska teknologier. Avantgardets begär att placera sig vid det estetiskas flyktpunkt riktas därför både bakåt (amatörfotografin som teknisk kategori) och framåt (den nya Bilden som uttryck för en emanciperad mänsklighet), och det blev något subversivt att via ett slags fiktion placera sig i denna position. Som Wall skriver om Ruschas bensinstationer: »Bara en idiot skulle ta bilder på inget annat än bensinstationer, och existensen av en bok med just sådana bilder är ett slags bevis på att en sådan person existerar.« Amatörismen är ett försök att undfly konsten, men blir också ofrånkomligen ett sätt att återupprätta den, och här känner vi igen något av det pessimistiska draget i Buchlohs analys av »administrationens estetik«. Men Walls hypotes är mindre totaliserande, och det han frilägger är snarare de mekanismer genom vilka fotografin träder in i konsten som ett reflexivt medium, och hur det kommit att bära på nya möjligheter att berätta genom att det frigjort sig åtminstone från delar i det tidigare arvet. Att Wall förlägger detta genombrott till 1974 det år då han själv debuterar som konstnär genom att ta den »iscensatta fotografin« till en ny nivå är kanske en »iscensättning« i en mer direkt personlig mening, men pekar likväl på ett mer positivt sätt att tillägna sig arvet från konceptkonsten och projicera det mot framtiden. I den avslutande texten, »Flykförsök«, finner vi ett tredje perspektiv. I Lucy Lippards historieskrivning som uttryckligen sker från ett personligt hållet deltagarperspektiv, till skillnad från Buchlohs och Walls handlar konceptkonsten framför allt om en expansion av konstens sociala och politiska dimension, och hon knyter den uttryckligen till 60-talets politiska och sociala rörelser, som protesterna mot Vietnamkriget och den framväxande kvinnorörelsen. I detta perspektiv hänger »dematerialiseringen« mer samman med en demokratisering av konsten än med en formalistiskt inriktad kritik mot tidigare rörelser. Lippard pekar med konkreta exempel på hur kritiken av konstverkets varustatus och nya idéer om distribution hänger samman, och också på hur detta kom att påverka själva utställningsformatet där Lippard själv var en av de centrala gestalterna, och en av de första att låta rollen som curator och som kritiker, ibland också som konstnär, glida över i varandra, till exempel då hennes egna recensioner blir del av utställningar. Men trots detta var det oftare formen än innehållet som bar det politiska, som hon påpekar, och idéerna om kommunikation med nya publiker förblev i princip på det teoretiska planet. Vad de extremt heterogena exempel Lippard citerar visar, är att konceptkonsten ingalunda var en enhetlig rörelse, framför allt var den inte en visuell »stil«, vilket åtminstone till viss del kan sägas om minimalismen. Den teoretiska kritiken av varuformen och objektets fetischism, som inspirerades av marxistisk teori, kunde smälta samman med en ny strategi för användning av fotografi och andra typer av dokumentation, som försökte undvika att göra fotot till ännu en ny fetisch vilket likväl blev fallet, och fotografin blir hädanefter till en självklar del av den samtida konsten (och till viss del kommer det att överta den narrativa roll som tidigare tillkom måleriet). Vad vi finner är en serie mer eller mindre radikala försök att träda ut ur konstsystemets krav på produktion av säljbara objekt, åtminstone på den nivå som är konceptkonstens ideologiska självförståelse: en revolutionär och egalitär attityd som säger att konsten tillhör alla och inte bara en smal galleripublik inriktad på att förvärva extremt exklusiva föremål. En annan och motsatt läsning, som avtecknar sig på historiskt avstånd, är att det minst lika mycket handlar om en (säkerligen omedveten) anpassning till en ny institutionell utveckling. Hur hitta en form för verk, eller snarare verksamhet, som svarar mot de nya avancerade formerna för reproduktion och distribution? Tidskrifter, media, och inte publik direktkontakt, bildar basen för det nya sättet att kommunicera. På så sätt kan man säga att konceptkonsten iscensätter verkets upplösning i variabler, instruktioner, programmering och simulering, i olika typer av »information« och »immaterialier«,27 där nästa steg kanske tas idag: konstverket på väg bort från Walter Benjamins »mekaniska reproduktionsålder« och in i den digitala reproduktionsåldern, även om konsekvenserna av denna transformation ännu är svåra att överblicka. Konceptkonsten öppnar en tillgång till det mediala rummet på ett sätt som förblev omöjligt för en tidigare, materiellt definierad konst, och dess kritik av varufetischismen utgör i detta avseende ett viktigt moment i steget bortom estetikens motsvarighet till den klassiska politiska ekonomin och dess fokus på objektet som ett nexus av arbete, tid och sociala relationer. Frågan huruvida denna utveckling var ett svar på ett effektivitetskrav i ett allt mer rationaliserat system, eller en havererad utopi om en ny form av kommunikation som skulle bryta med konstsystemets exklusivitet, ställer oss kanske inför ett alltför enkelt val. Konceptkonsten befinner sig i övergången från industriell produktion till kunskapsproduktion, därav dess ambivalens inom vad man med Marx termer kunde beskriva som en dialektik mellan produktivkrafter (konstnärer och deras praktik) och produktionsförhållanden (gallerier, museer), där produktivkrafterna går före och tvingar fram förändringar i produktionsförhållandena, som måste hinna ikapp och fånga in det nya. I denna mening bildar konceptkonstens misslyckande och genombrott tillsammans ett slags »dialektisk bild« av det slag som Benjamin analyserat, ett brott i historiens kontinuum som låter nya slag av fantasier att träda fram, och vars framtid ännu återstår att bestämma
