Ariel Förlag – förlag

I Den poetiska Eddan berättas om hur guden Frej förälskar sig i jättekvinnan Gerður, och sänder sin dräng Skírnis, som med bevekelser och hot förmår henne att lämna sitt hem i Jötunheim och bosätta sig med honom. I Blodhov återdiktar Gerður Kristný berättelsen på en ordknapp vers, som ansluter nära till den fornnordiska förlagans metrik och klang, med Gerður i centrum. Gerður Kristný är född 1970 och bosatt i Reykjavík. Boken Blodhov utkom 2010, och belönades samma år med Isländska litteraturpriset. I svensk översättning och med efterord av John Swedenmark.

Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig är en antologi med texter som ger uttryck för erfarenheterna av den ryska invasionen av Ukraina och som ger en inblick i ­bakgrunden till den. Boken innehåller nära tre hundra sidor poesi, dramatik, krönikor, dagboks­anteckningar och essäer om och ur det krigsdrabbade Ukraina – det mesta skrivet under det senaste halvåret. Boken är också den första litterära antologin från Ukraina som kommer ut på ­svenska på nära tre decennier. Boken ges ut av Ariel förlag i samarbete med Svenska PEN. Hela överskottet från försäljningen går till Svenska PEN:s arbete att stödja Ukraina.

I december i år har det gått trettio år sedan Boris ­ Jeltsin ­ beordrade rysk trupp mot den tjetjenska ­ huvudstadenGroznyj för att kväsa den tjetjenska delrepublikens själv- ständighets­ ambitioner. Det blev inledningen på det första av de två Tjetjenien­ krigen, som skulle ­ prägla den ryska samhällsutvecklingen på djupet och spela en helt central roll i Vladimir ­ Putins väg till makten. I och med att kla- nen Kadyrov installerades i ledningen för delrepubliken ett par år in på 2000-talet övergick den öppna militära konflikten i någonting annat, som man med ett samtida språkbruk frestas att kalla för en »hybridfred«. Det trauma som de tjetjenska krigen innebar både för det tjetjenska samhället och det omgivande ryska har förblivit obearbe- tat och krigsförbrytarna i stort sett ostraffade. Lana Estemirova är dotter till den tjetjenska människorättsaktivisten Natalja Estemirova, som mördades den 15 juli 1999. I detta samtal med den ryske historikern och prosaisten Sergej Lebedev försöker hon frilägga hur krigen inte bara förändrade det tjetjenska samhället i grunden, utan också pekar fram mot den ryska invasionen av Ukraina och övergreppen mot civilbefolkningen i Butja, Mariupol, Izium och otaliga andra platser i Ukraina. Samtalet ägde rum i april 2023.

Den 13 december 2016 greps den karelske historikern Jurij Dmitrijev i sitt hem i Petrozavodsk. Dmitrijev är ordförande i den karelska avdelningen av människorättsorganisationen Memorial, vars främsta uppgift är att kartlägga de människorättsbrott som begicks av Sovjetregimen. I egenskap av lokalhistoriker har Dmitrijev upptäckt och kartlagt flera av de platser i Karelen där NKVD genomförde massavrättningar under trettiotalet. Hans främsta incitament har varit att identifiera offren, för att postumt återbörda deras namn till historieskrivningen, för att ge deras efterlevande släktingar visshet om vad som skedde med dem – och för att ge dem en människovärdig begravning. ​ De anklagelser som riktades mot Dmitrijev hade formellt inget samband med hans verksamhet som historiker, men åtalets karaktär skvallrade om motsatsen: att Dmitrijev var måltavla för en skenprocess. Detta gjorde omedelbart fallet till något som berörde hela det ryska civilsamhället. Dmitrijev satt häktad i mer än ett år innan han i januari 2018 släpptes ur häktet, men med utreseförbud i avvaktan på den slutliga domen. I mars 2018 yrkade åklagaren på nio års fångläger med sträng regim och den 5 april avkunnades så till sist domen: Dmitrijev frikändes på åtalets huvudpunkter. I »Fallet Jurij Dmitrijev« beskriver författaren och geologen Sergej Lebedev närmare bestämt hur skenprocessen mot Dmitrijev hänger samman med trettiotalets terror och den karelske historikerns arbete. Häftet är det första i Ariel förlags skriftserie »Gotlandssamtal«, som belyser det fria ordets ställning i dagens Ryssland. Häftena produceras för hand i Malens bokverkstad. Projektet är ideellt, och alla intäkter går till att finansiera framtida häften. Läs mer om projektet på förlagets hemsida: www.ariel.nu/gotlandssamtal!

Den nionde augusti i år bröt omfattande protester ut i Belarus sedan ­president Aljaksandr Lukasjenka utropat sig till segrare i det riggade presidentval. Andrej Kurejtjyks pjäs Sista droppen. Belarus(sia), som är skriven bara en månad senare, är en skildring av de första veckornas ­protester, skriven på plats, inifrån ett ännu pågående skeende. I ­pjäsen möter vi dramats huvudaktörer – både den gamla presidenten och den nyvalda, både valobservatören och kravallpolisen. Vad är det som så oväntat fått det belarusiska civilsamhället att resa sig ur och mot ­diktaturen, och varifrån kommer det våld som regimen svarar med? ­Pjäsen tillhandahåller ­nycklar till de stämningar som driver skeendet – men visar kanske främst av allt på hur tätt sammantvinnade det ­belarusiska samhällets olika delar är med varandra, och vilka trauman det kommer att ha att ta itu med den dag Lukasjenka lämnar makten. Både hos dem som nu dagligen grips och torteras i fängelserna, de efterlevande efter dem som mördas, och hos alla dem som nu begår övergreppen. Den svenska utgåvan av Sista droppen. Belarus(sia) är en del av det internationella projektet »Insulted. Belarus(sia)«. Den svenska översättningen är resultatet av ett samarbete mellan Dramaten och Svenska institutet, och hade urpremiär i form av en läsning på Elverket den 27 oktober i år, i regi av Dmitri Plax. Pjäsen har i skrivande stund översatts till 18 språk, och över hundra läsningar har genomförts i 22 länder. Andrej ­Kurejtjyk är dramatiker och manusförfattare, samt ingår i det koordinationsråd oppositionen inrättade efter valet.

Nej till k * * * * t! är skriven i Moskva hösten 2023. Den är ett försök att fixera dynamiken mellan repression och fredliga protester i den radikalt nya situation som råder i landet sedan februari 2022. Den rör inte vid mer militanta former av motstånd (som ryska frivilligbrigader på den ukrainska sidan eller inhemska sabotageaktioner). Vad den intresserar sig för är vilka motståndsuttryck som står till buds för den vanliga medborgaren – från symboliska gester till handfasta solidaritetsaktioner. Försöken att systematisera och konkludera till trots förblir också dessa observationer anekdotiska till sin karaktär, och lämnar en av de kritiska frågorna obesvarad – nämligen den om motståndets omfattning och möjligheter på sikt. Finns det under repressionen ett latent civilsamhälle, redo att manifestera sig den dag repressionen lättar, och inleda de processer som är nödvändiga för ett framtida fredligt Ryssland?

Skam vet alla vad det är. Varje gång vi befunnit oss på fel plats vid fel tidpunkt, blivit iakttagna då vi trott oss vara ensamma, brutit en social kod, svikit någon, har vi kommit i kontakt med denna sammansatta känsla av utsatthet, häm­ning, jagförlust. I de skandinaviska samtidslitteraturerna har skammen blivit ett allt vanligare tema; och parallellt har skamlösheten som litterär hållning kommit att uppfattas som en emancipatorisk strategi. I Och de såg att de var nakna tar sig den norska kritikern och fotografen Kari Løvaas an fenomenet: i bokens fjorton kapitel läser hon bland andra Hanne Ørstavik, Kristian Lundberg, Dag Solstad, Karl Ove Knaus­gård och Marja-Liisa Vartio. Med utgångspunkt i den personliga erfarenheten, och i dialog med filosofer och diktare som Celan, Weill, Lévinas, Sartre och Agamben, närmar hon sig tematiken utifrån tanken att skammen kanske ändå inte bara är en hämsko, utan också rymmer kunskaper, nödvändiga att bärga. Den är ett existentiellt och mellanmänskligt grundvillkor, ett slags sensibilitet, där vår förmåga att uppfatta och tolka den andre synliggörs ? eller kommer på skam. Den är en förmåga som i sin tur är oupplöslig med ett annat etiskt grundvillkor: tilliten.

Den 9 september 2020 försökte belarusiska säkerhetsstyrkor bryta sig in i Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs lägenhet i Minsk. I den appell hon skrev under tiden vände sig Aleksijevitj bland annat till sina ryska kollegor: »Varför tiger ni?« I essän "Brev till en lycklig tid" har den ryska prosaisten Maria Stepanova lagt örat både mot den ryska tystnaden och mot de röster som ändå hörs. Hennes essä är både ett försök att från rysk horisont närma sig den belarusiska erfarenheten och en diagnos över den politiska apati som präglat Ryssland efter protestvågen 2011–12. Med den protestvåg som svept också över Ryssland sedan texten skrevs har den dubbel ­aktualitet.

Som läsande människa vänjer man sig lätt vid att ta litteraturen för given. Som lärare i litteratur på något av landets gymnasier kan man aldrig göra det. För att få svar på de frågor om litteraturens vadan och varför som man annars lätt glömmer har Ariel bett kritikern, essäisten och svenskläraren Christian Ottesen att skriva om sina erfarenheter av att undervisa i litteratur. Tanken var att resultatet samtidigt skulle kunna tjäna som pedagogiskt diskussionsunderlag för såväl lärarkandidater som redan verksamma lärare. Som den don Quijote varje gymnasielärare i litteratur måste acceptera att vara pendlar Ottesen mellan mer allmänna reflektioner kring litteraturens funktion och verkan, rapsodiska iakttagelser ur skolvardagen och intervjuer med författare en form som förlaget har valt att acceptera, uppgivet men lojalt, likt Sancho Panza på sin åsna. Christian Ottesen är född 1963, gymnasielärare och tidigare docent i svenska vid Lingvistiska universitetet i Minsk, Vitryssland. Han utkom 2002 med essäsamlingen Inte bara Shakespeare.

Den feministiska antikrigsmotståndsrörelsen FAM bildades av ryska feminister som ett svar på den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Den har sedan dess trätt fram som ett av de viktigaste ryska antikrigsinitiativen, med en vittförgrenad verksamhet både i och utanför Ryssland. Ett av de viktigaste formaten för att arbeta med det civila motståndet på gräsrots­nivå är den serie nätbaserade underjordiska studiecirklar gruppen tog initiativ till i början av 2024. Till dags dato har ett tjugotal cirklar hållits, och nya startas ungefär varannan månad. Ämnena skiftar – från feminismens historia, dokumentärteater och antikrigsperformances till cirklar för utmattade mammor och hjälp till ­politiska fångar. Den övergripande avsikten med dem är att skapa säkra rum, öppna för gemensam ­reflektion och gemensamt skapande; rum där man utan censur och utan fruktan kan kalla ­saker vid deras rätta namn. Diktaturen strävar efter att göra människor ensamma och att beröva dem deras röst; det gör behovet av detta slags rum och gemenskaper större än någonsin. Den första cirkeln var en ren skrivarcirkel. Den ägde rum vårvintern -24, modererad av Dinara Rasuleva (tatarisk poet och språkaktivist, baserad i Berlin) och Darja Serenko (poet och koordinator inom FAM, för närvarande i exil). Deltagarna ­lever i olika delar av Ryssland, och är därför anonyma. Samtliga texter i det här häftet kommer från denna cirkel.

Texterna i denna antologi är skrivna av representanter för en handfull av Rysslands minoritetsfolk. De är skrivna inifrån de kulturella avkoloniseringsprocesser som sedan länge pågått i landet. ​ Boken är utgiven i samarbete mellan Ariel förlag och Svenska PEN. Initiativet till detta samarbete togs senvintern 2024, två år in på den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Avsikten var att försöka synliggöra hur den ryska krigföringen hängde samman med de djupa koloniala rötterna hos den ryska statsbildningen som sådan. Att visa att det ryska angreppet mot det självständiga Ukraina inte är ett isolerat våldsutbrott, framkallat av en aggressiv utrikespolitik, utan också en följd den koloniala logiken i rysk inrikespolitik. Det är ingen slump att krigsutbrottet föregåtts av år av en allt mer repressiv politik gentemot landets mångtaliga etniska och språkliga minoriteter.

Vidjemunken är en intensivt lyrisk historisk roman, vävd kring den lettgalliske aktivisten Francis Sebalds. Han föds i en enkel bondfamilj i 1860-talets Lettgallen nu en avkrok i det ryska imperiet, som nyss befriats från livegenskapen, men fortfarande lider av det brutala sociala och kulturella förtrycket. Sebalds livsbana sammanfaller med det lettgalliska uppvaknandet, och när republiken Lettland utropas i spillrorna efter Tsarrysslands fall verkar han för att Lettgallen ska bli en del av den. Under några år på mellan- krigstiden är han en av den unga republikens mest namnkunniga och stridbara politiska och kyrkliga ledare, och likväl slutar han sina dagar i isolering, exkommunicerad ur den katolska kyrkan. Men Francis historia är bara ett av de många människoöden som i denna bok flätas samman, likt slanorna i en vidjekorg. Här finns också, bland många andra, Jezups Sebalds, den lettiske flygpionjären, Maria Putni a, den lettiska balettens oväntade hopp och Terese Soko owska, societetsdamen som anslöt sig till terroristerna och, inte minst, den föräldralösa Zuzanne Brunova från Kolnasola. Inga bele är född 1972, poet, dramatiker och prosaist. Vidjemunken från 2014 är hennes tredje roman på svenska. Översatt från lettiska av Juris Kronbergs.

Hemlängtan ur världen rymmer essäer om svensk och internationell poesi, om klassiker som Erik Johan Stagnelius, Edith Södergran och T.?S.?Eliot, om okända namn ur poesihistoriens marginaler och om nu verk­samma poeter som Gunnar Harding och Nina Burton. Bokens sju avdelningar har rubriker som »Rötter och blomning«, »I Paris och London« och »Frågor, svar, replikväxlingar«. Här finns samtal med både levande och döda, och det som håller samman hela boken är den nyfikenhet och det engagemang som författaren Jonas Ellerström visar vare sig han närläser en dikt av Karin Boye, skriver om Eliot som filosof eller om Gertrude Stein som kärleksdiktare. I sitt förord säger Ellerström att han »velat visa hur mycket som ryms i poesin, hur existentiellt, estetiskt och intellektuellt angelägen den kan vara«. Jonas Ellerström är författare, översättare, förläggare och kulturskribent. Han grundade 1983 ellerströms förlag i Lund, idag landets kanske viktigaste poesiförlag med översatt poesi som specialinriktning. Förlaget utger också sedan 2007 tidskriften Lyrikvännen. Ellerström har senast utgivit den alternativa svenska poesi­historien Under tidens yta (2014) och har sedan 1990 översatt mer än tjugo diktböcker från engelska, franska och danska, från William Blake och Arthur Rimbaud till samtida poeter som Sylvia Plath och Les Murray. Han har också sparsamt publicerat egna dikter.

När alla som vill kan publicera sig tvingas envar ständigt att tampas med överflödet. Distribution av litteratur, idéer, kritik och konst handlar inte längre, som ordets etymologi anger, om att ”fördela, dela ut” utan om att navigera i bortsållandets uppmärksamhetsekonomier. I vår fas av digitaliseringen har distributionen blivit många författares, konstnärers och redaktörers huvudverk och mardröm. I varsin personlig essä reflekterar idéhistorikern Viktor Andersson, ekonomhistorikern Rasmus Fleischer, sociologen Karl Palmås och poeten Magnus William-Olsson över hur distributionen av konst, litteratur och kritik kan tänkas och förstås i de sociala mediernas, aggregatorernas och algoritmernas epok.

Daiva Cepauskaite, född 1967 i Marijampole; poet, dramatiker, skådespelare, bosatt och verksam i Kaunas. Daiva Cepauskaite har sedan debuten 1992 publicerat ytterligare två diktsamlingar samt en samlingsvolym på litauiska. I Det dagas ingår dikter från samtliga dessa, samt en handfull som tidigare inte publicerats i bokform. I Det dagas träder Cepauskaites karakteristiska författar­temperament fram, präglat av bitsk skepsis och lyrisk innerlighet i lika doser. Hennes dikter rör sig ledigt mellan å ena sidan anteckningsbokens sfär - där hugskott, snabba reflektioner och allsköns provisoria hör hemma - och å andra sidan den färdiga diktbokens - där den avslipade reflektionen och det hugfästa hör hemma. I urval och översättning från litauiska av Liana Ruokyte-Jonsson & Juris Kronbergs

Imants Ziedonis (1933?1913) intog alltsedan debuten vid mitten av 1960-talet en central plats i den lettiska poesin. Ziedonis, ett barn av tövädersepoken, förblev hela sitt verk igenom en av de »engagerade« och nyskapande poeterna. I detta verk intar Epifanierna en särställning. Tillkomna i början av sjuttiotalet, under en period av avskildhet från den sovjetlettiska verkligheten, är de på en gång mer intro- verta och mer expansiva. I intellektuell frihet och existentiell lekfullhet saknar de motstycke i sin tids lettiska dikt. Redan 1978 utkom ett litet urval epifanier ut på svenska under titeln Andra sidor. Det var första gången en skön- litterär bok av en författare i Lettland, översatt direkt från lettiska, kom ut på svenska. Ziedonis återkom till epifani- genren också längre fram i sitt författarskap, och förelig- gande volym innehåller texter från 1971 till 1994. Översättare ? då som nu ? är Juris Kronbergs.

Ted Kooser, född 1939 i Iowa, bosatt under större delen av sitt liv i Nebraska. Den amerikanska mellanvästerns poetiske krönikör, Poet Laureate i USA under åren 2004?2006. Urvalsvolymen "Det här är alltså Nebraska" är hans första på svenska. Per Helge, född 1945 och bosatt i Västerfärnebo, Västmanland, svarar för urval och översättning. Har nyligen utgivit essäsamlingen "Mellan prärien och evigheten", en poetisk bilfärd över den nordamerikanska kontinenten, i spåren av Thoreau och Nature Writing. * * * Nånstans i Kansas fann en vän till mig ett ensamt övergivet stenhus mitt i en veteåker. Över dörren hade någon skurit in ett ankare. Ingen fanns att fråga vad det ankaret hade för sig i Kansas, miltals från vatten. Inte minsta vita segel till förklaring bröt horisonten, fast han stod där i timmar. Det är så det är i Kansas, i all evighet.

Med utgångspunkt i sina erfarenheter som författare från en av den ­Ryska federationens många minoritetsfolk reflekterar Alisa ­Ganijeva över vilka val hon ställts inför och vilka förväntningar hon mötts av när hon trätt in i den ryska majoritetskulturen. Vad har hon haft rätt att ­skriva om, efter vilka kriterier har hon blivit läst, och vad har skett när hon inte infriat dessa förväntningar? Ganijeva är avariska och bördig från Dagestan, men skriver på ryska. Hon hör ­därmed hemma både i en muslimsk och en kristen kultur, både i det avariska och det ryska språket, och genom att debutera under manlig pseudonym gjorde hon också anspråk på en annan författarroll än den som traditionellt erbjuds kvinnliga författare. I efterordet tecknar Ingunn Lunde, professor i ryska språket och litteraturen vid Bergen universitet, konturerna av Ganijevas författarskap mot fonden av den officiella »minnespolitik«, som präglar dagens ryska politiska och kulturella offentlighet.

Sedan den fjortonde maj i år hungerstrejkar den ukrainske film­regissören Oleg Sentsov, som sedan 2015 avtjänar ett tjugo­årigt fängelsestraff i Ryssland, dömd på fabricerade anklagelser för terroristbrott på Krim efter den ryska annekteringen av halvön 2014. Hans krav är att samtliga ukrainska politiska fångar i Ryssland släpps. Vi publicerar här utdrag ur två rapporter, som sammanställdes och gavs ut av den Polenbaserade människorätts­organisationen Fundacja Otwarty Dialog (Stiftelsen Öppen Dialog) i samband med att processen mot Sentsov och hans medåtalade ägde rum. Det är dokument som i detalj visar hur en politisk rättegång konstrueras och genomförs. I efterordet ger vi den bredare politiska bakgrunden till processen mot Sentsov – och en inblick i förutsättningarna för det ryska civilsamhällets försök att bedriva opinion.

I Ryssland har internet spelat en stor roll i formandet av alternativa offentligheter – både för att möjligheten att publicera sig digitalt helt enkelt erbjudit en lösning på problemet att »nå ut« i det stora landet, och för att det utgjort en fristad i ett med tiden allt hårdare ideologiserat och statstyrt medielandskap. Också idag är ordet på internet mer eller mindre fritt – här kan man finna både grävande journalistik och regimkritik som inte skulle tolereras, varken i andra media eller på gatorna. Sam­tidigt har dock under de senaste åren antalet privatpersoner som ställts inför rätta och dömts för inlägg på sociala medier växt till den grad, att »åka in för delningar« har blivit ett talesätt. Kritik mot myndigheter, politiska karikatyrer och vidarelänkningar till kontroversiella artiklar i den virtuella världen har lett till helt reella straff – många gånger enligt absurda åtal. Dessa domar siktar huvudsakligen in sig på olika former av förment extremism och hatbrott. Vi ser här närmare på vilka lagar som är aktuella, och, framför allt, exakt hur de tillämpas – både mot verkliga extremister, främst ur de högerextrema miljöerna, och mot regimkritiker och antikorruptionsaktivister.

Den belarusiske poeten Dmitrij Strotsev har kontinuerligt publicerat sina protestdikter på internet sedan de protesterna inleddes i augusti 2020. I essän "Belarus: motståndets konst" gör han en analys av den spontana konstens roll under de belarusiska protesterna. Texten är en stark appell för den fredliga revoltens estetik och etik, och gör de mer djupgående förändringarna i det belarusiska samhället synliga. Liksom Strotsevs dikter är den skriven inifrån ett pågående skeende, och därför desto mer frapperande för sin överblick och sitt siktdjup.

Galina Rymbu är poet, född i Omsk i västra Sibirien. Hon dök upp på den ryska poesikartan i början av tiotalet och blev snabbt en central person i de alternativa miljöer som växte fram i Ryssland under detta årtionde – miljöer där poesi och andra konstarter mötte feministiskt, ekologiskt och postkolonialt tänkande, och där gränsen mellan poetisk och politisk aktivism var porös. År 2018 flyttade hon till Ukraina, vilket markerade inledningen på en sorts »utcheckning« också från dessa sammanhang. Då den fullskaliga invasionen ägde rum den 24 februari befann hon sig i sin hemstad Lviv, där hon stannat under hela invasionen. I de texter som vi sammanställt här rannsakar hon sin egen belägenhet som poet som skriver på ryska men som kapat banden med den samtida kulturen och de politiska realiteterna i landet. Och hon vänder sig till de miljöer hon fram till nyligen själv tillhörde, till det som hon kallar för den nya dissidentkulturen, med frågan om vilka strategier och uttryck som är moraliskt och mänskligt möjliga i ljuset av den ryska aggressionen mot Ukraina.

Postskriptum till den svenska läsaren September 2023 Jag är född 1989. Jag har diagnosen cerebral pares. På nittiotalet rådde läkarna alltid mödrarna att lämna ifrån sig barn som mig. Argumentet var att barn med CP behöver växa upp på särskilda institutioner. Många gjorde som de sade. Liknande råd ges fortfarande, men inte lika ofta. De personer med CP eller andra neurologiska diagnoser som hamnar i systemet lever på institutioner som har karaktär av koncentrationsläger. De är berövade grundläggande mänskliga rättigheter, sjukvård och kontakter med omvärlden. Så lever idag 177 000 personer. Mina föräldrar lämnade inte bort mig. Jag växte upp i en vanlig stad inte långt från Moskva. Jag gick i en vanlig grundskola, tog examen från universitetet, skaffade mig ett arbete. Det enda jag drabbades av var vardagsdiskrimineringen. Jag hade tur. Idag, 2023, är handikapp för många i Ryssland fortfarande något av en stämpel – en synonym för mindervärdighet. Själva ordet »handikappad« används som ett skällsord i vardagstal. De senaste tio åren har nya ord börjat dyka upp i språket: istället för »sjuka« skriver man »särskilda«, istället för »handikappad« skriver man »en person med handikapp«. I media har man börjat skriva mycket om hur språket formar medvetandet, och att det därför är viktigt att förändra sitt språkbruk. Men det är en långsam och komplicerad process. Den mest berömda ryska filmen om en person med CP spelades in för fem år sedan. Den slutar med att fadern kör ut i skogen med sin förlamade son, som blir hittad av en björn och av pur skräck plötsligt först börjar gå, sedan springa. I slutscenen omfamnar far och son varandra. I mina historier om handikapp finns det inga björnar. Jag började skriva den första texten i denna bok två månader efter den fullskaliga invasionen. För mig förändrade kriget inte bara nuet, utan också mina föreställningar om det förflutna. Jag minns hur jag ibland fick höra varningar i stil med: så som staten idag behandlar exkluderade grupper, så kommer den imorgon att behandla alla andra också. Jag minns hur jag brukade skratta åt dem. Jag tyckte att det var en vansinnig överdrift, en undergångsprofetia som aldrig skulle slå in. Jag ansåg att det var precis tvärtom: idag är det som det är, men imorgon kommer också jag att bli behandlad som en vanlig medborgare. Varför? Jag misstog mina egna önskningar för tankar, och levde på detta hopp. Nu är detta hopp borta, och jag ser klarare.

Kriget börjar i hemmet är skriven av aktivister från den feministiska antikrigsmotståndsrörelsen FAM, som svar på vår förfrågan att presentera rörelsen för en svensk läsekrets. Rörelsen bildades av ryska feminister som ett omedelbart svar på inledningen av den fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022. Under de tjugo månader som gått sedan dess har rörelsen trätt fram som ett av de viktigaste ryska antikrigsinitiativen, både i termer av gräsrotskontakt, organisatorisk förmåga och medial genomslagskraft. Den är verksam både i och utanför Ryssland, och är en av de viktigaste strukturerna för att kanalisera det civila motståndet mot kriget i Ukraina.

Då den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina inleddes i ­februari 2022 angav Kreml att ett av huvudmålen var att »avnazifiera« Ukraina. Detta ord föranledde den burjatiska journalisten och människorättsaktivisten Aleksandra Garma­zjapova att i ett inlägg på Instagram berätta om sina personliga erfarenheter av den rasism som genomsyrar vardagen i ­den Ryska federationen. Kanske, påpekade hon, borde Ryssland börja med att göra upp med sin egen rasism. Hennes inlägg väckte ett oväntat gensvar – från hela landet strömmade inlägg in från läsare med egna erfarenheter av de fördomar och det våld som riktas mot landets etniskt icke-ryska invånare. En handfull av dessa »brev om det oryska« ingår i detta häfte. Aleksandra Garmazjapova (f. 1989), burjatisk journalist, för närvarande bosatt i Prag. Medgrundare till och ordförande för människorättsorganisationen »Fria Burjatien«, som grundades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i syfte är att samla in och sprida information om kriget samt att tillhanda­hålla juridisk hjälp åt soldater som inte vill strida i den ryska armén. Fonden verkar också för ökad självständighet för Burjatien inom ramen för den Ryska federationen. Trots att den alltså saknar separatistisk agenda fanns den upptagen på den lista över 55 organisationer i och utanför Ryssland som det ryska justitieminsteriet publicerade i slutet av juli 2024, och som enligt ministeriet utgör underavdelningar av den av myndigheterna uppdiktade, extremistklassade så kallade »Antiryska separatistiska rörelsen«.

Elden väcker ingen. Den tar en med sig, sådan är den. Och den kommer inte ensam, först kommer koloset. Förklarar vedgubben medan han murar upp skorstenen i det övergivna huset på höjden utanför byn som Florence tagit sin tillflykt till. Någonstans därnere flyter den breda Daugava, mot Riga, där hon växte upp i järnbrons skugga: med Demido, som försvann i flodens vatten med ett element om fotleden, med Doni, som försvann in på kåken, och med brodern Mareus, som bara försvann, det var aldrig någon som såg honom igen. Och nu har Florence själv till sist försvunnit också hon: bort från vännerna i det hektiska postsovjetiska Riga, bort från karriären, bort från missbruket och desperationen. Bort från sig själv. Och den enda som ser henne är vedgubben. Och så Helena Jasinska då, hon med hästarna. Och Agnese, den skamlösa. Och Guds gåva Gafharija. Och tjänstemannen Bronte. För byn därnere vid floden är nu en gång befolkad redan som den är, och de skogsklädda backarna är fulla av ben, och de tomma husen är fulla av minnet av dem som en gång bodde där, men som gav sig av på pilgrimsfärd, och som ännu sänder brev hem till de kvarvarande: de kommer med långtradarna som drar förbi byn, eller driver iland på floden, eller kastas ut från fjärrtågens fönster. Den är kort sagt full av berättelser, och det är inte utan vidare att de rymmer också Florence. För vilken är hennes plats i dem? Och vilken är hennes egen berättelse? Inga Abele är född i Riga 1972 och prosaist, poet och dramatiker. Elden väcker ingen är hennes romandebut.