Trolltrumma – förlag

Ingmar Beeergman ........ Är det inte bara en dammig gammal gubbe som gjorde dammiga gamla filmer? Jo, och många av dem är riktigt dåliga. Om du håller med så är det här boken för dig. Och håller du inte med är det här du blir motbevisad. Men vilka är Bergmans sämsta filmer? A. Holmström och den gamle filmstofilen Ernest Riffe reder ut.

Jag är bildkonstnär och tycker landskapshistoria är väldigt intressant. Både hur min närmiljö såg ut förr och varför den förändrats. Till exempel har de värderingar som styrde under mitten av 1900-talet format den skog vi har idag. Därför undrar jag hur dagens värderingar kommer prägla vilken skog vi ser i framtiden. Jag vill också gärna veta hur man tar fram forskning och fakta om skog, eftersom skogen är så komplex och mångfasetterad. För att försöka få svar på det, kontaktade jag Asa försökspark och bad deras fälttekniker att visa mig olika forskningsförsök som handlar om föryngring. Jag vände mig också till Linnéuniversitetet och forskaren Charlotta Håkansson för att få svar på vad svåra ord som “föryngring” faktiskt betyder.

Alla är de bipersoner i varandras liv. Thomas lever för sin musik. Sonen Kjell är en pojke som vet att hans far kommer att bilda familj med en ny kvinna. Svärfadern Marselius är en envis och inbiten gammal bråkmakare, som plågas av skuldkänslor för sina egna svek. Och Thomas bror Ivar, som är bonde och djupt kristen, försöker medla i konflikterna i sin egenfamilj. Inte minst träffar vi Arnt, författaren som har hittat på dessa bipersoner, men som under skrivandets gång själv blir distraherad av bipersonerna i sitt eget liv. Carl Frode Tiller (f. 1970) är en av de främsta författarna i norsk samtidslitteratur. För romanerna "Skråninga" (2001), "Bipersonar" (2003), "Innsirkling" (2007), "Innsirkling 2" (2010) och "Innsirkling 3" (2014) har han fått fina recensioner och mottagit en rad litterära pris, däribland Tarjei Vesaas debutantpris och P2-lyssnarnas romanpris. Han fick Bragepriset och Kritikerpriset för "Innsirkling", och blev nominerad till Nordiska Rådets litteraturpris för både "Innsirkling" och "Innsirkling 2".

Andreas Holmströms Hinna (1:1) är en diktsvit ur en möjlig människas liv. Korthuggna excerpter, avbrutna strofer. En fantasi och kontemplation utifrån Norrbottenspoeten Verner Boström (1896–1982), en imaginär version över hans landskap och motiv. En plats där sjön, skogen, djuren, insekterna, ljuset, tiden, döden och Gud var ständigt närvarande. Men textens han och du är en fiktion och urtyp, ett exempel och arketyp – en Thoreau, en eremit, en skogsidiot. Även Holmströms egna vyer och dialekt framträder, den västerbottniska havskusten och dess läten. Allt i skala 1:1, som en hinna.

”Klarhet, enkelhet, djup. Det är detta som jag söker uppnå och förena. Inte utesluta något av de tre. Därför är det så svårt.” Pär Lagerkvist skrev detta under arbetet med romanen Ahasverus död, som gavs ut 1960, den första av romanerna i den så kallade Pilgrimstrilogin. De andra var Pilgrim på havet och Det heliga landet. Klarhet, enkelhet, djup är också titeln på Pär Lagerkvist- samfundets årsbok 2026. Trilogin ger en fokuseringspunkt för denna. Vi återger inledningen till Det heliga landet, och i flera artiklar analyseras trilogin från skilda utgångspunkter. Volymen innehåller också studier av det franska mottagandet av Pär Lagerkvists verk, kärlekens skilda uttryck i Lagerkvists poesi, diktsamlingen Hjärtats sånger och Sara Stridsbergs tacktal när hon tilldelades Pär Lagerkvist-priset 2025. Årsbokens artiklar har författats av Mikael Askander, Jonas Barck, Svera Dantas, Torbjörn Elensky, Olof Eriksson, Peter Forsgren, Elisabeth Hjorth, Kaj Schueler, Sara Stridsberg och Åsa Wintoft.

”Odödlighet, uppståndelse! Uppståndelse ur förnedring och smärta till fullkomning och oförgänglighet. Bara nu är det så som det inte skall vara. Bara nu. Men i fröet är allting riktigt. Bara där är allting riktigt. Ja, i varje tid är det så som det inte skall vara. Men i fröet ligger fullkomligheten och väntar, bidar tåligt sin stund. Och dess stund kommer alltid. Stunden då den kan få trädet att stiga ändå högre, med en ändå stoltare krona.” Orden är hämtade från Pär Lagerkvists skrift Den befriade människan, utgiven 1939. Den utgör ett centrum i Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrift, 2016, som även rymmer studier om bland annat Lagerkvist som tröstare, hans försvar för människans värdighet, hans frånvaro från dagens svenska teaterscener och en text av mottagaren av 2015 års Pär Lagerkvist-pris, Lars Andersson.

En Vaagebok om året, är det för mycket begärt? Det tycker inte vi på Trolltrumma. Denna gång har vi den stora glädjen att presentera Lars Amund Vaages senaste, den mångfaldigt rosade romanen ”Syngja”, som gav honom Bragepriset 2012. Peter Törnqvist har återigen översatt, med den äran. ”Vad skulle vi göra med barnet? Det kunde ingenting. Det ville ingenting. Ändå ville det allt, i en stor, öppen rörelse. Det ville och ville det som ingen kunde säga. Det sprang och sprang mot något ingen kunde se. Det flydde och flydde från det stumma i sig själv.” (Ur ”Sjunga”) ”Sjunga” är en djupt personlig berättelse, smärtsam och vacker, om att leva med en dotter med autism. Romanen är ett försök att skriva hennes historia. Den åskådliggör det vanskliga i detta uppdrag, men också hur viktigt det är att förstå någon som inte låter sig förstås. Några pressröster: "Lars Amund Vaage har med Syngja skrevet en av sine såreste og vakreste romaner ...Tilnærming og tilpasning, nærhet og avstand, verdighet og respekt er nøkkelord som peker inn mot en kjerne i denne lavmælte, vakre romanen om vanskelige og ømfintlige forhold. Men det handler også om språkets muligheter til å forstå og gripe verden." Hamar Arbeiderblad "En hyllest til menneskets vesen, og til dets utilstrekkelighet og svakhet. Klokt, sårt og sjeldent godt skrevet." Klassekampen "Vaage har skrive om mange meir eller mindre 'galne' menneske, men aldri har han gjort det betre enn om si eiga dotter. Det er skrivekunst på aller øverste hylle." Fædrelandsvennen "Hjerteskjærende vakker, sårbar og vis roman om å være foreldre til et autistisk barn... Vaage har i flere bøker tematisert livserfaringer knyttet til normalitet og galskap, institusjonalisering og menneskeverd, men neppe mer personlig enn i denne romanen ... Romanen hopper i tid og sted, den kjemper med sitt eget stoff, men holdes likevel tett sammen av en manende, søkende, melodisk prosapoetisk stil. Vaages beste bok? Vanskelig å si. Men uten tvil den mest nakne. Skrevet uten sikkerhetsnett. Kanskje blir det også boken som bringer ham ut til et enda større publikum." VG

Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrift 2018 är en fortsättning på årsskriften 2013, Författarnas Lagerkvist. 16 författare ger sin bild av Pär Lagerkvist, och innehållet spänner över omläsningar, kritiska översikter, verksanalyser, fiktivt gestaltade tolkningar av centrala teman hos Lagerkvist och en studie av filmatiseringarna av Barabbas. Volymen rymmer också Lars Noréns tacktal vid mottagandet av Växjö kommuns litteraturpris till Pär Lagerkvists minne 2017. ”Han tillhör de få människor som tidigt, om än genom en traumatisk hemlöshetskänsla, fann sin väg, sitt verk, sin substans och som var stark nog att fullfölja sin uppgift, och såg det som ett verktyg mot upplösningen och ondskan. Det är ett livsverk utan svek.” (ur Lars Noréns tacktal)

Elin Wägner (1882-1949) var författare, journalist och samhällsdebattör. Hon blev tidigt engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt liksom i den internationella fredsrörelsen. Under senare delen av sitt liv blev hon en av miljörörelsens pionjärer, inte minst genom debattboken Väckarklocka (1941), där de olika tanketrådarna löper samman i en ekofeministisk samhällsvision. Med klar blick och varmt hjärta ger en introduktion till Elin Wägners samtliga romaner, alltifrån Norrtullsligan (1908) till Vinden vände bladen (1947). Den visar hur hon började som skildrare av moderna storstadskvinnor men hur hon sedan kom att röra sig över ett brett fält av olika genrer och berättartraditioner liksom hur hon förhöll sig till kvinnliga förebilder som Fredrika Bremer, Ellen Key och Selma Lagerlöf. Även som romanförfattare diskuterade Elin Wägner sina stora samhällsfrågor – kvinnan, freden och miljön – men som analyserna visar präglas dessa texter i hög grad av dialogicitet och komplexitet. Läsaren ges inga färdiga lösningar utan inbjuds att själv reflektera och fortsätta diskussionen.

I den sista och avslutande delen av Jörgen Salmoses trilogi, som utspelar sig mellan 1978 och 2008, får vi än en gång stifta bekantskap med Jörgens alldeles egna berättarstil i de så kallade rapsoiderna. Dessa självbiografiska berättelser och anekdoter kombinerar stunder ur Jörgen och hans familjs liv med observationer och tankar som på äldre dagar växt ur ett händelserikt liv fyllt av spänning, glädje men stundtals även av vrede och hopplöshet. Ödet, visar sig, spelar en avgörande roll i dessa avlutande livsöden, och så gör också möten med djur och natur.

Hur var det nu egentligen. Vem tog livet av Bernts far? Han var febersjuk. Men ett slag i skallen avgjorde. Parkhäxan? Den elakaste av alla. Inte var hon långt borta inte. När fadern dog. B e r n t var borta. Han sattes i sagan på tåget till Skellefteå. Ja i verklighetens synliga kapitel var jag faktiskt långt borta, hos min morfar i Västerbotten. Då passar det bra att sagan finns. Då vet vi, för det säger oss den, att det nog var tur för honom (mig) att han inte var hemma. När polisen skulle förhöra. "Knut Nordström utgav på 50- och 60-talet flera uppmärksammade romaner, först Doktor Mirakels medicin – som tillförsäkrade honom en ställning i litteraturhistorien som egenartad romantiker med en viss dragning åt pastisch och gotiska mysterier. Senare kom bland annat den allegoriska Barfotingen, ett av hans mest egenartade verk, och En fördömds memoarer, som belönades med det svenska priset i Stora nordiska romanpristävlingen. Nordströms författarskap behandlas bland annat i min och Sven Delblancs litteraturhistoria Den svenska litteraturen (andra upplagan 1999) och i min kollega Beata Agrells stora bok om 60-talets fiktionsprosa, Romanen som forskningsresa (1993). På senare år har Nordström dock varit borta från den litterära scenen. Nu återkommer han med en nyskriven roman, Sagoberättaren, som skildrar en barndomsvärld på 40-talet i gränslandet mellan erinrad verklighet och fantasi. Huvudpersonen är en ung pojke, Bernt, som bor med sina föräldrar och systrar vid Johannes kyrkogård i Stockholm. Han har ett komplicerat och skuldtyngt förhållande till sin far som ligger sjuk och dör i mitten av boken. Bernts fantasilekar och de sagor som berättas kretsar kring denna traumatiska händelse. Jag tycker att Sagoberättaren är en spännande och suggestiv roman, dessutom rolig, känsligt skriven, väl sammanhållen, tungviktig och full av gåtfull undertext som borde kunna fascinera en läsare också på denna sida millennieskiftet. Med andra ord: en värdig återkomst." Lars Lönnroth Professor emeritus litteraturvetenskap Utdrag ur Sagoberättaren: "Undanskuffad till sängplatsen i hans pojkrum ser Bernt hur loket med ett ryck som Sven med handen på transformatorns styrreglage bestämmer börjar färden från perrongerna inne i virrvarren av stickspår, växlar, stolpar under huvudbangårdens kupol av järn, glas och betong. Från växel till växel styrs tåget ut, först långsamt ringlande för att rätas ut under ökad fart när raksträckan nås som för ut i natten. Undanskuffad men inte overksam för hans varelse glöder. Då de stavbatterianslutna glödlampsljusen från tågfönstren fladdrar över stolsben och vägglister under sin färd i det släckta rummet lever sig Bernt in i någon av de framrusande vagnarnas sovkupéer, hör hjulen dunka över skenskarvarna, och kupén har tre våningsbäddar och en liten vägglampa med lock som tänder ljuset när det fälls upp, och ibland hörs ett vagt sorl från dem som ännu håller sig uppe i den långsmala korridoren utmed kupédörrarna med de silverglänsande metallhandtagen som pekar upp. Då Sven drar upp en blåsvart oigenomtränglig gardin ser Bernt genom fönstret i pojkrummet i familjen Lindstrands femrumslägenhet fem trappor upp på Valhallavägen höstens första vilsna snöflingor på grannhusets sluttande plåttak flyga upp och med snabba roterande fingrar gripa kring skorstenen, och i ventilationstrummorna spökar vinden med kortare avbrott för att hämta andan klagande och suckande och trycker som för att pröva hållbarheten handflator mot rutorna, och solljus blänker eftersom det klarnar pånytt så att himlen står djupblå och högtidlig över taket, och den knyckiga armen som gårdskastanjen håller fram gungar i den tjutande blåsten, och Bernt borrar huvudet i en mjuk kudde i Svens säng och förs bort av tåget som rusar fram i natten..."

Trolltrumma presenterar stolt: Lars Amund Vaage. Nu för första gången på svenska. Vaage är en av Norges största författare och Rubato (1995) är hans mästarstycke, här iklätt en kongenial svensk språkdräkt genom Peter Törnqvists (författare till Kioskvridning 140 grader) översättning. Rubato handlar om Stein, en lovande pianist som hoppade av konservatoriet för att i stället bli chaufför på Kosmos Maskin. Men i en lastbilsolycka kastas ödet om. Med en trasig kardan i skuffen på chefens gamla bil drar han till Bergen för att fixa en ny. Och så har morfar just dött, den lynnige patriarken. Det blir en bökig färd också i tiden; ner till varats och musikens första dagar, och flickvännen Astrid. En vindlande odyssé mellan nu och då, land och stad, flykt och fäste - berättad på ett språk som det sjunger om. Kärleken till konsten och konsten att leva - hur ska man få ihop det egentligen? Att Rubato är översatt av Peter Törnqvist är ingen tillfällighet, som språkbändare har han och Lars Amund Vaage många likheter. I efterordet "En geografi i rörelse" skriver han: "Att syssla med den märgfulla nynorskan svänger alltid. Översättningsarbetet med Rubato har varit en ren njutning. Vaages stil har i denna roadmovie fått en särdeles klangrik och temperamentsfull form. Musiktermen rubato betyder fri rytm eller stulen tid. Ett fordons differential - ibland, som här, folkligt kallad kardan - jobbar liknande; den tillåter drivande ytterhjul och innerhjul att snurra med olika varvtal i kurvorna - med och samtidigt oberoende av varann. På samma vis växlar romanens komposition raffinerat mellan parallella tider, tempon och tonlägen." Vaage är tinglighetens diktare. Men det är en tinglighet som lyfter. En lätt svävande sinnlighet. Han spottar i nävarna och vrider ur molnen i ett jordat och magiskt, maxat, flerdimensionellt grepp om den sammansatta tillvaron. "Jag ville ta upp musiken igen. Jag ville för helvete spela igen. Jag ville för fan damma av själen. Jag ville ta reda på vad som bodde i mig. Jag ville forma klangen, melodiföringen, en bild av världen. Jag ville föra in sången bland gåtorna om människan." Ur Rubato Några pressröster: "[...] en personlig og levende roman ... Den er gjennomtenkt komponert ... Vaage har skrevet nok en god bok, og best av alt, den er utadvendt og tilgjengelig for alle." Avisa Trondheim "Stort om musikk og kjærlighet. Rubato er fortellerkunst på høyt internasjonalt nivå." Dagbladet "Framför allt är Rubato en roman om musik. Sällan har jag sett någon klä musikstycken i ord så som Vaage förmår göra här." Svenska Dagbladet "Lars Amund Vaage är en förnyare av romankonsten och flera av hans verk äger en lyrisk förtätad stämning och existentiell dimension som kan föra tankarna till en av Nordens största prosaister någonsin, Tarjei Vesaas." 00TAL "Exceptionellt poetisk och suggererande i stilen. Han skriver sensuellt och rytmiskt, ofta med en hektisk, nervöst pulserande intensitet." Stavanger Aftenblad

"Där fanns träd som säkert var tusen år gamla. Dessa måste jag verkligen se; olivträdens groteska växt hade alltid eggat min fantasi. En del träd såg ut som sträckte de sina krokiga grenar mot himlen i förtvivlan. Dessutom påminde de på något vis om min barndoms pilar ute på den skånska slätten; till och med bladen hade samma silverfärg. (ur Pilion) Bondsonen Sten från Skåne reser strax före andra världskriget till Pilion i Grekland, dragen av det framtida yrket som trädgårdsmästare – och av drömmar om skönhetens gudinna. Eller finns hon även i verkligheten? För snart träffar Sten henne – den undersköna Julia; och också hennes lika vackra kusin, Helena. Och då är Sten insnärjd i en komplex ménage à trois, som tar honom genom ett krigsstukat Greklands topografi och historia, med vindlingar ända ner till antiken. Jörgen Salmose berättar en böljande odyssé genom 1900-talets Europa, där kärlekens mirakel står som ett grandiost hopp mitt i kaos. "Hon darrade lätt i kroppen och upprepade orden: "Endast döden kan ändra på vara öden nu." Jag drog henne intill mig, kysste henne och smekte hennes nakna rygg. 'Vi ska inte tänka på döden nu! Vi är så unga; den ligger långt fram i tiden, älskade.'" (ur Pilion)

"Ön utan namn" är Jörgen Salmoses nya spännande reseroman om änkemannen Lars Berg som tillsammans med svågern Rolf ger sig ut på en världsomsegling. I 58 täta kapitel berättas en vådlig historia med pirater, skeppsbrott, ond bråd död och stormande kärlek. En Nils Holgersson genom världen, en seglare genom nutidens skönhet och fasor.

Valtinos litterära språk kännetecknas av en skarp, korthuggen kärnfullhet som fångar substansen och djupet i hans hjältars handlingar och i deras predikament som bestäms av opåverkbara historiska händelser och existentiella angelägenheter. Genom en tragisk medvetenhet når författarens personer ett kringsynt ställningstagande i världen, en insiktsfullhet som i längden om inte redan på förhand gör dem starkare gentemot de historiska konflikternas eller själva livets övermäktiga grymhet. Valtinos iakttagande uppläggning gör att hans berättelser förblir öppna i sina inställningar och fria från ideologiska eller metafysiska inskränkningar. Det är en bejakande filosofisk och moralisk värld som författaren erbjuder, en som helt utan rädsla ifrågasätter och tillintetgör politiska tabun som har hemsökt den moderna grekiska historien.

Nu är den här! Boken som ingen talar om (eftersom den varit så hemlig): kånkalång. Antologin som tar ett samlat, tvärgeologiskt grepp på den s.k. samtiden, m.fl. rum. Skriven av ett knippe av våra mest underli… bara skribenter. Ytterst begränsad upplaga. Beställ den genast! Betala nu, och få den efter jul (eller tvärtom, om du hellre vill det).

"Bananjätten i sammanträde. Tonen oblyg. Många rodnade över vicedirektör Fritz Juniors 'förslag' att skatteavskrivningsprojektet Kontinent efter bytet av ledning borde ”spalta” sin utgivning ”lite grann” för att bättre tillgodose behovet av lättsam nöjesläsning. Spänning, humor, romantik. Alla visste att fadern Fritz Senior ekade ur Juniors mun. Senior drev förutom Banankompaniet stadens travbanor och korthallar, organiserade och styrde kvällspressen, ägde större delar i veckotidningsbranschen. Spänning, humor, romantik? Betydde i Fritz Juniors mun våld, fräckisar och porr, det visste alla, så jag hade stark lust att entusiastiskt stå upp i församlingen med ambitiösa förslag om seriös bokutgivning u t a n hjälp av säljande förtalskampanjer i rännstenspressen." (Utdrag ur boken) "Hotell Helvetet" … briljant. Medryckande, rolig, tänkvärd, galen, drömsk, vass. Tankarna far ibland till Kafkas Slottet, något av Sture Dahlström, surrealisterna, Söndags-Nisse och Albert Engström – men dessa referenser är bara lätta vindpustar för den här stormen är helt och hållet författarens egen och originell som bara Nordströmska stormar kan vara. Den är kort och gott en fantastisk bok, en fantastiskt rolig bok, en fantastiskt viktig bok. En bok om förlagsbranschen.

På samma sätt som Cornelis Vreeswijk bygger upp helt egna världar i sina texter skapar Mariam Naraghi i ”Bild som händer” mångfacetterade mikrokosmos där hon låter varje ting tala till läsaren på hennes egna unika sätt. Det är först och främst en bok om människor, med olika förutsättningar och förhållanden, och deras väg genom vardagen. Somliga har namn, andra inte, men de är alla lika mänskliga i dessa dikter där iakttagelser och betraktelser skapar subjektiva men kusligt igenkännande bilder. Det är i de minsta detaljerna dikterna finner de största berättelserna. Mariam Naraghi gav ut sin första diktsamling, ”Bekännelse på Landbrogatan” (Växjö University Press), år 2008 och har sedan dess utvecklat sin lyrik till en ännu högre nivå. Den växlar mellan fri vers och medvetna narrativ, där dikterna vittnar om vardagens alla händelser och upplevelser. Det är lättillgängligt, modernt och stundtals väldigt ömt, om utanförskap och tillhörighet i dagens svenska samhälle.

Lagerkvist-Samfundets årsskrift 2017 rymmer artiklar om några av Lagerkvists landskap. Men det handlar inte enbart om hur det yttre landskapet ger avtryck i hans diktning, utan också om hur landskapet kan spegla en inre, själslig betydelse – eller ge ett incitament för personligt sökande som i en studie om Lagerkvist och Småland. Förutom fokuseringen på Lagerkvists landskap, riktas även sökljuset mot bland annat författarens dramatik, bilden av fadern och Lagerkvists och författarkollegorna Harry Martinsons och Vilhelm Mobergs motstånd mot nazismen.

"Förvrängningar" innehåller essäer om bland annat metatextens ställning i konstnärlig forskning, musik och politik, den historiska romanens problem, countrymusiken som kritik och motstånd och Julio Cortázars och Torbjörn Elenskys litterärt iscensatta sabotage mot berättelsen. ”Ordet förvrängning kan väcka en eller annan fråga. Konsten förvränger väl inte? Den skildrar eller speglar en verklighet. Och forskningen ska väl vara objektiv? För egen del är jag övertygad om att den idén rymmer ett rejält mått självbedrägeri. All förståelse är kodad, präglad av våra erfarenheter och tidigare förståelse. Det finns inte heller någon konst eller forskning som fångar fenomenet i dess obefläckade renhet, en insikt som inte minst präglat den konstnärligt kvalificerade och filosofiskt reflekterade historiska romanen de senaste årtiondena. Problemet ställs också på sin spets i diskussionen om konstnärlig forskning, en verksamhet där den forskande konstnären ofta analyserar sitt eget verk.” (ur förordet) Magnus Eriksson är lärare i kritiskt och kreativt skrivande vid Linnéuniversitetet och har skrivit litteratur- och musikkritik i trettio år. Han har tidigare gett ut "Porträtt: Essäer om diktare och musiker" på Trolltrumma.

The book Don Quijote: Sad Countenances is published at the occasion of the world premiere of the sixteen-channel video exhibition of the same name in the Småland Kulturparken. But it is not really a catalogue. The idea is to analyze the connections between the video work and a study based on - but not simple “about” - the monument of Spanish literature. Cervantes’ Don Quijote has become a world-wide classic. It has not lost any of its actuality. With struggle, strife, and slavery all over the world, revisiting this four centuries-old text provides revealing insights in problems that plague our world. The book strikes a balance between artistic and academic understanding. The videos are briefly described in their dialogue between past literature and contemporary visual culture. This is followed by five essays that probe issues such as identity, portraiture, the difficulty of exhibiting trauma, facing other people, and a reflection on how to integrate artistic making and academic reflection. About the Author: A co-founder of ASCA, the Amsterdam School of Cultural Analysis, Mieke Bal’s primary commitment is to develop meaningful interdisciplinary approaches to cultural artifacts and their potential effect for the public. A cultural theorist, critic, video artist and curator, she focuses on gender, migratory culture, psychoanalysis, the critique of capitalism, and the relevance of cultural heritage for the present.

Som unga diktare ofta gör befann sig den unge Lagerkvist i ett korsdrag av intryck, positiva som negativa. Men han fann också sin egen röst och kom att höra till de författare som Kjell Espmark kallat ”de solitära mästarna”, alltså diktare som inte bildar skola och får en skara av efterföljare. Trots det gjorde han avtryck. I årsskriften för 2020, kallad Intryck & avtryck, samlar Pär Lagerkvist-samfundet artiklar som på skilda sätt visar både intryck som Lagerkvist tog och avtryck som han satte, alltifrån hans tidiga intryck från den moderna konsten till de avtryck han satte hos ledande litteraturkritiker vid 1900-talets mitt och hos 2019 års mottagare av Växjö kommuns litteraturpris till Pär Lagerkvists minne, Jila Mossaed – och mycket mer.