Panache - Böcker

En berättare, plågad av oro och melankoli, reser genom Österrike och Italien, och slutligen till sitt barndomshem i Bayern, men också tillbaka i historien, i Stendhals och Kafkas fotspår. ”Svindel. Känslor” är en hisnande balansakt i fyra avdelningar och den första av W. G. Sebalds fyra enastående essäromaner som nu utges på nytt. Boken inleds med ett nyskrivet förord av Steve Sem-Sandberg.

Orbitór är en barock självbiografi av Rumäniens ledande författare, ett häpnadsväckande försök att sammanfatta världen: verkligheten, drömmen, visionen. Som självbiografi skiljer Orbitór inte mellan verklighet och fantasi. Den handlar om födelse, utveckling, metamorfos författarens egen, världens, språkets, fjärilens. Ändå speglar den också Rumäniens historia, från det feodala förflutna, där de döda återvänder för att äta de levande, till andra världskrigets bombningar och Securitates grymt komiska försök att kontrollera arbete och kärlek i ett vardagligt Bukarest. Vänster vinge utgör den första delen i en trilogi uppbyggd som en av de otaliga fjärilar som befolkar romanen. Den andra delen, Kroppen, har hunnit utkomma på rumänska; den tredje, Höger vinge, väntar på att skrivas.

Orbitór är rumänska för bländning, bländande sken m.m.

Orbitór. Kroppen är den mellersta delen av en planerad trilogi vars struktur reflekteras i de otaliga fjärilar som befolkar texten. Första delen, Vänster vinge, presenterades i Panacheserien 2004, tredje delen, Höger vinge, är ännu oskriven.    De rumänska orden för respektive undertitel har även en arkitektonisk syftning på vänster flygel, huvudbyggnad och höger flygel. Berättarens återkommande, fjärilslika uppstigande med hissar ömsom  kassaskåpstunga hisskorgar, ömsom  eleganta burar av trä, bäck och kvarts, alltmedan  de oljesvarta  rundade tarmarna undertill försvann  ner i schaktet under bottenvåningen, snitslar således läsarens väg in i romanen som också är ett hus i stil med latinets orbita: bana, stig, spår.

Om Orbitór. Vänster vinge. ..."Cartarescu hör hemma bland de verkligt stora." Anina Rabe i Svenska Dagbladet

Till de bördiga slätterna i det inre av Australien anländer en filmare för att dokumentera sina uppdragsgivares, de lokala jordägarnas och tillika mecenaternas rika och till synes oöverblickbara historia och levnadsomständigheter. Under tjugo års tid skall han som en bland många konstnärer, filosofer och författare spekulera kring banden mellan bebyggarna och det platta, gräsbevuxna landskapet. Det utvecklar sig till en praktisk övning i minneskonst, tillkommen i ett bibliotek som ett försök att närma sig en bortvänd, gäckande kvinna ett stycke litterär heraldik, värdigt en Proust eller en Calvino.

I augusti månad, under inflytande av melankolins himlakroppar Sirius och Saturnus, ger sig jaget i Saturnus ringar av på en fotvandring genom Suffolk i östra England. W.G. Sebalds sällsamma reseberättelse följer spåren av världens förfall och förstörelse, ett sökande som ett år senare leder till att jagberättaren blir inlagd på sjukhuset i Norwich. Nyutgåvan introduceras av Sebaldsällskapets sekreterare Mats Almegård.

Den framgångsrika författaren Victor har sökt sig till en kurort i Karpaterna för att en gång för alla komma till rätta med sina neuroser, vilka han tror har sin rot i en händelse under en maskerad på ett sommarläger många år tidigare. En av hans manliga kamrater, Lulu, klädde då ut sig till kvinna och lekte med honom. Minnesarbetet kring denna händelse växer ut i hallucinationer och drömsyner av ett slag som Mircea Cartarescus läsare känner igen från den magnifika Orbitór-trilogin. Travesti är en tät, liten roman där begreppen sätts i gungning och förvandlas.

Nowhere Man är Beatleslåten som Jozef Pronek och hans kamrater i bandet Bube (=serbokroatiska för Beatles) spelar på skoldanserna och så småningom på studentklubben Kuk i Sarajevo. Bube eftersom KGB inte skulle gå hem i väst och FBI (Fucking Boys International) inte skulle gå hem i öst när det begav sig på 80-talet. När Pronek tio år senare återfinner sig som en malplacerad Nowhere Man i amerikansk exil hör Nowhere Man till hans jugoslaviska nostalgi, allas vårt Yesterday. Nowhere Man skulle man också kunna kalla den osynlige men överallt närvarande berättare, Proneks skugga, som iakttar och skriver boken om Proneks kameleontliknande uppenbarelse, än som juvenil författare till raderna Vad är det som sticker fram ur mig/ som en tumör en vacker dag, än som dörrknackare i Greenpeaces tjänst, än som den som med Thomas Mann som tillhygge vänder sig mot berättaren som likt en mus övervakat honom.

"Nåja, om man nu tilltalas av mångspråkiga genier som lär sig ett språk på sex månader, skriver med humor och stil och sedan jämförs med Nabokov i New York Times" - Zadie Smith

I den här samlingen av berättelser mot en självbiografisk fond turnerar Murnane, liksom alltid, frågan om skrivandet och läsandet; framför allt handlar det om tiden och minnet. I en av novellerna, som fått sin titel, "Första kärleken", liksom sitt berättarpespektiv, utsikten från ett sovvagnsfönster, efter en novell av Vladimir Nabokov, skriver han: "Det har aldrig någonsin funnits, finns inte och kommer aldrig att finnas något sådant som tid. Det finns bara plats. Det som folk kallar tid är bara platser som följer på platser." Det skulle Proust lika gärna ha kunnat skriva på franska, W.G. Sebald på tyska eller Javier Marías på spanska; nu är det Gerald Murnane som gör det på sitt sätt, på engelska i Australien.

Mircea Cartarescus dagbok från början av 1990-talet till 2004. En omvälvande tid i Rumäniens och Europas historia skildras av Cartarescu, som å ena sidan är eremit och enbart lever för sitt skrivande, å andra sidan är en offentlig person som kommenterar dagshändelserna, politiken, litteraturen, livet. Boken utkommer till Panache-seriens 65-årsjubileum.

Korntäppa är Gerald Murnanes återkomst till det skönlitterära skrivandet efter 14 år. Den börjar med frågan ”Måste jag skriva?” och det som följer är en skildring och utforskning av de nätverk av bilder som dröjt i författarens inre. Bilderna – som spänner från seriefiguren Mandrake till den ogifte farbrodern som sparkats i ”kulorna” som barn, från kusinernas dockhus till den gåtfulla kvinnan med håret i tornet, från skalbaggarna som blinkar fram budskap från Gud till kapplöpningshästarna som ständigt spränger fram i berättarens inre – har en enastående klarhet och spännvidd, och kommer från den plats där litteraturens gestalter bor innan de föds fram i litteraturen.

Panache I ett nät av korrespondenser fångar W.G. Sebald fem författare och en konstnär. Ursprungligen hörde författarna till dem som fick följa honom på hans landsflykt till England 1966, nedpackade i ryggsäcken; nu, 1997 – mellan Saturnus ringar och Austerlitz – ägnar han dem varsin studie: Johann Peter Hebel, Jean-Jacques Rousseau, Eduard Mörike, Gottfried Keller och Robert Walser. Sebalds litterära valfrändskaper är gärna solitära flanörer som, påfallande ofta, vantrivs med sin författarverksamhet; det tycks inte finnas någon gräns för de offer den upplyftande litterära texten kräver. Logi på landet avslutas med ett porträtt av trompe l'œil-målaren tillika klasskamraten Jan Peter Tripp. Till den svenska utgåvan av Logi på landet, i översättning av Ulrika Wallenström, har fogats ytterligare två litterära studier av Sebald, en om den tysk-svenske författaren Peter Weiss och en om den rysk-amerikanske författaren Vladimir Nabokov.

I Röd självbiografi (Panache 2009) berättade Anne Carson om den unge pojken Geryon – ett rött bevingat monster – och hans olyckliga kärlek till den vackre Herakles, som krossar hans hjärta. Utifrån den antika myten skapade hon en modern diktberättelse om begärets irrvägar, om förtärande kärlek och vulkaniska eruptioner. Röd doc> är en fristående fortsättning på den berättelsen, fast efter myten, när gestalterna – med nya namn – driver runt utan riktning. Geryon – G – är äldre och fortfarande olycklig, han tar hand om sina djur och förlorar långsamt sin skönhet. Hans gamla älskare dyker upp, numera en krigsveteran som kallar sig Sad. Tillsammans med den galna konstnären Ida och liftaren Hermes ger de sig ut på en planlös road trip, en pikaresk som leder över glaciärer och ängar, via en psykiatrisk klinik och en isgrotta full med fladdermöss. Nu gäller det att överleva kylan, överleva en berättelse som är slut, och en tid som oåterkalleligen har flytt.

Var är barnet? Hur långt bort? Hinner jag fram om hon plötsligt får för sig att hoppa i bassängen, om hon ramlar, om det kommer en bil?

Amanda ligger desorienterad och svag i en sjukhussäng. Något har hänt, något som inte fick hända. Bredvid sängen sitter David, väninnan Carlas lille son, och manar Amanda att berätta. Ett obestämt hot vilar över samtalet, och tiden håller på att rinna ut. Det är något med vattnet, det är något med den här platsen som gjort Amanda sjuk. David har också varit sjuk, och även om han tillfrisknat är han inte längre densamme. Vad skedde egentligen hos kvinnan i det gröna huset, hon som man går till när läkarna står handfallna? Och var är Amandas dotter? Amanda som ständigt räknar på räddningsavståndet, ständigt oroar sig för olyckor, har förlorat sitt barn ur sikte.

Räddningsavstånd är en tät och febrig mardröm, en psykologiskt laddad kortroman om faran mitt i vardagen, och om ett litet samhälle på den argentinska landsbygden som långsamt håller på att förgiftas.

En flicka på besök i södra England rider genom skogen New Forest. En ung författare befinner sig i en komplicerad relation som hon inte vet hur hon ska ta sig ur. En äldre kvinna vårdar sin döende man. Tre kvinnor i tre skeden av livet. Deras berättelser flätas samman till en roman om vad det innebär att vara dotter, mor, syster och älskare. Hur det känns att vara älskad, och att inte vara det.

Silny och hans gäng – Magda, Angela, Arleta, Natasza, Kasper och Lewy – är tonåringar i en liten stad i Polen under den vilda kapitalismens tid, från början dömda att leva på arbetslöshetsunderstöd. De driver runt i jakt på droger och kickar. Dagen före och under ”En ryssfri dag”, en karnevalisk folkfest som innebär början på ett ”krig” mellan ryska gatuförsäljare och lokala polska affärsidkare, trappas våldet upp och språket briserar. I den lilla stadens mikrokosmos, som bryts genom tonårsgängets narkotikarus, kolliderar rysk imperialism med polsk nationalism, hyperliberalism och gränslös handel med provinsiell inskränkthet och beredskap för hat och våld, modernitet med barbari.

I februari 1980 blir den kände litteraturforskaren Roland Barthes påkörd i Paris när han korsar gatan efter en lunch hos president Mitterrand. En månad senare avlider han i sviterna efter olyckan.

Men tänk om det inte var en olycka? Tänk om Barthes bar på en hemlighet så stor att någon beslöt sig för att…mörda honom?

Laurent Binet har skrivit en filosofisk detektivgåta, som med finess och humor tar med läsaren på ett intellektuellt äventyr genom Frankrikes kulturella och politiska elit.

En man återvänder till kvinnan och sonen han lämnade för flera år sedan. Ingen vet var han har varit och hans oanmälda ankomst skapar problem för kvinnan, som väntar ett barn till.

Under förevändning att han ska skydda dem tar mannen med dem till ett förfallet hus i bergen. Väl där börjar det gå upp för sonen att hans pappa inte bara döljer ett mörkt förflutet, utan också hyser en brutalitet som ständigt hotar att bryta ut.

Människosonen är en både lyrisk och våldsam berättelse om maskulinitet, kvinnoförtryck och hur våld går i arv från generation till generation.